De som blev kvar och vi som for vidare

När jag ibland åker ner till Skåne återvänder jag till ett gammalt liv. Jag är också - det har jag skrivit tidigare- så fascinerad av det som finns kvar, och framförallt av dem som finns kvar. De som gifte sig med pojkvännen från ungdomsåren och levde i det äktenskapet i många år, de som stannade kvar på samma jobb och på samma bostadsort. Nu är det ju inte så att mina vänner som har levt på det sättet har haft tråkiga och ointressanta liv, utan de har gjort saker som jag inte har gjort; långa resor, bott utomlands i perioder och annat.

Nu fick jag alltså veta i söndags att den förste pojkvännen hade gått bort. Man skiljs efter intensivt umgänge, flyttar, råkar kanske på varandra någon gång i något sammanhang eller hör någon säga något om den andre och ägnar inte varandra några tankar på många, många år, och så plötsligt är en död, och då får åtminstone jag någon sorts behov av att veta hur den människans liv var. Det får jag ju inte veta i alla fall, för vem kollar med änkor och barn?

När jag pratade och berättade om det senaste dödsfallet frågade en väninna, numera utflyttad till Stockholm sedan många år, hur det var med den f d danske pojkvännen. Han som fanns i mitt liv när vi tog studenten och som gjorde att jag och ett par andra väninnor ofta åkte över med den stora båten (då fanns ingen bro) till Köpenhamn. Han var äldre än jag och bodde på ett studenthem. Efter ett år och en del strulande mellan oss  förlovade han sig med en annan.Vi hade därefter ingen kontakt, och jag vet inte om de gifte sig.

Men det var en vacker kärlekshistoria, och han var en brinnande och intressant människa, som inspirerade mig mycket.

Idag kollade jag på nätet och hittade honom död, det vill säga jag hittade hans dödsruna, som visade just en brinnande och engagerad människa, som också hade skrivit böcker i historia.

Märkligt. Vi fanns i varandras liv ett intensivt år, släppte kontakten och sågs aldrig mer, och jag visste inte ens var han bodde. Men jag kände, när jag läste hans dödsruna idag, att jag hade missat ett mycket, mycket intressant och givande liv. Vem fick det i mitt ställe? Det framgick inte.

Jag ska här citera en dikt som jag skrev för några år sedan och som då blev  publicerad i BLT och i Groblad, Skrivarklubben i Blekinges tidskrift

          Eftertanke
Det var inte lätt alla gånger
att veta vart vägen gick
Så missades vackra sånger
och kanske en kärleksfull blick

I ilfart vi låter oss föras
men tänker inte så stort
Vibrerande strängar kan höras
från tiden som gick för fort

Jag såg inga blommor vid vägen
Fanns de där redan då?
Jag var nog inte benägen
att blommorna rätt förstå
________________________________________

Jag blev mycket glad när jag fick höra att denna dikt hade lästs upp på ett logemöte i en närkommun då den hade publicerats.