Rätten att bli förstådd

Nu är det stor uppståndelse för att man i Norrland erbjuder
hemtjänst som inte är utländsk, om man vill ha det.
Varför blir man så upprörd över det?
Min salig moster var nästan 95 år när hon gick ur tiden. De sista åren hörde hon mycket dåligt. Detta betydde att hon hade mycket svårt att uppfatta vad någon som bröt eller talade dålig svenska sade. Inte heller kunde hon skriva lappar till alla, för det fanns de som inte förstod det skrivna och inte heller kunde skriva tillbaka. Så det var ibland en aning förvirrande när de skulle göra inköp till henne.
Skulle hon inte kunna slippa ha det så? Jag är säker på att hon gärna hade valt bort invandrad hemtjänst. Gamla människor ska ha rätt att bli förstådda!
Å andra sidan ska invandrade också ha det. Det finns väl många invandrare till både hemtjänst, psykologer och läkare som skulle vara glada över en landsman.

Det är så sorgligt...

Om man inte hör till den sortens pensionärer som inte verkar våga sluta arbeta, har man nog ofta ganska mycket tid att tänka.
Man är i slutet av livet nu, och kanske funderar man över vad det blev av livet.
Vissa saker vill man kanske ha svar på. Så är det för mig, men senast idag kände jag vemodet när jag undrade en sak, och det inte längre finns någon att fråga. Det är snart tjugo år sedan min mor lämnade jordelivet, nästan fyra år efter vår fars frånfälle. Och min sista moster, den sista i den gamla generationen i vår släkt, dog 2010 nästan 95 år gammal. 
Jag skulle vilja veta vilket frireligiöst samfund min farmor tillhörde, och jag skulle vilja veta var jag gick i söndagsskolan. Betel?
När jag hade flyttat hit till Blekinge och tittade i ett häfte med blekingska ord upptäckte jag flera, som jag hade trott var skånska, som jag själv hade med mig. Men det var ju inte så konstigt. Farmor var blekingska, från grannsocknen här, fast jag såg henne aldrig här, och hon dog när jag var tre år gammal, 75 år gammal. Nästan som jag är nu! 
Det är ju inte så konstigt att den äldre generationen är borta, konstigare är det med de gamla tonårspojkvännerna, och den mångårige vännen senare i livet. Jag är ensam om de relationerna nu och med de minnen som finns från dessa.
Så märklig döden är! Och den kan ju inte vara så långt borta från någon i min ålder. Så sorgligt allting är...

Under det japanska körsbärsträdet vid syrenbuskar

Syrenerna blommar

Vårmöte

Idag har vi haft vårmöte i Skrivarklubben i Blekinge, där jag är ordförande sedan 2016.
Vi började med lunch på Dagmars hamnkrog i Hällevik och fortsatte med dikt- och textläsning i Jullas hus, hembygdsföreningens hus i Nogersund. På bilden spelar och sjunger Gunvor Åsäng.

Energiläckage

Förvisso är det inte sunt att ägna sig åt gamla trauman, för det är naturligtvis ett trauma att förlora en chefstjänst och att vara föremål för förstasidesrubriker i lokaltidningarna ett bra tag. 
Mest är jag idag kanske arg på mig själv för att jag inte tidigt satte ner foten så att det visslade om det. Och för att jag lät mig utnyttjas känslomässigt och manipulativt. Nog tycker jag att kyrkans folk borde ha sett detta. Antingen blundade de, var duperade, eller också var de helt enkelt obegåvade. Kanske lutar jag idag mest åt det senare även om de var lättduperade också.
Tråkigt är naturligtvis hur sådana händelser följer med en ett tag.
Man får anstränga sig väldigt mycket för att tvätta bort de ränderna.
När jag minns blir jag så trött...
Trött blir jag också när jag tänker på mediedrevet förra året om Pridefestivalens utformning. Det är synd att folk inte kan hålla isär saker. Om man kritiserar den bild som Pride ger omvärlden, så behöver man inte dra in diskussioner som samkönade äktenskap eller homosexuellas rättigheter. Man behöver ju inte blanda päron och äpple.
För närvarande har jag ingen av de dagliga lokaltidningarna. I stället har jag helgprenumeration på SvD och tillgång till den digitalt varje dag.
Sedan ganska lång tid läcker jag lätt energi, då orkar jag inte med för mycket text. Det gäller verkligen att försöka koncentrera sig på det som ger energi i stället i sådana lägen. Då man får akta sig för att se tillbaka på tråkiga händelser- egentligen.

Mina spyor

Idag har jag också spytt på f. d. ölandsprästens blogg. Det kunde jag inte låta bli när lille Wejryd kom på tal.  Ni minns honom, eller hur? Han som först var biskop i Växjö stift och sedan blev ärkebiskop. Hans väg var kantad av människor som han plockade bort. Det mest anmärkningsvärda var väl när hans efterträdare på biskopsstolen blev omplacerad. Detta skrevs det om i andra länder, men inte mycket här.
Dag S. fick lämna kontraktsprosttjänsten 1999. Det var samma år som jag blev utköpt från rektorstjänsten på Oskarshamns folkhögskola. Så blev biskopen av med två personer som vågade yttra sig. Det kan vara farligt det!
Och kvar i hans närhet fanns de förslagna, de som förstod att manipulera och le vid rätt tillfällen, och framför allt som förstod att tiga och förneka.Länge leve hederligheten och modet! Den insiktsfulla domen kommer senare av en annan Herre!

Nu ska jag ut och plantera en solros och petunior i krukor och se hur långt syrenerna har kommit.

Vårlunch

Idag bjöds vi pensionerade lärare på den sedvanliga vårlunchen av Lärarförbundet, ja, det vill säga de av oss som fortfarande är medlemmar. Vi var som vanligt på Brunnsparkens restaurang.

Maten smakade bra, även om den inte var en fröjd för ögat. (Det är kyckling)

Och till efterrätt fick vi kladdkaka med grädde och kaffe med småkaka. Trevligt att prata med ett par gamla kolleger.

Bosättningarna nämndes bara en passant

Nu är alltså USA:s nye president och flirtar med Israel. De vill ha fred, vilket alltså lär betyda att Israel ska vara judarnas och att den palestinska befolkningen ska marginaliseras. Det har noterats att de kontroversiella israeliska bosättningarna på ockuperad mark bara har nämnts av presidenten som att israeliterna ska vara försiktiga med att bygga där. 
Vissa saker förstår jag inte. Varför blir det inte ett ramaskri över världen när det går till så här? Är det någon sorts kollektivt dåligt samvete för vad som hände med judarna under andra världskriget, som har gjort denna totala slapphet gentemot uppseendeväckande förstörelse av det som människor har ägt sedan generationer tillbaka ibland?
Under min resa till Jerusalem för många år sedan var det en sak som gjorde ett starkt intryck på mig, nämligen bilden av fundamentalism som de bedjande vid muren ger. På mig var det skrämmande. Utvaldhet av Gud, och idén att bara man själv och ens gelikar är rätt är en mycket farlig väg - för andra!

Det där förstår jag...

Någonstans läste jag om en man som påstod att om han mötte sin sons mördare skulle han slå ihjäl honom.
Det tycker jag är både logiskt och sunt. Inte mer än rätt, så att säga, fast fadern hade så klart fått fängelse. Tror att han hade sagt att det var det värt.

Att förlåta allt är inget som jag tycker verkar mentalt hygieniskt.
Nu behöver det ju inte vara sådana hemskheter som mord, men det kan vara illa i alla fall.
Det finns saker i mitt förflutna som jag definitivt hade gjort annorlunda idag än jag gjorde då. Situationer då jag ångrar att jag inte satte ner foten och sade att nu räckte det! 
Med tiden har jag dock blivit klokare och mera hårdhudad. Man måste se till sitt eget värde och inte låta folk spotta på en, och sedan vika sig för någon sorts konstig idé om förlåtelse.
Man ska inte, och kan inte. förlåta all skit som hälls över en!Ju sämre du låter dig behandlas ju mera förlorar du i värde inför dig själv.

Nu blommar NATIONALISMEN...

och ingen säger något om hejaropen på Sverige! För vi är väl aldrig så nationalistiska som i idrottssammanhang.
Och annars vågar en del människor knappast hänga upp svenska flaggan med risk för att blandas samman

med SD.

Visst är det förunderligt!? Eller kanske är det så att det finns något hos SD som lockar fram något från folkdjupen. Heja, heja, Sverige, Sverige...!?

Näväl, jag är född i Skåne (land)

Varför blockas de inte?

En tidigare bekant till mig ägnar tydligen sin nuvarande tid till att kränka och nedvärdera en bloggare. Varför blockas han inte? Den sortens inlägg hade inte passerat på min  blogg. Det finns gränser för  vad man ska torka på sig och tåla att läsa.
En annan, som borde blockas, är naturligtvis sign, Antony på f.d. ölandsprästens blogg. Hans till synes imbecilla inlägg är inte bara pinsamma för honom själv, utan även för bloggaren.
Det måste finnas sådana gränser för yttrandefriheten annars sjunker vi ner i en otäck dy av förtal och kränkningar.

Gud har- så klart- inte skrivit ett ord

Igår såg jag "Dokument utifrån". Det är inte alltid jag gör det, men nu var programmet från Jerusalem, och det intresserar mig speciellt.
1987 var jag i Jerusalem på en studieresa med Svenska kyrkan, och denna resa vände upp och ner på mycket för mig. Det var en resa som jag har i starkt minne, och jag vill inte återvända för att förstöra intrycket från detta besök. Vi bodde i östra Jerusalem, det var i september och precis innan intifadan bröt ut, så det var lite oroligt i staden.
Vad vi hörde om bosättningarna på de av Israel ockuperade områdena kunde inte vara annat än chockerande. Olivlundar revs upp, hus revs med bulldozers, och människor som i generationer hade bott på samma plats hörde plötsligt inte längre hemma där. Detta var inte så känt i världen den gången, 1987, 20 år efter ockupationens inledande, och det var upprörande. Och idag, 50 år efter, är förhållandena likadana och israeliska bosättningar breder ut sig. Och omvärlden reagerar inte särskilt starkt!
Vad säger israeliterna själva? Jo, de är det av Gud utvalda folket, och Gud har gett dem det landet, och nu återtar de det.
Det utvalda folket.
Vi ser "de utvalda" även i vårt land och inom vår religion. Det är de som anser sig ha rätt tro och som med bestämdhet hävdar att Gud har sagt...
Ja, man kan se på Bibeln på olika sätt, men att inbilla sig att den slaviskt är Guds ord, i stället för att den uppenbarar vad de människor som har skrivit den har uppfattat som Guds ord och Guds handlande är väl lite starkt, eller hur? Gud har så klart inte skrivit ett enda ord, Bibeln är skriven av människor. Dessutom är de böcker som den innehåller utvalda, andra är bortvalda. Hur trovärdiga dessa författare var vet vi inte, och dessutom har de skrivit i en annan tid under andra förhållanden. Man måste väl vara förnuftig och inte fara iväg i sina konstigheter.
Det farliga är när man tar Bibelns texter som legitima att använda till förtryck av andra människor och syndastämplar av dessa. Låt Gud sköta synden, och låt oss sköta våra egna liv och vår egen synd. Har folk inte nog av den? 

Vilken fasa...

Jag kommer att lämna Svenska kyrkan igen, och den här gången  förhoppningsvis för gott, så att jag inte får för mig något annat.
Egentligen hade jag tänkt vänta till hösten, men tänk om jag dör innan och en präst ska läsa över mig! Ve och fasa! Det är nog bäst att skynda på ärendet.
Och fortfarande är jag övertygad om att Gud finns TROTS kyrkan!

Möss som ryter i sin litenhet...

ja, vad är de annars på den där bloggen som ett flertal - både män och kvinnor, visst inte bara män- har som daglig spypåse över andras synd, dumhet och farliga utveckling till skillnad från deras egen klokhet, äkthet och riktiga tro.
Det finns säkert de som blir förbannade när de läser skiten. Själv tycker jag bara att det är bedrövligt så små och ynkliga människor blir när de inte tycker att de kommer till sin rätt. För nog är det väl detta det handlar om.Personliga misslyckanden och tillkortakommanden, som utmynnar i en strid ström av tröttsamma jeremiader från de stackarna, ibland förklädda i en märklig intellektualism.

Men visst är det synd att kyrkliga företrädare, för det är en del av dem helt klart, ska förfalla på det sättet! Kyrkliga företrädare borde sprida värme och hopp!
Kärlek känns som bomull i bröstet. Medmänsklig kärlek spyr man inte av!

Ganska så bedrövligt

Om någon såg oss två, det vill säga katten Bellman och mig, utifrån, skulle de nog tycka att det var bedrövligt. Ja, inte vad gäller katten, för han är 19 år gammal, en respektingivande ålder för en katt, men för mig... SÅ gammal är jag ju ändå inte! Jag sköter väl den mentala hälsan, så att säga, genom att hålla igång huvudet på  olika sätt, men kroppen...

Nu har ju farorna börjat dyka upp, så nu måste vikten ner. Det går sakta, så sakta...
När jag sitter vid TV:n och tittar på katten Bellman, som ligger i fåtöljen bredvid och ser hur han sakta makar sig upp för att krypa över till mitt knä, tänker jag att vi är likadana båda två. Vi har svårt att röra oss. Och när han på morgonen inte har intagit sängen bredvid min, som jag har tänkt flytta ut i förrådet, (hans närvaro där hindrar mig) så tassar jag försiktigt med stor ångest för att se om han ligger i fåtöljen- död. Det är stressande med en gammal katt!
Han kanske har samma intuitiva rädsla för mig. Är det därför han kan  sitta i timmar och bara titta på mig i den andra sängen?
Bellman är en mycket ovanlig katt. Det går mycket bra att kommunicera med honom.Först sätter han sig exempelvis upp i fåtöljen vid sidan om min och tittar på mig. Först när jag slår med handen på ena låret kommer han över. Sedan måste jag slå på det andra för att han ska fortsätta. Om han kommer på "fel" håll vänder han sig försiktigt och med stor svårighet, ser det ut som, för att få huvudet åt rätt håll. Sedan ska han bli kliad på bröstet och flyttar jag handen sträcker han ut tassen efter den.
Numera visar han dåligt humör redan efter några timmar om jag har varit borta med ihärdigt, ilsket jamande.
Ja, han är rolig!
Igår tog jag mig samman och klippte en liten del av gräsmattan (på framsidan) med den handgräsklippare jag köpte förra året. Jag blev trött på alla sladdar med min elektriska gräsklippare. Men det är inte mycket jag klarar innan benen värker ordentligt. Det gäller nog att ta krafttag mot denna dåliga fysik!

Jag vill ju gärna kunna cykla igen, dessutom! Och bada på allmän
badplats.

Ibland blir det lite kul...

till och med på f.d. ölandsprästens blogg, trots allt harvande, gnällande och klagande.
Roligt var det när en signatur lovsjöng utlandskyrkan på en adress i London, men inte visste att den inte fanns där längre.
Ja, som jag skrev i en kommentar, så gäller det att hänga med...
Rätt som det är försvinner saker som man räknar med finns kvar.

Vad som tydligen inte har försvunnit för denna signatur är biskoparna som han? häromdagen omnämnde som "våra biskopar", trots att han för inte så länge sedan påpekade att han hade lämnat Svenska kyrkan. Visst är de roliga! Eller senila? Eller bara allmänt vimsiga? Något fel är det nog.
Och ja, sanningen är att jag läser väldigt lite av det som står skrivet där numera. Vem ids göra det utom doakören och BOD?

Guldkant i vardagen

Man vet aldrig...

Ibland är jag mycket knepig med läkarundersökningar. Som till exempel när mitt ben bara vek sig en morgon för tre år sedan efter en långkörning i i bil, och jag var säker på att jag hade cancer i benet och inte gick till läkare utan väntade i flera månader tills benet hade självläkt. Då var det alltså inte cancer.
Läkare kan ju ställa fel diagnos också. Det har jag varit ute för i min familj.
I morse skulle jag på läkarundersökning inne i Karlskrona på en för mig tidig tid, det vill säga jag fick köra hemifrån kl 7.30. Jag borde inte oroa mig för den sortens undersökningar när jag har fött barn inför ca 20 läkarstuderande, men det har jag gjort ändå, så pass mycket att jag har beställt ny tid två gånger.
Vad handlar då detta om?
Inte rör det själva undersökningen, utan det som har hänt i min närhet. För flera år sedan dog en väninna till mig i det som började som äggstockscancer och för inte så länge sedan fick en annan väninna samma sak med svåra behandlingar som följd. Hon överlevde.

Ingenting är självklart längre. Man vet inte i vilket tillstånd man åker från en läkarundersökning numera. Det har man aldrig kunnat veta, men med stigande ålder har detta blivit tydligare och tydligare. Livet har med tiden blivit mycket skört.

Jag borde inte öppna e-posten

Just nu borde jag inte öppna min e-post. I vart fall inte förrän senare på dagen när jag redan har gjort en del av det jag har planerat att göra, för risken är att jag tappar mycket energi av de trakasserier jag möts av.
Nej, det är inga okända som det var förra året i Pride-debatten.
Nu ska jag övertygas om hur hemsk och gräslig jag är som person av någon som har svårt att se något annat just nu. Det är ju tur att vi människor har olika glasögon på oss vad gäller andra människor. Men varför kan man inte bara hålla käften och acceptera att motparten har fått nog?Enough is enough, som sagt!

Som tur är har jag motpoler. Dem måste jag ta fasta på i sådana lägen. Just nu planerar jag i vår skrivarklubb ett krogbesök vid Hälleviks hamn och i en hembygdsstuga och intresset verkar bli stort. Trevligt! Här är det positiva och kreativa personer som ger varandra energi.

Jag har blivit liten och tjock

Förr betraktade jag mig själv som mera lång än kort med mina 1,68 cm. Men de sjönk. När jag mätte för en tid sedan var jag 165,5. Den halva centimetern kändes viktig.
Men plötsligt är jag liten i jämförelse med en massa andra.
Gamla klasskamrater är långa och slanka bredvid mig som är liten  och rund. Idag var jag på ett sammanträde och efter detta hade jag sällskap ut till parkeringenmed de två andra kvinnorna som varit med. De var jättelånga i jämförelse med mig.
Har den nya generationen blivit så mycket längre än vi var?
Min lillebror har däremot alltid varit mycket,mycket längre än jag.

När destruktiviteten blir till död

En ung flicka har hittats mördad, och tre unga män sitter anhållna.
Bland dessa män finns en man, som hon, enligt uppgift, har levt i ett destruktivt förhållande med. Detta skulle ha varit slut, men tydligen hade hon,  trots detta, varit tillsammans med de här unga männen när hon blev mördad. I förhållandet hade det,också enligt uppgift, förekommit såväl fysisk som psykisk misshandel, och mannen ifråga hade också blivit polisanmäld.

Nu är vi där igen, i den välkända historien med kvinnan som träffar eller inleder en ny relation med sin plågoande. Nog verkar det vara så. Hon hade vistats i hans hus på kvällen och ringt en väninna därifrån och verkat glad.
Varför? Vad händer? Är det så att i sådana här förhållanden hjärntvättats någon- kvinna eller man- till att tro att det är deras fel? Om de ändrar sig blir allt bra. Eller blir de helt enkelt bedövade på något sätt, handlingsförlamade, oförmögna att ta vara på sig själva?
Man vet aldrig när en verbal misshandel går över i en fysisk. Och man vet aldrig när en fysisk misshandel blir farlig, ja, till och med livsfarlig. 
Det gäller att fly medan vettet finns i behåll.

Utan personligt ansvar

Vissa människor kan ställa till det i andra människors liv utan  att på något sätt behöva ta ansvar för detta.
Jag tänkte på det när jag på nytt läste om den rektor i Karlskrona som blev anklagad när en liten flicka blev mördad av sina anhöriga för några år sedan. Han blev till slut så förtvivlad att han  försökte ta sitt liv, överlevde, men är nu svårt skadad.

Vems fel? Jo, faktiskt politikernas fel. Får de stå till svars? Nej.

Själv f.d. rektor under sammanlagt åtta år vet jag alltför väl hur svårt det är att ha totalkoll i verksamheten. Får man ingen information, vet man ibland inte saker som man kanske borde veta.
När jag efter några år som rektor i Oskarshamn ställdes inför en elevs självmord, hade jag ingen aning om förhistorien. Jag hade agerat om jag hade haft det, men när jag inget fick veta om vad som hände på den linjen, i den klassen, kunde jag omöjligt agera. På vad?
Men jag blev mera observant på vissa saker efter händelsen, men vad hjälpte det eleven som var död?

De ansvariga politikerna borde kunna ställas till svars för sitt handlande och sina anklagelser som har lett till ett förstört liv inte bara för rektorn själv utan naturligtvis även för hans omgivning.

Det får man minnas!

NTL har inte så lite förnuft och erfarenhet. Och nöjer sig med att vara lite lagom god och för den sakens skull inte ge avkall på sitt förnuft eller sin stridbarhet. Ungefär som Sara Skyttedal.

De här vänliga orden har en kommentator skrivet idag på f. d. ölandsprästens blogg apropå en kommentar som jag hade skrivit till honom.

 Nog blir man lite glad över sådant! Det kan jag verkligen behöva när jag överöses av psykningar av allehanda slag från annat håll.

Tänk att de som låtsas vara kristna kan vara så otäcka!

Men de är kanske kamouflerade?

Ett annat sätt att leva

I slutet av februari fick jag veta att mitt blodsocker var för högt. Därefter har jag med hjälp av blodsockermätare, som jag har hållit stenkoll genom, och kostomläggning inte haft några förhöjda värden, trots att jag inte tar medicin.Jag är medveten om att vikten är kopplad till detta, både att den orsakar sjukdom och att den är en följd av sjukdom. Det är värre med den delen.

Men plötsligt uppfattar jag andra människors sjukdomar på ett annat sätt. Jag har insett hur frisk jag har varit och hur bortskämd man blir genom detta. 
När jag idag såg på TV hur en mamma dygnet runt fick ge insulin till sin diabetessjuka dotter noterade jag detta på ett annat sätt än jag hade gjort tidigare. Kroppen kan ju liksom bara lägga av.
De sjukdomar jag har haft tidigare har gått att rätta till genom operationer. Men ingenting är ju givet.
De flesta i min släkt har snarast dött av ålderdom än av sjukdom.
Mormor hade astma. Det var stor dramatik många gånger, och vi kallades till hennes dödsbädd där hon satt blålila i ansiktet och inte fick luft. På den tiden fanns inte de mediciner som finns idag.
Hon dog sedan 92 år gammal när hjärtat lade av på grund av åldern.
Att plötsligt ha, eller vara i stark riskzon för en faktiskt livsfarlig sjukdom har gett mig en starkare insikt i min egen dödlighet och livets skörhet.
Och vem vet, detta är kanske inte det enda...

Över tretusen böcker

En oplanerad söndag. Man kan gå ut och klippa gräs, men ids jag det? 
Så kan man ju läsa någon av de olästa böcker jag har i mina bokhyllor, där det senast jag räknade, för några år sedan, fanns mer än 3000 böcker. Eller också kan jag spela piano. Det är kanske det jag ska göra.Eller läsa om konst eller om de skånska slotten.

Vad gjorde de utan Dag?

Någonstans ska naturligtvis frustrationer och illamående kanaliseras. Givetvis är det bättre att man tar ut sådant på allehanda företrädare för SvK än på frun eller mannen. Men nog måste man fundera över vad som hade hänt om inte bloggardag hade funnits. Var hade Antony, Elisabeth och John kräkts till exempel? Och var hade LSJ fått figurera som guru? Jag misstänker- och har läst- att hon inte alltid är så betrodd.
Läsningen på bloggen är ju knappast något som lyfter. Den är snarast bedrövlig. 
Nog finns det ibland, ja, kanske ganska ofta, skäl att kritisera den utveckling inom SvK som många av oss ser som förflackande, det tycker jag också. Men därifrån till att ha bloggen till en plats där man häver ur sig sina spyor varje dag är steget långt.
Jag förstår inte varför Dag publicerar kommentarer från sign. Antony, som påstår sig vara katolik (Gud bevare oss för det!) och sign. John som endast har satt i system att nedvärdera och spotta på BOD. Det borde vara under blogginnehavarens värdighet att publicera sådan skit!
Nu har jag fått kräka över bloggardag- idag också! Denna märkliga plats, där man anar gamla bekanta och genom vilken jag kom i kontakt med LFL 2010- ja, det var på den gamla bloggen förstås.

Trevliga timmar

Idag har jag haft ett par trevliga timmar med brorsan och min svägerska, som har sitt fritidshus utanför Tingsryd. God räkmacka på Börjes och kaffe i solen vid sjön Tikern. Det händer alltså att jag har släkt bara några mil från min bostad.

Vårt transparenta samhälle

En sak lärde jag mig på Poppius, även om min utbildning där endast var en termin, och det var hur mycket som är offentlig handling om oss. Den gången tyckte jag att det var skrämmande.
Idag är det ju med nätets hjälp ännu lättare att komma över uppgifter. Det är till exempel ingen som helst svårighet att få veta någons personnummer- alla siffrorna. Då kan det naturligtvis vara bra att ha ett vanligt namn  och inte sticka ut. Själv är jag ensam om mitt namn i Sverige. Det fanns (finns?) en kvinna i Hamburg med samma namn. Efternamnet behöll jag efter skilsmässan för att ha samma efternamn som mina barn. Själv är jag född Olson.
Med det namn jag nu har är det inte lätt att gömma sig, men jag har nog tyckt att fördelarna är fler än nackdelarna. Jag har föredragit att leva transparent i alla möjliga avseenden. Ibland kostar detta, men för det mesta tror jag att människor uppskattar sådant. Det gäller bara att inte sticka ut för mycket i debatterna så att man inte hamnar i drev, för det har ju också hänt. Och det är definitivt inte så trevligt!

Sådana lögner går inte idag

1986 på våren, just när Palme skulle begravas, jobbade jag på en kurs tillsammans med en ombudsman från Stockholm. Han hade varit lite tjatig före kursen och ringt och planerat flera gånger. Jag var inte van vid så stor noggrannhet, för de flesta jag jobbade med var liksom jag rutinerade föreläsare och kursansvariga. Han  var ny.
Det var en tjusig man, och man kan nog påstå att det sade "klick" mellan oss så fort jag steg in genom dörren till föreläsningssalen.
Vi åt middag tillsammans på kvällen, och han berättade också att han "hade ett affärsmässigt förhållande med en kvinna i Göteborg, som han hade ett barn tillsammans med".
Detta var inte sant, för han hade en fru som bodde i Uddevalla och som efter två månader, till min stora chock, flyttade till deras gemensamt inköpta radhus i en av Stockholms södra förorter. Då hade vi rest till varandra mellan Stockholm och min bostad i två månader och bott hos varandra.
Det blev  givetvis slut mellan oss så fort jag fick se radhuset, (han visade det när jag var på besök), frun fick av mig vetskap om historien, och jag fick vetskap om relationen med frun, som visst inte var någon affärsmässig kontakt med en kvinna.

Nåväl det blev inte slutet på historien för två år senare ringde han upp mig igen, och snart blev det skilsmässa, och hon gifte om sig och var gift i tio år innan hon dog i cancer.

Men, så här hade det inte kunnat vara idag. Idag hade man bara kunnat kolla på Mer info och sett om mannen var gift. Möjligheten då var att ringa Skatteverkets personregister, men vem gjorde det, när man inte hade skäl att vara misstänksam.

Vår relation varade, med avbrott, fram till år 2004,alltså i arton år, men vi flyttade aldrig samman. De sista åren hade vi bara sporadisk telefonkontakt som en koll på att vi levde.
Sista gången jag ringde hans nummer, hösten 2013, gjorde han inte det.

Jag har gått kurs på Poppius!

Min formella meritlista är omfattande. Den innehåller bland annat universitetsstudier från 1963 och framåt, några års uppehåll och sedan på dem igen 1999, då jag började med att läsa tyska och musikvetenskapliga fält, som kursen hette. Jag har två akademiska examina plus lärarhögskolan  och diverse andra kurser.

Men förutom detta har jag en utbildning som ligger mig speciellt nära om hjärtat. Jag har nämligen gått på Poppius journalistskola.
Detta gjorde jag våren 1992 när jag bodde i Stockholm. Det var en terminskurs med viss undervisningstid där och mycket hemarbete. Kursen jag gick var egentligen en fortsättningskurs på grundkursen, men jag hade jobbat som frilansjournalist och kvalificerade mig därigenom för denna, den så kallade fackkursen. Jag tror att det är den kurs som idag kallas "Research". Den var mycket lärorik, även för annat än journalistik. Man lärde sig hur man gräver fram saker.
På den tiden kostade den 5000 kronor, som då var ganska mycket pengar. Idag kostar den 16 375 kronor. Jag får nämligen fortfarande information om kurserna på Poppius och jag har varit på en endagarskurs när jag nyligen hade pensionerats.

Vad jag uppfattar så är det faktiskt "fint" att ha gått på Poppius journalistskola. Där har många kända journalister och författare fått sin utbildning. Och så jag och andra okända.

Att leva i sitt eget liv

Det är naturligtvis mycket annorlunda att leva i en storstad och i en liten by. För mig tog det många år att inse skillnaden och förstå att det finns en social kontroll i byarna, som man inte har i stora städer. Sedan har jag också bott i mindre städer, där en sådan finns...

Svårigheten i byarna kan vara vad man pratar om när man möts. De andra i byn? Det ids jag inte. Om de egna barnen eller barnbarnen, om man har sådana? En del människor tycks leva sina liv genom vad barnen gör eller åstadkommer och genom barnbarnen. Då måste man ju fråga sig när det blir tur för deras egna liv. Man kan ju på något sätt inte leva i nästa generation eller i näst/nästa eller näst/näst/nästa, eller hur?

I samband med detta kan man också fundera över hur många som lever/har levt sina liv i hänsyn till andra. För att inte såra eller skada andra i sin familj har man stannat kvar i familjen när man kanske helst hade velat lämna den och leva ett annat liv.
Sådant tror jag känns i hela atmosfären. Det kan nog vara direkt skadligt för barn att växa upp i sådana miljöer.
Och vem kommer i slutänden att tacka någon för ett förlorat liv?

Ibland ser man att änkan/änklingen efter ett långt äktenskap mycket snabbt, ja kanske bara ett par månader efter äkta hälftens dödsfall, är inne i en ny relation. Tänk om då den döde har offrat sitt liv för relationen med maken/makan. Livet kan bli konstigt ibland.

Roliga kommentarer

Häromdagen, när jag hade läst på facebook att en gammal studentkamrat- lika gammal som jag- cyklade en mil om dagen, och när jag för en tid sedan hade fått höra att en annan väninna sprang (!!!) flera gånger i veckan MED EN TOLV ÅR YNGRE MAN ! fick jag nog av mig själv och lade ut en fundering på facebook om det var för sent att börja motionera. Då haglade naturligtvis hejaropen in. En fb-vän påpekade att man inte skulle vara fanatisk.
- Vem har pratat om att vara fanatisk? replikerade min käre son.
Han tyckte att min kropp hade vilat länge nog, och nu var det dags att röra på den. Så sant! Jag har mycket att ta igen.

Riktigt ledsen blir jag de dagar jag tror att jag inte ska kunna cykla igen. För snart två år sedan gjorde jag ett litet försök på gatan (Mitt ena knä hade hindrat mig länge). Då gick det bra med knäet tills jag hoppade av cykeln, för då drog jag cykeln med mig när jag tog högra benet till vänster sida och slog i asfalten på gatan . Där låg jag! Tur att det inte kom en bil efter mig! I huset mittemot var tre grannar ute i trädgården, en man och två barn, varav en var en tonårskille. De fick hjälpas åt att dra upp  mig. Efter det har jag inte cyklat.
Men jag har drömt att jag gjorde det.
Det är mycket som händer i mina drömmar...

Nu blommar det!

Mini - konstrunda

Idag har jag varit på en mini-konstrunda. Orkade inte någon större, men ville gärna åka ut till Äggaboden och titta på konstnären Lena Gunnarssons vackra tavlor. Lena är mor till min dotters bästis under uppväxten. Hennes dotter bor sedan många år i Kalifornien.
Och jag gillar blått!

Röda läppar

Numera brukar jag sällan sminka mig. Lite läppstift och lite mascara ibland. Förr hade jag mardrömmar om att jag var på en båt, båten sjönk, jag räddades, men beautiboxen sjönk. Värsta tänkbara scenario på den tiden! Det var lugna tider det!
Mina mardrömmar nu för tiden är att något försvinner. Inte heller så dramatiska i och för sig. Är det inte katten som springer ut, så är jag av med en väska. Jo, jag har blivit bestulen på en portfölj en gång på T-banan i Stockholm, och det var inget vidare. Fast den fanns slängd i en skog dagen efter, så jag fick tillbaka den genom polisen. Och där fanns inget av värde- bara papper, värdefulla för mig.
Men varför dessa röda läppar? Plötsligt blir jag så irriterad på bilder av människor som saknar läppar. Där det bara liksom finns ett hål rakt in i ansiktet. Och för en gångs skull har jag förståelse för läppförstoring, även om den ibland blir grotesk. Värst är när någon sminkös, på exempelvis SVT, försöker måla dit läppar där inga finns. Så fick jag själv behov av ett rött läppstift för att markera att det fanns läppar på mig själv.

Det är inte seriöst

Tänk om någon som kristdemokrat hade en blogg och varje dag hade en kommentator från Vänsterpartiet som spottade på partiet och klagade på det, hur hade det sett ut?
Lika bisarrt och löjligt är det att läsa sign. Antonys, katolikens, kommentarer på bloggardag varje dag. Vad sysslar han med? Och varför publicerar blogginnehavaren dessa ständiga synpunkter från en person som inte ens är medlem i Svenska kyrkan? Det verkar obegripligt.
Också sign. HH säger sig ha lämnat SvK. Räcker inte det? Kan de inte därefter bara hålla tyst? De hör ju inte längre dit. Fattar inte vad de sysslar med. Spybehov?
Nog kan man kräkas över dem!? Plus ett par andra...

Selfies med röda läppar

Välgörenhet och ideellt arbete?

Hur mycket pengar, inom exempelvis Svenska kyrkan, kan spenderas på onödiga saker utan att medlemmarna reagerar? Just nu togs arvoden för en känd artist upp på en blogg. I allra högsta grad motiverat, anser jag.Vad kostade han när han framträdde för kyrkfolket? Svaret uteblev.
Detta är faktiskt inte oväsentligt. Vi vill inte att pengarna ska rulla för att  några ska sko sig eller ha roligt. Samma sak var det ju med de vidlyftiga resorna. En sådan var på tal även i mitt stift, tror det var till Kina, men den blev visst inte av.
Det där med artister får mig att minnas en händelse på 1980-talet när jag satt i kyrkorådet här och således hade inside information, så att säga. En känd förening skulle tillsammans med församlingen ha en "välgörenhetskonsert" i kyrkan, och en mycket känd artist skulle framträda. Det tycktes som om detta var gratis för församlingen och ideeellt arbete av artisten. I själva verket kostade artisten 50 000 kronor vilket var mycket pengar på 1980-talet. Jag såg till att detta avslöjades offentligt, arrangören förnekade faktum, men en grävande journalist fick fram arvodesräkningen och publicerade den. Rätt ska vara rätt!
Vi ska inte låta oss duperas! Tycker jag.