Som ni som läser min blogg regelbundet kan se, så är jag just i dessa dagar fullt upptagen med de döda f.d. pojkvännerna. En har ju varit död länge, men för mig dog han liksom igår.
I detta tillstånd tittade jag igår kväll i gamla album. I ett av dem fanns en bild med pojkvän nr 2 från min mormors 90-årsdag. Det fanns ett gruppfoto på släktingar, pojkvännen och mig. Vi var nio personer på kortet. Bara jag lever idag.
Plötsligt fick jag en obehaglig känsla, när jag tittade på kortet, att jag befann mid i de dödas rike. Tänk att sitta där på ett kort och vara omgiven av människor som har gått hädan!
Jag, som har skrutit med att jag har sluppit min värk sedan jag slutade jobba, har drabbats av en fruktansvärd smärta i hela kroppen. Den har varat i flera dagar och hindrar mig att göra det jag borde göra här hemma. Inte heller vill jag gå ut i det kalla vädret.
Nu ska jag därför värma vetekudden, ta en Panodil och lägga mig på kudden med mina värkande axlar.
Ålder kanske inte syns, men den känns när värken av artrosen sätter in! Man borde nog ha ägnat mera tid åt sin kropp och inte bara åt att hålla sin hjärna i trim!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar