Jag önskar dig en God Advent!
lördag 30 november 2013
Det otäcka näthatet
Visst blir man rädd när man idag läser om det näthat som vår nyvalda ärkebiskop utsätts för.
Fast man borde kanske inte vara förvånad, för när kända präster är ledare i trakasserierna, så är det ju inte konstigt om de får extra fart även i andra grupper. Och när det gäller prästerna så har det visst inte enbart handlat om teologiska frågor, utan det har också handlat om det tyska ursprunget. En präst är tydligen anmäld nu. Men det är väl inte så troligt att det domkapitlet vågar ta i den anmälan. De har ju sett genom fingrarna på hans offentliga uppträdande så länge. Och biskopen vet nog hur reaktionerna kan bli om det verkligen skulle bli några åtgärder.
Ofta varnas det för att man inte ska lägga ut för mycket om sig själv på nätet för att det kan falla tillbaka på en. Och idag finns det till och med uppgifter om att man kan se vilken personlighet vi har efter vad vi lägger ut på facebook och twitter. Ja, folk tror att de kan mycket ibland!
Själv kommenterar jag sällan på bloggar numera, för det finns bloggar som jag inte kan visa mig på utan att några sätter tänderna i mig, som om de hade legat i bakhåll hela tiden och väntat på ett tillfälle att få kritisera. Det ter sig så sjukt, så jag försöker bara hålla mig undan.
En del bloggar är dessutom slafsigt skötta genom att de inte är modererade, och blogginnehavaren ofta är borta och inte har möjlighet att ta bort kommentarer. Det vore kanske på sin plats att de höll lite koll på sina bloggar. Speciellt om de är offentliga personer. De borde ju veta att det finns en risk att bloggen blir en spelplan för psykiskt sjuka människor, kanske speciellt om den har religiös karaktär.
Fast man borde kanske inte vara förvånad, för när kända präster är ledare i trakasserierna, så är det ju inte konstigt om de får extra fart även i andra grupper. Och när det gäller prästerna så har det visst inte enbart handlat om teologiska frågor, utan det har också handlat om det tyska ursprunget. En präst är tydligen anmäld nu. Men det är väl inte så troligt att det domkapitlet vågar ta i den anmälan. De har ju sett genom fingrarna på hans offentliga uppträdande så länge. Och biskopen vet nog hur reaktionerna kan bli om det verkligen skulle bli några åtgärder.
Ofta varnas det för att man inte ska lägga ut för mycket om sig själv på nätet för att det kan falla tillbaka på en. Och idag finns det till och med uppgifter om att man kan se vilken personlighet vi har efter vad vi lägger ut på facebook och twitter. Ja, folk tror att de kan mycket ibland!
Själv kommenterar jag sällan på bloggar numera, för det finns bloggar som jag inte kan visa mig på utan att några sätter tänderna i mig, som om de hade legat i bakhåll hela tiden och väntat på ett tillfälle att få kritisera. Det ter sig så sjukt, så jag försöker bara hålla mig undan.
En del bloggar är dessutom slafsigt skötta genom att de inte är modererade, och blogginnehavaren ofta är borta och inte har möjlighet att ta bort kommentarer. Det vore kanske på sin plats att de höll lite koll på sina bloggar. Speciellt om de är offentliga personer. De borde ju veta att det finns en risk att bloggen blir en spelplan för psykiskt sjuka människor, kanske speciellt om den har religiös karaktär.
torsdag 28 november 2013
Ett av mina favoritställen
Ronneby Brunnspark hör till mina favoritställen. Det är fint där vid alla årstider. I veckan bjöd Lärarförbundet sina pensionerade lärare på julbord på Brunnsparkens Café och Restaurang. Rikligt och välsmakande! Rekommenderas! En trevlig tradition!
Inget gör mig så stolt...
som när jag lyckas fixa något tekniskt, som jag har gjort när jag alldeles på egen hand lyckades rätta till felet här på bloggen!
Och så lärde jag mig något nytt om kompatibilitet.
Idag har jag varit lite trött och så har jag ont i ett öra och hör dåligt. Tur att jag ska prata mest när jag ska guida.
Idag har läst klart om skurkar och hedersmän i Ronneby och det har visst alltid varit ett envist folk här! Envetna och påstridiga, gott gry. Så är man ju också en fjärdedel blekingska! För farmor kom från grannsocknen här fast hon flyttade härifrån till Danmark när hon var 22 år gammal.
I morgon får jag nog ta tag i adventsfönstren, för det brukar förpliktiga här i byn.
Och så lärde jag mig något nytt om kompatibilitet.
Idag har jag varit lite trött och så har jag ont i ett öra och hör dåligt. Tur att jag ska prata mest när jag ska guida.
Idag har läst klart om skurkar och hedersmän i Ronneby och det har visst alltid varit ett envist folk här! Envetna och påstridiga, gott gry. Så är man ju också en fjärdedel blekingska! För farmor kom från grannsocknen här fast hon flyttade härifrån till Danmark när hon var 22 år gammal.
I morgon får jag nog ta tag i adventsfönstren, för det brukar förpliktiga här i byn.
Alltför svår att förstå
Först vill jag meddela att något har hänt som gör att jag får indikationer på att webbläsaren inte stöder Blogger. Detta sedan den uppdaterades. Vet inte vad jag gör med det.
Blogger är svåra att komma till tals med när det är något fel, upplever jag.
Men det var inte det jag skulle skriva om utan om det rabalder KG Hammar har åstadkommit genom att skriva att Gud är en tankekonstruktion.
Idag förklarar han vidare i Kyrkans tidning, om detta nu blir bättre, för han är ju tveklöst svår.
Fast jag tror ändå att jag fattar budskapet. Gud är egentligen obegriplig för oss. För att tolka Gud beskriver vi honom i de ord och begrepp som finns tillgängliga för oss i den tid vi lever i.
Gud och Kristus får inte ses som enbart historiska i förfluten tid utan som närvarande här och nu i våra liv. Om vi koncentrerar oss på Kristus som en historisk person och bokstavstolkar de bibliska berättelserna om honom kanske vi missar det viktigaste nämligen hans fortlevande i vår tid.
Jag vet inte om detta är rätt eller fel, men kanske borde förre ärkebiskopen försöka vara lite mer begriplig för oss vanliga icke-teologer om han vill bli förstådd.
Och nu ska jag testa om detta går att publicera.
Blogger är svåra att komma till tals med när det är något fel, upplever jag.
Men det var inte det jag skulle skriva om utan om det rabalder KG Hammar har åstadkommit genom att skriva att Gud är en tankekonstruktion.
Idag förklarar han vidare i Kyrkans tidning, om detta nu blir bättre, för han är ju tveklöst svår.
Fast jag tror ändå att jag fattar budskapet. Gud är egentligen obegriplig för oss. För att tolka Gud beskriver vi honom i de ord och begrepp som finns tillgängliga för oss i den tid vi lever i.
Gud och Kristus får inte ses som enbart historiska i förfluten tid utan som närvarande här och nu i våra liv. Om vi koncentrerar oss på Kristus som en historisk person och bokstavstolkar de bibliska berättelserna om honom kanske vi missar det viktigaste nämligen hans fortlevande i vår tid.
Jag vet inte om detta är rätt eller fel, men kanske borde förre ärkebiskopen försöka vara lite mer begriplig för oss vanliga icke-teologer om han vill bli förstådd.
Och nu ska jag testa om detta går att publicera.
måndag 25 november 2013
De flesta jobben till utrikes födda
Idag har det avslöjats (nyheterna) att de allra flesta nya jobben sedan 2006 har gått till utrikes födda. Och det betyder inte att svenskfödda har blivit utan de jobben eller?
Nu ska vi väl ha hit resten av det syriska folket också på grund av en totalt ansvarslös invandringspolitik! Vad har fått politikerna här att besluta om PERMANENT uppehållstillstånd för dessa? Som enda land i Europa!? Är det Miljöpartiet som har varit i farten?
Bilden av Sverige har faktiskt ändrats totalt. Numera ser man inte heller några blondiner som programuppläsare i TV. Det har nog blivit fult att se svensk ut!
Så länge de andra partierna blundar för ansvarslösheten hos regeringen, så länge kommer Sverigedemokraterna att öka! Så klart!
Varför inte ta Migrationsverket som expert? Vad säger de som går på knäna och har svårt att hitta villiga kommuner som tar emot flyktingarna?
Men det finns naturligtvis folk som tjänar stora pengar på asylboendena! Dessa finns kanske till och med bland dem som sitter i regeringen?
Dessutom gynnar man människosmugglarna. Idag kunde vi höra att en illegal transport hit kostar ca 80 000 kronor.
Vad sysslar den svenska regeringen med?
Och ja, jag har lämnat mina förtroendeuppdrag i KD så jag anser mig nu kunna skriva fritt!
Nu ska vi väl ha hit resten av det syriska folket också på grund av en totalt ansvarslös invandringspolitik! Vad har fått politikerna här att besluta om PERMANENT uppehållstillstånd för dessa? Som enda land i Europa!? Är det Miljöpartiet som har varit i farten?
Bilden av Sverige har faktiskt ändrats totalt. Numera ser man inte heller några blondiner som programuppläsare i TV. Det har nog blivit fult att se svensk ut!
Så länge de andra partierna blundar för ansvarslösheten hos regeringen, så länge kommer Sverigedemokraterna att öka! Så klart!
Varför inte ta Migrationsverket som expert? Vad säger de som går på knäna och har svårt att hitta villiga kommuner som tar emot flyktingarna?
Men det finns naturligtvis folk som tjänar stora pengar på asylboendena! Dessa finns kanske till och med bland dem som sitter i regeringen?
Dessutom gynnar man människosmugglarna. Idag kunde vi höra att en illegal transport hit kostar ca 80 000 kronor.
Vad sysslar den svenska regeringen med?
Och ja, jag har lämnat mina förtroendeuppdrag i KD så jag anser mig nu kunna skriva fritt!
söndag 24 november 2013
lördag 23 november 2013
fredag 22 november 2013
Men hur blev det så här?
Jag beundrar människor som är så där jämna. De läser en tidning, lägger samman den och lägger den på en plats där tidningar alltid ligger. Och så är liksom hela deras liv.
Mitt är mera en berg-och dalbana. Ibland undrar jag hur jag har hamnat där jag är, för det finns ju en väg dit.
Plötsligt, känns det som, har det blivit jätterörigt med grejer runt mig, och plötsligt, tycker jag, har jag gått upp en massa kilon. Hur blev det så? Livet är på något sätt en växling mellan lite bohemiskt slappande och en hård kamp för att återfå kontrollen.
Som tur är har jag dock kontroll över vissa saker. Ekonomin till exempel. Den har jag under kontroll. Och spelandet, aldrig en lott extra eller en rad spel extra, samma summa varje månad. Annars tror jag att det är farligt att spela. Ja, sedan dricker jag aldrig mer än ett, högst två glas vin. Anledningen är ganska enkel. Jag får hjärtklappning efteråt om jag dricker mer.
- Gör schema på vad du ska göra! rekommenderade en vän.
Jag har gjort massor av scheman! Men jag följer dem bara när jag ska ha gäster.
Är det kanske så att man genom att vara som jag är skaffar sig anledningar att kämpa för något?
Det är som med tider. Vi talade om detta att komma i god tid eller i sista minuten till något på en kurs häromdagen. Jag hör till dem som gör det senare. Då visade det sig att alla vi som var tidsoptimister hade en sak gemensamt, vi gillade inte att vänta.
Såvida det inte är köer. Konstigt nog står jag mycket lugnt i köer, för det känns mycket avslappnande, tycker jag, att veta att man inte kan göra något annat än vänta.
Och nu ska jag ta tag i en del runt mig här hemma, eller ska jag köra till stan först....?
Sedan ska jag läsa en bok om skurkar och hedersmän i Ronneby som jag köpte av författaren igår. Så får jag lite extra krydda till nästa veckas guidning.
Mitt är mera en berg-och dalbana. Ibland undrar jag hur jag har hamnat där jag är, för det finns ju en väg dit.
Plötsligt, känns det som, har det blivit jätterörigt med grejer runt mig, och plötsligt, tycker jag, har jag gått upp en massa kilon. Hur blev det så? Livet är på något sätt en växling mellan lite bohemiskt slappande och en hård kamp för att återfå kontrollen.
Som tur är har jag dock kontroll över vissa saker. Ekonomin till exempel. Den har jag under kontroll. Och spelandet, aldrig en lott extra eller en rad spel extra, samma summa varje månad. Annars tror jag att det är farligt att spela. Ja, sedan dricker jag aldrig mer än ett, högst två glas vin. Anledningen är ganska enkel. Jag får hjärtklappning efteråt om jag dricker mer.
- Gör schema på vad du ska göra! rekommenderade en vän.
Jag har gjort massor av scheman! Men jag följer dem bara när jag ska ha gäster.
Är det kanske så att man genom att vara som jag är skaffar sig anledningar att kämpa för något?
Det är som med tider. Vi talade om detta att komma i god tid eller i sista minuten till något på en kurs häromdagen. Jag hör till dem som gör det senare. Då visade det sig att alla vi som var tidsoptimister hade en sak gemensamt, vi gillade inte att vänta.
Såvida det inte är köer. Konstigt nog står jag mycket lugnt i köer, för det känns mycket avslappnande, tycker jag, att veta att man inte kan göra något annat än vänta.
Och nu ska jag ta tag i en del runt mig här hemma, eller ska jag köra till stan först....?
Sedan ska jag läsa en bok om skurkar och hedersmän i Ronneby som jag köpte av författaren igår. Så får jag lite extra krydda till nästa veckas guidning.
Där man sniffar efter mobbningsoffer
Jag tror att jag med tiden har blivit mycket bra på (arbets)miljö.
Livet och olika miljöer har lärt mig, liksom mitt fackliga arbete och jobbet som rektor, och också detta att jag har råkat illa ut själv.
Det finns miljöer där uteslutning och mobbning på något sätt sitter i väggarna, och där man hela tiden har någon som man stänger ute på ett eller annat eller många sätt. Jag har märkt att i de miljöerna går man liksom runt och sniffar efter lämpligt offer. Om offret sedan försvinner, får man börja sniffningen på nytt för att hitta ett nytt. I de miljöerna råder garanterat tema med variationer.
Man kan, om man nu på något sätt har råkat bli den som ska vara utsatt, råka ut för de mest absurda saker. Som att man inte blir medbjuden på officiella fester, dit alla andra ska.
Särskilt minns jag en otroligt konstig historia i Oskarshamn efter mitt entledigande från rektorstjänsten. Jag var med i ett skånskt gille där som varje år hade en gåsfest. På hösten efter det att jag hade slutat såg jag fram emot denna och tänkte då återvända till stan. Jag var ju inte på kant med alla!
Men trots att jag var medlem fick jag ingen inbjudan. När jag kontaktade dem sade de att eftersom jag hade flyttat fick jag inte vara med. Då påpekade jag att jag ju var medlem och hade betalat medlemsavgiften- en mindre summa. Men nej, jag fick inte komma. Till slut kröp det fram att det fanns andra som inte skulle komma om jag kom dit! Trevliga människor, eller hur? Jag har i fjorton år undrat vad jag gjorde där uppe som var så hemskt, för jag begriper FORTFARANDE inte vad jag gjorde för fel!
Ja, den här trevliga föreningen ville till och med skicka tillbaka medlemsavgiften, om jag inte missminner mig var den 25 kronor.
Den fick de skänka till cancerfonden!
Det är klart att jag säkert har varit besvärlig många gånger genom min önskan att ha rent hus och min intolerans mot skitprat i korridorerna. Och ve den som bryter redan givna hierarkier!
Men det är inte så lätt att mobba mig. Som en väninna en gång sade
-Har de inte insett att det är lönlöst att försöka mobba dig?
Numera har jag lärt mig att mycket tidigt reagera på tydliga signaler och ge mig av. Det är nämligen inte värt att ta fighten om man kan undvika den. Jag vet med mig att jag är duktig i vissa avseenden och att detta är som ett rött skynke för dem som är gamla i gården när man kommer in i ett nytt sammanhang. Därmed är man utsatt.
När jag hör tongångar i likhet med att ingen tycker som du, du är helt ensam om att tycka detta i vår förening, i vårt parti. Då blir jag observant. Är den person som yttrar detta någon som har figurerat i mobbningssammanhang tidigare, då vet jag vad klockan är slagen. Här har vi troligen en mobbartyp, även om den människan inte alls är medveten om detta själv, eller avser att stöta ut någon.
Det är som med SD-folk. Det krävs en grund av svart-vitt tänkande och ett djupt rotat Dom och Vi- tänk för att kunna omfatta deras idéer.
Vissa saker ska man se upp med, och man ska snabbt ge sig ifrån sammanhang där det finns tendenser till uteslutning och mobbning i luften. Det är faktiskt många gånger bättre att fly än illa fäkta, som det heter. Människor som på något sätt sticker ut verkar ibland provokativa på omgivningen bara genom sin personlighet.
Livet och olika miljöer har lärt mig, liksom mitt fackliga arbete och jobbet som rektor, och också detta att jag har råkat illa ut själv.
Det finns miljöer där uteslutning och mobbning på något sätt sitter i väggarna, och där man hela tiden har någon som man stänger ute på ett eller annat eller många sätt. Jag har märkt att i de miljöerna går man liksom runt och sniffar efter lämpligt offer. Om offret sedan försvinner, får man börja sniffningen på nytt för att hitta ett nytt. I de miljöerna råder garanterat tema med variationer.
Man kan, om man nu på något sätt har råkat bli den som ska vara utsatt, råka ut för de mest absurda saker. Som att man inte blir medbjuden på officiella fester, dit alla andra ska.
Särskilt minns jag en otroligt konstig historia i Oskarshamn efter mitt entledigande från rektorstjänsten. Jag var med i ett skånskt gille där som varje år hade en gåsfest. På hösten efter det att jag hade slutat såg jag fram emot denna och tänkte då återvända till stan. Jag var ju inte på kant med alla!
Men trots att jag var medlem fick jag ingen inbjudan. När jag kontaktade dem sade de att eftersom jag hade flyttat fick jag inte vara med. Då påpekade jag att jag ju var medlem och hade betalat medlemsavgiften- en mindre summa. Men nej, jag fick inte komma. Till slut kröp det fram att det fanns andra som inte skulle komma om jag kom dit! Trevliga människor, eller hur? Jag har i fjorton år undrat vad jag gjorde där uppe som var så hemskt, för jag begriper FORTFARANDE inte vad jag gjorde för fel!
Ja, den här trevliga föreningen ville till och med skicka tillbaka medlemsavgiften, om jag inte missminner mig var den 25 kronor.
Den fick de skänka till cancerfonden!
Det är klart att jag säkert har varit besvärlig många gånger genom min önskan att ha rent hus och min intolerans mot skitprat i korridorerna. Och ve den som bryter redan givna hierarkier!
Men det är inte så lätt att mobba mig. Som en väninna en gång sade
-Har de inte insett att det är lönlöst att försöka mobba dig?
Numera har jag lärt mig att mycket tidigt reagera på tydliga signaler och ge mig av. Det är nämligen inte värt att ta fighten om man kan undvika den. Jag vet med mig att jag är duktig i vissa avseenden och att detta är som ett rött skynke för dem som är gamla i gården när man kommer in i ett nytt sammanhang. Därmed är man utsatt.
När jag hör tongångar i likhet med att ingen tycker som du, du är helt ensam om att tycka detta i vår förening, i vårt parti. Då blir jag observant. Är den person som yttrar detta någon som har figurerat i mobbningssammanhang tidigare, då vet jag vad klockan är slagen. Här har vi troligen en mobbartyp, även om den människan inte alls är medveten om detta själv, eller avser att stöta ut någon.
Det är som med SD-folk. Det krävs en grund av svart-vitt tänkande och ett djupt rotat Dom och Vi- tänk för att kunna omfatta deras idéer.
Vissa saker ska man se upp med, och man ska snabbt ge sig ifrån sammanhang där det finns tendenser till uteslutning och mobbning i luften. Det är faktiskt många gånger bättre att fly än illa fäkta, som det heter. Människor som på något sätt sticker ut verkar ibland provokativa på omgivningen bara genom sin personlighet.
torsdag 21 november 2013
När klockan stannar ett tag
Det känns så där, tycker jag, när någon nära anhörig eller någon av vännerna har dött, som om klockan stannar upp ett tag.
Mitt eget liv påverkas starkt och känslan av ändligheten blir så påtaglig.Å andra sidan, om man ska tro på ärftligheten i livslängd, så var min far 85 år och min mor 86 år när de gick bort.
Det skulle för min del innebära cirka femton år till som ska fyllas med innehåll. Hoppas inte med kamp mot sjukdomar hos mig eller anhöriga.
Det finns de som börjar helt på nytt efter 70 år, skaffar nya relationer och nya liv. Men just nu känns relationskvoten fylld.
Mina väninnor brukar skratta när jag påpekar att det blir så många att sörja när man har haft fler än en man.
Det sägs ju att det man ångrar på sin dödsbädd, om man nu får en sådan, man kan ju dö knall och fall så att säga, är inte det man har gjort utan det man inte har gjort.
Ibland är man två som inte har gjort det man borde ha gjort. Då blir det onekligen mycket knepigare, eller hur? För vem har skulden då till att det man borde ha gjort inte blev gjort? :-)
Plötslig energi
Det har hänt mig ett par gånger i livet att jag plötsligt och oförklarligt har fått ny energi efter att ha känt mig trög, nere och deppig.
Segt har det varit ganska länge nu. Orörligt, svårt att komma loss och göra något vettigt.
Men igår fick jag helt plötsligt stor kraft och energi och började plocka i ordning och sortera.
Varifrån kom den energin så snabbt och utan yttre orsak?
Vissa saker förstår man bara inte, men man får ju vara tacksam när jobbiga tillstånd bara vänder så där. Och hoppas att de håller i sig ett tag åtminstone! Då återvänder också framtidstron.
Segt har det varit ganska länge nu. Orörligt, svårt att komma loss och göra något vettigt.
Men igår fick jag helt plötsligt stor kraft och energi och började plocka i ordning och sortera.
Varifrån kom den energin så snabbt och utan yttre orsak?
Vissa saker förstår man bara inte, men man får ju vara tacksam när jobbiga tillstånd bara vänder så där. Och hoppas att de håller i sig ett tag åtminstone! Då återvänder också framtidstron.
onsdag 20 november 2013
Sjukt?, fördömande och gnälligt
Måste man var knäpp för att vara religiös? Den frågan måste man nog ställa sig ibland när man läser eller hör helt eller halvt hysteriska människor yla om sin kärlek till Jesus och sin önskan att komma nääära honom. Vad är det här för något? Det borde nog terapeuter titta på!
Den andra sidan av kyrkan är allt fördömandet av andra ämbetsinnehavare, som vi hittar på vissa bloggar, då främst av den nyvalda ärkebiskopen eller av vissa biskopar.
Detta är ingenting som ger energi. Tvärtom så läcker man ju energi.
Därför kändes det så härligt att få Kvinnor i Svenska kyrkans tidskrift "Kvinnoglöd" idag på nätet. Den andades glädje och framtidstro. Det är detta som behövs inom Svenska kyrkan!
Den andra sidan av kyrkan är allt fördömandet av andra ämbetsinnehavare, som vi hittar på vissa bloggar, då främst av den nyvalda ärkebiskopen eller av vissa biskopar.
Detta är ingenting som ger energi. Tvärtom så läcker man ju energi.
Därför kändes det så härligt att få Kvinnor i Svenska kyrkans tidskrift "Kvinnoglöd" idag på nätet. Den andades glädje och framtidstro. Det är detta som behövs inom Svenska kyrkan!
Är vi rädda för de djupa frågorna?
Hur ser vårt samhälle ut egentligen? Vilka frågor är det som vi engagerar oss i? Vilka frågor berör vi inte? Hur bemöter vi varandra?
Detta är frågor som jag har ställt mig de senaste dagarna.
Jag skrev alltså både här på bloggen och på facebook om min gode vän som jag fick veta var avliden och hur detta berörde mig.
På facebook (72 vänner) var det två som kommenterade.
Därefter skrev jag om dragspel, vilket gav 18 olika kommentarer.
Har vi slutat visa medkänsla? Eller är vi så rädda för livets djupa frågor att vi skyggar?
Men tack till er som visade er medkänsla! Den värmde!
Detta är frågor som jag har ställt mig de senaste dagarna.
Jag skrev alltså både här på bloggen och på facebook om min gode vän som jag fick veta var avliden och hur detta berörde mig.
På facebook (72 vänner) var det två som kommenterade.
Därefter skrev jag om dragspel, vilket gav 18 olika kommentarer.
Har vi slutat visa medkänsla? Eller är vi så rädda för livets djupa frågor att vi skyggar?
Men tack till er som visade er medkänsla! Den värmde!
tisdag 19 november 2013
Vad gör jag?
Jag är ju en sörjande, men ingen bryr sig om min sorg. Den finns inte, officiellt sett. Jag var någon som fanns i någons liv av och till i bortåt tjugo år, men nu lever inte den människan längre, och jag finns inte i hans liv.
De sista åren hade vi mycket sällan kontakt och nu var det länge sedan. Det hade kommit in andra människor i både mitt och hans liv. Fanns det någon när han dog? Men de åren vi hade tillsammans kan ju inte suddas ut. Han borde ha skrivit att jag skulle meddelas när han hade dött. Hade han gjort det? Nej, det tror jag inte.
Eller han borde ha ringt mig när han visste att han var döende.
Trodde han inte att jag brydde mig? Jag har fått veta att han var sjuk, så det var ingen hastig död, efter vad jag förstår.
Hur kunde han bara lämna mig efter så många år av vänskap i totalt ovetande om att han hade gått bort. Nästan en hel månad.
Jag ska skriva en lista på vilka som ska underrättas om min död.
När livet kärvade förr brukade jag alltid ringa honom. Vem ska jag ringa nu? Tänkte på en nära väninna, men så kom jag på att hon också var död. Så många är borta nu.
Jag har varit låst hela dagen. Bara orkat äta, sitta vid datorn och se på TV.
Jag är en sörjande utan en officiell sorg. Jag har förlorat en vän, som varit mycket nära mig i livet. Han återkommer aldrig och kan aldrig ersättas.
måndag 18 november 2013
En stängd telefon
Det var länge sedan vi hade kontakt, min gamle, gode vän Kjell, och jag. Någon gång under årens lopp har vi ringt varandra fastän kontakten var bruten, men nu var det länge sedan sist.
Vi träffades redan 1986 då vi arbetade tillsammans. Han var central ombudsman och jag var föreståndare för kortkurserna och lärare på den folkhögskola jag var anställd i Blekinge,och vi höll en kurs tillsammans.
Det blev ett ögonblickligt "klick" den gången så fort vi såg varandra. Jag minns ögonblicket. De var mitt i kursen när jag kom in i lokalen, för jag hade arbetat med annat först. Vi hade haft kontakt per telefon flera gånger, och jag tyckte att han var rätt så seg och omständlig. Men han var ny i jobbet, och jag var mera rutinerad. Han var den ende som jag jobbade med på alla de kurser och konferenser jag höll, som har utmynnat i en privat kontakt efteråt.
Jag minns så tydligt hur jag öppnade dörren och steg in i lokalen och mötte hans blick, och där fastnade vi för många år framöver!
Sedan följde år med umgänge och resor till varandra och år då vi inte hade någon kontakt. En tid som kom att vara i arton år.
Han ställde upp mycket för mig, hjälpte mig med flyttningar och trädgård och med saker i mitt hus som behövde fixas, och hjälpte mig sätta upp och ta ner lampor i våningen i Stockholm och med saker i lägenheten i Oskarshamn. Speciellt minns jag en gång när jag hade kört på en järnkant till grindarna i garaget i Flemingsberg och fått punktering, och ingen verkstad ville komma ut och hjälpa mig. Då kom han, som inte bodde så långt därifrån, och bytte däcket.
Vid mitt entledigande från Oskarshamns folkhögskola fanns han i bakgrunden som sakkunnig. Detta betydde mycket ekonomiskt för mig, för det var en del som jag inte hade begripit själv att jag skulle tänka på och begära. Den sommaren tog han tio dagar av sin semester och sorterade i mitt förråd så att jag kunde sätta dit möbler och kartonger från Oskarshamnslägenheten när jag hade flyttat ner. Mitt hus var redan fullt!
Sista gången vi träffades var 2004, men den gången visste vi inte att det var sista gången.
Varför det inte blev något på riktigt? Vet inte. Det blev bara inte så.
Idag försökte jag ringa honom, men hans telefon var stängd. Jag kollade på personregistret.
Han hade avlidit för inte fullt en månad sedan.
Ett liv är slut. Blev det som han hade föreställt sig? Det tror jag inte, men det hade säkert många ljusa delar också.
Må han vila i frid! I mitt minne tacksamt bevarad.
Vi träffades redan 1986 då vi arbetade tillsammans. Han var central ombudsman och jag var föreståndare för kortkurserna och lärare på den folkhögskola jag var anställd i Blekinge,och vi höll en kurs tillsammans.
Det blev ett ögonblickligt "klick" den gången så fort vi såg varandra. Jag minns ögonblicket. De var mitt i kursen när jag kom in i lokalen, för jag hade arbetat med annat först. Vi hade haft kontakt per telefon flera gånger, och jag tyckte att han var rätt så seg och omständlig. Men han var ny i jobbet, och jag var mera rutinerad. Han var den ende som jag jobbade med på alla de kurser och konferenser jag höll, som har utmynnat i en privat kontakt efteråt.
Jag minns så tydligt hur jag öppnade dörren och steg in i lokalen och mötte hans blick, och där fastnade vi för många år framöver!
Sedan följde år med umgänge och resor till varandra och år då vi inte hade någon kontakt. En tid som kom att vara i arton år.
Han ställde upp mycket för mig, hjälpte mig med flyttningar och trädgård och med saker i mitt hus som behövde fixas, och hjälpte mig sätta upp och ta ner lampor i våningen i Stockholm och med saker i lägenheten i Oskarshamn. Speciellt minns jag en gång när jag hade kört på en järnkant till grindarna i garaget i Flemingsberg och fått punktering, och ingen verkstad ville komma ut och hjälpa mig. Då kom han, som inte bodde så långt därifrån, och bytte däcket.
Vid mitt entledigande från Oskarshamns folkhögskola fanns han i bakgrunden som sakkunnig. Detta betydde mycket ekonomiskt för mig, för det var en del som jag inte hade begripit själv att jag skulle tänka på och begära. Den sommaren tog han tio dagar av sin semester och sorterade i mitt förråd så att jag kunde sätta dit möbler och kartonger från Oskarshamnslägenheten när jag hade flyttat ner. Mitt hus var redan fullt!
Sista gången vi träffades var 2004, men den gången visste vi inte att det var sista gången.
Varför det inte blev något på riktigt? Vet inte. Det blev bara inte så.
Idag försökte jag ringa honom, men hans telefon var stängd. Jag kollade på personregistret.
Han hade avlidit för inte fullt en månad sedan.
Ett liv är slut. Blev det som han hade föreställt sig? Det tror jag inte, men det hade säkert många ljusa delar också.
Må han vila i frid! I mitt minne tacksamt bevarad.
Inget vanmäktigt barn längre
Psykologi är intressant. Jag har aldrig studerat på universitetsnivå, däremot har jag läst pedagogik på universitetet, förutom på lärarhögskolan, och inlärning handlar också en hel del om psykologi.
Men jag har läst ganska många psykologiböcker ändå.
I en av dem läste jag om hur vi i upprepade mönster från vår barndom kunde förlamas i ett tillstånd där vi återupplevde rollen av att vara ett vanmäktigt barn styrd av de vuxna. Detta måste många i min generation ha problem med, kan man gissa, för under vår barndom var inte barnens egen vilja så viktig. Det var föräldrarna som bestämde över en.
En vanmäktig känsla får oss kanske att stanna i förhållanden och omständigheter som vi egentligen inte behöver vara kvar i.
Man kan känna sig både befriad och stark när man lämnar det man inte trivs med, och där man tycker att man på något sätt far illa eller blir respektlöst behandlad.
" Mig äger ingen" heter en känd bok. Den känslan är mycket viktig!
Men jag har läst ganska många psykologiböcker ändå.
I en av dem läste jag om hur vi i upprepade mönster från vår barndom kunde förlamas i ett tillstånd där vi återupplevde rollen av att vara ett vanmäktigt barn styrd av de vuxna. Detta måste många i min generation ha problem med, kan man gissa, för under vår barndom var inte barnens egen vilja så viktig. Det var föräldrarna som bestämde över en.
En vanmäktig känsla får oss kanske att stanna i förhållanden och omständigheter som vi egentligen inte behöver vara kvar i.
Man kan känna sig både befriad och stark när man lämnar det man inte trivs med, och där man tycker att man på något sätt far illa eller blir respektlöst behandlad.
" Mig äger ingen" heter en känd bok. Den känslan är mycket viktig!
söndag 17 november 2013
Från en höstpromenad i solsken
Idag är det härligt väder här, och jag har promenadvägarna nära mitt hus.
Människor från mitt förflutna
De senaste söndagarna har TV-gudstjänsterna sänts från Kalmar domkyrka. Det har för min del betytt att jag i rutan har sett människor som jag träffade under min tid som rektor på Växjö stifts folkhögskola, Oskarshamns folkhögskola. Jag var ju med i vissa stiftssammanhang då. Idag var det kyrkoherden i Kalmar och biskopen i Växjö stift.
Jag funderade på hur lång tid 6,5 år i ens liv egentligen är. Det är ju en del av ens arbetsliv som inte är så liten! Så länge var jag i Oskarshamn. Vissa saker saknar jag. Gudstjänsterna där, min lägenhet med balkongen, där jag brukade ha lila petunior som doftade så härligt, och där jag kunde sitta och se ut över villaträdgårdarna.
Men under de nio år som jag arbetade på annat håll, hade jag samtidigt en längtan hem till mitt hus i Blekinge. Jag kunde längta efter syrenerna när de blommade och hösten här. Det var värst i Stockholm där vi bodde på sjunde våningen, och jag minns en lång vår, då det regnade och regnade, och jag bara såg det vita höghuset framför mig, om jag inte gick ut på den inglasade balkongen, där det var fin utsikt. Jag tyckte att den våren var oändlig.
Även om jag kan känna längtan tillbaka när jag ser människor från en tidigare tillvaro i mitt liv, är jag ändå tacksam över att jag fick möjligheten att flytta hem och arbeta mina sista yrkesverksamma år här i Blekinge. Det har ju varit en mycket intressant tid med många studier vid universitetet och andra aktiviteter dessutom.
Inget ont utan att det har något gott med sig, heter det ju.
Jag funderade på hur lång tid 6,5 år i ens liv egentligen är. Det är ju en del av ens arbetsliv som inte är så liten! Så länge var jag i Oskarshamn. Vissa saker saknar jag. Gudstjänsterna där, min lägenhet med balkongen, där jag brukade ha lila petunior som doftade så härligt, och där jag kunde sitta och se ut över villaträdgårdarna.
Men under de nio år som jag arbetade på annat håll, hade jag samtidigt en längtan hem till mitt hus i Blekinge. Jag kunde längta efter syrenerna när de blommade och hösten här. Det var värst i Stockholm där vi bodde på sjunde våningen, och jag minns en lång vår, då det regnade och regnade, och jag bara såg det vita höghuset framför mig, om jag inte gick ut på den inglasade balkongen, där det var fin utsikt. Jag tyckte att den våren var oändlig.
Även om jag kan känna längtan tillbaka när jag ser människor från en tidigare tillvaro i mitt liv, är jag ändå tacksam över att jag fick möjligheten att flytta hem och arbeta mina sista yrkesverksamma år här i Blekinge. Det har ju varit en mycket intressant tid med många studier vid universitetet och andra aktiviteter dessutom.
Inget ont utan att det har något gott med sig, heter det ju.
Utsikt från vår balkong i Flemingsberg. Akvarell av mig.
lördag 16 november 2013
Djävulen - splittraren
På något sätt tror jag att det finns en kamp i tillvaron mellan det goda och det onda. Detta är säkert inte heller rättroget, om man nu ska vara det.
Men jag tror att det finns en kraft som är destruktiv, som förstör och som splittrar sönder sammanhang och som sår split mellan människor.
Man kan faktiskt vara fans hantlangare utan att veta om det!
Och sammanhang där jag upplever att det finns människor som söker splittring lämnar jag.
Men jag tror att det finns en kraft som är destruktiv, som förstör och som splittrar sönder sammanhang och som sår split mellan människor.
Man kan faktiskt vara fans hantlangare utan att veta om det!
Och sammanhang där jag upplever att det finns människor som söker splittring lämnar jag.
Jag ska visa dem att du är dålig!
Det knakade med exet, som bekant. Så har det ju ofta varit. Och efter senaste besöket fick jag nog. Då hände något som för mig är fullständigt ofattbart. Denne människa satte alltså igång och ringde en anhörig och en väninna och mejlade över en massa till vår distriktsordförande och ringde min gruppledare. Vad det var begrep jag inte alls. Nu har jag fått veta. Han påstår att han har mejlat över saker jag har skrivit om honom på bloggarna. !!! Det var kanske sådant som handlade om hans tidigare politiska hemvist. Jag vet inte. Eller saker i stil med det här. Då blir detta en sak till.
När jag igår skrev att jag hade lämnat mina uppdrag- fullständigt frivilligt och av många skäl, fick jag ett mejl till "Lilla dumsnut" för det var ju inte det han hade velat! Nehej, han hade kanske velat att de skulle kasta ut mig för att jag hade skrivit om honom???
Men, detta skriver jag av ett speciellt skäl. Detta är nämligen ett skolexempel på hur män av en viss sort handlar. De försöker rasera och förstöra andra kontakter som du har!
Du som är i, eller befinner dig i farozonen för, en destruktiv relation, ta varning och lägg benen på ryggen och spring fort, fort från den!
Det är inte värt- och inte lönt- att stanna och ta fighten och tro att det blir bättre, för det blir det inte!
Men kan någon begripa hur man kan försöka misskreditera en människa som man samtidigt inte säger sig vilja lämna och försöka visa inför dem som är vän/släkt med henne och för dem som har visat henne förtroende att hon, enligt vad man vill påstå, är dålig? Kan någon begripa detta? Nej, det är detta man inte kan med sådana män!
Kan man komma närmare ett djävulskt handlande än så?
Jag vet nog var jag har sett fan själv i min närhet! Dock för absolut sista gången! Det kommer att ta mycket lång tid innan jag litar på en man igen- om någonsin!
fredag 15 november 2013
Människor fyllda av hat?
Jag undrar vad det är med vissa människor ute på bloggarna. Det verkar, som jag har skrivit tidigare, som om de bara sitter och väntar på att sätta tänderna i någon.
Vissa bloggar håller jag mig ifrån så mycket jag kan. Ibland kan jag inte låta bli att kommentera. Genast sätter någon klorna i mig. Ja, det händer till och med att de drar in mig trots att jag inte alls har kommenterat, som exempelvis nu senast när någon försökte väcka misstankar om att jag hade anmält Dag S. för hans blogg till Domkapitlet.
Varför skulle jag ha gjort det? Jag har väl inget personligt intresse av det han skriver!
Tror att jag ser honom som många andra, som någon som faktiskt är ur tiden nu, en pensionär som många andra.
Sedan kan jag tycka att det han har skrivit i flera år är fullt av förtal och att Domkapitlet borde ha trätt in, inte minst då förtalet av förre biskopen i Växjö flödade. Men detta är en annan sak.
Själv lägger jag inget krut på den mannen och hans skriverier mer än det jag skriver på min egen blogg.
Jag kan naturligtvis beklaga att den bekantskap som jag fick genom
mitt bloggande där inte precis förde med sig någon lycka eller glädje för mig, men jag har ju mig själv att skylla. Detta borde jag nog snabbt ha insett.
Bloggvärlden är mycket konstig. Just nu är det en märklig människa, en kvinna efter vad jag förstår, som fyller Bonniers blogg med jättekonstiga saker, inlägg efter inlägg efter inlägg. Hon(?) verkar helt speedad och en del försöker bemöta henne, men de flesta verkar ha gett upp.
Har då dessa människor som flyter ut på det sättet ingen att PRATA med. De verkar ju verkligen leva i en falsk verklighet med inbillade vänner och inbillade positioner ibland.
Och inte minst får alltså en del utlopp för sina aggressioner. Så det är bäst att akta sig, om man inte vill bli hängd.
Sedan är det väl otroligt hur charmlösa svenska män ofta är! Inte hade italienare hållit på mot kvinnor på det föraktfulla sättet. Hur gamla kvinnorna än hade varit.
Men de här männen är kanske frustrerade, något fel måste det ju vara!
Vissa bloggar håller jag mig ifrån så mycket jag kan. Ibland kan jag inte låta bli att kommentera. Genast sätter någon klorna i mig. Ja, det händer till och med att de drar in mig trots att jag inte alls har kommenterat, som exempelvis nu senast när någon försökte väcka misstankar om att jag hade anmält Dag S. för hans blogg till Domkapitlet.
Varför skulle jag ha gjort det? Jag har väl inget personligt intresse av det han skriver!
Tror att jag ser honom som många andra, som någon som faktiskt är ur tiden nu, en pensionär som många andra.
Sedan kan jag tycka att det han har skrivit i flera år är fullt av förtal och att Domkapitlet borde ha trätt in, inte minst då förtalet av förre biskopen i Växjö flödade. Men detta är en annan sak.
Själv lägger jag inget krut på den mannen och hans skriverier mer än det jag skriver på min egen blogg.
Jag kan naturligtvis beklaga att den bekantskap som jag fick genom
mitt bloggande där inte precis förde med sig någon lycka eller glädje för mig, men jag har ju mig själv att skylla. Detta borde jag nog snabbt ha insett.
Bloggvärlden är mycket konstig. Just nu är det en märklig människa, en kvinna efter vad jag förstår, som fyller Bonniers blogg med jättekonstiga saker, inlägg efter inlägg efter inlägg. Hon(?) verkar helt speedad och en del försöker bemöta henne, men de flesta verkar ha gett upp.
Har då dessa människor som flyter ut på det sättet ingen att PRATA med. De verkar ju verkligen leva i en falsk verklighet med inbillade vänner och inbillade positioner ibland.
Och inte minst får alltså en del utlopp för sina aggressioner. Så det är bäst att akta sig, om man inte vill bli hängd.
Sedan är det väl otroligt hur charmlösa svenska män ofta är! Inte hade italienare hållit på mot kvinnor på det föraktfulla sättet. Hur gamla kvinnorna än hade varit.
Men de här männen är kanske frustrerade, något fel måste det ju vara!
Befriad
Jag känner mig befriad idag sedan jag i natt fattade beslutet att lämna mina uppdrag i KD i Ronneby och distriktet.
Egentligen började processen för länge sedan när jag fick kritik av en av de kvinnliga ledarna för en debattartikel som jag hade skrivit. Kanske borde jag redan då ha reagerat kraftigare, för här var alldeles uppenbart ett parti där man inte fick tänka och tycka fritt.
Nästa steg var när exet började kopiera det jag skrev på bloggar, min egen och andras också efter vad jag förstår, och satte igång att skicka mejl på mejl på mejl (5-6 stycken, trodde hon) till distriktets ordförande med detta, UTAN att jag fick veta det på en månad. Hur länge det sedan pågick vet jag inte.
Jag har sedan inte fått någon närmare information.
Därefter har andra saker i partiet hänt som för mig visar att det är ett parti med mycket lågt till tak, enligt mina mått mätt.
På en av bloggarna hade en upprörd kvinna läst vad jag hade skrivit på min blogg, vilket var ett skämt, om att jag hoppades att om vi återuppstod skulle jag se ut som jag gjorde vid 20 års ålder och att de jag ogillade skulle vara i helvetet och jag i himlen. Detta var alltså, givetvis, ett skämt, men hon informerade biskop Åke Bonnier på hans blogg och skulle skriva till KD och till En levande kyrka.
Jag kände bara att vad in i hela fridens dagar är detta? Uppfattas Kristdemokraterna som någon sorts polisiär myndighet som man rapporterar det man anser är felsteg hos förtroendevalda till? Det var ju värre än om jag hade lagt ut rasistiska tillmälen på bloggen.
Jag har fått nog av att ha en sådan roll att jag känner att jag kan bli påpassad i det jag skriver och gör! Det må vara att man inom partiet inte reagerar, men bara de här upprepade hoten om rapporter känns irriterande och löjliga.
Jag bestämde mig därför igår för att lämna mina uppdrag. I min ålder ska man ha roligt och inte gå runt och reta sig på saker och ting! Så roligt är det inte att skriva protokoll och att gå runt med partibroschyrer och tidningar. Det kan någon annan få göra!
Egentligen började processen för länge sedan när jag fick kritik av en av de kvinnliga ledarna för en debattartikel som jag hade skrivit. Kanske borde jag redan då ha reagerat kraftigare, för här var alldeles uppenbart ett parti där man inte fick tänka och tycka fritt.
Nästa steg var när exet började kopiera det jag skrev på bloggar, min egen och andras också efter vad jag förstår, och satte igång att skicka mejl på mejl på mejl (5-6 stycken, trodde hon) till distriktets ordförande med detta, UTAN att jag fick veta det på en månad. Hur länge det sedan pågick vet jag inte.
Jag har sedan inte fått någon närmare information.
Därefter har andra saker i partiet hänt som för mig visar att det är ett parti med mycket lågt till tak, enligt mina mått mätt.
På en av bloggarna hade en upprörd kvinna läst vad jag hade skrivit på min blogg, vilket var ett skämt, om att jag hoppades att om vi återuppstod skulle jag se ut som jag gjorde vid 20 års ålder och att de jag ogillade skulle vara i helvetet och jag i himlen. Detta var alltså, givetvis, ett skämt, men hon informerade biskop Åke Bonnier på hans blogg och skulle skriva till KD och till En levande kyrka.
Jag kände bara att vad in i hela fridens dagar är detta? Uppfattas Kristdemokraterna som någon sorts polisiär myndighet som man rapporterar det man anser är felsteg hos förtroendevalda till? Det var ju värre än om jag hade lagt ut rasistiska tillmälen på bloggen.
Jag har fått nog av att ha en sådan roll att jag känner att jag kan bli påpassad i det jag skriver och gör! Det må vara att man inom partiet inte reagerar, men bara de här upprepade hoten om rapporter känns irriterande och löjliga.
Jag bestämde mig därför igår för att lämna mina uppdrag. I min ålder ska man ha roligt och inte gå runt och reta sig på saker och ting! Så roligt är det inte att skriva protokoll och att gå runt med partibroschyrer och tidningar. Det kan någon annan få göra!
Ser man inte skillnad på KD och SD i Ronneby?
Kristdemokraterna i Ronneby har haft ett fenomen då fyra personer från styrelsen tidigare har gått över till SD.
Nu har också SD:s ledare, som har blivit utesluten från SD, gått över till KD där. Gruppledaren sade i en intervju i BLT för ett tag sedan att KD hade förlorat väljare till SD som han hoppades skulle komma tillbaka nu.
För mig är resonemanget fullständigt absurt! Är det personerna och inte politiken man röstar på? Och skulle det inte vara skillnad på Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas politik i Ronneby?
Nog kan man bli förvånad alltid! Eller?
Partierna borde kanske bilda koalition och göra gemensam valrörelse?
Det är alltså så här vi kan ses, som ett alternativ till SD!
PS Och exet behöver inte kopiera detta inlägg och skicka över det till distriktsordföranden eller gruppledaren, för jag har lämnat mina uppdrag i KD. Jag är trött på koppel! DS
Nu har också SD:s ledare, som har blivit utesluten från SD, gått över till KD där. Gruppledaren sade i en intervju i BLT för ett tag sedan att KD hade förlorat väljare till SD som han hoppades skulle komma tillbaka nu.
För mig är resonemanget fullständigt absurt! Är det personerna och inte politiken man röstar på? Och skulle det inte vara skillnad på Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas politik i Ronneby?
Nog kan man bli förvånad alltid! Eller?
Partierna borde kanske bilda koalition och göra gemensam valrörelse?
Det är alltså så här vi kan ses, som ett alternativ till SD!
PS Och exet behöver inte kopiera detta inlägg och skicka över det till distriktsordföranden eller gruppledaren, för jag har lämnat mina uppdrag i KD. Jag är trött på koppel! DS
Sviker Kristdemokraterna sina kärnväljare?
Kristdemokraternas partiledning har beslutat att partiet ska koncentrera sig på familjen och barns och ungas uppväxtvillkor. Det är väl bra i och för sig, men...
I all marknadsföring - och dit får man väl räkna det förestående valarbetet- gäller det att koncentrera sig på rätt målgrupper och på dem som man kan tänka sig är intresserade av en.
Är då barnfamiljerna den grupp av väljare som röstar på KD i första hand? Tänk det tror inte jag.
Jag tror att KD har den största gruppen av sina väljare bland äldre, där säkert många ensamstående finns med. De känner sig kanske, precis som jag, svikna av partiet, för vilket parti kommer att driva våra frågor när nu inte KD kommer att göra detta som en prioriterad fråga?
I all marknadsföring - och dit får man väl räkna det förestående valarbetet- gäller det att koncentrera sig på rätt målgrupper och på dem som man kan tänka sig är intresserade av en.
Är då barnfamiljerna den grupp av väljare som röstar på KD i första hand? Tänk det tror inte jag.
Jag tror att KD har den största gruppen av sina väljare bland äldre, där säkert många ensamstående finns med. De känner sig kanske, precis som jag, svikna av partiet, för vilket parti kommer att driva våra frågor när nu inte KD kommer att göra detta som en prioriterad fråga?
torsdag 14 november 2013
På min guideblogg
Idag har jag skrivit ett nytt inlägg på min guideblogg
http://lilaguide.blogspot.com
Välkommen att läsa!
http://lilaguide.blogspot.com
Välkommen att läsa!
onsdag 13 november 2013
Dödsskjutning IGEN av polis!
Hur länge ska svenska poliser få skjuta ihjäl folk innan det blir en ordentlig reaktion på detta?
Nu har alltså ytterligare en dödats, denna gång på en flyktingförläggning. Man kan ju tänka sig scenariot att detta var en människa som under stora strapatser hade flytt för sitt liv och tagit sig till Sverige under besvärliga omständigheter, för så är ju ofta fallet för flyktingar.
Och så är han här och blir skjuten av en svensk polis! Här där han äntligen skulle vara trygg!
I USA gick man man ur huse och protesterade när en liknande dödsskjutning hade ägt rum. Här höjer vi knappast på ögonbrynen.
Är det fel på psyket på poliserna? Är de så lättstressade att de måste skjuta ihjäl människor?
Byt ut dem som inte har tillräckligt starka nerver för polisjobbet på fältet eller sätt de i skrivbordsarbete i inre tjänst!
Nu har alltså ytterligare en dödats, denna gång på en flyktingförläggning. Man kan ju tänka sig scenariot att detta var en människa som under stora strapatser hade flytt för sitt liv och tagit sig till Sverige under besvärliga omständigheter, för så är ju ofta fallet för flyktingar.
Och så är han här och blir skjuten av en svensk polis! Här där han äntligen skulle vara trygg!
I USA gick man man ur huse och protesterade när en liknande dödsskjutning hade ägt rum. Här höjer vi knappast på ögonbrynen.
Är det fel på psyket på poliserna? Är de så lättstressade att de måste skjuta ihjäl människor?
Byt ut dem som inte har tillräckligt starka nerver för polisjobbet på fältet eller sätt de i skrivbordsarbete i inre tjänst!
Att bestämma sig
När jag föreläste på en turismutbildning i våras frågade en person mig hur länge jag skulle fortsätta att jobba. Jag visste inte, sade jag. I somras tyckte jag att det var tungt med ett knä som jag hade besvär med och en besvärlig, äldre tysk som krävde att det uppgjorda programmet skulle ändras under färd på Öland.
Jag tänkte ge upp. Men så hade jag en jättetrevlig guidning med ett par som sökte sina rötter i Karlshamnsområdet, en heldagsguidning på engelska i Bräkne-Hoby, Ronneby, Karlshamn, Elleholm och Mörrum, och då fick jag ny energi.
Nu har jag ytterligare en guidning i slutet av november på hemmaplan i Ronneby.
Och nu börjar en guideutbildning/fortbildning i Karlskrona för världsarvsguider. Jag har funderat. Och bestämt mig. Jag kör ett tag till....
Jag tänkte ge upp. Men så hade jag en jättetrevlig guidning med ett par som sökte sina rötter i Karlshamnsområdet, en heldagsguidning på engelska i Bräkne-Hoby, Ronneby, Karlshamn, Elleholm och Mörrum, och då fick jag ny energi.
Nu har jag ytterligare en guidning i slutet av november på hemmaplan i Ronneby.
Och nu börjar en guideutbildning/fortbildning i Karlskrona för världsarvsguider. Jag har funderat. Och bestämt mig. Jag kör ett tag till....
Karlskrona från Bryggareberget.
tisdag 12 november 2013
Vårt sjuka mobbningssamhälle
Hur står det egentligen till med samhällsklimatet? måste man väl fråga sig när man läser om all denna mobbning som förekommer, inte bara bland barn på nätet utan också bland vuxna på arbetsplatser och faktiskt också i familjer och släkter.
Jag hörde för en stund sedan en intervju med hustrun till den man som tog sitt liv på grund av mobbning av två chefer, vilka nu ställs inför rätta. Hon berättade hur han hade brutits ner steg för steg.
Mobbningen följer ofta ett visst mönster som börjar med förtal, ifrågasättanden och utfrysning för att sedan bli till riktiga trakasserier.
Det är inte ovanligt att chefer mobbar, och jag hävdar att mobbning av en anställd av arbetskamraterna inte kan få riktigt fäste om man inte upplever att också chefen står bakom och öppet eller tyst stöder denna. Säkert är det vanligare i snäva och intoleranta miljöer att sådant här förekommer.
Men jag tror egentligen inte att det är omöjligt att stoppa mobbning när man märker varthän vinden blåser. Någon eller några måste öppet och aktivt stödja den utsatte. Då blir det inte lika roligt och inte totalt framgångsrikt. Mobbning kan drabba vem som helst som befinner sig på för honom/henne "fel" plats, vilket betyder att vederbörande upplevs som icke-tillhörig.
Men frågan är varför mobbningen verkar ha blivit så vanlig. Är det så att den alltid har funnits och bara har blivit synlig, eller är det så att den verkligen ökar i samhället?
Nära mobbningen ligger naturligtvis den psykiska misshandeln/trakasserierna i nära relationer. Jag lyssnade för en kort stund sedan på ett radioprogram där en psykiskt misshandlande man berättade hur han upplevde makt när han kränkte sin fru. Och psykologer talade dels om bakgrunden till varför män kan agera så och också det komplicerade i relationer med misshandel som kan vara starkt svarta OCH vita och inte grå.
Trots elände och kränkningar kan man i sådana förhållanden ha svårt att förlora hoppet om att den tidigare intensiva känslan av att vara sedd och bekräftad ska återvända. Men hur kan den det om en annan människa har kränkt och förnedrat någon? Det låter rätt så otroligt, tycker nog jag.
Vårt samhällsklimat är på många sätt hårt med hårda gränser för vilka som är inne och vilka som är utanför en grupp. Detta gäller vuxna och varför skulle det då inte också gälla barn och ungdomar? De lär ju av det de ser, eller hur?
Jag hörde för en stund sedan en intervju med hustrun till den man som tog sitt liv på grund av mobbning av två chefer, vilka nu ställs inför rätta. Hon berättade hur han hade brutits ner steg för steg.
Mobbningen följer ofta ett visst mönster som börjar med förtal, ifrågasättanden och utfrysning för att sedan bli till riktiga trakasserier.
Det är inte ovanligt att chefer mobbar, och jag hävdar att mobbning av en anställd av arbetskamraterna inte kan få riktigt fäste om man inte upplever att också chefen står bakom och öppet eller tyst stöder denna. Säkert är det vanligare i snäva och intoleranta miljöer att sådant här förekommer.
Men jag tror egentligen inte att det är omöjligt att stoppa mobbning när man märker varthän vinden blåser. Någon eller några måste öppet och aktivt stödja den utsatte. Då blir det inte lika roligt och inte totalt framgångsrikt. Mobbning kan drabba vem som helst som befinner sig på för honom/henne "fel" plats, vilket betyder att vederbörande upplevs som icke-tillhörig.
Men frågan är varför mobbningen verkar ha blivit så vanlig. Är det så att den alltid har funnits och bara har blivit synlig, eller är det så att den verkligen ökar i samhället?
Nära mobbningen ligger naturligtvis den psykiska misshandeln/trakasserierna i nära relationer. Jag lyssnade för en kort stund sedan på ett radioprogram där en psykiskt misshandlande man berättade hur han upplevde makt när han kränkte sin fru. Och psykologer talade dels om bakgrunden till varför män kan agera så och också det komplicerade i relationer med misshandel som kan vara starkt svarta OCH vita och inte grå.
Trots elände och kränkningar kan man i sådana förhållanden ha svårt att förlora hoppet om att den tidigare intensiva känslan av att vara sedd och bekräftad ska återvända. Men hur kan den det om en annan människa har kränkt och förnedrat någon? Det låter rätt så otroligt, tycker nog jag.
Vårt samhällsklimat är på många sätt hårt med hårda gränser för vilka som är inne och vilka som är utanför en grupp. Detta gäller vuxna och varför skulle det då inte också gälla barn och ungdomar? De lär ju av det de ser, eller hur?
En otrolig katastrof
Bilderna från Filippinerna tränger in i våra vardagsrum, och tidningarna berättar om oroliga anhöriga här i Sverige.
När jag skulle köra hemifrån igår kväll, tänkte jag på hur det kunde kännas om hela huset blev spillror i en storm eller brand.
Det är ju inte så länge sedan det ven ordentligt om husknutarna här, och det är ju inte första gången. Numera är elkablarna nedgrävda, och vi slipper att vara utan ström, i vart fall har vi sluppit detta vid de sista stormarna. Förr blev det kallt och mörkt och det var risk för maten i frysen när strömmen var borta en längre tid. Vid stormen Gudrun kunde jag inte ens ringa härifrån, varken på den fasta telefonen eller på mobilen.
Men hur är det då om huset är i spillror, de flesta av ens släktingar har försvunnit i stormen, och som en kvinna berättade, hon orkade inte ens hålla sitt barn i handen, utan blev tvungen att släppa det och nu är barnet borta?
Kan vi förstå detta? Kan vi ens i vår vildaste fantasi föreställa oss hur det är?
Eller stänger vi bara av och ägnar oss åt att tänka på Jesu jungfrufödsel? Är inte de diskussionerna ytterst pinsamma idag?
När jag skulle köra hemifrån igår kväll, tänkte jag på hur det kunde kännas om hela huset blev spillror i en storm eller brand.
Det är ju inte så länge sedan det ven ordentligt om husknutarna här, och det är ju inte första gången. Numera är elkablarna nedgrävda, och vi slipper att vara utan ström, i vart fall har vi sluppit detta vid de sista stormarna. Förr blev det kallt och mörkt och det var risk för maten i frysen när strömmen var borta en längre tid. Vid stormen Gudrun kunde jag inte ens ringa härifrån, varken på den fasta telefonen eller på mobilen.
Men hur är det då om huset är i spillror, de flesta av ens släktingar har försvunnit i stormen, och som en kvinna berättade, hon orkade inte ens hålla sitt barn i handen, utan blev tvungen att släppa det och nu är barnet borta?
Kan vi förstå detta? Kan vi ens i vår vildaste fantasi föreställa oss hur det är?
Eller stänger vi bara av och ägnar oss åt att tänka på Jesu jungfrufödsel? Är inte de diskussionerna ytterst pinsamma idag?
måndag 11 november 2013
En omväxlande dag
På vår akvarellkurs har kaffet blivit mycket viktigt, och vi anstränger oss alla med att baka. Det blir en fin stund på förmiddagen, då vi gör avbrott i målandet.
I dag var det min tur att ta med mig kaffe och kaffebröd.Igår använde jag en stor del av dagen till att baka; mustigt bröd med grovt rågmjöl, vetemjöl och vetekross och något som kallas Odenselängd, som jag gjorde för första gången, och som var en sorts fylld vetelängd som närmade sig smördeg, och som tredje sort gjorde jag kokoskulor.
Sedan fick jag tvätta bilen som skulle till besiktning, och så var det besiktning inne i Karlshamn, som en protest mot att bilbesiktningen i Ronneby har blivit privat och de har höjt priset med 95 kronor, medan Karlshamn bara har höjt med 50 kronor. Det var många från byn här som nu besiktigade i Karlshamn, berättade de.
Och ikväll har vi haft möte i guideföreningen.
En aktiv dag med kallt och ruggigt väder.
I dag var det min tur att ta med mig kaffe och kaffebröd.Igår använde jag en stor del av dagen till att baka; mustigt bröd med grovt rågmjöl, vetemjöl och vetekross och något som kallas Odenselängd, som jag gjorde för första gången, och som var en sorts fylld vetelängd som närmade sig smördeg, och som tredje sort gjorde jag kokoskulor.
Sedan fick jag tvätta bilen som skulle till besiktning, och så var det besiktning inne i Karlshamn, som en protest mot att bilbesiktningen i Ronneby har blivit privat och de har höjt priset med 95 kronor, medan Karlshamn bara har höjt med 50 kronor. Det var många från byn här som nu besiktigade i Karlshamn, berättade de.
Och ikväll har vi haft möte i guideföreningen.
En aktiv dag med kallt och ruggigt väder.
En av förra årets målningar.
Det har varit orkan på Filippinerna...
och i Svenska kyrkan diskuterar man jungfrufödsel och den tillkommande ärkebiskopens meriter!
Människor har förlorat allt, både det materiella och familj och släkt. Tala om en introvert kyrka!
Människor har förlorat allt, både det materiella och familj och släkt. Tala om en introvert kyrka!
söndag 10 november 2013
Vid min huvudgärd
I dag ska du få en inblick i mitt allra heligaste nämligen hur det ser ut på väggen snett ovanför min huvudgärd i sovrummet. Där finns en del saker som har följt mig i många år.
Längst upp sitter en Kristusikon, som jag en gång, för många år sedan, fick som en sådan där artighetspresent som välkomnande från en församling när jag var nytillträdd rektor i Oskarshamn. Så småningom kom ikonen att betyda en del för mig, så jag tog med den när jag lämnade skolan, och sedan dess har den suttit vid min säng. Till höger om denna finns ett inramat kort, som jag själv har köpt, plus några lappar med böner som jag har tagit när prästen bad oss ta sådana från en skål i kyrkan, också det för många år sedan.
Under dessa till vänster sitter en lapp där det står "Räkna glädjeämnena!" och vid sidan om denna finns den välkända tavlan med barnen och skyddsängeln, som jag först hade som barn, men som sedan satt över min mors nattduksbord, liksom bilden med madonnan och barnet som tillhörde min mor. Dessa ärvde jag efter hennes bortgång. Under madonnan finns ett litet kors, som har suttit vid min säng sedan jag fick det till konfirmationen av en nu avliden kusin. Sedan har jag två små tavlor med text, Franciscus bön och Tio Guds bud och under dessa ett urklipp med text om vad mitt namn betyder. Till höger har jag en tavla med två barn som också är från mitt barndomshem. Det som hänger ner är min guidebricka som certifierad guide i Karlskrona, men den hänger där enbart av praktiska skäl för att jag ska veta var den är.
Egentligen är väl föremålen på den här väggen rätt intressanta, eller hur? Jag tror knappast att de gör mig till en bättre människa, men vem vet, de kanske påverkar mina nattliga drömmar?
Längst upp sitter en Kristusikon, som jag en gång, för många år sedan, fick som en sådan där artighetspresent som välkomnande från en församling när jag var nytillträdd rektor i Oskarshamn. Så småningom kom ikonen att betyda en del för mig, så jag tog med den när jag lämnade skolan, och sedan dess har den suttit vid min säng. Till höger om denna finns ett inramat kort, som jag själv har köpt, plus några lappar med böner som jag har tagit när prästen bad oss ta sådana från en skål i kyrkan, också det för många år sedan.
Under dessa till vänster sitter en lapp där det står "Räkna glädjeämnena!" och vid sidan om denna finns den välkända tavlan med barnen och skyddsängeln, som jag först hade som barn, men som sedan satt över min mors nattduksbord, liksom bilden med madonnan och barnet som tillhörde min mor. Dessa ärvde jag efter hennes bortgång. Under madonnan finns ett litet kors, som har suttit vid min säng sedan jag fick det till konfirmationen av en nu avliden kusin. Sedan har jag två små tavlor med text, Franciscus bön och Tio Guds bud och under dessa ett urklipp med text om vad mitt namn betyder. Till höger har jag en tavla med två barn som också är från mitt barndomshem. Det som hänger ner är min guidebricka som certifierad guide i Karlskrona, men den hänger där enbart av praktiska skäl för att jag ska veta var den är.
Egentligen är väl föremålen på den här väggen rätt intressanta, eller hur? Jag tror knappast att de gör mig till en bättre människa, men vem vet, de kanske påverkar mina nattliga drömmar?
En del tror på flera gudar...
Det kan dyka upp konstiga saker på bloggarna. För mig har det alltid varit en självklarhet att det bara finns en Gud. Därav följer naturligtvis att vi kristna har samma Gud, men olika vägar till kunskapen om honom, som muslimer och judar. Något annat är inte möjligt för mig.
Men hur kan då människor som säger sig vara kristna tala om de andres gud, som om det fanns flera gudar? Den gamla hednakulten lever tydligen kvar i tänkandet mer än 1000 år efter Sveriges kristnande!
Men hur kan då människor som säger sig vara kristna tala om de andres gud, som om det fanns flera gudar? Den gamla hednakulten lever tydligen kvar i tänkandet mer än 1000 år efter Sveriges kristnande!
lördag 9 november 2013
Samma man i fyrtio år?
Jag kom att tänka på en ganska rolig historia. Tillsammans med en släkting mötte jag en man som berättade att hans dotter och hennes man hade köpt hus i vår by, där hon var uppvuxen. Min anhöriga såg inte imponerad ut, utan snarast som om en hemsk olycka måste ha drabbat dem. Fast här, kanske för all deras framtid?
Ungefär så känner jag mig när någon berättar att de har levt med samma man i 40-50 år. Det skulle jag aldrig klara av! Inte heller hade jag klarat av att vara på samma jobb i bortåt fyrtio år. Och frågan är väl om de hade klarat av att ha mig där så länge. :-)
Men å andra sidan måste man ju säga en sak.
Det är kanske inte så svårt att få en man intresserad av sig eller att själv bli intresserad av EN man. Inte heller var det förr så svårt att hitta ett jobb.
Men att hitta flera män och flera jobb, det kräver faktiskt lite mer. Många får aldrig mer än ett jobb, hur många andra de än söker. Och en del lever kvar i risiga förhållanden/äktenskap för att de inte har några alternativ. Sådan är ju faktiskt verkligheten!
Därmed inte sagt att det inte finns några bra äktenskap, som har varat länge. Om jag tänker efter lite kanske jag hittar något jag känner till...
Ungefär så känner jag mig när någon berättar att de har levt med samma man i 40-50 år. Det skulle jag aldrig klara av! Inte heller hade jag klarat av att vara på samma jobb i bortåt fyrtio år. Och frågan är väl om de hade klarat av att ha mig där så länge. :-)
Men å andra sidan måste man ju säga en sak.
Det är kanske inte så svårt att få en man intresserad av sig eller att själv bli intresserad av EN man. Inte heller var det förr så svårt att hitta ett jobb.
Men att hitta flera män och flera jobb, det kräver faktiskt lite mer. Många får aldrig mer än ett jobb, hur många andra de än söker. Och en del lever kvar i risiga förhållanden/äktenskap för att de inte har några alternativ. Sådan är ju faktiskt verkligheten!
Därmed inte sagt att det inte finns några bra äktenskap, som har varat länge. Om jag tänker efter lite kanske jag hittar något jag känner till...
En del följer en uppenbart...
Ibland undrar jag hur många jag har i Sverige som följer mig regelbundet här på bloggen. Och så undrar jag varför jag har så många dagliga läsare i USA, Ryssland och Kina. Är man satt under bevakning eller vad är det som är intressant på min blogg i Kina? Mig veterligt känner jag bara en person, en före detta elev, där.
Men så plötsligt dyker något eller någon upp, och det visar sig att någon läser min blogg ganska eller mycket regelbundet. Det är ju intressant! Ännu mera intressant är naturligtvis om någon som säger sig vara präst hånar en för att han/hon? har uppfattat att man kanske mår dåligt. Intressant. Jag trodde inte att hånfullhet ingick i de prästerliga ämbetsåliggandena. Men dessa gäller kanske bara den egna församlingens medlemmar?
Men så plötsligt dyker något eller någon upp, och det visar sig att någon läser min blogg ganska eller mycket regelbundet. Det är ju intressant! Ännu mera intressant är naturligtvis om någon som säger sig vara präst hånar en för att han/hon? har uppfattat att man kanske mår dåligt. Intressant. Jag trodde inte att hånfullhet ingick i de prästerliga ämbetsåliggandena. Men dessa gäller kanske bara den egna församlingens medlemmar?
Kan det vara trevligt?
Jag har bara en stilla undran. Kan det vara trevligt att vara så totalt destruktiv i sitt liv att man förstör alla möjligheter, alla chanser man har fått bara för att man måste framstå som den bästa av de bästa och får man inte det, så blir man destruktiv?
Kan det vara kul att sitta ensam utan vänner och bara ha konstiga, artificiella bloggkontakter som man egentligen inte alls känner?
Och helst ska man också förstöra för alla runt sig så att man garanterat inte känner sig alltför underlägsen.
Det är mycket synd om vissa människor!
Kan det vara kul att sitta ensam utan vänner och bara ha konstiga, artificiella bloggkontakter som man egentligen inte alls känner?
Och helst ska man också förstöra för alla runt sig så att man garanterat inte känner sig alltför underlägsen.
Det är mycket synd om vissa människor!
Kvinnan ska tiga och känsloproblem
Jag brukar undvika att kommentera på de två kyrkliga bloggar jag ofta följer, men ibland kan jag inte låta bli. Så lade jag in en kommentar- ja, den var ganska vass- på Dagbloggen och genast fanns det de som satte klorna i mig. Då tog jag bort kommentaren.
Sedan lade jag ut ett påpekande om att Åke Bonnier borde ta bort de oförskämdheter som skrivs om honom i kommentarsfältet på hans inlägg och undrade om LFL (med sina subtila nedvärderingar) nu hade slutat harva på S-bloggarna och därför höll på där i stället.
För mig, som före detta socialdemokrat, är det mycket svårt att få ihop en klassisk, snarast fundamentalistisk, kristendom med socialdemokratisk ideologi. Men en del kan visst med lätthet sitta på flera stolar samtidigt!
Som ett tystande av mig bemötte då genast LFL mig med privata anspelningar om att jag hade problem med känslorna för honom och att som man bäddar får man ligga. Jodå, jag har visst problem med känslorna! Något värre än hans uppträdande i vår relation har jag nämligen aldrig varit med om! Aldrig har någon tidigare gått ut och försökt förstöra för mig i viktiga delar av mitt sociala nätverk; partikamrater, en anhörig och en av mina bästa väninnor har fått motta förtal om mig. Finns det någon som inte skulle bli känslomässigt berörd av detta? Och jag hade inte haft en aning om detta om de inte hade berättat det för mig!
Och vad gäller att jag borde tiga så var ju den önskan mera konkret här hemma när han satte händerna för öronen och sade "Bla,bla,bla,bla..." ibland när jag försökte säga emot honom.
Så visst, det är helt riktigt det som står på Åke Bonniers blogg! Jag har stora problem med mina känslor för LFL! Men det är inga positiva känslor!
Sedan lade jag ut ett påpekande om att Åke Bonnier borde ta bort de oförskämdheter som skrivs om honom i kommentarsfältet på hans inlägg och undrade om LFL (med sina subtila nedvärderingar) nu hade slutat harva på S-bloggarna och därför höll på där i stället.
För mig, som före detta socialdemokrat, är det mycket svårt att få ihop en klassisk, snarast fundamentalistisk, kristendom med socialdemokratisk ideologi. Men en del kan visst med lätthet sitta på flera stolar samtidigt!
Som ett tystande av mig bemötte då genast LFL mig med privata anspelningar om att jag hade problem med känslorna för honom och att som man bäddar får man ligga. Jodå, jag har visst problem med känslorna! Något värre än hans uppträdande i vår relation har jag nämligen aldrig varit med om! Aldrig har någon tidigare gått ut och försökt förstöra för mig i viktiga delar av mitt sociala nätverk; partikamrater, en anhörig och en av mina bästa väninnor har fått motta förtal om mig. Finns det någon som inte skulle bli känslomässigt berörd av detta? Och jag hade inte haft en aning om detta om de inte hade berättat det för mig!
Och vad gäller att jag borde tiga så var ju den önskan mera konkret här hemma när han satte händerna för öronen och sade "Bla,bla,bla,bla..." ibland när jag försökte säga emot honom.
Så visst, det är helt riktigt det som står på Åke Bonniers blogg! Jag har stora problem med mina känslor för LFL! Men det är inga positiva känslor!
fredag 8 november 2013
Sverigdemokraterna har tydligen blivit rumsrena
Tveklöst har SD blivit mycket illa behandlade som parti. Den utfrysning som de på sina håll har utsatts för hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Därmed inte sagt något om deras politik eller bakomliggande ideologi.
Men förhållandena verkar onekligen svänga nu.
I Ronneby tas nu SD: s starka, men nyligen uteslutna, kvinna och ledare emot med öppna armar av KD:s ledare där.
Igår kunde vi på Debatt på Sveriges television se en flinande muslim som hånfullt uppträdde mot SD:s partisekreterare Björn Söder och påstod att Sverigedemokraterna jagade folk med järnrör i stället för att diskutera det som var avsett i programmet, nämligen tårtan som Jimmie Åkesson hade fått i ansiktet när han satt på Södermalm och signerade böcker.
Björn Söder gav ett starkt, lugnt och trovärdigt intryck, trygg i förvissningen om att SD nu är Sveriges tredje största parti.
Jo, så är det. Och ju fler förvrängningar och osakligheter människor vräker ur sig mot dem, desto mera kommer de säkert att öka. För ideologierna bakom partierna verkar människor, som sagt, vara totalt omedvetna om! Då blir det ju så, för jag tror inte att människor i allmänhet gillar bruna ränder. Visst finns väl dessa i ett parti med ett svart-vitt och rätt- och feltänkande som grund. Man utesluter ju till och med sina egna på löpande band. Den platsar, men inte den och den!
Men förhållandena verkar onekligen svänga nu.
I Ronneby tas nu SD: s starka, men nyligen uteslutna, kvinna och ledare emot med öppna armar av KD:s ledare där.
Igår kunde vi på Debatt på Sveriges television se en flinande muslim som hånfullt uppträdde mot SD:s partisekreterare Björn Söder och påstod att Sverigedemokraterna jagade folk med järnrör i stället för att diskutera det som var avsett i programmet, nämligen tårtan som Jimmie Åkesson hade fått i ansiktet när han satt på Södermalm och signerade böcker.
Björn Söder gav ett starkt, lugnt och trovärdigt intryck, trygg i förvissningen om att SD nu är Sveriges tredje största parti.
Jo, så är det. Och ju fler förvrängningar och osakligheter människor vräker ur sig mot dem, desto mera kommer de säkert att öka. För ideologierna bakom partierna verkar människor, som sagt, vara totalt omedvetna om! Då blir det ju så, för jag tror inte att människor i allmänhet gillar bruna ränder. Visst finns väl dessa i ett parti med ett svart-vitt och rätt- och feltänkande som grund. Man utesluter ju till och med sina egna på löpande band. Den platsar, men inte den och den!
Är partierna utan ideologibakgrund?
Idag kan vi läsa/höra att Stefan Löfven, socialdemokraternas partiledare, har gjort ett politiskt utspel där han säger att han kan tänka sig att bryta upp blockpolitiken och regera tillsammans med C och FP. Dessa partier säger sig dock inte vara inne på samma linje.
Nog tycker jag att vi som väljare bör veta vad som händer när vi röstar på olika partier.
Jag vill absolut inte ha MP i någon regering. Det blir alldeles för dyrt för mig personligen med deras energiavgifter, och dessutom tror jag att det blir förödande för industrin.
I kommunerna växlar ju samarbetet. I vår kommun gick FP och KD med S vid förra mandatperioden, men växlade sedan över till den borgerliga sidan i nuvarande period. Det förra samarbetet med S kom till efter en borgerlig valrörelse, då dessa partier var med i det borgerliga blocket, och detta blev lite väl starkt för en del väljare och partianslutna som lämnade åtminstone FP.
I Ronneby har vi också det märkliga fenomenet att KD och SD ständigt byter politiker. Just nu har vi fått över SD:s starka ledare som har blivit utesluten ur SD. Hon sitter på många stolar i kommunen. Det gör man ju i partier som får många röster, men där det inte finns folk till uppdragen. Jag känner inte kvinnan ifråga och kommenterar därför inget om detta.
Men som en sammanfattning måste jag fråga om ideologierna i partierna är döda? På min tid i S var det knappast tal om sådana kovändningar från partiets sida.
Att jag som före detta socialdemokrat har en del av mitt eget hjärta rött är en annan sak. Fast KD har det inte sagts något om. Och kommer vi att sitta kvar i regeringen?
Nog tycker jag att vi som väljare bör veta vad som händer när vi röstar på olika partier.
Jag vill absolut inte ha MP i någon regering. Det blir alldeles för dyrt för mig personligen med deras energiavgifter, och dessutom tror jag att det blir förödande för industrin.
I kommunerna växlar ju samarbetet. I vår kommun gick FP och KD med S vid förra mandatperioden, men växlade sedan över till den borgerliga sidan i nuvarande period. Det förra samarbetet med S kom till efter en borgerlig valrörelse, då dessa partier var med i det borgerliga blocket, och detta blev lite väl starkt för en del väljare och partianslutna som lämnade åtminstone FP.
I Ronneby har vi också det märkliga fenomenet att KD och SD ständigt byter politiker. Just nu har vi fått över SD:s starka ledare som har blivit utesluten ur SD. Hon sitter på många stolar i kommunen. Det gör man ju i partier som får många röster, men där det inte finns folk till uppdragen. Jag känner inte kvinnan ifråga och kommenterar därför inget om detta.
Men som en sammanfattning måste jag fråga om ideologierna i partierna är döda? På min tid i S var det knappast tal om sådana kovändningar från partiets sida.
Att jag som före detta socialdemokrat har en del av mitt eget hjärta rött är en annan sak. Fast KD har det inte sagts något om. Och kommer vi att sitta kvar i regeringen?
torsdag 7 november 2013
Intim med okända
Den här gången ska jag inte skriva om prostituerade, men jag ska nämna en före detta, en tidigare hårt kriminellt belastad, som i Sverige närmast har blivit nationalhjälte, efter sammanlagt 30 år av avtjänat straff. Annika Östberg sade i en intervju häromdagen att hon ibland blev förvånad när, för henne helt okända, människor uppträdde som om de kände henne.
Nu har jag en bra bild av Annika Östberg, som för mig idag framstår som en ödmjuk människa, även om jag inte gillar när man blir berömd på sin tidigare kriminalitet. Detta har jag skrivit om tidigare.
Nej, jag ska skriva om fenomenet att man tycker sig känna helt främmande människor för att man har läst eller sett något av dem. Det är lätt hänt, och man tänker kanske då inte på att den bild man har fått av personen ifråga ju är den mediala bilden, eller bilden av en skådespelare eller författare. Säkert finns det väldigt mycket som man inte vet om personen ifråga.
Ja, det finns ju också de som har varit gifta en massa år och ändå inte känner varandra.
Bloggvärlden är speciell. Man kan tycka att man är riktigt nära en människa, nästan intim, för att man har kommenterat på vederbörandes blogg. Själv har man utvalt sig till åskitsbefryndad, eller till och med vän, utan att egentligen ha något samröre eller något faktiskt gemensamt med denne blogginnehavare.
Det är ju stor skillnad på de människor man har en ömsesidig kontakt med.
Varför jag skriver detta idag är för att jag på en blogg, där blogginnehavaren själv aldrig går ut i kommentarsfältet, såg en kvinna som utdelade en kram till honom där. Jaha! Nu är det tydligen inte bara så att man tappar förmågan att inse gränsen för fräckhet och kränkningar i bloggvärlden, nu börjar man också utdela kramar till folk som man garanterat inte känner, i vart fall ser det ut så.
Är inte allt detta en ganska stor brist på stil? Jag tror att vi borde återinföra niandet. Jag är övertygad om att både personalfester och annat umgänge mellan oss skulle få en helt annan stil i så fall. Och en del ungdomar har ju redan börjat, i vart fall mot oss äldre.
Nu har jag en bra bild av Annika Östberg, som för mig idag framstår som en ödmjuk människa, även om jag inte gillar när man blir berömd på sin tidigare kriminalitet. Detta har jag skrivit om tidigare.
Nej, jag ska skriva om fenomenet att man tycker sig känna helt främmande människor för att man har läst eller sett något av dem. Det är lätt hänt, och man tänker kanske då inte på att den bild man har fått av personen ifråga ju är den mediala bilden, eller bilden av en skådespelare eller författare. Säkert finns det väldigt mycket som man inte vet om personen ifråga.
Ja, det finns ju också de som har varit gifta en massa år och ändå inte känner varandra.
Bloggvärlden är speciell. Man kan tycka att man är riktigt nära en människa, nästan intim, för att man har kommenterat på vederbörandes blogg. Själv har man utvalt sig till åskitsbefryndad, eller till och med vän, utan att egentligen ha något samröre eller något faktiskt gemensamt med denne blogginnehavare.
Det är ju stor skillnad på de människor man har en ömsesidig kontakt med.
Varför jag skriver detta idag är för att jag på en blogg, där blogginnehavaren själv aldrig går ut i kommentarsfältet, såg en kvinna som utdelade en kram till honom där. Jaha! Nu är det tydligen inte bara så att man tappar förmågan att inse gränsen för fräckhet och kränkningar i bloggvärlden, nu börjar man också utdela kramar till folk som man garanterat inte känner, i vart fall ser det ut så.
Är inte allt detta en ganska stor brist på stil? Jag tror att vi borde återinföra niandet. Jag är övertygad om att både personalfester och annat umgänge mellan oss skulle få en helt annan stil i så fall. Och en del ungdomar har ju redan börjat, i vart fall mot oss äldre.
onsdag 6 november 2013
Inspiratörerna
Det har fördelar att vara pensionär. Man kan lugnt sitta och titta på TV på nätterna till exempel.
Igår såg jag - på nytt- en film om den danska författarinnan Karen Blixen, som också levde i Afrika. En inspirerande och vacker film!
I min ungdom hörde jag först talas om Karen Blixen av en dansk vän, som alltid var mycket engagerad och intresserad av humaniora. Det var han som fick mig konstintresserad när han visade mig olika museer i Köpenhamn. Så man kan säga att- även om vi bara umgicks under ett års tid- han fick ett livslångt inflytande över mitt liv.
Nu vilar han hos fäderna har jag sett på nätet.
Vissa människor gör avtryck. Genom sitt sätt att vara blir de till energikällor i våra liv och påverkar oss kanske mentalt under mycket lång tid, långt efter det att vi har brutit kontakten med dem. De är guld värda!
En av mina akvarellmålningar.
Igår såg jag - på nytt- en film om den danska författarinnan Karen Blixen, som också levde i Afrika. En inspirerande och vacker film!
I min ungdom hörde jag först talas om Karen Blixen av en dansk vän, som alltid var mycket engagerad och intresserad av humaniora. Det var han som fick mig konstintresserad när han visade mig olika museer i Köpenhamn. Så man kan säga att- även om vi bara umgicks under ett års tid- han fick ett livslångt inflytande över mitt liv.
Nu vilar han hos fäderna har jag sett på nätet.
Vissa människor gör avtryck. Genom sitt sätt att vara blir de till energikällor i våra liv och påverkar oss kanske mentalt under mycket lång tid, långt efter det att vi har brutit kontakten med dem. De är guld värda!
En av mina akvarellmålningar.
tisdag 5 november 2013
Botten att man ska behöva skriva till blogginnehavare
Det är naturligtvis riktigt dåligt att man ska behöva skriva till innehavare av bloggar och be dem plocka bort kommentarer, som jag har fått göra nu igen! Jag skulle aldrig ha en blogg utan att moderera den.
Biskop Åke Bonnier har varit på tjänsteresa ett par dagar, och då dansas det vilt på hans blogg, men han är tydligen tillbaka nu och har lovat att rensa.
De som sysslar med ständiga trakasserier där säger ibland att de har lämnat Svenska kyrkan eller att de är katoliker. Jag förstår inte riktigt varför de inte kan nöja sig med det, utan hela tiden far runt och gnäller och kvider över hur illa det är i Svenska kyrkan. Verkar vara brist på sysselsättning. De har ju inget med Svenska kyrkan att göra längre när de har lämnat den. Ett behov att kverulera?
Sedan finns det ju naturligtvis de som ser kristendomen som i en lärobok och i överlägsenhet anser sig som allra mest rätt kristna, som om allt kunde placeras i små rutor som man prickade av med rätt eller fel.
Usch ja, det är så trist, så trist... Det glada budskapet?
Biskop Åke Bonnier har varit på tjänsteresa ett par dagar, och då dansas det vilt på hans blogg, men han är tydligen tillbaka nu och har lovat att rensa.
De som sysslar med ständiga trakasserier där säger ibland att de har lämnat Svenska kyrkan eller att de är katoliker. Jag förstår inte riktigt varför de inte kan nöja sig med det, utan hela tiden far runt och gnäller och kvider över hur illa det är i Svenska kyrkan. Verkar vara brist på sysselsättning. De har ju inget med Svenska kyrkan att göra längre när de har lämnat den. Ett behov att kverulera?
Sedan finns det ju naturligtvis de som ser kristendomen som i en lärobok och i överlägsenhet anser sig som allra mest rätt kristna, som om allt kunde placeras i små rutor som man prickade av med rätt eller fel.
Usch ja, det är så trist, så trist... Det glada budskapet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)