Jag erkänner gärna att jag inte har full koll på det här med Facebook. Igår flög inläggen hit och dit, fanns där, försvann och kom tillbaka utan någon ordning.
Facebook har naturligtvis fördelar och nackdelar. I min ålder är det inte många som finns där, så jag hittar nästan inga gamla vänner där. Men en del släktingar finns på fb och släkt till släkten.
Det är rätt så bra att veta vad ens mycket vuxna barn gör på helgen till exempel, utan att man behöver ringa.
Men jag håller nere vänantalet på fb.
Jag är noga med vilka jag tar in, jag ska känna dem eller känna till dem. Facebookar med 800-1000 vänner undviker jag. Ja, jag har till och med stängt av vänner med den volymen. Det känns som att smeta ut sig på nätet när man går in och kommenterar där.
Mina vänner kan indelas i grupper; familj och släkt, folkpartister, guidekolleger, någon gammal väninna, någon f d kollega, skrivarvänner, spridda bekanta.
Det mest positiva var nog när jag hittade min avlidna kusins barn på fb och fick förnyad kontakt med dem, utan att behöva leta efter deras adresser.
En del använder fb som någon sorts markering. Man tar inte in folk där, eller man tar bort dem från vänlistan.
Det blir som när man inte bjuder folk på kalas, ni vet. Lite barnsligt.
Och så markerar man om någon har fallit i onåd. Men ibland rensar man ju bara för att få ner antalet.
Om jag hade haft tonåringar hade jag nog försökt att få dem att begränsa antalet "vänner", så att dessa säkert var väl kända. Nätet är inte alltid ett oskyldigt forum! Man har inte tusen vänner!
2 kommentarer:
Jag har plockat bort de där som har tusentals utan att någonsin kommentera eller skriva om annat än sina spelningar...
Dessutom har jag plockat bort folk som jag bara känner perifert som bara har facebook för att de är nyfikna på vad andra gör och aldrig bidrar själva.
De som bara länkar till filmer, musikklipp och tidningar har jag tagit bort prenumerationen på. Jag har inte tid att kolla på sånt, och en del lägger in nya klipp varje kvart.
Men - folk som jag känner vill jag inte tacka nej till, så jag anpassar det jag skriver med tanke på att nästan vem som helst får veta. Skriver inte om familjen, om åsikter i djupare frågor (svårt med nätdebatt, det blir ofta onyanserat) och vad jag känner just nu... Blir beklämd av några ensamma som ideligen skriver om sin ensamhet och hur sorgsna de är, om huvudvärk, magvärk och saknad.
Om jag blir beskylld för att vara lättsam och ytlig så tar jag hellre det än jag lämnar ut mig eller familjen.
Sen har jag märkt att jag får mängder med kommentarer om alldeles väldigt ytliga grejer, men om jag skriver att jag fått något utgivet, eller fått en ny melodi eller så - då skiljs de riktiga vänner ut, för det är bara de som kommenterar eller är nyfikna på att få veta mer.
Jo, men så är det ju ofta överallt att vid ganska obetydliga och enkla saker ges det respons.
Många är väl de möten man har varit på där viktiga saker bara har klubbats igenom, och diskussionerna har fastnat vid någon detalj.
Och det där med att inte "applådera" är väl också typiskt. Jag blev så förvånad när jag var på ett möte häromdagen och flera människor talade om att de brukade läsa mina debattartiklar och tyckte att de var bra. Den modellen kände jag inte igen!
Jag tycker att du är festlig och rolig på fb!
Tyvärr är det tunt, som jag skrev, med fbookare i min ålder!
Skicka en kommentar