I harmoni

I vår egotrippade och självcentrerade tid är det ju modernt att satsa på sig själv och att försöka förverkliga sig själv.
Men även inom kyrkan hör man talas om att man ska finna sitt rätta jag. Det är lite åt samma håll, är det inte det, även om det sistnämnda mera ligger på den andliga tillväxtens altare.

Jag tror att man kan förnimma om man följer det man är ämnad för och därmed Guds vilja i ens liv. Då är man i harmoni. Jag brukar säga att det känns mjukt, som att ha bomull i bröstet.

Idag har jag funderat över de där fjädrarna, som får mig att tänka på fjäderpennor och som känns som en påminnelse om att jag bör handla, bör skriva något.

Jag tror att jag vet vad jag ska skriva nu.
Det känns som en kallelse!

Det moraliska ansvarets betydelse

I helgen hade jag en guidning för en för mig helt okänd firma på annan ort. Sådant kan innebära en risk. Vilka är de? Kommer de att betala? Har de bra chaufförer?

Vi kan börja med det sista. Chauffören var utmärkt. Det visade sig sedan att företaget var gammalt och väletablerat, men eftersom det alltså ligger i en annan del av landet, kände jag inte till detta.

Varje gång jag är ute i sådana här sammanhang tänker jag på hur viktig trovärdigheten är. Man måste vara ärlig. Man måste kunna lita på att människor kommer och kommer i tid och att de ger  betalt för det som de ska betala. Annars faller hela verksamheten.


Idag kan vi höra hur Tillväxtverket har slösat bort våra skattepengar på konferenser med lyxkonsumtion på hotell, resor, mat och sprit.
Äckligt!

Ett samhälle där de som är satta att leda skattefinansierad verksamhet inte är att lita på, utan utnyttjar systemet för egen vinnings skull, blir till ett samhälle på utförsbacke.

Det räcker med banker som skor sig på människor genom att ge svinhöga löner, bonusar och pensioner som inte är rimliga. Statliga verk ska inte följa dåliga exempel.

Vi måste alla visa ett moraliskt ansvar!

Män stöder män och kvinnor stöder- män!

På 1970/80 talen, när jag var radikal s-kvinna trodde jag på systerskapet. Det är länge sedan nu, för livet har lärt mig att kvinnor sällan kan räkna med att få stöd från andra kvinnor i kniviga situationer.

Det sägs ju att män stöder män, och så är det nog oftast- fast inte alltid! Men kvinnor stöder garanterat inte per automatik kvinnor. Här härskar ofta Jantelagen och avundsjukan.

Patetiskt är det väl inte minst när kvinnor inte vill se kvinnor som präster, utan  kritiserar beslutet 1958 och menar att Gud inte kallar kvinnor! Man vet inte om man ska skratta eller gråta!

Fast det är kanske så att fler människor än man kan ana lider av Aspergers syndrom, där man plockar ut detaljer och inte har förmågan att se helheten. Visst var det den där Paulus som sade att kvinnan skulle tiga i församlingen!? Tänk var karlar och karlars uttalanden kan ställa till det! 

Guidebloggen

Nytt inlägg idag på
http://lilaguide.blogspot.com
Välkommen att läsa!

Vi kan inte förklara allt!

Det finns en övertro på vetenskapen i vår tid. En del människor tror att allting går att förklara. Detta tycker jag är så fantastiskt! Hur kan man tro att vi ynka människor kan finna förklaringar till allting som är och som sker runt omkring oss.
Bristen i vår tid är inte att människor ser för många samband, utan att människor snart har slutat se samband och mönster överhuvudtaget. Man lever i en totalsnuttifierad värld, där ingenting har samband med vartannat och hela tillvaron är en enda lång hapening.

Detta tror jag är farligt! Visst kan vi människor bli paranoida och inbilla oss både det ena och det andra. Men om jag ser att det  finns fjädrar, så finns det fjädrar, och detta är helt utan samband med min hjärnas dopamintillgång. De finns.

Jag tror precis tvärtom mot vad en kommentator, som hänvisade till en märklig blogg, tror, nämligen att det finns en oändlig massa saker som går oss förbi för att vi INTE har tränat oss i att se tecken och mönster. För jag tror att det finns krafter runt oss. Inte som direkt styr oss, men som kanske vägleder oss. Och jag tror inte alltid att slumpen är en slump.

Sedan finns det människor som tror på jungfrufödsel, de dödas uppståndelse och att nattvardsvinet förvandlas till Jesu blod.
Vad tycker kommentatorn om dem tro?
(Jo, jag tror också på jungfrufödsel.)

Finns det konkreta, andliga tecken?

Jag vill gärna ha respons på detta om du har egna erfarenheter.

För tolv år sedan var jag med om något märkligt. I min trädgård stod en fjäder i gräsmattan nerstucken en dag. Inget konstigt med det, för sådant händer. Det konstiga var att ett par dagar senare stod en fjäder till på motsatta sidan av huset på samma sätt. De kom på det sättet att inrama mitt arbetsrum.
När jag såg de här fjädrarna påminde de mig om fjäderpennor, och jag fick en underlig känsla av att jag skulle höra av mig till en viss person.
Kort därefter uttalade sig denne i en tidning om något och sade att det skulle vara som att börja skriva med fjäderpennor. Då skrev jag.

Sedan hamnade jag ständigt på fjädrar (riktiga, faktiska, inga synvillor) på de mest märkliga ställen, som inne på en toalett, på min yttertrappa, ofta precis där jag skulle sätta ner fötterna, även under tak som i tunnelbanan Människor i min närhet lade märke till detta. (Obs! De som jag hade sällskap med såg också fjädrarna! Jag skriver inte om hallucinationer!)

Samtidigt kunde det hända att det kom fåglar på ett underligt sätt på mitt fönster. Hela tiden kändes det som om dessa saker var en sorts tecken till mig. Och nu ska du veta att jag inte är vidskeplig. Ja, möjligtvis spottar jag,för säkerhets skull,tregånger lite lätt så där om en svart katt springer framför bilen, men annars har mitt liv inte den sortens ingredienser

Så småningom försvann de där fjädrarna från mitt liv, och jag tror inte att det bara var som att jag inte såg dem längre, för det hade jag nog gjort om de hade funnits där som tidigare.

Men nu har de börjat igen. Igår stod en sådan där fjäder rakt ner i marken utanför mitt arbetsrum. Och jag har gått på många fler de senaste dagarna, rakt i min väg.

Det finns människor som tror på att vi kan få tecken genom naturen. Och det finns de som tror att detta är nonsens.

Finns det något jag borde göra?

Att längta till det annorlunda livet

Hur många människor i dagens samhälle bär på en längtan till en helt annan sorts liv, som liksom aldrig riktigt vill realiseras?

Vänstersvängar verkar alltid gå åt helvete!

Egentligen är ju inte idéerna så tossiga. Det där med allas lika värde och allas rättigheter och allas möjligheter och allt det där låter väl bra och riktigt.
Även om man nu missar the point så att säga, nämligen att alla inte kan klara alla studier, och att alla inte har samma möjligheter för att deras medfödda egenskaper är till hinder på ett eller annat sätt.

Men låt vänsterfolket drömma och tro att vi alla har det!
Det tråkiga är emellertid att det inte alltid kan vaskas fram kompetenta människor från vänsterleden.
Och när man inte längre kan styra normalt sett, måste man hindra och hota på olika sätt i någon sorts stasi-light form.
Är det dessutom några människor som är behäftade med intolerans mot de andra, som till exempel mot  borgerligt folk, så är det banne mig sossar och riktigt vänsterfolk, det kan jag lova efter 28 år i de lägren! Man vill vara jämlik med den och med den, men inte med den och med den.

Se nu på Pride! I Uppsala fick inte folkpartister vara med. I Stockholm har det höjts röster mot Migrationsverket, mot poliser och försvarsmakten, ja, det har visst till och med demonstrerats förra året. Och till och med mot KD! Så är det när man räcker lillfingret till vissa människor!

Lägg ner Pride! Festivalen verkar ju totalt har förlorat sitt syfte att lyfta fram en grupp och arbeta för ett jämställt samhälle.

Men till detta ska kanske inte poliser och anställda inom försvarsmakten få höra? I vanlig ordning verkar det mest gå åt helvete (det vill säga till mera ojämlikhet) när människor svänger åt vänster.

Man är ju ingen ungdom precis...

Kan er tillvaro också vara så där smått förvirrad ibland? Jag tror inte att det har med åldern att göra, för det är nog mera ett personlighetsdrag.

Jag hade faktiskt ganska gott om tid före Brunnsparksguidningen idag. Det var en grupp stockholmare som skulle guidas, och de skulle vara där kl 15. Kände inget större behov av att vara där i mycket god tid eftersom det alltid finns gott om parkeringsplatser vid den mötesplatsen i Brunnsparken.

Nåväl, det sista jag gjorde var att jag duschade och klädde mig för avfärden. Och det var då jag upptäckte att jag inte hade mina  glasögon på mig.
Jag letade på de ställen de skulle kunna vara; i badrummet, i köket, i hallen, på nattduksbordet vid sängen, där de är på natten, men ingenstans fanns de.

Nu ser jag faktiskt mycket illa utan glasögon, men i det här fallet skulle jag guida utomhus och var därför tvungen att ha solglasögon i det starka solljuset.
Så jag körde iväg och tänkte att någonstans måste ju glasögonen finnas.

I bilen var det varmt. Jag hade en sommarhatt för solen på mig, men eftersom det kändes svettigt tog jag av mig hatten.

Det var tur att jag gjorde det i bilen! För då kändes något konstigt på huvudet, för där satt de nämligen; glasögonen!

Ja, så kan det nog vara när allting går undan. På med hatten, utan tanke på att glasögonen inte skulle sitta under.
Men visst hade jag tur! De hade ju kunnat åka i marken vid ett senare tillfälle. Och lättad var jag också, för det är inte så kul att inte kunna se klart.
- Man är ingen ungdom, sade jag till mig själv. Och så är det ju!

Men guidningen var trevlig, och gästerna drack av det äckliga vattnet vid brunnskällan och fick pepparkakor till, som jag hade fått med mig.
Brunnsparken är alltid lika fantastisk!

 

En av planteringarna i Brunnsparken.

Sår som aldrig läker, och de som aldrig dör

Livet går på något sätt i vågor. Vissa perioder lever i vart fall jag som nästan bedövad, och andra perioder känns det som om jag bara är ett stort, djupt hål av saknad och sorg över alla som har lämnat både jordelivet och ibland bara mig.

Inte går väl sorgen över döda föräldrar över! Den bär vi med oss. En dag inser man att de aldrig någonsin kommer tillbaka till jordelivet (Ja, såvida man inte reinkarnerar förstås.) Och ändå känns de inte döda på något sätt, i vart fall inte för mig.

Jag har normalt mycket svårt för att gråta. Men så kommer det tider, då tårarna inte tycks ha något slut. Det är som om all sorg ligger ackumulerad och lagrad tills den får fritt utlopp.

För en tid sedan berättade jag om ett foto, taget när jag var nästan 18 år gammal på min mormors 90 års dag. Många i släkten var samlade. Min bror tog kortet och med på det var också den unge man (några år äldre än jag)  som jag träffade 16 år gammal och förlovade mig med vid 18 års ålder. Det blev aldrig vi två, och nu är han död sedan fem år tillbaka, upptäckte jag av en slump.

De andra två pojkvännerna från tonårstiden är också borta. Liksom tre av mina allra bästa väninnor. En av dem dog för snart ett år sedan.

När jag nu tittade på det där kortet såg jag att det bara var jag av alla dem som var församlade som ännu levde. Plötsligt kände jag mig som om jag satt där i de dödas rike.

Idag är det jättevarmt, och min gamle katt (14 år) har verkat mycket trött. Just nu har han gett sig av någonstans. Hoppas han kommer tillbaka!
En dag är sista dagen på både vår och djurens jordetid. Vi vet aldrig när den dagen kommer.

Om vi är medvetna att döden nalkas vad tänker vi då om all vår feghet under vår stund på jorden?

På min guideblogg

Idag finns ett nytt inlägg på min guideblogg

http://lilaguide.blogspot.com

Välkommen att läsa och eventuellt kommentera!

Att se med nya ögon

Det är roligt att guida och besöka platser i det egna länet. Ungefär som när man har gäster och ska visa något. Man ser sitt eget med nya ögon.

Idag har jag haft en lång arbetsdag. Vi startade vid Ronneby Brunn klockan nio och var tillbaka kl. 19 och hade då besökt Karlshamn, Mörrum, Hörvik, Hällevik, Jämshög, Nyteboda (Harry Martinssons födelsehus), Olofström och kört via Svängsta tillbaka till Ronneby.
En av de vackraste platserna var vid Mörrumsån vid Laxens hus varifrån bilden är. Gästerna kom från Öland och några av dem var stockholmare som sommarbor på ön. En trevlig resa med nöjda gäster.

Vår tid är nu...

Jag har just tagit en paus i guideförberedningen och tittat på vänners och släktingars härliga semesterbilder från sandstränder och olika platser på fb.

Och här sitter jag. Men så är det med turismen. När andra har semester, då jobbar vi. Får trösta mig med att när de andra jobbar är jag ledig och hämtar ut min pension utan att behöva arbeta för den. Det är lönen för ett långt arbetslivs heltidsarbete!
Dessutom lär man sig många intressanta saker själv när man ska berätta för andra.

Extrajobbet möjliggör ju dessutom semestrar som jag annars inte skulle ha haft råd med som pensionär med hus som inte är sålt!
Jag får väl drömma om hösten...

Svenska kyrkans stora mörker

Vill man se hur mörk och skrämmande Svenska kyrkan kan vara ska man naturligtvis följa inläggen och kommentarerna på denna http://bloggardag.blogspot.se.

Det var genom den bloggen jag träffade LFL! Detta borde kanske ha varit avskräckande!

Om man nu inte hade haft andra positiva exempel på hur Svenska kyrkan kan vara, hade i vart fall jag direkt lämnat bygget. Som jag gjorde efter min smålandstid och som jag också gjorde vid den nuvarande ärkebiskopens tillträde.
Det har funnits gränser som har överskridits för mig för att jag skulle orka vara kvar.

Men i de delar jag befinner mig nu är det bra. Man får nöja sig med det och försöka se det som är positivt.

Fastklistrad i getingboet och ständigt stungen

Vissa människor förvånar mig. Som någon som undertecknar sina kommentarer på ölandsprästens blogg (han som inte är den tossige frikyrkopastorn, som höll på att bli martyr häromåret, utan den andre) med namn M.O. Jag undrar vad han vill i getingboet. Bli tillrättavisad av de självgoda, förnumstiga?
Det har hänt att jag också har stuckit in mitt huvud där, men endast för att på nytt konstatera att där kan man inte vara med skinnet i behåll om man inte jamsar med och säger "Ja, Fader D." "Du är så klok, Fader D." etcetera.
Om man säger sanningen, nämligen att det verkar vara en skock frustrerade människor som har hamnat där, och som tycks finna någon sorts anonym identitet i att tillsammans kasta skit på andra människor i "sann" kristen anda.
Män som förlorat sin manlighet, kan man misstänka.(Och kanske deras fruar?) Präster som inte fått de framgångar i ämbetet som de hade hoppats.
Då blir man en klagomur.

Men vad gör de människor där, som hör till de grupper som häcklas och hånas? Ta och dra därifrån! Mobbare suger ut sina offer.
De högljuddas tid där är snart förbi. Det hjälper inte att skaffa unga fruar, man är lika gammal själv i alla fall.
Och många av dem som skriver bakom sina svarta huvor är nog redan pensionerade.

Bygg på det du tror på! Med de här människorna kommer man ingen vart! De är nämligen totalt förstockade i vissa frågor.

Och vilka är de i den anonyma, underjordiska (?) kyrkan? Jag såg någon stolle skriva om en sådan för ett par år sedan.
Den finns kanske, vem vet? Den drivs kanske till och med i de hemliga brödrasällskapen? Vem vet vad som förekommer där? En dag kanske det görs en revolt mot Anders Wejryd.
Hemska (?) tanke!?

Deras agerande är nog så långt från det kristna budskapet som man kan komma. Kristendom sitter inte i några utplockade ord i trycksvärta, tagna ur sitt egentliga sammanhang och anpassade till en annan tid. Kristendomen sitter i helheten. Alla kan väl inte lida av Aspergers syndrom?

Herre förbarme dig över oss! Och över dem!

Inför Gud och i denna församlings närvaro...

Jag måste ha missat något!
Inte kan man minnas så fel!
Var tvungen att titta på "vigselgudstjänst" i psalmboken, och det stod så här

-Jag, NN, tar dig, NN, nu till min hustru (man) att dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

eller
NN, jag vill älska dig
dela glädje och sorg med dig
och vara dig trogen
tills döden skiljer oss åt.

Det är väl klart att det där sista med "vill älska" kanske ses som en viljeyttring i stället för ett absolut löfte. Eller?

Hur kan det annars komma sig att inte ens prästerna själva ser något hinder i att gifta sig gång på gång...?

Apropå synder!

Margareta

Idag har jag namnsdag. Margareta.
Förr, i min ungdom, hade vi tre dagar på följd med firande.
Min namnsdag, min mormors namnsdag, Johanna, och pappas födelsedag den 22 juli. Han hade varit 104 år om han hade levt. Och mormor har varit död i 49 år nu!
Idag har vi firat lite.

Eftertanke

Medan jag ännu var mitt uppe i mitt förvärsarbete och livet levdes i full speed skrev jag följande dikt.
Den var publicerad i BLT och i Groblad, Skrivarklubben i Blekinges tidskrift, 2005.

Eftertanke
Det var inte lätt alla gånger
att veta vart vägen gick
Så missades vackra sånger
och kanske en kärleksfull blick

I ilfart vi låter oss föras
men tänker inte så stort
Vibrerande strängar kan höras
från tiden som gick för fort

Jag såg inga blommor vid vägen
Fanns de där redan då?
Jag var nog inte benägen
att blommorna rätt förstå

                                                                      Ölandsblommor vid vägkanten

Ett regnigt Öland

                                                                   Vid vägkanten.

Medan regnet öste ner.

Öde badstrand i blåsigt Blekinge

Idag har vädret verkligen varit växlande här. Solsken och regn om vartannat.
Men vi lyckades få en mysig kaffestund vid en tom badstrand trots detta.

Fascismen har många ansikten

Idag finns det många tveksamma väljare i politiska val. Man kan stå och tveka in i det sista vilket parti man ska rösta på.
Detta är inte alls märkligt i en tid då ideologierna ligger bedövade i bakgrunden. Men de finns. Till synes osynliga.

Det mest skrämmande, tycker jag, är de stråk av fascism som vi kan se på olika håll, utan att dessa har den direkta bruna, fascistiska färgen.
Hela grunden finns i ett starkt "Dom och Vi" tänkande, som vi
hittar på olika håll.

Är det förvånande att det fanns starka nazistiska grupper inom prästerskapet på 1930-talet i Sverige? Det tycker inte jag. Dessa drag finns kvar.

Vi som är rätt, som har den rätta, gamla, ursprungliga läran och dom andra.

En del har klara stämplar på sina kolleger. De är fel. De kan ha fel kön, fel nattvardssyn, fel sexuell läggning eller fel tro.
Just nu tacklar man på vissa håll gnosticismen, som har blivit till ett skällsord i dessa kretsar. Dom och Vi. Vi som är rätt och Dom andra.

Mest är det karlar som gapar, men en och annan höna hänger så klart med. Sådana som vill vara rätt, sådana som är så förtvivlat rädda för att bli utanförstående och som tror sig satsa på de starka.

Men fascisman rymmer ingen styrka. Fascismen är en täckmantel för rädsla och svaghet. För Dom andra kan ju vara farliga!

Uppror i hönsgården

Det är märkligt vad de där hönsen och tockarna återkommer. För en stund sedan slumrade jag till framför TV:n och vips var de där i drömmen.

Nu var det totalt uppror i hönsgården. Alla hönorna flög runt tockarna, och tockarna gol
-Vi har en orm ibland oss! En orm! En stor farlig orm!

Och hönsen fladdrade runt och kacklade
- Vi som är så rätt, så goda, så FIINA, och med en tro som är så sann, HUR kan vi få in en orm i hönsgården?

- Det har vi, det har vi, gol tockarna, en stor orm!

Och ormen serverar nattvardsvin som bara har 14% alkohol!

- Det är synd, STOR synd! Kristi blod har minst 19% alkohol i sig!

-Synd, synd, synd! ORMAR  i paradiset!

Då kom en höna fram och sade till den störste tocken
-VET du vad jag har hört? Det finns ställen där de inte har någon alkohol alls!

Då slängde sig alla tockarna ner på marken och flaxade med vingarna och gol med en hals
-INGEN ALKOHOL alls! Det är Sodom och Gomorra! Det är jordens sista tid! Kristus är död! Herre förbarma dig!

- Oh, Herre förbarma dig över dessa syndare som drar synden över oss, Godhetens apostlar! Vi, de rätta efterföljarna till Vår Frälsare!
Tänk att de arma syndarna inte förstår hur viktig alkoholen är!

Då fick jag se en tocke komma raglande fram
-Jaa,sluddrade han, utan alkohol är inte livet värt ett enda dugg!
Och sedan for han runt med en tom Madeiraflaska svingande över sitt huvud.

Då hörde jag Guds röst som sade
-Det är synd om människorna!

Eller var det Strindberg som sade det?

I vilket fall som helst tänkte jag att det var rätt.
Och sedan vaknade jag.

Empatibrist, kvinnoförakt och okristna sinnen

Tre äldre kvinnor i åldern 75-87 år har blivit rånade på samma sätt i Blekinge den senaste tiden. Någon har knuffat dem ja, till och med knuffat omkull dem, och stulit deras halsband och plånböcker.
Vad är det för människa som ger sig på en 87-årig kvinna med rullator mitt på ljusa dagen på promenad i en liten by? Vad är det för total brist på respekt och empati? Man får förmoda att det är en ung person. Vem fostrar den sortens människor?

Kanske är det sådana som florerar på den skandalösa prästbloggen som får fortsätta med sina okvädningar av kvinnor och oliktänkande (ja, jag kallar det inte för tro) år efter år efter år. Är biskoparna rädda för blogginnehavaren?

Bakom sina svarta huvor svärtar de ner inte bara Växjö stift, utan andra högkyrkliga präster och också Svenska kyrkan, men framförallt går kvinnoföraktet som en röd tråd genom inläggen och kommentarerna. I religionens namn. En fortsättning på häxprocessorna?
Normala människor, som ser detta utfrån, har nog mycket lite till övers för detta tjafs, som man inte kan hitta några som helst linjer till kristendom i.

Sommar!

Sommarhimmel sedd från min hammock.

Salsjön, närmaste sjö.

Den lila tanten.

Salsjön igen.

Sätt munkavle på Högskoleverket!

Jag föreslår er som är prästkandidater att försöka strypa informationen från Högskoleverket om vilka som söker sig till prästutbildningarna.
Informationen om att det inte är studenter med de högsta betygen kommer inte från mig.
Men kvalitén på predikningar talar ju sedan sitt tydliga språk!
Mycket av det som visas i det offentliga rummet kunde ju vara vilket dravelsamtal om relationer som helst.

Därmed inte sagt något om prästerna i min församling, som är alldeles utmärkta predikanter, men så hör de inte heller till den yngre generationen.

Jag har inget emot högkyrklighet, men jag har ganska mycket emot det ständiga gaggandet om kvinnor som är präster och vigseln av samkönade par.
Vem kan tycka att det är normalt att gagga om ett beslut från 1958 utan att man har dragit sin färde från den kyrka som införde ordningen? Då borde man väl ha bytt samfund för länge sedan!

Detta behöver man inte alls må dåligt för att tycka!

En skam för högkyrkligheten och Växjö stift?

Nog måste vi vara flera som ser BloggarDag som en skam för hela den svenska högkyrkligheten- och även för Växjö stift-, om det nu är högkyrklighet som den bloggens innehåll står för.
Här visar sig högkyrkligheten enbart som kvinnoprästmotstånd (i vissa fall kvinnoförakt) och avståndstagande  från homosexuellas kyrkliga rättigheter.
Men skammen sitter inte i detta, utan i den vulgaritet som hela tiden florerar i de fegt anonyma kommentarerna. Den vulgariteten är inte värd annat än att bemötas med vulgaritet. Och vad händer när man gör det? Jo, då går de ett steg längre och man får direkt personliga påhopp.

Man måste skaka sitt huvud. Och man får tänka på att detta förvisso inte är landets intelligentia och att en del säkert också är befläckade av en viss begynnande senilitet, som brukar visa sig i ett upprepande och idisslande om samma saker.
Men det är synd, för det borde finnas ett motdrag mot allmänt känslomos och urvattnade predikningar i den nutida Svenska kyrkan.
Var finns det motdraget när högkyrkligheten har iklätt sig detta förfall?

En dag har man tappat offerrollen

Tveklöst har kvinnor, åtminstone vi som är äldre, en nedärvd roll med oss av att vi är mindre värda än män. Jag tror att det är detta arv som får oss att ibland stå ut och acceptera saker och villkor som vi inte borde acceptera.
Det finns ingen anledning för mig att låta fler präster kränka mig. Därför skickade jag några kommentarer från D.Sandahls blogg vidare till Skara domkapitel. Detta som en markering.

I mitt förflutna liv finns det situationer som jag absolut borde ha anmält, men jag gjorde det aldrig. Idag är jag klokare.

I morgon blir det trädgård

I morgon ska vi nog vara i trädgården så mycket som möjligt. Idag fick jag kolla bilen som jag tyckte lät konstig. Det tyckte de inte på bilverkstaden, så jag lider väl numera av bilhypokondri, men förra året körde vi runt med ett trasigt lager utan att veta om det, och den erfarenheten sitter i.

Sedan har vi suttit vid havet på en servering och ätit lunch. Blekinge är ett underbart landskap!

Anonyma kommentarer

Kommentarer underskrivna "Anonym" publiceras inte längre på denna blogg.

Inte jag som står bakom

Uppgiften om att det knappast är landets intelligentia som läser till präster idag kommer naturligtvis inte från mig.Sådana uppgifter kan inte jag lämna, utan detta har jag läst och kommer från dem som vet vilka som söker sig till olika utbildningar. Samma sak sägs för övrigt också om dem som utbildar sig till lärare. Kraven till utbildningarna har helt enkelt sänkts för att det inte längre är eftertraktade yrken.
Givetvis är detta generellt sagt med tanke på de betyg de sökande har.
Men jag konstaterar ibland att predikningar i det offentliga rummet har mycket dålig kvalité.

Vad tror de egentligen?

Idag har D.Sandahl skrivit om det faktum att jag har skickat över några av  Skara-prästens kommentarer för granskning till Skara domkapitel.
Vad tror de? Tror de att man bara kan vräka ur sig vad som helst om folk?
Detta handlade ju inte om några trosfrågor, utan var direkta personliga påhopp.
Så mycket lärde jag mig på Poppius som att man inte kan skriva vad som helst om en enskild person. Och denna präst(?) har passerat alla gränser både vad gäller mig och vad gäller en biskop.

Sedan verkar Dag inte ha insett att de äldre prästerna sjunger på sista versen. För det gör de så klart! Med ålderns rätt!
Inte heller verkar han inse det faktum, som är välkänt, nämligen att det knappast är landets intelligentia som söker sig till prästutbildningarna nu för tiden. En del av oss  tycker att detta märks på kvalitén, inte minst i förkunnelsen.

I domkapitlets händer

För några timmar sedan skickade jag över några kommentarer från D.S:s blogg till domkapitlet i Skara stift för granskning.
Jag är ganska så övertygad om att de kan härleda vilken av deras präster som står bakom dem.
Den sorten kan det nog inte finnas så många av. Fast han är kanske redan avkragad? Det har tydligen varit lite turbulent i Skara stift kan man se på Google.

De ligger i dödsryckningar

Det pågår en kamp om Svenska kyrkan, men den handlar inte om religion. Nej, den handlar om Präster, i detta fall mestadels manliga, till åren komna både fysiskt och till synes även mentalt.
Det är de gubbar som ännu inte kan acceptera 1958 års beslut om att även kvinnor är värdiga att inneha prästämbetet. Sedan ska vi naturligtvis inte tala om samkönade äktenskap, som de ju snarast ser som en utlöpare till Sodom och Gomorra.
Själva kan en del kosta på sig. Skilsmässor och otrohet och kränkningar av medmänniskorna. De har ju rätt lära, så de anser sig nog få göra vad som helst.

De är inte trovärdiga!
I stället borde de väl ägna lite uppmärksamhet åt det faktum att Svenska kyrkan börjar ta plats i underhållningsbranschen på många håll. Det är mycket intressant att titta på predikoturerna här i Blekinge för att kolla veckans tillställningar. Tack och lov fortsätter vår församling med gudstjänster/mässor på vanlig gudstjänsttid på söndagarna, det vill säga kl 11.

De borde ägna sig åt det faktum att predikningarna i det offentliga rummet, det vill säga radio och tv, mer och mer har karaktären av allmän känslosörja.

Jag säger, som jag brukar, att det är tur att Gud finns TROTS kyrkan!
Nu ligger ju de flesta av de där eftersläntrarna i dödsryckningar, både vad gäller deras insats i kyrkan, för de är snart eller redan pensionerade, och förmodligen också i sina liv Åldern tar, som bekant, ut sin rätt och här på jorden lever vi inte i evighet!

Ibland tänker jag...

Är det någon sorts prästsjuka att vara otrevlig mot folk? Detta undrar jag efter påhopp på Dag S:s blogg. Det är inte första gången. Tydligen retar jag folk på mig ibland.
Vad som bekymrar mig är att kommentarerna är så inskränkta. Men det är väl som det sägs att idag är det oftast inte landets intelligentia som är präster. De finns på annat håll i arbetslivet.
Fast en viss ödmjukhet kunde de kanske ha även om de är rätt så korkade, kan man tycka. Jag menar de måste väl ha lärt sig att man ska vara ödmjuk!? Och inte alltid tro att man har hela sanningen.

En del av de här prästernas kommentarer är ytterst osmakliga. Jag glömmer aldrig när en kvinna, som kallar sig Prästänka, ondgjorde sig över att präster var ute och extraknäckade. Då gick någon som kallar sig "Präst på åskådarbänken" in och svarade henne att hon väl var avundsjuk för att hennes man var död!
Jo, detta är sant! Visst tror man inte det?

Jag har ju tidigare  jobbat med en del yngre präster, och ja, det fanns en hel del övrigt att önska i deras tankeförmåga, som jag upplevde det!

Frånsett det känns det rätt så döfött när man har slagit huvudet i väggen, och folk inte ens verkar vilja begripa det man skriver.


De där tankarna på att sticka, sälja av allt, och ge sig av dyker upp ibland. Det är bara det att det är så skönt i trädgården, och i skogen tvärs över vägen. Och nära och bra till allt- ja, utom till stan förstås.

Men, det tål kanske att tänka på att man kan välja ett annat liv...

Inga sossar i skolans kapell!

Nu ska jag berätta en helt sann historia som utspelade sig ungefär i mitten av 1990-talet när jag var rektor på Oskarshamns folkhögskola. På den tiden var jag aktiv inom S och kyrkopolitiker. Detta sågs inte med blida ögon av några i styrelsen, vilka var moderater, och inte heller av skolans grundare, som var supermoderat! Han var gammal, men höll sin hand över skolan, trots att han lämnat rektorsskapet för många år sedan. Han var dessutom präst, ja till och med prost.

Nu skulle Mona Sahlin komma till skolan. Socialdemokraterna hade hyrt lokal och även inbjudit anställda och elever. Det normala var att sådana tillställningar hölls i vårt kapell, tillika aula. Man ställde undan triptyken med Kristus och stängde den.

Men då hände något mycket anmärkningsvärt. Grundaren ringde sekreteraren och var mycket upprörd. Sedan ringde han vice ordföranden, också moderat, och fortsatte sin upprördhet.
- Inga sossar i kapellet! var budskapet.
Vice ordföranden kom upp till skolan och beordrade mig att ändra lokalen till gymnastiksalen i stället! Och så skedde! Vad skulle jag, som var underställd styrelsen, göra?

Ja, fråga mig om jag var glad, när jag några år senare, fick lämna den rektorstjänsten med fallskärm! Sjuka miljöer växer ingen i!
Det hjälpte inte att grundaren senare genom ett slaganfall (hjärnblödning?) förlorade talförmågan, för det fanns andra som kunde tala!

Att bli rånad

På den tiden när jag var reseledare på 1980/90 talen hade jag många råd till våra gäster om vad de skulle göra för att undvika att bli rånade. De skulle inte ha axelväskorna på ryggen, inte plånböcker i bakfickor, inte sätta ifrån sig sina väskor bakom ryggen eller under något bord etcetera.

Strax efter en reseledarperiod flyttade jag till Stockholm. På kvällarna när jag skulle åka till min först tillfälliga bostad efter en dag som t f rektor, var jag ganska trött. En dag satt jag på en T-banestation vid ett byte av tåg och åt något, minns inte riktigt om det var en bit bröd eller om det var en banan. Jag hade min axelväska i en rem runt armen och portföljen stod bakom ryggen! Precis där den inte skulle stå alltså! Så hände det som ofta händer i sådana sammanhang, det blev ganska mycket rörelse runt mig på något sätt, folk sprang runt bänken, men jag tänkte inte på det.

När jag sedan skulle ta mina väskor hade något dragit i axelväskan som var längre bort på bänken och portföljen fanns inte där.

Min första tanke var att jag hade glömt den i den tunnelbanevagn som jag hade lämnat, så jag väntade och for runt i vagnarna på den linjen i det ena tåget efter det andra. Till slut, när jag frågade efter portföljen i en vagn, upplyste mig en man om att jag kunde be att de skulle ropa ut i vagnarna för att se om någon hittade väskan.

Det var sedan jag insåg att någon nog helt enkelt hade snott portföljen när jag satt och åt där på bänken.

De gånger jag tidigare i mitt liv har blivit bestulen har det infunnit sig någon sorts förvirring, då jag har trott att jag har lagt de försvunna sakerna någon annanstans, innan jag har tagit in i mitt medvetande att någon faktiskt har berövat mig dem.

I min portfölj fanns en massa papper, som hade med jobbet att göra. Där fanns en adressbok med adresser, bland annat till olika hotell och restauranger ute i Europa. Vi är nu före internets tid. Och så fanns det en nyframkallad film från sommaren, och det grämde mig mest. Men det fanns inga pengar eller annat stöldbegärligt.

Dagen efter ringde polisen från Mörby. Någon hade hittat min portfölj i en skog vid T-banan. Den var trasig i handtaget, men innehållet visade sig vara intakt. Ja, det var väl inget att sno en massa rektorspapper och en ointressant film.

Sedan funderade jag över det där med att ge andra råd, och sedan totalt glömma allt som man egentligen vet, som att man inte ska ha väskor bakom ryggen, medan man sitter och äter en bit bröd (ja eller en banan) en helt vanlig kväll på en T-banestation i Stockholm.

En blandning med det vilda

Jag låter min trädgård vara en blandning av vilt och odlat. Så jag tar inte bort de här från min biluppställningsplats.

Häftig förklaring

Ibland kan man läsa roliga saker i tidningen.
Idag står det i min lokaltidning om en tjuv i 30-årsåldern som blir ertappad på bar gärning när han är inne i en kvinnas lägenhet, dit han har brutit sig in och där han har sökt igenom skåp och lådor.
Detta sker lite efter lunchtid. Numera vill tydligen tjuvarna ha ljus!

Så får då mannen förklara vad han gjorde i lägenheten. Jo, han hade kört över en katt på vägen utanför huset och var och letade efter kattägaren.
Inte illa om han hade hittat denna i en byrålåda!
Och katten hittades inte heller.

För övrigt finns det visst ett visst viktorianskt drag i tiden, tycker jag mig märka. En 35-årig man har blivit åtalad för sexuellt ofredande för att han har smekt en kvinnas rumpa i en tvätthall.
Ibland har åklagarmyndigheten gott om tid.

Annars har jag ofta förvånat mig över hur roligt somliga verkar ha på sina arbetsplatser, där folk blir anmälda för sexuella närmanden. Sådant har minsann aldrig hänt där jag har arbetat, inte ens när jag var ung och vacker. Och på äldre dagar så kunde man väl knappast tänka sig något mera avsexualiserat än ett lärarrum på en högstadieskola!

Det där flirtandet som kan vara lite pikant och stimulerande i sydeuropa har vi ju ännu inte upptäckt i vårt land. Mestadels inte i vart fall.

Att vara whistle-blower

Varje människa som har agerat whistle-blower vet att detta ofta kostar. Och det är inte alltid så populärt bland arbetskamraterna på en arbetsplats heller. På något sätt verkar folk hellre vilja ha en skenbild utåt av att allting är bra, än de vill försöka rätta till problemen. Många är konflikträdda. Fast jag tror att det mest har just med skenet att göra. Allting ska vara fint och bra utåt.

Det är som i dåliga äktenskap, där man förtvivlat försöker hålla fasaden uppe, fastän människor i omgivningen ibland har förstått att allt inte är en idyll. Ibland är det jobbigare att ta itu med saker och förändra än att vara kvar i det  som är.

Visst kan det gunga när man har blåst på. Och någon gång kan man mötas av iskall tystnad. Så var det när jag hade reagerat förra gången när sjuksköterskorna drev lönekrav, och gamla fick sina operationer uppskjutna eller inställda och flyttades från avdelning till avdelning på grund av strejken. Det var hemskt för de gamla och sjuka, tyckte jag, och detta debatterade jag. Då fick jag påläst av både kolleger och sjuksköterskor. De såg inte riktigt vad det var jag skrev.
Men väl hemkommen från jobbet ringde tacksamma läsare och talade om hur mycket de hade uppskattat min debattartikel.

Så blir det ju. Står du på barrikaderna och gapar blir du både omtyckt och ratad. Den biten får man ta! Men det har hänt att jag har dröjt någon dag med att gå till byns affär om jag har skrivit något som kunde vara extra kontroversiellt. Man är ju bara människa! Lite får man skydda sitt skinn.

Men det gladde mig oerhört när en f. d. kollega berättade att en gång när det var problem på mitt sista jobb efter det att jag hade gått i pension, hade någon sagt att nu hade jag behövts där! Se där! Whistle-blowers behövs, även om de själva då och då blåses ut i stormen som följer på deras agerande.

Jag har sett två filmer på tv ikväll. Nu är det hög tid att krypa ner i sängen. Katten sover redan i den andra sängen.

Nej, feghet gillar jag inte...

Jag var inte den mest diplomatiska människa han hade mött, sade någon som var satt att driva mina fackliga rättigheter en gång. Nej, det är jag inte, för jag orkar inte trixsa och tänka ut och vara strateg.

Dessutom kan jag inte låta bli att vara whistle-blower när jag ser något som är fel. Det kunde jag inte i grundskolan heller, så jag har två varningar därifrån. Man ska buga och bocka, hålla med och på sin höjd prata skit i korridorerna. Det var påpekande om det där skitpratet  i korridorerna som gav mig den andra varningen. Jag hade kränkt någon som jag upplyste om förtalet i korridorerna, för att hon skulle reagera. Då blev JAG varnad!

Jag ska sätta varningarna inom ram, för de tyder på mitt mod! Och inte fick de någon praktisk betydelse heller.

Feghet kan man se överallt. Inom kyrkan är den frekvent. Vill ni se exempel ska ni gå in på http://bloggardag.blogspot.com och titta på alla anonyma kommentarer på Dags senaste inlägg! Fantastiskt!
Många är garanterat präster.
Det är de som är jordens salt! De som ska gå i en frälsares fotspår, en frälsare som var så orädd att han blev korsfäst!

Korsfäst blir ingen av de här fegisarna. De sitter i sin falska självbild och äter sina middagar i en förkvävande borgerlighet, fyllda av rädsla. För vad är fegheten annars beroende på?

Sådant här väcker bara mitt förakt!

En äldre kvinna...

Häromåret upptäckte jag att det fanns en kvinna i Hamburg med samma namn som mitt. Nu är jag inte född till mitt efternamn, utan ingift i det, och så behöll jag det efter skilsmässan vilket var brukligt på den tiden. Dessutom är det namnet bättre än det son-namn jag hade som ogift. Det är problem med vanliga namn!

När jag nu såg åldern på den här kvinnan, som då var 70 år, tänkte jag att det var en mycket gammal kvinna, tills jag upptäckte att hon var ca tre år äldre än jag själv!

Ibland kan man läsa om äldre försvunna kvinnor i 70-årsåldern, som förmodligen är dementa.
Men, det handlar faktiskt inte om ålder!
Jag möter många, härliga, aktiva människor i föreningar som är hur vitala som helst bortåt de 90 åren och över det.

Igår hörde jag en underbar föreläsning av en kvinna som var skärpt, analytisk, verbal och humoristisk.

Efteråt diskuterade vi hur gammal hon kunde vara och gissade på runt 70 år. På kvällen fick jag höra att hon var 80 år!

Det är nog inte åldern, utan kilona, som får mig så trött emellanåt. Eller också är det sådan själslig energi som går åt till att stå på sig i sina uppfattningar.
                                 

Att skilja på sak och sak

En god vän till mig i det förflutna gick på AA-möten. Från början var han tvångsrekryterad dit, för han hade åkt fast för rattfylla. Sedan fortsatte han liksom av bara farten i många år, och så höll han sig nykter de dagarna.
Jag har aldrig varit på ett sådant möte, men de verkade lite "sjuka", tyckte jag, efter vad han berättade. Tydligen hälsade de på varandra genom att säga sitt namn och berätta att de var en alkoholist.
Tala om hjärntvätt! Det hjälpte säkert på många, dock icke på min vän. Nu är det många år sedan, och det är ju möjligt att mötena har ändrats.
Men en sak fastnade jag för i det han berättade, som verkade ytterst vettig. Och det var att de skulle lära sig (minns inte exakt ordalydelse) att skilja på det de kunde påverka och det de inte kunde påverka. Så klokt, och så svårt!

De där AA-mötena var väl för honom ungefär som Aftonbladets viktklubb är för mig. Kom med för två år sedan ungefär, då min dotter tröttnade på mitt tjat om vikten, anmälde mig och betalade avgiften. Så jag ställdes inför fullbordat faktum. Eftersom hon betalade lyckades jag faktiskt, av hänsyn till detta, gå ner ca sju kilon. Sedan började jag själv betala, och nu är det katastrof.
Jag kan nog jämföras med en alkoholist som super mellan mötena. Just nu känns det väldigt hopplöst.

Det är svårt det där att inse att man kan påverka saker själv. Riktigt svårt ibland.
Och jag tänker att om jag verkligen får in i huvudet att det som slinker ner i magen kommer ut och sätter sig under huden, då först kan jag ta kontrollen över min vikt. Och förändringar börjar inte hela tiden i morgon utan IDAG.

Idag har jag haft en jättetrevlig dag med Skrivarklubben här i Blekinge. Vi hade guidning i Karlshamn, åt på restaurang, fick höra en intressant föreläsning om Alice Tegnér och tittade på Sjöfartsmuséet. Sedan avslutade vi med kaffe nere vid havet.

Jag gillar det folket. De har själ. Det känns alltid så befriande att träffa människor som inte ägnar sitt liv åt yttre prylar utan åt inre växt. Då trivs jag!

Det blev inte...

Det blev inget vin idag, ingen sherry, ingen choklad, inget hembakat bröd, ingen medeltidsmusik...
Vad blev det då?
Det blev inköpta frallor för en krona styck, billig goudaost och tvätt av taket på hammocken. Tvätt på tork i trädgården och ja, sedan blev det inte mycket mer!
Så blir kanske hela livet om man vet att slutet närmar sig. Det blev inte mer och inte som man hade planerat och föresatt sig.

Nu har man hittat en jätteviktig partikel inom fysiken.
Jag undrar när de ska hitta den helige Anden, den som en del av oss förnimmer helt utan forskning.
Undrar vad de sysslar med. Inte är det med Under i vart fall!
 
                                      

Varför inte efterlängtad?

Nu kommer en ny efterlängtad deckare av Åsa Larsson, står det i Gondols presentation av nya böcker.
Vad gör dessa författare för att bli utgivna? Inte tror då jag att de skriver bättre än vad jag själv gör, men jag har inte lyckats få något förlag att nappa på saker jag har skrivit. Och så är det för många. Har de kontakter? Sticker de ut? Kan man sticka ut i dessa drivor av deckare?
Jag har inte försökt så där jättemånga gånger, men nog är det tillräckligt många för att jag ska tappa modet och bli missmodig. Det här går nog inte! Men det kunde ju vara trevligt om förlagen hade orkat läsa manusen, för ibland är sidorna så orörda, så orörda. Blir kanske upptäckt efter min död...

Nåväl, jag läser vidare i Gondol och då står det så här om den efterlängtade deckaren
"I en ihjälskjuten björns mage finner man en tumme från en människa. En  tid senare hittas en kvinna huggen till döds i sin lägenhet. På sovrumsväggen har någon skrivit HORA med stora svarta bokstäver." (----)
Ja, det verkar ju högintellektuellt och analytiskt. Säkert mycket bättre än mina psykologiska romaner om relationer mellan människor, byggda på ett långt livs erfarenheter och studier.

Men det är kanske som motvikt mot en liten död falkfamilj, Allsång på Skansen och fotbollen?

Rutiner

Vissa saker i mitt liv gör att jag märker att veckorna går- och de tycks gå snabbare och snabbare. Man skapar sina små rutiner i ett liv som på något sätt levs i det lilla. Numera far jag inte runt Europa i buss på somrarna, som jag gjorde en gång i tiden. Nu försöker jag sitta ute i min trädgård, som med tiden har blivit ordentligt uppvuxen. Till hösten har jag haft mitt hus i 30 år.
Fast nio av de åren har jag haft dubbelt boende och bara varit här ibland.
Här är tråkigt, tycker mina ungdomar. Här är en idyll, säger de som är äldre. Jag tycker i ärlighetens namn både och. Ibland är idyllen tråkig, lite utanför världen liksom.

Nu tillbaka till rutinerna. Idag är en dag med en liten rutin. Onsdagar betyder frallor för en krona styck i affären.
I morgon är det torsdag. Varannan vecka är det soptömning. Nu har jag skrivit upp vilka veckor det gäller, för det går inte riktigt att lita på att grannarna har satt fram sina sopkärl för de kan vara bortresta har jag upptäckt.
 På torsdagarna är det Lotto-inlämning för mig, fast dag varje vecka annars är det risk att glömma den. Ja, och så kommer Kyrkans tidning, och då ska jag fundera på om jag ska vara kvar i kyrkan eller ej. Men jag gillar våra kvinnliga präster! De är äkta på något sätt. Så jag stannar väl. Två gångers utträden och återinträden kanske räcker.
Medan tiden flyter på försvinner ens liv sakta, men säkert. Katten är gammal och trött, och ibland känner jag mig som han verkar känna sig. Två gamlingar, så är det, även om inte rynkorna har tagit sitt stora grepp om mitt ansikte än. Det är bara att inse fakta.
Livet går inte i repris!