Är det ok med svartjobb?

Ja, nog måste man ställa sig den frågan. För det tycks inte vara det minsta omoral att anlita sådana som jobbar svart. I vart fall inte i den här byn.
Men visst, ibland är det svårt att hitta "vit" arbetskraft.
Kanske är det också mina erfarenheter av svartjobbande guider, som har retat mig, som gör att jag numera inte använder mig av dem som inte har F-skattsedel. Om jag får tag på sådana med!
Således anlitar jag både vit snickare och vit trädgårdsmästare. Idag har den senare varit här och sågat och klippt Nu är det fint i trädgården.
Men är det inte lite illojalt mot svenska företagare att anlita utländsk, "svart" arbetskraft?
Det tycker nog jag att det är!
Jag tänker ibland på gamla kolleger från skolan som inte drog sig det minsta för svartjobbarna, hur moraliskt högtstående de än ansåg sig vara för övrigt! Där tog liksom moralen slut.

De hänger med...

Trött på Jantelag och elakhet

Kanske är Blekinge lite speciellt, jag vet inte. Men när jag kom hit fick jag höra att det härskade en stark Jantelag här. "Du ska inte tro att du är något!"
Och så är det naturligtvis. Men så är också detta ett län som i mycket ligger ganska stilla. Ibland dyker det upp riktigt kompetenta människor här, men de blir ofta inte långlivade, utan de flyttar oftast efter ett par år. Vem orkar?
Jag är så gammal, så jag kan  lika gärna stanna nu, och under nio år arbetade jag på annat håll. 
Man får sluta bry sig. Det är som det är här, och annorlunda lär det inte bli hur många tjusiga konferenser man än har.
För här härskar brödraskapet och Jantelagen, och dessa båda är säkra bromsklossar.

Ljusets bärare

Borde inte vi som kristna vara Ljusets bärare? Inte kan det vara förknippat med god kristendom att bara lyfta fram det onda?
Men kanske måste vi för att bära fram ljus också uppleva att vi får ljus till oss. Vi måste leva i kärlek. Utan kärlek tror jag att vårt inre förblir i mörker. Och med ett inre av mörker kommer vi garanterat att själva producera mörker.

Gillet gav tankar på logen

I torsdags var jag på en mycket intressant föreläsning om Martin Luther i S:t Knuts gille i Ronneby. Jag skulle ha tagits in vid två tillfällen 2015 och 2016, men kunde då inte närvara. Men jag får gå på deras sammankomster fram till mitt inträde, som förhoppningsvis blir till våren.
Där, på gillet,började jag också längta tillbaka till logen vars kvällsmöten jag inte har besökt på ett par år. Dags att återvända till det livet igen! Idag har jag varit i kontakt med en logesyster.

Martin Luther av Lucas Cranach d.ä.

 Trevlig måltid på Bergslagskrogen efter föreläsningen.Och god mat!

Start min litteraturblogg

Idag sparkade en okänd kommentator igång mig på min litteraturblogg som jag startade 2015, men inte har skrivit på.
Nu finns det ett inlägg om Elisabetansk teater där, som tidigare har varit publicerat i vår tidskrift Groblad.
https://lilalitt.blogspot.com

Det sitter i...

Idag var min insändare om modersmålsundervisningens nödvändighet i båda våra dagliga lokaltidningar.

Jag skulle ha deltagit i Blekingedagen, som anordnas varje år av Region Blekinge. Men i natt blev jag sjuk, illamående, och jag kände mig febrig, så det blev inget med det.
Just nu mår jag bättre, men är inte helt bra.

Nu börjar jag i alla fall orka med att anmäla mig till olika saker. Efter det stora massmediala drevet förra året tog det emot. Jag ville inte träffa folk. Inte för att jag inte trodde att jag fick medhåll hos många, för det tror jag att jag hade fått, men för att orken tog slut. Orken tar slut för mig när jag valsar runt i media. Så har det nog alltid varit.
Vissa måste jag träffa, som styrelsen i Skrivarklubben, mina barn och annan släkt. Men min kropp har, som jag har skrivit, varit i låst läge, och jag har haft svårt att ge mig av härifrån. Men det ska väl gå över... Det har det ju gjort förr när något ben har stökat till det för mig,eller när värken har satt in.

Blev jag inte uppvaktad?

Idag var det någon som påstod att jag hade skrivit att jag inte blev uppvaktad som ung. Hur läser man? Detta har jag aldrig påstått. Jag var mycket uppvaktad!
Vad jag skrev var att jag inte minns att jag var utsatt för sexuella trakasserier. Det är en helt annan sak! Eller hur?

Insändaren i Sydöstran

Nu finns min insändare "Skrämmande okunnigt hos M-politiker" på www.sydostran.se   se Insändare långt ner på sidan.
Den skickades idag till dem!

Inte vi?

Har jag förträngt sexuella trakasserier? Jag kan faktiskt inte minnas sådana, och de måste väl ha funnits. Eller är det som en annan kvinna i min ålder skrev att det inte var den stilen på vår tid. Eller tyckte vi att det var helt okey? Jag vet faktiskt inte. Men jag har inga situationer som jag minns då jag har reagerat.

Sedan hade jag ju några år av min ungdom bland italienska ungdomar tillsammans med min dåvarande fästman. Och där var stilen annorlunda, det var mycket mera flirt och mera utspel man-kvinna. 
Kanske umgicks jag bara bland torrisar här. För jag var ju faktiskt både slank och snygg som ung, så jag tycker att jag borde ha blivit utsatt. Fast jag var ju också oftast i relation med någon.

Däremot skulle jag kunna skriva massor om mäns härskartekniker - ja, även kvinnors. Detta är ett stort problem, anser jag. För är det något man krymper av så är det väl när någon försöker förminska en.

Ungdomsbild.

Insändare

Moderatpolitiker har föreslagit att modersmålsundervisningen och Svenska 2- undervisningen ska läggas ner för att invandrarelever bättre ska lära sig svenska.
Läs mitt svar på 

www.blt.se     Se Insändare långt ner på sidan "Skrämmande okunskap inom M ."

Vi har inspirerats!

I lördags hade vi så inspirationskursen i kreativt skrivande i Skrivarklubben. Det blev en mycket bra kurs. Dessutom var den spännande med stor åldersskillnad mellan vissa deltagare.
Vi skrev så att pennorna och datorerna glödde.
Med på kursen var min dotter, medlem sedan 2003, som hade kommit ner från Stockholm för detta- och ja, för att träffa sin mor också!

Intervju

Idag har jag blivit interjuad av Radio Blekinge om Skrivarklubben.
Intervjun finns nu på
www.sr.se/blekinge ca en halvtimme in i programmet
Förmiddag i P4 Blekinge.

Folkets hyllningar och applåder skrämmer mig!

Moderaterna har blivit till de gamla Moderaterna igen, och så har de ju fått en ny partiledare, som möts av medlemmarnas starka applåder. Hur länge sedan är det som Anna Kindberg Batra fick sådana? När tystnade de? För nog var hon också applåderad en gång?
Applåderna skrämmer mig, för det finns alltid ett mycket litet steg  mellan applåder och buarop. Idag röd i morgon död, som bekant.
Många har fått ge sig av från värmen ut i kylan.
Håkan Juholt sitter nu som ambassadör på Island och förtalar Sverige och utvecklingen här. 
Mona Sahlin finns inte längre på den politiska kartan.
Den värme som har strömmat mot någon har förbytts i iskyla. Och det kan gå snabbt och vara ganska obegripligt för den det gäller.

Jag vet inte om det har blivit lättare att plocka bort människor från deras poster idag än tidigare, men nog är det många politiker som kastas ut, ibland undrar man om de som kastar vet vad de kastar bort i form av kompetens och kunskaper.

Folkets jubel skrämmer mig, för det byts så lätt ut mot motsatsen.
På samma sätt skrämmer mig miljöer där man sätter stämplar på folk. Han/hon är SÅ bra! Vem är inte SÅ bra? Vem är rent av dålig?

Svart och vitt, svart eller vitt. Jag föredrar ett mera balanserat förhållningssätt! Fast jag tyckte att Håkan Juholt gjorde bort sig i det offentliga rummet flera gånger...

Idag har jag inte ont

När man har ständig värk någonstans, upplever man de dagar då man inte har värk som de speciella dagarna. Jag har haft en fruktansvärd (ja verkligen fruktansvärd) värk vid mitt ena knä på morgnarna en ganska lång tid. Men sedan när jag har börjat röra på benet har det lättat. I morse vaknade jag, och då hade jag inte haft ont. En ovanlig morgon.
Jag tänker på katten Bellman som liksom rasade ihop väldigt snabbt i slutet. Det kanske blir så med en själv också att man bara rasar.
Det har inte varit mycket trädgårdsarbete för min del i sommar. Lite gräsklippning i början av sommaren. Kan jag försöka gå ut och ta lite kvistar de närmaste dagarna?
Livet förtätas, som jag skrev häromdagen. Det blir till detta enda att försöka komma igenom dagarna.
Jag måste fortfarande sköta skrivarklubbens ordförandeuppgifter med information, utskick av Groblad, ordnandet av möten och aktiviteter och styrelsemötena hemma hos mig. Detta tar så pass mycket tid att jag inte riktigt orkar med ett socialt liv i övrigt.

Men jag har anmält mig till ett par officiella inbjudningar idag för att försöka komma loss. Guidningarna som var inbokade i år avbokade jag.
Många saker i livet börjar ligga långt tillbaka i tiden nu. Det är snart tjugo år sedan vår mor lämnade jordelivet och mer än tjugotre år sedan vår far dog.

Jag blev inte änka efter min ungdoms pojkvänner, som nu är döda sedan flera år.
Och inte blev det något mera hållbart av den relation jag levde i av och till under arton års tid. Han är också borta, redan sedan fyra år.
Tiden löper på.
Vissa situationer står fortfarande i klart ljus i minnet. Vissa minnen smärtar ännu efter många, många år.
Vissa saker borde kanske ha gjorts. Eller också borde de inte ha gjorts.
Vi har inte facit. Den insiktsfulla domen tillhör framtiden.

Och nu är det för sent att sitta mer på altanen i år.

Höst i trädgården.

Låst läge

Livet känns låst. Jag har svårt att gå, även om det är bättre. Katten saknas mig. Huset är tyst. Jag borde röja och städa, i vart fall röja i rum som inte används, men som skulle kunna användas.
Jag upplever att jag har tappat tidsperspektivet. Ser "Karl för sin kilt" som jag tycker att jag nyligen har sett. Den går i repris sedan 2005!
Här ligger en doppresent och en konfirmationspresent till min brors barnbarn som nu är tre och arton år gamla! Jag har alltså inte träffat dem på hela den här tiden. Det är långt till Skåne ibland, fast jag har träffat min son och hans fru.
Hela tiden får jag nu kämpa med blodsockret. Det går inte att äta som förr, för då stiger det. Tänker på dem som har diabetes typ 1 hela livet. Plötsligt blir man medveten om andra människors svårigheter och lidande.

Skrivandet håller mig igång. Jag måste skriva i Groblad, vår tidskrift i skrivarklubben. Insändare och debattartiklar aktar jag mig för efter Pride-drevet. Den senaste jag hade - och den kom in på några timmar och blev stort uppslagen- handlade om åsiktsförtrycket. Det är några månader sedan. Men ofta är det så numera att jag avstår från att debattera.
Så tystas man!

Visst är väl omslaget fint! Vi har en duktig redaktör.

Konstiga visningar

Förr hade jag ofta många sidvisningar i USA och  i Ryssland samtidigt. Nu har jag sällan i Ryssland men många i USA.
Är det robotar eller livs levande människor?
Tydligen är mina inlägg sällan så intressanta att de är värda att kommentera. Det är kanske inga levande personer som läser dem?
Eller?

Så tyst och så tomt!

Tänk att en liten tyst katt kan lämna så stor tystnad och tomhet efter sig!

Hur lång tid är 17,5 år?

Katten Bellman var hos mig i drygt 17.5 år av sitt 19- åriga kattliv.
Han var 96 år, motsvarande en människas ålder, när han dog.

Jag har börjat inse hur lång tid vi har bott ihop han och jag. Och det är verkligen så att vi har följt varandra, för jag har haft honom med mig när jag har rest längre sträckor och varit borta i flera dagar, och de sista åren har jag alltid kört hem på natten när jag har varit i närheten. Han kunde visa humör när han hade varit ensam, for runt och jamade ilsket en lång stund när jag hade återvänt om jag så bara hade varit borta några timmar.
Men vad motsvarar då de 17,5 åren i mitt liv? Ja, det är ungefär så lång tid som det var från det att dottern föddes tills hon flyttade hemifrån för att gå på internatskola. Det är 2,5 år längre tid än jag var gift.

17,5 år är faktiskt en väldigt, väldigt lång tid i ens liv! 
Tack för de åren, lille Bellman!

Till minne av käre Bellman

Vila i frid, min käre följeslagare!

Vi saknar dig!

Min käraste...

lille sambo sedan drygt 17,5 år har fått sluta sitt 19-åriga kattliv Vila i frid, lille vän!