Visst har det hänt att jag har upplevt att någon man i det förflutna har varit lite avundsjuk om jag har haft en framgång som han inte har haft. Men jag har aldrig tidigare varit med om att någon aktivt har gått in för att förstöra för mig.
Idag ligger en konstig kommentar och fantasier om kd på Bloggardags kommentarsfält. Det är väl självklart att om en fästman till en som är förtroendevald i det partiet går ut med sådant är det mycket illa för fästmön.
Jag vill därför poängtera att vår kontakt är bruten, och jag har givetvis inte något som helst med detta att göra.
Det var ju tråkigt att LFL fann sig så dåligt tillrätta i detta parti, men man behöver väl inte låta sin kränkthet gå ut över ett parti som man har varit medlem i på det sättet med osakligheter och konspirationsteorier, som jag tolkar det.
Mycket illojalt!
torsdag 31 januari 2013
Pajkastningsbloggen
Under ganska lång tid har jag debatterat på Åke Bonniers blogg. Vi är många som har förvånat oss över att han inte har den modererad, för den har mestadels varit ett slagfält mellan olika uppfattningar på kommentarstråden och mellan olika människor, som har huggit varandra. Gräsligt!
När jag har gått in och kritiserat LFL för något har han ibland vänt detta till något helt personligt, och så har jag, så klart, fått skulden för att jag provocerar honom. Sticker man ut huvudet bland den sortens människor får man räkna med att de sätter tänderna i en.
Jag har bestämt mig för att inte längre delta i de diskussionerna. Kommentarerna består av två slag, antingen är det någon som öser sin förtjusning över hur fin biskopen är, eller också är det någon/några som pucklar på varandra och hävdar att just de har rätt och ofta slutar det med rena trakasserierna.
Nog kan man ägna sin tid åt annat än detta! Och inte är den bloggen någon heder för kyrkan precis, hur "fina" biskopens inlägg än är,så är den till stor del en avstjälpningsplats för några personers aggressioner, frustrationer och ilska. Botten!
Den är faktiskt mycket värre än ölandsprästens i kommentarerna.
När jag har gått in och kritiserat LFL för något har han ibland vänt detta till något helt personligt, och så har jag, så klart, fått skulden för att jag provocerar honom. Sticker man ut huvudet bland den sortens människor får man räkna med att de sätter tänderna i en.
Jag har bestämt mig för att inte längre delta i de diskussionerna. Kommentarerna består av två slag, antingen är det någon som öser sin förtjusning över hur fin biskopen är, eller också är det någon/några som pucklar på varandra och hävdar att just de har rätt och ofta slutar det med rena trakasserierna.
Nog kan man ägna sin tid åt annat än detta! Och inte är den bloggen någon heder för kyrkan precis, hur "fina" biskopens inlägg än är,så är den till stor del en avstjälpningsplats för några personers aggressioner, frustrationer och ilska. Botten!
Den är faktiskt mycket värre än ölandsprästens i kommentarerna.
50 år!
Idag är det femtio år sedan min gamla mormor dog. Jag var med och vakade sista natten. Hon blev 92 år och var född 1871. På 1800-talet, helt otroligt, eller hur? Hon fick åtta barn, en son dog när han var 25 år gammal och den yngsta, en dotter, blev nästan 95 år gammal. Mormor överlevde morfar med 27 år. Hon är fortfarande mycket levande för mig.
I vår är det femtio år sedan vi tog studenten i min klass. Mormor fick aldrig se mig som student. Det hade säkert glatt henne, för jag var den första studenten i vår släkt.''
Frid över hennes minne!
I vår är det femtio år sedan vi tog studenten i min klass. Mormor fick aldrig se mig som student. Det hade säkert glatt henne, för jag var den första studenten i vår släkt.''
Frid över hennes minne!
Turismen ger mig kickar
Om det inte hade varit för våra trevliga kvinnliga präster i min församling hade jag nog lämnat kyrkan nu, eller i vart fall i oktober månad, om jag lever tills dess.
Detta ständiga bråkande mellan olika tolkningar, detta översitteri från en del kyrkliga företrädare och de dubbla miljöerna med snällhet på ytan och skitprat i korridorerna (jag vet hur det kan vara) är nog mera förödande för en än upplyftande.
Upplyftande är däremot turismen. Visst, det finns nackdelar där också, och man måste kunna hantera både besvärliga gäster och busschaufförer, men de senare är oftast urtrevliga. De trevligaste människor man kan jobba med, tycker jag.
Men själva stämningen bland folk som jobbar med turism är positiv. Den senaste veckan har jag varit lite halvdålig. Tror att jag fick en sorts infektion och blev så där trött och hängig utan att vara riktigt, riktigt sjuk. Blir ibland sådan och inbillar mig att jag har bra motståndskraft och att kroppen går i försvarsläge mot någon infektion.
Men så kommer det någon inbjudan och ett trevligt program och vips känns allting mycket roligare, och jag blir uppiggad igen.
Mindre uppiggad blev jag av posten som skickade sms tidigt i morse, och väckte mig, om att en bok var på väg. Det är nu andra aviseringen om detta, och jag måste undra om saker brukar komma bort på posten eller varför man håller på så där. Informationssamhället växer förvisso.
Nu ska jag dra mig ner till affären för att lämna Lottot, köpa frallor och räksallad, och så ska jag hämta den födelsedagspresent (20 februari) som jag redan fått från dem i form av en Toblerone. Trevligt!
Detta ständiga bråkande mellan olika tolkningar, detta översitteri från en del kyrkliga företrädare och de dubbla miljöerna med snällhet på ytan och skitprat i korridorerna (jag vet hur det kan vara) är nog mera förödande för en än upplyftande.
Upplyftande är däremot turismen. Visst, det finns nackdelar där också, och man måste kunna hantera både besvärliga gäster och busschaufförer, men de senare är oftast urtrevliga. De trevligaste människor man kan jobba med, tycker jag.
Men själva stämningen bland folk som jobbar med turism är positiv. Den senaste veckan har jag varit lite halvdålig. Tror att jag fick en sorts infektion och blev så där trött och hängig utan att vara riktigt, riktigt sjuk. Blir ibland sådan och inbillar mig att jag har bra motståndskraft och att kroppen går i försvarsläge mot någon infektion.
Men så kommer det någon inbjudan och ett trevligt program och vips känns allting mycket roligare, och jag blir uppiggad igen.
Mindre uppiggad blev jag av posten som skickade sms tidigt i morse, och väckte mig, om att en bok var på väg. Det är nu andra aviseringen om detta, och jag måste undra om saker brukar komma bort på posten eller varför man håller på så där. Informationssamhället växer förvisso.
Nu ska jag dra mig ner till affären för att lämna Lottot, köpa frallor och räksallad, och så ska jag hämta den födelsedagspresent (20 februari) som jag redan fått från dem i form av en Toblerone. Trevligt!
Debattartikel
Min debattartikel om barnfattigdom igår i BLT finns nu på nätet.
http://www.blt.se Opinion insändare BLT
"Barn lider av bristen på trygghet i relationer"
http://www.blt.se Opinion insändare BLT
"Barn lider av bristen på trygghet i relationer"
onsdag 30 januari 2013
Plötsligt blev jag trött
Jag har känt mig riktigt pigg och haft en ljus framtidstro ett par dagar, men plötsligt möts jag på nytt av lögner om mig, som jag inte riktigt kan bemöta. Att gå ut på en annan blogg och påstå att jag är bitter för att jag påpekar att personen ifråga älskar att dra till med hot om rättegångar i olika lägen, är fullständigt ovidkommande och en stor lögn. Däremot är jag naturligtvis djupt besviken på personen ifråga. Men det är inte samma sak som att var bitter!
Och då känner jag igen stämningarna av att jag slåss med väderkvarnar, som jag har upplevt de senaste åren, och som har gjort mig så trött och håglös.
För hur gör man när man ska försvara sig mot lögner? Eller då man ska behöva gå i diskussion om sådant som har varit ens profession som svenska språket till exempel?
Jag har ett mycket intressant och rikt liv själv. Detta ska jag, nej detta måste jag, värna!
Och då känner jag igen stämningarna av att jag slåss med väderkvarnar, som jag har upplevt de senaste åren, och som har gjort mig så trött och håglös.
För hur gör man när man ska försvara sig mot lögner? Eller då man ska behöva gå i diskussion om sådant som har varit ens profession som svenska språket till exempel?
Jag har ett mycket intressant och rikt liv själv. Detta ska jag, nej detta måste jag, värna!
Tala klartext till sossarna!
Nu har socialdemokraterna kommit på ett förslag som de- antagligen - tycker är lysande! De ska plåga alla elever att gå kvar i skolan tills de är arton år. Tydligen ska de också inbilla dem att alla kan få högskolebehörighet.
Som evig student har jag sett en del av den bristande kvalité som åtminstone fanns för ett tiotal år sedan på studenter, som ibland kom ut med höga betyg och inte klarade av högskolestudierna ändå. Det hade gått inflation i betygen, helt klart.
Kan ingen säga sanningen till dessa inbilska socialdemokrater? Sanningen är ju den att alla inte har hjärnor nog att studera till en högskolebehörighet. Eller också har de för mycket spring i benen för att orka med skolan tills de är arton år. Eller också är de på något sett socialt oborstade, så de faller ifrån av det skälet.
Tvinga inte kvar de stackars eleverna som kanske plågas tills de är sexton år ytterligare två år.
Det finns en övertro på utbildning!
Historien är fylld av människor som inte alls har klarat skolan, men som har varit otroligt driftiga i livet och nått stora framgångar.
Precis som många duktiga artister, skådespelare och författare berättar om hur de blev mobbade som barn. Och där står de nu med lysande framgångar.
Eller var det för att de redan då var lite briljanta som de blev mobbade?
Låt eleverna i stället komma ut från den många gånger ganska så sjuka skolan så fort som möjligt och se till att det hela tiden finns andra alternativ till de kommunala skolorna!
Som evig student har jag sett en del av den bristande kvalité som åtminstone fanns för ett tiotal år sedan på studenter, som ibland kom ut med höga betyg och inte klarade av högskolestudierna ändå. Det hade gått inflation i betygen, helt klart.
Kan ingen säga sanningen till dessa inbilska socialdemokrater? Sanningen är ju den att alla inte har hjärnor nog att studera till en högskolebehörighet. Eller också har de för mycket spring i benen för att orka med skolan tills de är arton år. Eller också är de på något sett socialt oborstade, så de faller ifrån av det skälet.
Tvinga inte kvar de stackars eleverna som kanske plågas tills de är sexton år ytterligare två år.
Det finns en övertro på utbildning!
Historien är fylld av människor som inte alls har klarat skolan, men som har varit otroligt driftiga i livet och nått stora framgångar.
Precis som många duktiga artister, skådespelare och författare berättar om hur de blev mobbade som barn. Och där står de nu med lysande framgångar.
Eller var det för att de redan då var lite briljanta som de blev mobbade?
Låt eleverna i stället komma ut från den många gånger ganska så sjuka skolan så fort som möjligt och se till att det hela tiden finns andra alternativ till de kommunala skolorna!
Låt vargen vara där folk kan leva med den!
Nej om varg tycker jag inte! Men jag tycker inte heller om att man skjuter dem. Det tycker inte sådana som jag om, sådana som inte ens kan ta död på en fluga och som måste köpa kött så att man absolut inte kan se vad det har varit tidigare i livet, så att säga.
Jodå, jag äter kött!
Vargarna i Sverige är en speciell historia. Springer vargar i andra länder runt i stadskärnorna, eller är det bara våra vargar som bär sig tossigt åt?
Och sätter man i andra länder sändare på vargarna och transporterar dem hit och dit, för att de sedan själva ska ta sig tillbaka till platsen som de forslades ifrån, för att sedan på nytt transporteras bort- eller skjutas?
Jag har stor respekt för levande varelser. När man skjuter hannen i en flock där man har små ungar, då anser jag detta bara vara grymt. Så gör man inte mot en familjeförsörjare!
Det var lugnare i landet förr. När vi inte hade några vargar, för den tiden fanns. Vad ska vi med dem till, när allting blir så oredigt?
Jodå, jag äter kött!
Vargarna i Sverige är en speciell historia. Springer vargar i andra länder runt i stadskärnorna, eller är det bara våra vargar som bär sig tossigt åt?
Och sätter man i andra länder sändare på vargarna och transporterar dem hit och dit, för att de sedan själva ska ta sig tillbaka till platsen som de forslades ifrån, för att sedan på nytt transporteras bort- eller skjutas?
Jag har stor respekt för levande varelser. När man skjuter hannen i en flock där man har små ungar, då anser jag detta bara vara grymt. Så gör man inte mot en familjeförsörjare!
Det var lugnare i landet förr. När vi inte hade några vargar, för den tiden fanns. Vad ska vi med dem till, när allting blir så oredigt?
Vem orkar leva i hat och förtal?
Det har varit lite strul här på blogger. Det gick inte att revidera några inlägg, så jag tog bort två stycken.
Nu verkar det fungera normalt igen.
Känner mig nöjd med en debattartikel om vad barnfattigdom är i gårdagens BLT. Jag har fått många lovord, och det gläder mig så klart. Och BLT slog upp den stort och publicerade den mycket snabbt. Inskickad i helgen och publicerad på tisdagen!
Jag har mycket omkring mig, och sommaren känns påtagligt nära i antågande. Men det är också tunga dagar. Avsked är alltid svåra. Och i de komplicerade relationerna, de som både är fyllda av kärlek och av förakt och hat, är det mycket tungt.
Men det var rätt med ett slut. Jag orkar inte leva i ett ständigt
debattklimat, såväl på nätet som privat. Det tröttar mig, tar min energi och gör mig bara frustrerad och ledsen. Att alltid få höra att man har fel- hur rätt man än har- kan ta kraften av den starkaste.
Energin börjar återvända. Mycket ligger efter härhemma. Om all energi går åt till konflikter orkar man ingenting till slut.
Nu ska jag ägna mig åt det som är uppbyggligt och gott!
Nu verkar det fungera normalt igen.
Känner mig nöjd med en debattartikel om vad barnfattigdom är i gårdagens BLT. Jag har fått många lovord, och det gläder mig så klart. Och BLT slog upp den stort och publicerade den mycket snabbt. Inskickad i helgen och publicerad på tisdagen!
Jag har mycket omkring mig, och sommaren känns påtagligt nära i antågande. Men det är också tunga dagar. Avsked är alltid svåra. Och i de komplicerade relationerna, de som både är fyllda av kärlek och av förakt och hat, är det mycket tungt.
Men det var rätt med ett slut. Jag orkar inte leva i ett ständigt
debattklimat, såväl på nätet som privat. Det tröttar mig, tar min energi och gör mig bara frustrerad och ledsen. Att alltid få höra att man har fel- hur rätt man än har- kan ta kraften av den starkaste.
Energin börjar återvända. Mycket ligger efter härhemma. Om all energi går åt till konflikter orkar man ingenting till slut.
Nu ska jag ägna mig åt det som är uppbyggligt och gott!
tisdag 29 januari 2013
Näthat, hot och avundsjuka
Alla som vistas på nätet har säkert sett exempel på näthat. Ingen är förvånad om detta förekommer på vissa sidor med extrema åsikter. Men det tråkiga är hur frekvent det är på vissa kyrkliga bloggar, vilket jag har skrivit tidigare om. Under anonymitetens täckmantel öser man ur sig sitt eget illamående (för vad är det annars?) i trakasserier av andra människor.
Nu har biskop Antje Jackelén i Lunds stift av en konsultbyrå utsetts till Årest opinionsbildare. Varje medlem, och inte minst då de anställda i kyrkan med prästkollegerna i täten, borde naturligtvis jubla över en sådan utmärkelse när inte bara denna biskop utan hela Svenska kyrkan på det sättet kommer i fokus. Men icke - i stället höjs avundsjuka röster där man frågar vad hon egentligen har gjort för att så en sådan utmärkelse. Makalöst! Är det konstigt om en institution med den sortens anställda gräver sin egen grav?
Vissa partier har mera än andra framstått som om de hade hot på sin agenda. Själv har jag hört de märkligaste saker om hur man skulle förtala folk genom att sprida lappar i grannarnas brevlådor och andra konstigheter. Givetvis faller allt sådant tillbaka på den/dem som lanserar idéerna. Och man blir inte trovärdig i andra sammanhang.
Är Sverige fortfarande ett kristet land? Det är frågan. Man har svårt att tro det när man vistas på nätet!
Nu har biskop Antje Jackelén i Lunds stift av en konsultbyrå utsetts till Årest opinionsbildare. Varje medlem, och inte minst då de anställda i kyrkan med prästkollegerna i täten, borde naturligtvis jubla över en sådan utmärkelse när inte bara denna biskop utan hela Svenska kyrkan på det sättet kommer i fokus. Men icke - i stället höjs avundsjuka röster där man frågar vad hon egentligen har gjort för att så en sådan utmärkelse. Makalöst! Är det konstigt om en institution med den sortens anställda gräver sin egen grav?
Vissa partier har mera än andra framstått som om de hade hot på sin agenda. Själv har jag hört de märkligaste saker om hur man skulle förtala folk genom att sprida lappar i grannarnas brevlådor och andra konstigheter. Givetvis faller allt sådant tillbaka på den/dem som lanserar idéerna. Och man blir inte trovärdig i andra sammanhang.
Är Sverige fortfarande ett kristet land? Det är frågan. Man har svårt att tro det när man vistas på nätet!
måndag 28 januari 2013
Vad är det som saknas herrarna och en och annan dam?
Vad är det för ett ständigt kvirrande som försiggår på vissa kyrkliga bloggar?
Det gnälls och det gnölas, och andra kyrkligt anställda förtalas så det dryper om det, ingen är så bra som skribenten och fan cluben.
Men vilka sura och tråkiga karlar detta måste vara! Inte ens kraftigt yngre fruar verkar ju vara medicin mot missnöjdheten.
Undrar vad som fattas dem? Vad är det dessa gnällspikar saknar egentligen? Ger de en god jordmån för Svenska kyrkans utveckling?
Ibland har jag förvånats över min egen blindhet. Det är som om fjällen plötsligt faller från ögonen, och jag har flera gånger frågat mig om personer som jag nu ser alltid har varit sådana.
I så fall måste jag fråga mig hur blind jag kan vara?
Det gnälls och det gnölas, och andra kyrkligt anställda förtalas så det dryper om det, ingen är så bra som skribenten och fan cluben.
Men vilka sura och tråkiga karlar detta måste vara! Inte ens kraftigt yngre fruar verkar ju vara medicin mot missnöjdheten.
Undrar vad som fattas dem? Vad är det dessa gnällspikar saknar egentligen? Ger de en god jordmån för Svenska kyrkans utveckling?
Ibland har jag förvånats över min egen blindhet. Det är som om fjällen plötsligt faller från ögonen, och jag har flera gånger frågat mig om personer som jag nu ser alltid har varit sådana.
I så fall måste jag fråga mig hur blind jag kan vara?
Uppiggad
Idag kom det med posten (tänk så sällan man får brev med posten!) en försändelse från Tyskland med programförslag på (2X) tre dagars resor här i Blekinge/Småland som jag ska guida.Att guida i Småland ska bli jättekul som omväxling. Jag har faktiskt guidat tidigare i Småland och på Öland på tyska, men det är ett antal år sedan.
Jag kände mig riktig uppiggad och for iväg och köpte en digitalbox till min Astra parabol för tyska kanaler. De kör numera digitalt, och jag behövde därför byta box. Och jag lyckades utan svårigheter installera boxen! Så nu är jag mycket nöjd.
Ska börja ett nytt välinprogrammerat liv med tidiga morgnar och språkstudier på förmiddagen. Nu får det vara slut på lyxtillvaron att inte ställa väckarklockan annat än då jag ska göra något speciellt.
Men tänk vad lite positiv feedback kan göra mycket. Energin bara strömmar till en när man känner att saker blir roliga!
Jag kände mig riktig uppiggad och for iväg och köpte en digitalbox till min Astra parabol för tyska kanaler. De kör numera digitalt, och jag behövde därför byta box. Och jag lyckades utan svårigheter installera boxen! Så nu är jag mycket nöjd.
Ska börja ett nytt välinprogrammerat liv med tidiga morgnar och språkstudier på förmiddagen. Nu får det vara slut på lyxtillvaron att inte ställa väckarklockan annat än då jag ska göra något speciellt.
Men tänk vad lite positiv feedback kan göra mycket. Energin bara strömmar till en när man känner att saker blir roliga!
Att tvätta bort stämplar och första intrycket
Stämplar, som omgivningen har satt på en, kan vara otroligt svåra att tvätta bort. En före detta kriminell kan ha svårt att få jobb, en som har varit dömd för pedofili får se upp så att detta inte avslöjas eller så att han inte tar några snedsteg.
Och detta gäller även mindre allvarliga saker, som man har blivit stämplad för. Det kan vara jättesvårt att tvätta sig ren.
Jag hörde en historia om en före detta SD- aktiv som inte var välkommen i ett annat, mera demokratiskt parti. Det lär han nog inte vara ensam om.
Man får tänka på vad man skriver på bloggar också. Har man av omgivningen tolkats som en stor homofob, så hjälper det nog inte mycket att man bedyrar att man har ändrat uppfattning. Det första intrycket sitter fast som berget.
Jag brukar tänka på det där med första intrycket. Sådant får man lära sig på kurser. Står jag inför en guidning och väntar på en buss med gäster brukar jag tänka
- Nu har du snart tre minuter på dig att göra ett gott intryck! Och detta kommer att sitta i framöver. Det kommer att ta mycket tid att förändra ett dåligt intryck till ett gott. Om det ens går att göra det.
Och detta gäller även mindre allvarliga saker, som man har blivit stämplad för. Det kan vara jättesvårt att tvätta sig ren.
Jag hörde en historia om en före detta SD- aktiv som inte var välkommen i ett annat, mera demokratiskt parti. Det lär han nog inte vara ensam om.
Man får tänka på vad man skriver på bloggar också. Har man av omgivningen tolkats som en stor homofob, så hjälper det nog inte mycket att man bedyrar att man har ändrat uppfattning. Det första intrycket sitter fast som berget.
Jag brukar tänka på det där med första intrycket. Sådant får man lära sig på kurser. Står jag inför en guidning och väntar på en buss med gäster brukar jag tänka
- Nu har du snart tre minuter på dig att göra ett gott intryck! Och detta kommer att sitta i framöver. Det kommer att ta mycket tid att förändra ett dåligt intryck till ett gott. Om det ens går att göra det.
söndag 27 januari 2013
Palmemordet tar aldrig slut
Nu går alltså Leif G.W. Perssons bok om mordet på Olof Palme på TV. Men detta är väl fiktion, är det inte det? Eller är det något som professorn vet som blir sagt där?
Lisbeth Palme har vittnat och sagt sig kunna identifiera mördaren. En ganska konstig historia efter att ha sett honom ett par sekunder under stark affekt. Det där tror jag inte på. För mig är inte Krister Pettersson mördaren. Dessutom sade ju Leif G.W. Persson häromdagen att Pettersson aldrig tidigare hade hållit i en pistol.
Nej, det var nog större krafter bakom det mordet. Förmodligen är det därför som det inte löses. Den som först blev misstänkt har någon mördat, i ett svartsjukedrama, åtminstone officiellt. Varför tog man den mannen så snabbt? Och vem var han?
Självklart kan vi vanliga människor inte ha en aning om vem mördaren var, men jag är övertygad om att det finns folk som vet detta. Nu har så lång tid gått att mördaren förmodligen är död.
Det är nog meningslöst att forska vidare. Efter alla dessa år och alla dessa utredningar och misstankar kan man befara att det finns vattentäta skott. De som bär hemligheten kommer inte att släppa den, utom om de möjligen snart ska möta vår Herre.
Vi får hoppas att de är så pass religiösa att de erkänner sin inblandning på dödsbädden, eller då denna närmar sig.
Vi andra kan lugnt sluta spekulera för vi kommer ingen vart.
Det måste bli ett slut på Palmemordet nu.
Vill Lisbeth Palme ha Krister Pettersson som mördare, så låt henne ha det. Hon är nog en av de få som tror på detta.
Lisbeth Palme har vittnat och sagt sig kunna identifiera mördaren. En ganska konstig historia efter att ha sett honom ett par sekunder under stark affekt. Det där tror jag inte på. För mig är inte Krister Pettersson mördaren. Dessutom sade ju Leif G.W. Persson häromdagen att Pettersson aldrig tidigare hade hållit i en pistol.
Nej, det var nog större krafter bakom det mordet. Förmodligen är det därför som det inte löses. Den som först blev misstänkt har någon mördat, i ett svartsjukedrama, åtminstone officiellt. Varför tog man den mannen så snabbt? Och vem var han?
Självklart kan vi vanliga människor inte ha en aning om vem mördaren var, men jag är övertygad om att det finns folk som vet detta. Nu har så lång tid gått att mördaren förmodligen är död.
Det är nog meningslöst att forska vidare. Efter alla dessa år och alla dessa utredningar och misstankar kan man befara att det finns vattentäta skott. De som bär hemligheten kommer inte att släppa den, utom om de möjligen snart ska möta vår Herre.
Vi får hoppas att de är så pass religiösa att de erkänner sin inblandning på dödsbädden, eller då denna närmar sig.
Vi andra kan lugnt sluta spekulera för vi kommer ingen vart.
Det måste bli ett slut på Palmemordet nu.
Vill Lisbeth Palme ha Krister Pettersson som mördare, så låt henne ha det. Hon är nog en av de få som tror på detta.
Våldtäkter, rån och okvädningsord talar om kvinnosynen
Vågen av våldtäkter och rån på kvinnor, samt de okvädningsord som vi har blivit varse till och med delas ut av folk som sitter i riksdagen, säger en hel del om kvinnosynen.
Vi är nog på väg att ta många steg tillbaka i jämställdhet. Våldtar man kvinnor, rånar man äldre kvinnor och kallar man en kvinna, som inte har med ordets egentliga innebörd att göra, för "hora", då har man en mycket, mycket låg uppfattning om tjejer/kvinnor.
De kvinnor som låter förnedra sig genom att sälja sina kroppar, får skylla sig själva!
Detta är inte bara händelser. Det är saker som talar ett ytterst tydligt språk om hur man betraktar det motsatta könet. Kvinnor är inte bättre värda i de här männens ögon än att man kan tvinga sig på dem, råna dem och bespotta dem med gräsliga okvädningsord.
Till detta kan man lägga de torskar som betraktar kvinnor som handelsvaror vars kroppar man har tillgång till om man ger dem pengar.
Vi måste ta krafttag för en återvunnen jämställdhet, för nu börjar det gå utför här, vad det än beror på! Eller tror några fortfarande på häxor?
Vi är nog på väg att ta många steg tillbaka i jämställdhet. Våldtar man kvinnor, rånar man äldre kvinnor och kallar man en kvinna, som inte har med ordets egentliga innebörd att göra, för "hora", då har man en mycket, mycket låg uppfattning om tjejer/kvinnor.
De kvinnor som låter förnedra sig genom att sälja sina kroppar, får skylla sig själva!
Detta är inte bara händelser. Det är saker som talar ett ytterst tydligt språk om hur man betraktar det motsatta könet. Kvinnor är inte bättre värda i de här männens ögon än att man kan tvinga sig på dem, råna dem och bespotta dem med gräsliga okvädningsord.
Till detta kan man lägga de torskar som betraktar kvinnor som handelsvaror vars kroppar man har tillgång till om man ger dem pengar.
Vi måste ta krafttag för en återvunnen jämställdhet, för nu börjar det gå utför här, vad det än beror på! Eller tror några fortfarande på häxor?
Närvarande, men frånvarande
Vi har väl alla upplevt situationer då vi inte riktigt har känt oss närvarande fastän vi har varit på plats. Våra tankar har funnits någon annanstans.
Jag tror att detta tillstånd snart är normaltillstånd, inte bara för ungdomar som sitter med sina iphones och smarphones och allt vad det nu heter och surfar och sms:ar medan de umgås med någon annan eller sitter någonstans. Det gäller även vuxna människor, och då inte minst vid deras datoranvändning.
Var går egentligen gränsen för otrohet? Det undrade jag när jag hittade en före detting som antagligen hade en sändlista på alla sina före dettingar som han skickade mejl till när hustrun troligen hade somnat. Är det otrohet? Oskyldigt, tyckte han. Det tycker inte jag.
Eller om man upprätthåller kontakten med någon på facebook eller bloggar. Det var ju så jag träffade den senaste (siste?) för snart tre år sedan. Fast vi var inte uppbundna av någon annan. Detta verkar inte bekymra en del. Det är som om de lever i en låtsasvärld som finns, men inte finns, och som inte räknas på riktigt.
Illa är det också om cybervärlden blir till livsinnehållet och det viktigaste och det man sysslar mest med. Kanske en stor risk när man har gått i pension.
Låt oss inte glömma livet utanför! Det är där människorna av kött och blod finns, samtalen och de riktiga kontakterna och vännerna. Och eventuella ovänner. Nätmobbare är inte ens ovänner!
Jag tror att detta tillstånd snart är normaltillstånd, inte bara för ungdomar som sitter med sina iphones och smarphones och allt vad det nu heter och surfar och sms:ar medan de umgås med någon annan eller sitter någonstans. Det gäller även vuxna människor, och då inte minst vid deras datoranvändning.
Var går egentligen gränsen för otrohet? Det undrade jag när jag hittade en före detting som antagligen hade en sändlista på alla sina före dettingar som han skickade mejl till när hustrun troligen hade somnat. Är det otrohet? Oskyldigt, tyckte han. Det tycker inte jag.
Eller om man upprätthåller kontakten med någon på facebook eller bloggar. Det var ju så jag träffade den senaste (siste?) för snart tre år sedan. Fast vi var inte uppbundna av någon annan. Detta verkar inte bekymra en del. Det är som om de lever i en låtsasvärld som finns, men inte finns, och som inte räknas på riktigt.
Illa är det också om cybervärlden blir till livsinnehållet och det viktigaste och det man sysslar mest med. Kanske en stor risk när man har gått i pension.
Låt oss inte glömma livet utanför! Det är där människorna av kött och blod finns, samtalen och de riktiga kontakterna och vännerna. Och eventuella ovänner. Nätmobbare är inte ens ovänner!
lördag 26 januari 2013
Hur är ditt liv?
En tänkvärd bild, eller hur? Kopierad från en fb-sida.
Survival of the funniests photos.
fredag 25 januari 2013
Guidebloggen
Välkommen att läsa mitt nya inlägg på min guideblogg
"Blekinge i mitt hjärta"!
på http://lilaguide.blogspot.com
"Blekinge i mitt hjärta"!
på http://lilaguide.blogspot.com
Dom - och Vitänkande
Ibland är det så att någonting inte finns, fastän det finns.
- Jag är inte rasist, kan någon säga.
Nej, kanske inte rasist, men samtidigt kan många människor ha det som är förutsättningen för rasismen nämligen ett starkt Dom- och Vitänkande.
Detta tänkande är en förutsättning för mycket. Mobbning skulle inte existera om man inte tänkte i banorna att det var någon som skulle uteslutas ur gruppen.
När man en gång har fått upp ögonen för hur ofta mobbningstendenser förekommer i vårt samhälle blir man förvånad. Själv blir jag alltid lite observant när jag kommer till sammanhang där man exempelvis säger
-HAN är bra.
Ofta finns det då en sorts underton av att någon annan är mindre bra, att favorisera ger ibland också motsatsen.
En del människor saknar totalt social kompetens. Har man umgåtts mycket med andra människor som i sina yrken har varit tvungna att tillägna sig en sådan kan man bli förvånad över hur lite folk ibland begriper. Dessa människor har ibland också en tendens att sluta sig till mobbningsgäng eller gå in i ett mönster av mobbningstendenser. Allt för att få vara del i något, någon sorts social grupp som man inte lyckas komma in i på ett naturligt sätt.
Vi kan också se sådant i skolorna där elever som är lite utanför plötsligt kommer in i en grupp genom att ansluta sig till dem som mobbar andra.
Jag tänker på detta när jag läser vissa bloggar som har klar mobbning av andra människor, och när jag ser fancluben som ansluter sig till kverulanterna. Vi är ju gruppvarelser!
Dagens ungdomar har ofta från barnsben slipats mot andra på dagis och förskolor. Annat är det med den generation som jag själv tillhör som gick och höll mammorna i kjolarna tills de kom i skolan. Här finns på något sätt en sorts inlärd social missanpassning eftersom man aldrig på allvar har fått samarbeta med andra såvida man inte har haft jobb, där man har varit tvungen att göra detta. Det är klart att man då kan känna sig lite vilsen och desperat söker sig till någon form av gemenskap, äkta eller falsk.
För inte kan väl ett Dom- och Vitänkande och mobbning vara en fast grund för tillhörighet?
- Jag är inte rasist, kan någon säga.
Nej, kanske inte rasist, men samtidigt kan många människor ha det som är förutsättningen för rasismen nämligen ett starkt Dom- och Vitänkande.
Detta tänkande är en förutsättning för mycket. Mobbning skulle inte existera om man inte tänkte i banorna att det var någon som skulle uteslutas ur gruppen.
När man en gång har fått upp ögonen för hur ofta mobbningstendenser förekommer i vårt samhälle blir man förvånad. Själv blir jag alltid lite observant när jag kommer till sammanhang där man exempelvis säger
-HAN är bra.
Ofta finns det då en sorts underton av att någon annan är mindre bra, att favorisera ger ibland också motsatsen.
En del människor saknar totalt social kompetens. Har man umgåtts mycket med andra människor som i sina yrken har varit tvungna att tillägna sig en sådan kan man bli förvånad över hur lite folk ibland begriper. Dessa människor har ibland också en tendens att sluta sig till mobbningsgäng eller gå in i ett mönster av mobbningstendenser. Allt för att få vara del i något, någon sorts social grupp som man inte lyckas komma in i på ett naturligt sätt.
Vi kan också se sådant i skolorna där elever som är lite utanför plötsligt kommer in i en grupp genom att ansluta sig till dem som mobbar andra.
Jag tänker på detta när jag läser vissa bloggar som har klar mobbning av andra människor, och när jag ser fancluben som ansluter sig till kverulanterna. Vi är ju gruppvarelser!
Dagens ungdomar har ofta från barnsben slipats mot andra på dagis och förskolor. Annat är det med den generation som jag själv tillhör som gick och höll mammorna i kjolarna tills de kom i skolan. Här finns på något sätt en sorts inlärd social missanpassning eftersom man aldrig på allvar har fått samarbeta med andra såvida man inte har haft jobb, där man har varit tvungen att göra detta. Det är klart att man då kan känna sig lite vilsen och desperat söker sig till någon form av gemenskap, äkta eller falsk.
För inte kan väl ett Dom- och Vitänkande och mobbning vara en fast grund för tillhörighet?
torsdag 24 januari 2013
Bland trevligt folk på turismgala
Idag har jag varit på Turismgala på Ronneby Brunn.
Det är alltid lika trevligt att träffa människor som jobbar med turism för de är speciella och lätta att prata med. Det är skillnad på folk och folk, det vet man om man har jobbat med olika kategorier, eller vad man nu ska kalla oss. Trevligast upplever jag busschaufförer som kör turistbussar.
På galan delas det ut olika priser, men prisutdelningen ikväll avstod jag ifrån, för jag måste stiga upp tidigt i morgon och blir rätt så trött i ryggen av mycket sittande. Det räckte med dagen.
Och nu är vårens, sommarens och höstens bokningar i full gång.
Det är alltid lika trevligt att träffa människor som jobbar med turism för de är speciella och lätta att prata med. Det är skillnad på folk och folk, det vet man om man har jobbat med olika kategorier, eller vad man nu ska kalla oss. Trevligast upplever jag busschaufförer som kör turistbussar.
På galan delas det ut olika priser, men prisutdelningen ikväll avstod jag ifrån, för jag måste stiga upp tidigt i morgon och blir rätt så trött i ryggen av mycket sittande. Det räckte med dagen.
Och nu är vårens, sommarens och höstens bokningar i full gång.
Sådan husse, sådan man
Undersökningar har visat, kan vi läsa i dag, att sättet man behandlar sina husdjur på har koppling till hur man behandlar sin fru/kvinna. Det gällde män. Man har också visat att misshandlande män ibland använder djuren för att psyka på det sättet att han hotar med att skada djuret för att komma åt kvinnan.
Detta måste väl gälla kvinnor också. Och då kan man ju tänka sig att motsatsen också skulle gälla att om man är snäll mot sitt husdjur är man snäll mot sin partner.
Då skulle jag vara jättesnäll, men det är nog inte alltid så, för jag biter ifrån.
Min Bellman är otroligt borgklemad, även om jag kan bli irriterad på honom när han far runt benen på mig.
Detta måste väl gälla kvinnor också. Och då kan man ju tänka sig att motsatsen också skulle gälla att om man är snäll mot sitt husdjur är man snäll mot sin partner.
Då skulle jag vara jättesnäll, men det är nog inte alltid så, för jag biter ifrån.
Min Bellman är otroligt borgklemad, även om jag kan bli irriterad på honom när han far runt benen på mig.
onsdag 23 januari 2013
Stora stygga Vargen
Har du mött illvilliga vargar i ditt liv? Nu menar jag inte sådana som man möter i skogen, utan de människor som låtsas vara goda och välvilliga, men invärtes "äro glupande ulvar" , så stod det i vart fall i en gammal bibelöversättning, när man varnades för de falska profeterna. Min mormor brukade citera detta.
Det är de som är som den förklädda vargen, som låtsas vara mormor i sagan om "Stora stygga Vargen".
Synd att inte min mormor lever, men det är ju omöjligt, för hon föddes för 142 år sedan. Men hon hade kanske sett sådant som jag inte har sett.
När täckelsen faller hos en människa som du har trott var fylld av välvilja, och det visar sig att det bara var falska skyltar och i stället är hjärtat fyllt av hat, avundsjuka och en önskan om att det ska gå illa för sådana som är som man själv, då faller världen ihop. Du står där snopen. Hur kan världen och människorna vara så onda?
Tillvaron är förvisso full av psykopater som charmar dig och låtsas vara de goda och snälla människorna, medan de egentligen är iskalla fullblodsegoister i falska identiteter.
Till slut brukar de bli avslöjade. Och få människor orkar vara kvar i deras närhet. Det gör de rätt i. Ingen ska vara så självdestruktiv att de stannar i närheten av en psykopat.
Det är de som är som den förklädda vargen, som låtsas vara mormor i sagan om "Stora stygga Vargen".
Synd att inte min mormor lever, men det är ju omöjligt, för hon föddes för 142 år sedan. Men hon hade kanske sett sådant som jag inte har sett.
När täckelsen faller hos en människa som du har trott var fylld av välvilja, och det visar sig att det bara var falska skyltar och i stället är hjärtat fyllt av hat, avundsjuka och en önskan om att det ska gå illa för sådana som är som man själv, då faller världen ihop. Du står där snopen. Hur kan världen och människorna vara så onda?
Tillvaron är förvisso full av psykopater som charmar dig och låtsas vara de goda och snälla människorna, medan de egentligen är iskalla fullblodsegoister i falska identiteter.
Till slut brukar de bli avslöjade. Och få människor orkar vara kvar i deras närhet. Det gör de rätt i. Ingen ska vara så självdestruktiv att de stannar i närheten av en psykopat.
Nära Kristus
En gång för flera år sedan kände jag mig nära Kristus. Det var som om Kristus hade uppenbarat sitt väsen inom mig på ett oförklarligt sätt.
Kulmen nåddes i en stor kris, då allt var nattsvart, och jag knappast orkade ta mig mellan soffan och köket för att få i mig mat. Plötsligt en dag kände jag mig buren och fick stor kraft till mig. Denna kraft fick mig vidare i livet, upp på benen, ut till studier på universitet och högskola, ut bland människor.
Men redan innan detta hade jag i kärleken, den omöjliga, men starka kärleken känt en sorts förvandling av mitt inre. Allt talade till mig på ett nytt sätt; sång- och psalmtexter, bibelcitat, händelser som jag såg. Det var som om jag hade blivit hudlös och otroligt känslig inför omvärlden. Samtidigt vällde gammalt upp inom mig, då jag rannsakade mina egna handlingar.
Jag hade velat stanna kvar där! Jag hade velat vara i det där hudlösa tillståndet i värmen från en källa inom mig och leva i den livgivande kärleken.
Vart tog den vägen?
Vad gjorde mig bepansrad igen?
Kulmen nåddes i en stor kris, då allt var nattsvart, och jag knappast orkade ta mig mellan soffan och köket för att få i mig mat. Plötsligt en dag kände jag mig buren och fick stor kraft till mig. Denna kraft fick mig vidare i livet, upp på benen, ut till studier på universitet och högskola, ut bland människor.
Men redan innan detta hade jag i kärleken, den omöjliga, men starka kärleken känt en sorts förvandling av mitt inre. Allt talade till mig på ett nytt sätt; sång- och psalmtexter, bibelcitat, händelser som jag såg. Det var som om jag hade blivit hudlös och otroligt känslig inför omvärlden. Samtidigt vällde gammalt upp inom mig, då jag rannsakade mina egna handlingar.
Jag hade velat stanna kvar där! Jag hade velat vara i det där hudlösa tillståndet i värmen från en källa inom mig och leva i den livgivande kärleken.
Vart tog den vägen?
Vad gjorde mig bepansrad igen?
tisdag 22 januari 2013
Rent mjöl i påsen.
Visst var det en lysande intervju med Ulf Adelsohn ikväll. Vilket sympatiskt intryck han gjorde; ärlig, öppen och villig att svara på frågor! En man med livserfarenhet och med ödmjukhet, verkade det som.
Han fick också frågor på hur han såg på de moderata ministrar som hade fått lämna sina uppdrag när det uppdagades att de inte hade haft rent mjöl i sina påsar. Nog borde det ha varit solklart att en kulturminister inte kan ha i sitt bagage att hon inte har betalat TV-avgiften i sexton år! Det som förvånar mig är att hon kunde tänka sig ta ett sådant uppdrag under de omständigheterna. Det var ju ytterst omdömeslöst.
Numera är de politiska partierna säkert i allmänhet mera försiktiga. Väljarna vill ha trovärdigt folk. Det går inte att komma med drivor av skulder hos Kronofogden eller med kriminalitet i bagaget. I vart fall inte om man döljer det, och det sedan uppdagas.
För mycken omoral kan naturligtvis döljas...
Och kommer aldrig fram i ljuset.
Han fick också frågor på hur han såg på de moderata ministrar som hade fått lämna sina uppdrag när det uppdagades att de inte hade haft rent mjöl i sina påsar. Nog borde det ha varit solklart att en kulturminister inte kan ha i sitt bagage att hon inte har betalat TV-avgiften i sexton år! Det som förvånar mig är att hon kunde tänka sig ta ett sådant uppdrag under de omständigheterna. Det var ju ytterst omdömeslöst.
Numera är de politiska partierna säkert i allmänhet mera försiktiga. Väljarna vill ha trovärdigt folk. Det går inte att komma med drivor av skulder hos Kronofogden eller med kriminalitet i bagaget. I vart fall inte om man döljer det, och det sedan uppdagas.
För mycken omoral kan naturligtvis döljas...
Och kommer aldrig fram i ljuset.
Nätet- rättshaveristernas härliga spelplan
Igår råkade jag i bilradion höra att högerextremister invaderade sociala medier och nätet och bredde ut sig och lanserade sina åsikter och sin främlingsfientlighet, ofta under varierande signaturer. Nätet kan användas till mycket!
Men ibland när jag läser oändliga bloggkommentarer, där de stridande fyller det ena inlägget efter det andra för att driva sin uppfattning, utan att synbart ta in vad den eller de andra debattörerna menar i frågan, tänker jag att det finns fler än högerextremister som invaderar nätet.
Att vara rättshaverist betyder förvisso inte att man nödvändigtvis måste driva frågor till domstol och dra in advokater och rättsväsendet. Det kan lika gärna vara att man (ev. också) envist och ihärdigt driver sin åsikt utan att någonsin ge med sig. Inte ens om man får svart på vitt att man har fel ger man sig.
Det händer ibland att man råkar på människor som betvivlar vad andra säger, även om dessa på något sätt har sakkunskap i frågan.
- Det ska jag kolla! säger de då.
Jag träffade på den sorten på högstadier där jag arbetade. Fullständigt olidliga kolleger som ifrågasatte vad andra upplyste dem om. Ibland undrade jag om detta var någon sorts yrkessjukdom genom att man alltid var tvungen att kolla vad elever fått fram på exempelvis internet. I vilket fall så är detta tillvägagångssätt förolämpande för den som vet, men inte blir trodd.
Debatter på nätet är naturligtvis en härlig miljö för allehanda rättshaverister, som absolut inte vill ge sig, hur bagatellartad frågan än är och hur fel de än har.
Men hur många är de egentligen som har den sortens karaktärsdrag? Ibland verkar det ju som om världen vore fylld av dem!
Men ibland när jag läser oändliga bloggkommentarer, där de stridande fyller det ena inlägget efter det andra för att driva sin uppfattning, utan att synbart ta in vad den eller de andra debattörerna menar i frågan, tänker jag att det finns fler än högerextremister som invaderar nätet.
Att vara rättshaverist betyder förvisso inte att man nödvändigtvis måste driva frågor till domstol och dra in advokater och rättsväsendet. Det kan lika gärna vara att man (ev. också) envist och ihärdigt driver sin åsikt utan att någonsin ge med sig. Inte ens om man får svart på vitt att man har fel ger man sig.
Det händer ibland att man råkar på människor som betvivlar vad andra säger, även om dessa på något sätt har sakkunskap i frågan.
- Det ska jag kolla! säger de då.
Jag träffade på den sorten på högstadier där jag arbetade. Fullständigt olidliga kolleger som ifrågasatte vad andra upplyste dem om. Ibland undrade jag om detta var någon sorts yrkessjukdom genom att man alltid var tvungen att kolla vad elever fått fram på exempelvis internet. I vilket fall så är detta tillvägagångssätt förolämpande för den som vet, men inte blir trodd.
Debatter på nätet är naturligtvis en härlig miljö för allehanda rättshaverister, som absolut inte vill ge sig, hur bagatellartad frågan än är och hur fel de än har.
Men hur många är de egentligen som har den sortens karaktärsdrag? Ibland verkar det ju som om världen vore fylld av dem!
Lilla promenadvägen
Här går jag när jag inte orkar med någon längre promenad. En minut från mitt hus.
Ensam i tvåsamhet
Det är faktiskt inte ofta som jag känner mig ensam när jag fakiskt är ensam. Ensamhet är, som bekant, en känsla och inte ett tillstånd. Du kan känna dig lugn och trygg när du är mol allena och totalt övergiven i ett hav av människor.
Men den värsta sortens ensamhet är nog den som man kan uppleva i en tvåsamhet, när denna inte fungerar. Den känsla av övergivenhet, tomhet och ödslighet som infinner sig då kan få all din kraft att rinna ur dig.
Jag tänker ibland på kvinnor som är bedragna av sina män, eller som det har visat sig har blivit bedragna av sina män i åratal innan han begär skilsmässa från henne. Det finns några sådana kvinnor i min bekantskapskrets. Vilken fruktansvärd ensamhetskänsla måste inte ha infunnit sig i dessa relationer med ena parten mentalt upptagen på annat håll. Det måste ha varit hemskt!
När en kärlek dör, eller inte längre fungerar, blir man ju ännu mera övergiven än om man är helt ensam. Man har trott att man ägde en tvåsamhet som värmde och fick en trygg, medan man i själva verket hela tiden har varit på ett gungfly som mer eller mindre har sjunkit.
Och tomheten blir olidligt stor.
Men den värsta sortens ensamhet är nog den som man kan uppleva i en tvåsamhet, när denna inte fungerar. Den känsla av övergivenhet, tomhet och ödslighet som infinner sig då kan få all din kraft att rinna ur dig.
Jag tänker ibland på kvinnor som är bedragna av sina män, eller som det har visat sig har blivit bedragna av sina män i åratal innan han begär skilsmässa från henne. Det finns några sådana kvinnor i min bekantskapskrets. Vilken fruktansvärd ensamhetskänsla måste inte ha infunnit sig i dessa relationer med ena parten mentalt upptagen på annat håll. Det måste ha varit hemskt!
När en kärlek dör, eller inte längre fungerar, blir man ju ännu mera övergiven än om man är helt ensam. Man har trott att man ägde en tvåsamhet som värmde och fick en trygg, medan man i själva verket hela tiden har varit på ett gungfly som mer eller mindre har sjunkit.
Och tomheten blir olidligt stor.
måndag 21 januari 2013
Vita kränkta män och ett missat kärleksbudskap
Diskussionerna på vissa bloggar är mycket avslöjande.
Jag har nu i ett par års tid följt både ölandsprästens och biskop Bonniers bloggar. De plus ett par kvinnliga bloggar är de enda jag läser, för egentligen är jag ingen bloggläsare i ordets egentliga betydelse. Det finns intressantare saker att syssla med, tycker jag.
Men det som är mycket betecknande för en del kommentarer och också inlägg på ölandsprästens blogg är den manliga överlägsenhetsstilen och det djupa kvinnoförakt som skymtar fram både på och mellan raderna. Män, som verkar lida av stor brist på charm, ständigt verkar vara kränkta av olika anledningar och som visar en djupt rotad misstro mot kvinnor och kvinnors kompetens. Den yttersta nedvärderingen är naturligtvis att Gud inte skulle kunna utse kvinnor till att föra kristendomen och sina budskap vidare.
Kärnbudskapet verkar man dessutom missa rejält. Man fördjupar sig ofta i någon sorts navelskåderi och skroderar med vem som är mest beläst och bollar teorier och tolkningar mot varandra.
Men budskapet att man ska göra mot medmänniskan det som man vill att han/hon ska göra en själv, det verkar totalt bortblåst.(Matteus 7:12)
Kvinnor är en lägre klassens varelser. Sådana som man spottar på och föraktar, bildligt och kanske bokstavligt.
Givetvis blir den här sortens charmlösa, harvande män otroligt trista och ointressanta i längden. Vem orkar med dem?
Jag har nu i ett par års tid följt både ölandsprästens och biskop Bonniers bloggar. De plus ett par kvinnliga bloggar är de enda jag läser, för egentligen är jag ingen bloggläsare i ordets egentliga betydelse. Det finns intressantare saker att syssla med, tycker jag.
Men det som är mycket betecknande för en del kommentarer och också inlägg på ölandsprästens blogg är den manliga överlägsenhetsstilen och det djupa kvinnoförakt som skymtar fram både på och mellan raderna. Män, som verkar lida av stor brist på charm, ständigt verkar vara kränkta av olika anledningar och som visar en djupt rotad misstro mot kvinnor och kvinnors kompetens. Den yttersta nedvärderingen är naturligtvis att Gud inte skulle kunna utse kvinnor till att föra kristendomen och sina budskap vidare.
Kärnbudskapet verkar man dessutom missa rejält. Man fördjupar sig ofta i någon sorts navelskåderi och skroderar med vem som är mest beläst och bollar teorier och tolkningar mot varandra.
Men budskapet att man ska göra mot medmänniskan det som man vill att han/hon ska göra en själv, det verkar totalt bortblåst.(Matteus 7:12)
Kvinnor är en lägre klassens varelser. Sådana som man spottar på och föraktar, bildligt och kanske bokstavligt.
Givetvis blir den här sortens charmlösa, harvande män otroligt trista och ointressanta i längden. Vem orkar med dem?
söndag 20 januari 2013
För många sammanhang?
Man får mycket tid för begrundan av sitt liv när man har blivit pensionär. För mig har det varit som om hela livet liksom trillade över mig som ett garnnystan med tilltrasslade trådar. Trådarna består mest av de människor jag har mött i olika sammanhang, som jag senare har försvunnit ifrån genom att jag har bytt jobb eller bytt relationer.
Det känns alltid så fascinerande att möta människor som fortfarande finns i miljöer där jag själv också fanns en gång kanske för många, många år sedan.
Men jag har dock en fasthet i mina gamla väninnor som finns kvar sedan många år, några i de gamla miljöerna.
Ibland kommer det fram minnesbilder; Folkuniversitetet, (Kursverksamheten på den tiden) en rolig arbetsplats med trevliga människor. Åtta år där. Någon vän finns kvar från den tiden.
AMU-gruppen i Malmö, i Stockholm och i Malmö igen. Folkhögskolan här i Bräkne-Hoby, elva år, och alla de människor jag mötte där.
Den folkhögskola i Stockholm där jag var rektor, Oskarshamns folkhögskola, Högstadiet i Vä och i Ronneby kommun. Alla människor i organisationer och föreningar, människor jag har mött som reseledare eller frilansreporter och så mina nära relationer...
Det behövs nog ett liv till för att få reda i det här...
Man borde alltid ha namn dokumenterade på människor som man arbetar med eller går på utbildning tillsammans med.
Igår hittade jag ett kort på dem jag gick på Lärarhögskolan med. Två vet jag är döda, däribland min goda väninna som jag hade kontakt med i många år, men hur många andra är borta? Dessa studiekamrater har jag i vart fall namnen på.
Ibland kan jag se stadsbilder framför mig eller bilder från de hem jag har haft. Lägenheten där jag bodde med min familj tills jag var sex år, vårt hus på Bellevue i Malmö, studentrummet i Lund, studentlägenheten i Lund som min man och jag hade, lägenheten på Norra Fäladen, vårt hus i Hjärup, lägenheterna här i byn innan jag köpte huset, lägenheten i Stockholm och lägenheten i Oskarshamn. På varje plats finns en bit av mitt hjärta kvar.
Inte konstigt att det känns lite tilltrasslat i bröstet ibland...
Men vad jag är glad att jag behöll mitt hus medan jag arbetade på annan ort i nio år- trots att det var tufft ekonomiskt då!
Det känns alltid så fascinerande att möta människor som fortfarande finns i miljöer där jag själv också fanns en gång kanske för många, många år sedan.
Men jag har dock en fasthet i mina gamla väninnor som finns kvar sedan många år, några i de gamla miljöerna.
Ibland kommer det fram minnesbilder; Folkuniversitetet, (Kursverksamheten på den tiden) en rolig arbetsplats med trevliga människor. Åtta år där. Någon vän finns kvar från den tiden.
AMU-gruppen i Malmö, i Stockholm och i Malmö igen. Folkhögskolan här i Bräkne-Hoby, elva år, och alla de människor jag mötte där.
Den folkhögskola i Stockholm där jag var rektor, Oskarshamns folkhögskola, Högstadiet i Vä och i Ronneby kommun. Alla människor i organisationer och föreningar, människor jag har mött som reseledare eller frilansreporter och så mina nära relationer...
Det behövs nog ett liv till för att få reda i det här...
Man borde alltid ha namn dokumenterade på människor som man arbetar med eller går på utbildning tillsammans med.
Igår hittade jag ett kort på dem jag gick på Lärarhögskolan med. Två vet jag är döda, däribland min goda väninna som jag hade kontakt med i många år, men hur många andra är borta? Dessa studiekamrater har jag i vart fall namnen på.
Ibland kan jag se stadsbilder framför mig eller bilder från de hem jag har haft. Lägenheten där jag bodde med min familj tills jag var sex år, vårt hus på Bellevue i Malmö, studentrummet i Lund, studentlägenheten i Lund som min man och jag hade, lägenheten på Norra Fäladen, vårt hus i Hjärup, lägenheterna här i byn innan jag köpte huset, lägenheten i Stockholm och lägenheten i Oskarshamn. På varje plats finns en bit av mitt hjärta kvar.
Inte konstigt att det känns lite tilltrasslat i bröstet ibland...
Men vad jag är glad att jag behöll mitt hus medan jag arbetade på annan ort i nio år- trots att det var tufft ekonomiskt då!
Till minne av mormor
Den 16 januari var det 142 år sedan vår mormor föddes. Hon blev 92 år gammal. Jag minns henne alltid som en gammal kvinna och när jag ser kort på henne, då hon sitter med mig som liten i knäet, ser jag en äldre kvinna med huckle. Då var hon två år äldre än jag är idag.
Tänk om hon hade sett samhället idag! Vad hade hon tyckt om datorer och mobiltelefoner, om bankrån och ett Sverige vars befolkning inte går att känna igen?
Mormor och morfar fick åtta barn, ett, en son, blev en ängel vid 25 års ålder. De andra blev bortåt åttio år eller mer, den äldsta nästan 95 år. Hon var yngst.
Från en lägenhet i stan flyttade mormor med hemmavarande döttrar till en villa i ett av Malmös bästa kvarter 1936, där hon levde i 27 år.
1949 flyttade vi in i en villa mittemot denna villa och mellan oss fanns två stora och prunkande trädgårdar. På det sättet kom jag att mera växa upp i en släkt än i en familj.
Mormors stolar i min trädgård.
Tänk om hon hade sett samhället idag! Vad hade hon tyckt om datorer och mobiltelefoner, om bankrån och ett Sverige vars befolkning inte går att känna igen?
Mormor och morfar fick åtta barn, ett, en son, blev en ängel vid 25 års ålder. De andra blev bortåt åttio år eller mer, den äldsta nästan 95 år. Hon var yngst.
Från en lägenhet i stan flyttade mormor med hemmavarande döttrar till en villa i ett av Malmös bästa kvarter 1936, där hon levde i 27 år.
1949 flyttade vi in i en villa mittemot denna villa och mellan oss fanns två stora och prunkande trädgårdar. På det sättet kom jag att mera växa upp i en släkt än i en familj.
lördag 19 januari 2013
Vem vill stjäla ett tåg?
Nog måste man väl undra hur det står till i huvudet på dem som på fullt allvar trodde att en lokalvårdare i Stockholm försökte stjäla ett tåg, som hon sedan körde rakt in i ett bostadshus för att stoppet inte fungerade och hon inte fick tåget att stanna.
Men vart skulle hon ha tagit vägen med tåget? Och vad skulle hon ha gjort med ett tomt tåg? Det var ju inte fullt av människor! Man kan ju inte tänka sig att det var en terroristattack, eller hur?
Ibland måste man nog fundera över hur det kan se ut i människors hjärnvindlingar. Nog måste det vindla alltid om man tror att människor är ute och snor tåg!
Men vart skulle hon ha tagit vägen med tåget? Och vad skulle hon ha gjort med ett tomt tåg? Det var ju inte fullt av människor! Man kan ju inte tänka sig att det var en terroristattack, eller hur?
Ibland måste man nog fundera över hur det kan se ut i människors hjärnvindlingar. Nog måste det vindla alltid om man tror att människor är ute och snor tåg!
Ge mig bara lugn och ro!
Det pågår ett inbördeskrig inom Svenska kyrkan som inte minst visar sig på vissa kyrkliga bloggar, som ölandsprästens och biskop Bonniers. Lärda män, en del från teologiska fakulteter och andra autodidakter, håller på att slå varandra i huvudet med tolkningar och bibelcitat på ett otroligt tröttsamt och pinsamt sätt, tycker jag.
En av debattörerna, eller debattanterna, sitter sedan den 26 december fastklistrad i ett angränsande rum här med SIN dator från morgon till långt ut på natten för att lära de teologutbildade olärda vad som är RÄTT!
Okey, då drabbar inte undervisningen mig i vart fall!
Men vad pågår? Tror de att de når frälsning eller öppnar pärleporten för sig själva genom detta oändliga harvande? Är detta god kristendom att hela tiden så split och strida med varandra?
Det har hänt att jag har deltagit, men jag har nu på det stora hela gett upp. Både det ena och det andra.
Nästa vecka reser debattören tillbaka hem. Och jag ska ägna mig åt mitt eget kreativa liv.
Den kommande veckan är fylld av aktiviteter. Bara jag lyckas hålla mig pigg och kry.
Jag får väl försöka bortse från de nedbrytande råden från någon att jag borde banta och gymnastisera i stället för att gå kurs på universitetet, och i stället glädja mig åt det som ger mitt liv glädje. Dit hör inte längre oändliga fighter.
En del saker och människor får en att växa. Annat tär på energin.
Nu vill jag bara ha lugn och ro! Få ägna mig åt musik, konst och språkstudier och träffa trevliga människor som inte häckar på bloggarna och bidrar till inbördeskrig inom Svenska kyrkan.
Det är lätt att gå fel i livet...
En av debattörerna, eller debattanterna, sitter sedan den 26 december fastklistrad i ett angränsande rum här med SIN dator från morgon till långt ut på natten för att lära de teologutbildade olärda vad som är RÄTT!
Okey, då drabbar inte undervisningen mig i vart fall!
Men vad pågår? Tror de att de når frälsning eller öppnar pärleporten för sig själva genom detta oändliga harvande? Är detta god kristendom att hela tiden så split och strida med varandra?
Det har hänt att jag har deltagit, men jag har nu på det stora hela gett upp. Både det ena och det andra.
Nästa vecka reser debattören tillbaka hem. Och jag ska ägna mig åt mitt eget kreativa liv.
Den kommande veckan är fylld av aktiviteter. Bara jag lyckas hålla mig pigg och kry.
Jag får väl försöka bortse från de nedbrytande råden från någon att jag borde banta och gymnastisera i stället för att gå kurs på universitetet, och i stället glädja mig åt det som ger mitt liv glädje. Dit hör inte längre oändliga fighter.
En del saker och människor får en att växa. Annat tär på energin.
Nu vill jag bara ha lugn och ro! Få ägna mig åt musik, konst och språkstudier och träffa trevliga människor som inte häckar på bloggarna och bidrar till inbördeskrig inom Svenska kyrkan.
Det är lätt att gå fel i livet...
Snart vår!
Trötthet kan botas med glädje!
Det har inte hänt ofta, men det har hänt, att liksom all kraft har runnit ur mig.
Detta har varit i situationer där jag har känt mig helt låst och inte upplevt att jag har förmått att påverka situationen, eller då jag på annat sätt har tyckt att jag har stått och stampat.
Samtidigt har det ju varit så i livet att om man har varit sjuk på något sätt och sedan tillfrisknat, då är man väldigt glad över en vardag då allt är som vanligt, bara en helt vardaglig tillvaro.
Själv har jag en förmåga att uppbringa stor kraft när livet går på räls, när jag upplever glädje eller stimulans.
Jag ser fram emot att komma upp till universitetet i Växjö igen och få lite nya inblickar i tyskt arbetsliv. Sådant ger mig kickar.
Det är också bra att studera på våren för det blir ju ljusare och ljusare för varje vecka och inte tvärtom som det är när man läser på hösten.
Livet är ofta en lång rad prioriteringar och består av många val. Vill man må bra gäller det att välja rätt. Själv har jag med tiden ibland (inte alltid!) lärt mig att välja bort sammanhang och till och med vänner som jag inte känner mig riktigt väl hos. Det kan ta tid att se mönstren, men när man väl blir varse dem måste man fråga sig själv hur man vill ha sitt liv och vad man kan göra för att påverka det.
Är du framåt och duktig löper du dubbel risk att utsättas för människor som vill förminska dig för att själva känna sig större. Så många gånger man har velat säga detta till människor när man har sett mönster i deras omgivning. Men det är inte alltid möjligt att göra det!
Hur mycket utbrändhet är inte egentligen glädjelöshet? Trötthet ska botas med glädje!
Detta har varit i situationer där jag har känt mig helt låst och inte upplevt att jag har förmått att påverka situationen, eller då jag på annat sätt har tyckt att jag har stått och stampat.
Samtidigt har det ju varit så i livet att om man har varit sjuk på något sätt och sedan tillfrisknat, då är man väldigt glad över en vardag då allt är som vanligt, bara en helt vardaglig tillvaro.
Själv har jag en förmåga att uppbringa stor kraft när livet går på räls, när jag upplever glädje eller stimulans.
Jag ser fram emot att komma upp till universitetet i Växjö igen och få lite nya inblickar i tyskt arbetsliv. Sådant ger mig kickar.
Det är också bra att studera på våren för det blir ju ljusare och ljusare för varje vecka och inte tvärtom som det är när man läser på hösten.
Livet är ofta en lång rad prioriteringar och består av många val. Vill man må bra gäller det att välja rätt. Själv har jag med tiden ibland (inte alltid!) lärt mig att välja bort sammanhang och till och med vänner som jag inte känner mig riktigt väl hos. Det kan ta tid att se mönstren, men när man väl blir varse dem måste man fråga sig själv hur man vill ha sitt liv och vad man kan göra för att påverka det.
Är du framåt och duktig löper du dubbel risk att utsättas för människor som vill förminska dig för att själva känna sig större. Så många gånger man har velat säga detta till människor när man har sett mönster i deras omgivning. Men det är inte alltid möjligt att göra det!
Hur mycket utbrändhet är inte egentligen glädjelöshet? Trötthet ska botas med glädje!
torsdag 17 januari 2013
Månggifte!?- och så är man för gammal!
Alla i Sverige vet väl vid det här laget att Centerns ungdomsförbund har kommit med ett förslag om månggifte.
Det är ju ganska märkligt att Sverige som enda kristna land (för det är vi väl fortfarande?) skulle införa något sådant.
Kanske är det ett muslimskt inflytande, trodde jag, men detta förnekades på någon facebook, då en person påstod att man hade börjat diskutera månggifte redan på 1960-talet. Detta var absolut något som jag missade. Jag trodde inte att man var så pigg på att gifta sig överhuvudtaget på 1960-70 talen.
Själva, exmaken och jag, gifte vi oss 1967 efter ganska kort bekantskap eftersom vi fick en studentlägenhet, och då var vi tvungna att vara gifta. En del blev gravida och gifte sig, vi blev med lägenhet. Vårt första barn föddes inte förrän fyra år senare, så någon graviditet var inte skälet.
Men för att återgå till månggiftet. Ja, det kunde kanske vara praktiskt att ha flera män i huset!? En som var praktisk och hjälpte till i hushållet, en som bara bloggade - nåja skottade snö och sågade grenar också - och så alla i sängen! Häftigt! För det gäller väl kvinnor också? Eller skulle det bara gälla för männen att de fick ha flera fruar?
Synd att man är för gammal för sådana utsvävningar - det skulle jag nog inte ha ork till! I min ålder får man vara mycket glad om man ens klarar av en annan gamling! Det är ju knappt det, som ni som är mina läsare väl vet. Det gungar rätt rejält ibland, för hur kan man lära oss gamla hundar att sitta!?
Men, det blir nog inget månggifte! För varför skulle vi helt skilja ut oss som ett vanligt, normalt civiliserat land för att några hippa tonåringar har fått en konstig idé? Det får de nog bara drömma om, de som vi andra!
Det är ju ganska märkligt att Sverige som enda kristna land (för det är vi väl fortfarande?) skulle införa något sådant.
Kanske är det ett muslimskt inflytande, trodde jag, men detta förnekades på någon facebook, då en person påstod att man hade börjat diskutera månggifte redan på 1960-talet. Detta var absolut något som jag missade. Jag trodde inte att man var så pigg på att gifta sig överhuvudtaget på 1960-70 talen.
Själva, exmaken och jag, gifte vi oss 1967 efter ganska kort bekantskap eftersom vi fick en studentlägenhet, och då var vi tvungna att vara gifta. En del blev gravida och gifte sig, vi blev med lägenhet. Vårt första barn föddes inte förrän fyra år senare, så någon graviditet var inte skälet.
Men för att återgå till månggiftet. Ja, det kunde kanske vara praktiskt att ha flera män i huset!? En som var praktisk och hjälpte till i hushållet, en som bara bloggade - nåja skottade snö och sågade grenar också - och så alla i sängen! Häftigt! För det gäller väl kvinnor också? Eller skulle det bara gälla för männen att de fick ha flera fruar?
Synd att man är för gammal för sådana utsvävningar - det skulle jag nog inte ha ork till! I min ålder får man vara mycket glad om man ens klarar av en annan gamling! Det är ju knappt det, som ni som är mina läsare väl vet. Det gungar rätt rejält ibland, för hur kan man lära oss gamla hundar att sitta!?
Men, det blir nog inget månggifte! För varför skulle vi helt skilja ut oss som ett vanligt, normalt civiliserat land för att några hippa tonåringar har fått en konstig idé? Det får de nog bara drömma om, de som vi andra!
onsdag 16 januari 2013
Student igen!
Nu har jag faktiskt inte studerat vid universitetet sedan våren 2011. Men då kände jag att jag behövde pausa efter en kurs i franska, en halvtidskurs i Tyska för turistbranschen, grundkursen i latin och en kurs i tyska litteratur och film. Plus två guideutbildningar våren 2010. Allt efter pensioneringen hösten 2008.
.
Men sedan har det ena följt på det andra och när jag hade gått en del seminarier för att starta eget, kom jag på sändlistor, så det kommer fortfarande ganska många trevliga inbjudningar till olika möten och konferenser.
Men nu kände jag det som att det var dags igen för en liten kurs och anmälde mig när ansökningstiden egentligen hade gått ut, men nu har jag fått besked att jag har kommit med.
Så då blir jag student igen! Det ser jag fram emot. Och så kan jag välja om jag vill visa pensionärskort eller studentkort för olika rabatter- fast jag är dålig på att utnyttja sådana. Känns lite häftigt så där.
Förhoppningsvis kan jag då ägna mig åt kreativa saker som studier och akvarellmålning och dra ner lite på debatterandet.
Snart vår! Det hörs fågelkvitter ibland !
.
Men sedan har det ena följt på det andra och när jag hade gått en del seminarier för att starta eget, kom jag på sändlistor, så det kommer fortfarande ganska många trevliga inbjudningar till olika möten och konferenser.
Men nu kände jag det som att det var dags igen för en liten kurs och anmälde mig när ansökningstiden egentligen hade gått ut, men nu har jag fått besked att jag har kommit med.
Så då blir jag student igen! Det ser jag fram emot. Och så kan jag välja om jag vill visa pensionärskort eller studentkort för olika rabatter- fast jag är dålig på att utnyttja sådana. Känns lite häftigt så där.
Förhoppningsvis kan jag då ägna mig åt kreativa saker som studier och akvarellmålning och dra ner lite på debatterandet.
Snart vår! Det hörs fågelkvitter ibland !
Kvinnor ska inte synas och höras
I framtiden ska jag bara umgås med snälla människor. Jag har faktiskt i mitt liv fightats alldeles tillräckligt med besvärliga personer. Och alldeles för ofta tror man att det är en själv det är fel på när människor utövar sina mobbningstendenser eller härskartekniker över en.
Det behöver inte bara vara i bekantskapskretsen eller på jobben, utan det kan precis lika gärna vara i familjen.
Snälla människor, som du blir sedd av, får dig att växa och må bra!
I min barndom/ungdom var flickor definitivt inte lika mycket värda som killar i en familj. Detta tror jag att många kvinnor i min ålder kan intyga. Att få en son var det bästa som kunde hända en kvinna. Helst skulle sonen komma först. Jag minns faktiskt en gång, när någon kommenterade att mina föräldrar hade fått en dotter och en son, att min far sade att vi hade kommit i fel ordning! Jag är äldst!
Det där med att kvinnor syns i det offentliga rummet och skriver och debatterar var inte heller så vanligt eller ens passande.
En gång tog jag, mycket stolt, hem en debattartikel som jag hade fått publicerad i Aftonbladet för att visa mina föräldrar. Det var mycket svårt att få in något där, och dessutom fick man då 1000 kronor i arvode.
Min far lade bara artikeln åt sidan, och jag tror aldrig att han läste den.
Om du inte syns och inte hörs då finns du inte! Vi har alla våra olika roller i familjer, släkt, vänkrets och i andra sammanhang. En del ska lyftas högt upp, och andra ska osynliggöras så att de krymper, för de är kanske obehagligt duktiga eller driftiga.
Har man bestämt sig för att pojkar är mera värda än flickor av tradition och vana, då har man som tjej en kanske livslång kamp att se fram emot.
För se Pauli ord har smittat av sig även i det mera sekulära samhället. Kvinnor ska helst hålla tyst! (Jag skrev inte hålla käften!)
Det behöver inte bara vara i bekantskapskretsen eller på jobben, utan det kan precis lika gärna vara i familjen.
Snälla människor, som du blir sedd av, får dig att växa och må bra!
I min barndom/ungdom var flickor definitivt inte lika mycket värda som killar i en familj. Detta tror jag att många kvinnor i min ålder kan intyga. Att få en son var det bästa som kunde hända en kvinna. Helst skulle sonen komma först. Jag minns faktiskt en gång, när någon kommenterade att mina föräldrar hade fått en dotter och en son, att min far sade att vi hade kommit i fel ordning! Jag är äldst!
Det där med att kvinnor syns i det offentliga rummet och skriver och debatterar var inte heller så vanligt eller ens passande.
En gång tog jag, mycket stolt, hem en debattartikel som jag hade fått publicerad i Aftonbladet för att visa mina föräldrar. Det var mycket svårt att få in något där, och dessutom fick man då 1000 kronor i arvode.
Min far lade bara artikeln åt sidan, och jag tror aldrig att han läste den.
Om du inte syns och inte hörs då finns du inte! Vi har alla våra olika roller i familjer, släkt, vänkrets och i andra sammanhang. En del ska lyftas högt upp, och andra ska osynliggöras så att de krymper, för de är kanske obehagligt duktiga eller driftiga.
Har man bestämt sig för att pojkar är mera värda än flickor av tradition och vana, då har man som tjej en kanske livslång kamp att se fram emot.
För se Pauli ord har smittat av sig även i det mera sekulära samhället. Kvinnor ska helst hålla tyst! (Jag skrev inte hålla käften!)
tisdag 15 januari 2013
De älter FORTFARANDE kvinnoprästfrågan i Sverige!
Beslutet om kvinnliga präster i Sverige togs 1958. Det är alltså 55 år sedan! Trots detta är det inte accepterat bland en del av Svenska kyrkans präster. Ja, en del av dem var väl knappast ens födda när beslutet togs.
En av portalfigurerna i frågan har en blogg, där han samlar både tockar och höns, som tillsammans ständigt beklagar sig över Svenska kyrkans förfall. Det värsta tycks vara att prästerna egentligen inte är präster om de är vigda av en kvinnlig biskop för sådana kan ju inte finnas enligt dem och den apostoliska successionen.
Det måste väl egentligen vara förskräckligt för en del män att se hela sin status rasa och pulvriseras. Hur många bugar och bockar för prästerna idag? Hur många tror att de är en förutsättning för ett möte med Gud och Kristus? Hur många tycker att de sitter högt, högt upp över andra människor på samhällsstegen?
Då måste man ju försöka hitta något att skylla på.
Och vad är bättre än att skylla på Kvinnan? Hon som ska tiga i församlingen, för det påstod ju Paulus.
Jag undrar jag hur deras förhållande till deras mödrar egentligen var, om man nu ska psykologisera lite.
Nog är det väl egentligen mest skrattretande, och nog borde de lägga sina krafter på annat än sådant här. De hade kanske till och med kunnat utveckla något bra inom kyrkan om de inte hade fastnat i detta ständiga harvande!
Och, i känd stil, hänger en del kvinnor med...
En av portalfigurerna i frågan har en blogg, där han samlar både tockar och höns, som tillsammans ständigt beklagar sig över Svenska kyrkans förfall. Det värsta tycks vara att prästerna egentligen inte är präster om de är vigda av en kvinnlig biskop för sådana kan ju inte finnas enligt dem och den apostoliska successionen.
Det måste väl egentligen vara förskräckligt för en del män att se hela sin status rasa och pulvriseras. Hur många bugar och bockar för prästerna idag? Hur många tror att de är en förutsättning för ett möte med Gud och Kristus? Hur många tycker att de sitter högt, högt upp över andra människor på samhällsstegen?
Då måste man ju försöka hitta något att skylla på.
Och vad är bättre än att skylla på Kvinnan? Hon som ska tiga i församlingen, för det påstod ju Paulus.
Jag undrar jag hur deras förhållande till deras mödrar egentligen var, om man nu ska psykologisera lite.
Nog är det väl egentligen mest skrattretande, och nog borde de lägga sina krafter på annat än sådant här. De hade kanske till och med kunnat utveckla något bra inom kyrkan om de inte hade fastnat i detta ständiga harvande!
Och, i känd stil, hänger en del kvinnor med...
måndag 14 januari 2013
söndag 13 januari 2013
Kvinnor får man spotta på!
Just nu pågår en debatt på biskop Åke Bonniers blogg om hans försvar för att Skara domkyrkoförsamling har lämnat tillbaka den tavla som Elisabeth Olsson Wallin hade skänkt dem.
Jag undrar om man hade lämnat tillbaka en gåva om den hade kommit från en vit heterosexuell man.
Det betvivlar jag.
Elisabeth Olsson Wallin retar naturligtvis upp folk med sin drastiska konst. Man kan inte tränga in i kyrkornas småborgerliga finrum med en Jesus som tar hand om dem som är på marginalen i samhället som prostituerade och transvestiter.
I det här fallet var tavlan betydligt mera balanserad och dessutom, sedd med mina konsthistorieögon, ytterst välkomponerad. Men den var opassande och för att legitimera detta snurrar man in sig i än det ena än det andra.
Att däremot två hednagudar står staty i samma domkyrka är tydligen helt okey!
Det kusliga är hur kvinnoföraktet hela tiden skymtar under ytan hos vissa debattörer. Föraktet och nedvärderingen av Elisabeth Olsson Wallin öses ut över henne, ja, så mycket att det till och med finns män, som förutom jag, reagerar.
Kvinnans underordning och mindrevärde är synliga på många håll i samhället. Idag kan vi alltså läsa hur fem killar överföll en 20-årig tjej, som därmed blev våldtagen mitt i centrala Sundbyberg i morse. Detta visar naturligtvis på hur lite man respekterar kvinnor!
Vi kunde också för en tid sedan höra hur en SD-riksdagsman kallade en ung kvinna för hora på öppen gata. Hennes roll hade ingenting med horor att göra, utan detta verkade vara ett för honom helt vanligt skällsord.
Så är det, trots allt jämställdhetsarbete i det här samhället!
Kvinnor betraktas som mindre värda av många machomän. Kvinnor är sådana som man kan spotta på!
Jag undrar om man hade lämnat tillbaka en gåva om den hade kommit från en vit heterosexuell man.
Det betvivlar jag.
Elisabeth Olsson Wallin retar naturligtvis upp folk med sin drastiska konst. Man kan inte tränga in i kyrkornas småborgerliga finrum med en Jesus som tar hand om dem som är på marginalen i samhället som prostituerade och transvestiter.
I det här fallet var tavlan betydligt mera balanserad och dessutom, sedd med mina konsthistorieögon, ytterst välkomponerad. Men den var opassande och för att legitimera detta snurrar man in sig i än det ena än det andra.
Att däremot två hednagudar står staty i samma domkyrka är tydligen helt okey!
Det kusliga är hur kvinnoföraktet hela tiden skymtar under ytan hos vissa debattörer. Föraktet och nedvärderingen av Elisabeth Olsson Wallin öses ut över henne, ja, så mycket att det till och med finns män, som förutom jag, reagerar.
Kvinnans underordning och mindrevärde är synliga på många håll i samhället. Idag kan vi alltså läsa hur fem killar överföll en 20-årig tjej, som därmed blev våldtagen mitt i centrala Sundbyberg i morse. Detta visar naturligtvis på hur lite man respekterar kvinnor!
Vi kunde också för en tid sedan höra hur en SD-riksdagsman kallade en ung kvinna för hora på öppen gata. Hennes roll hade ingenting med horor att göra, utan detta verkade vara ett för honom helt vanligt skällsord.
Så är det, trots allt jämställdhetsarbete i det här samhället!
Kvinnor betraktas som mindre värda av många machomän. Kvinnor är sådana som man kan spotta på!
Gör våldtäktsstraffen superhårda!
En tjugoårig kvinna är i Sundbyberg på väg hem tidigt på söndagsmorgonen. Sundbyberg är verkligen inte ett av de mera utsatta områdena i Stockholm. Då blir hon överfallen av fem män och våldtagen i närheten av pendelstationen.
Ska vi acceptera att ha ett sådant här samhälle? När kom denna totala respektlöshet mot kvinnor? Eller fanns den förr också? Det tror jag inte!
I Indien blev det ju upplopp för en tid sedan när en kvinna blev våldtagen på en buss av flera män. Där kräver man kvinnans upprättelse!
När ska vi börja göra det i det här landet? Och öppna ögonen för hur läget är!?
Straffen för våldtäkter måste bli jättehårda! Och så ska vi akta oss för ideologier där kvinnan är i underläge!
Sådana är faktiskt riktigt, riktigt farliga... Hur pk folk än försöker vara.
Ska vi acceptera att ha ett sådant här samhälle? När kom denna totala respektlöshet mot kvinnor? Eller fanns den förr också? Det tror jag inte!
I Indien blev det ju upplopp för en tid sedan när en kvinna blev våldtagen på en buss av flera män. Där kräver man kvinnans upprättelse!
När ska vi börja göra det i det här landet? Och öppna ögonen för hur läget är!?
Straffen för våldtäkter måste bli jättehårda! Och så ska vi akta oss för ideologier där kvinnan är i underläge!
Sådana är faktiskt riktigt, riktigt farliga... Hur pk folk än försöker vara.
lördag 12 januari 2013
Åsiktskrig?
Om man nu har olika åsikter i det mesta, men ändå gång på gång försöker ha en relation, får man kanske försöka lösa det så att det åtminstone blir något sånär lugnt i bygget.
De sista sjutton dagarna har vi gjort så här;
I två olika rum i mitt hus, med var sin dator, har vi suttit flera timmar om dagen och bekämpat varandras åsikter på bloggarna.
Det är liksom lugnare än att diskutera.
Sedan träffas vi och äter tillsammans- när min mat är färdig.
Och tittar på TV under tystnad.
Men...
Kul?
De sista sjutton dagarna har vi gjort så här;
I två olika rum i mitt hus, med var sin dator, har vi suttit flera timmar om dagen och bekämpat varandras åsikter på bloggarna.
Det är liksom lugnare än att diskutera.
Sedan träffas vi och äter tillsammans- när min mat är färdig.
Och tittar på TV under tystnad.
Men...
Kul?
fredag 11 januari 2013
Dubbelmoralen i skolan
Egentligen började jag jobba som högstadielärare efter tjugo år inom folkhögskolan för att jag var nyfiken på varför så många elever verkade bli skolförstörda och tappa lusten inför studier på högstadieskolor.
Detta undrar jag inte längre efter åtta år som högstadielärare.
På högstadiet är man prudentlig. Lärarna lever ytligt sett i en präktighet som både är osann, när man känner deras verkliga liv, och påfrestande för eleverna.
Och så...
Ni vet det där med rökningen...
Förr fick man ju inte säga att man var besvärad av cigarrettrök. När jag jobbade på studieförbund med vuxna invandrare röktes det till och med på lektionstid och absolut på konferenserna.
Jag var själv rökare tills jag fick besvär med luftrören.
Och när jag var rökare hade jag inte kunnat undvara cigarretter en halv dag, vilket krävs av lärare och elever som förbjuds att röka till och med i närheten av skolområdena idag.
Detta håller givetvis inte. Det smygrökes, både från lärarhåll och från elevhåll. Jag blev rätt så trött på det där jagandet av dem som rökte. Tyckte att det fanns annat som var viktigare.
När pensioneringen närmade sig blev jag mera vårdslös och höll inte lärarpolityren så noga när jag tyckte att det hela var löjligt.
En av mina elever, en tjej som jag visste hade föräldrarnas tillstånd att röka, blev tagen för smygrökning flera gånger och kom en dag in till mig och beklagade sig.
-Vad ska jag göra nu? frågade hon.
Eftersom vi kolleger visste vilka andra kolleger som smög längs skolan med sina cigarretter flög fan i mig och jag svarade henne
-Fråga NN (min kollega) var hon brukar röka, och gå till samma ställe!
Eleven tittade storögt på mig och skrattade sedan när hon förstod min trötthet inför dubbelmoralen.
Ja, det fanns visst också någon kollega som skrattade när jag berättade historien...
Detta undrar jag inte längre efter åtta år som högstadielärare.
På högstadiet är man prudentlig. Lärarna lever ytligt sett i en präktighet som både är osann, när man känner deras verkliga liv, och påfrestande för eleverna.
Och så...
Ni vet det där med rökningen...
Förr fick man ju inte säga att man var besvärad av cigarrettrök. När jag jobbade på studieförbund med vuxna invandrare röktes det till och med på lektionstid och absolut på konferenserna.
Jag var själv rökare tills jag fick besvär med luftrören.
Och när jag var rökare hade jag inte kunnat undvara cigarretter en halv dag, vilket krävs av lärare och elever som förbjuds att röka till och med i närheten av skolområdena idag.
Detta håller givetvis inte. Det smygrökes, både från lärarhåll och från elevhåll. Jag blev rätt så trött på det där jagandet av dem som rökte. Tyckte att det fanns annat som var viktigare.
När pensioneringen närmade sig blev jag mera vårdslös och höll inte lärarpolityren så noga när jag tyckte att det hela var löjligt.
En av mina elever, en tjej som jag visste hade föräldrarnas tillstånd att röka, blev tagen för smygrökning flera gånger och kom en dag in till mig och beklagade sig.
-Vad ska jag göra nu? frågade hon.
Eftersom vi kolleger visste vilka andra kolleger som smög längs skolan med sina cigarretter flög fan i mig och jag svarade henne
-Fråga NN (min kollega) var hon brukar röka, och gå till samma ställe!
Eleven tittade storögt på mig och skrattade sedan när hon förstod min trötthet inför dubbelmoralen.
Ja, det fanns visst också någon kollega som skrattade när jag berättade historien...
Arbetslinjen visst, men var finns jobben?
Det börjar kännas ganska tomt och ihåligt när Fredrik Reinfeldt talar om sin arbetslinje. Och det måste kännas som ett hån mot alla arbetslösa.
För var finns jobben för dem som är arbetslösa?
Man kamouflerar det verkliga problemet- det har jag skrivit tidigare- genom att fokusera på ungdomsarbetslösheten. Problemet är ju mycket större än så, det har drabbat stora grupper av befolkningen, inte bara dem som är unga.
Nej, nu vill vi höra andra ord än tal om en arbetslinje, om politiken ska bli trovärdigt!
För var finns jobben för dem som är arbetslösa?
Man kamouflerar det verkliga problemet- det har jag skrivit tidigare- genom att fokusera på ungdomsarbetslösheten. Problemet är ju mycket större än så, det har drabbat stora grupper av befolkningen, inte bara dem som är unga.
Nej, nu vill vi höra andra ord än tal om en arbetslinje, om politiken ska bli trovärdigt!
Gubbar är som gubbar är!
Häromdagen blev jag full i skratt när jag läste bloggen som en 13-årig tjej skriver, och där hon berättade att hon och en tjejkompis hade blivit utskällda av en skolvaktmästare. För vad framgick inte. Hon konstaterade bara lugnt
-Gubbar är som gubbar är!
Vilken insikt! Redan förvärvad!
Själv får jag ständigt anledning att tycka detsamma -fortfarande vid min ålder.
Dels är det privata förhållningssätt hos män i min egen generation vilka har fostrats av sina föräldrar i förhållanden som oftast präglades av kvinnans självklara underordning inte minst i rollen att serva mannen, dels i det offentliga rummet. Jag kan se mina föräldrars generations män, där herrarna satt i sina länstolar och förväntade sig att bli serverade!
Visst, männen gjorde andra saker, som kvinnan inte befattade sig med och som man som ensamstående kvinna har fått ta tag i. Men attityden mot kvinnor...
Det händer inte så sällan att jag blir uppretad på dessa attityder fortfarande, både i det offentliga rummet och privat därför att det finns en sorts överlägsen underton i det som sägs och i hela förhållningssättet.
Idag har jag varit inne på en blogg och försökt förklara att om jag ställer en fråga och en man ställer samma fråga, och den som får frågan riktar sitt svar enbart till den man som har ställt den, så är detta förolämpande mot mig. Nej, jämställdheten har inte kommit särskilt långt- egentligen.
Hur har vi kvinnor kunnat inbilla oss att bara för att vi stod på barrikaderna och hojtade om jämställdhet i någon sorts förenat systerskap skulle generationers underordning av kvinnorollen försvinna? Så lätt går det minsann inte! (Inte ens med systerskapet, som ofta är svårt att upprätthålla mellan kvinnor.)
Jag instämmer i vad den kloka 13-åringen skrev.
-Gubbar är som gubbar är!
-Gubbar är som gubbar är!
Vilken insikt! Redan förvärvad!
Själv får jag ständigt anledning att tycka detsamma -fortfarande vid min ålder.
Dels är det privata förhållningssätt hos män i min egen generation vilka har fostrats av sina föräldrar i förhållanden som oftast präglades av kvinnans självklara underordning inte minst i rollen att serva mannen, dels i det offentliga rummet. Jag kan se mina föräldrars generations män, där herrarna satt i sina länstolar och förväntade sig att bli serverade!
Visst, männen gjorde andra saker, som kvinnan inte befattade sig med och som man som ensamstående kvinna har fått ta tag i. Men attityden mot kvinnor...
Det händer inte så sällan att jag blir uppretad på dessa attityder fortfarande, både i det offentliga rummet och privat därför att det finns en sorts överlägsen underton i det som sägs och i hela förhållningssättet.
Idag har jag varit inne på en blogg och försökt förklara att om jag ställer en fråga och en man ställer samma fråga, och den som får frågan riktar sitt svar enbart till den man som har ställt den, så är detta förolämpande mot mig. Nej, jämställdheten har inte kommit särskilt långt- egentligen.
Hur har vi kvinnor kunnat inbilla oss att bara för att vi stod på barrikaderna och hojtade om jämställdhet i någon sorts förenat systerskap skulle generationers underordning av kvinnorollen försvinna? Så lätt går det minsann inte! (Inte ens med systerskapet, som ofta är svårt att upprätthålla mellan kvinnor.)
Jag instämmer i vad den kloka 13-åringen skrev.
-Gubbar är som gubbar är!
torsdag 10 januari 2013
Minnet av poeter
Poeten "Cidden" Andersson är död. Han blev 64 år gammal, och jag undrar hur han hade det efter det att jag träffade honom, när han gick på skolan där jag var rektor. Han har skrivit mycket intressanta dikter, men hade då drabbats av afasi och kunde inte tala. Lärde han sig senare? Jag vet inte.
Det var många fantastiska utvecklingar på vår linje för afasidrabbade, där människor som hade blivit dömda att aldrig kunna tala- ja, en kille skulle de till och med donera organen på!- gjorde märkliga framsteg.
Också Tomas Tranströmer och hans hustru var på skolan, men jag minns inte längre om de bara var på besök eller om han gick någon kurs där.Men helt klart är att jag den gången inte riktigt anade hans storhet.
Poeter som drabbas av afasi. Det är ett grymt öde!
Vi vet aldrig vad livet kommer att bjuda oss, brukar jag säga. Den känslan blev mycket stark bland människor vars liv hade förändrats på några sekunder genom olyckor eller hjärnblödningar. Och känslan inger en ödmjukhet. Ingenting är för en gång givet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)