-Kan vi, vill vi, törs vi?
Idag är det Internationella kvinnodagen, och dagen till ära satte jag på de gamla kvinnokampsångerna från mitt socialistiska förflutna.
Det var längesedan nu, men det ger en viss nostalgi när jag lyssnar på dem.
Men, så mycket klokare man har blivit med åren! Och så många saker man har fått revidera. Som att det finns ett systerskap, där kvinnor stöder kvinnor. Alltför ofta har man fått se att män stöder män, och kvinnor stöder män.
Så har vi fått höra och läsa att vårt statsministerpar separerar. Det är tråkigt att höra sådant, tycker jag. Även om man själv har skilt sig, vill man ju gärna se att andra par håller ut.
Det ska nog mycket till om man flyttar isär i de positionerna. Vad som finns bakom fasaderna, de vackra pussbilderna och leendena kan man aldrig veta!
En kvinna som jag verkligen beundrar är Hillary Clinton, som trots att hennes make, presidenten, i stort sett hade haft byxorna nerdragna och blivit avsugen av en annan kvinna inför hela världen, så stod hon ju fast.
Hon höll ut i äktenskapet -men hur vet vi inte - och skaffade sig en egen karriär, och Bill Clinton hamnade i skuggan. Snyggt och klokt! För tänk om hon hade lommat iväg kränkt och nedtyngd...
Hon struntade kanske i det hela. Det finns ju kvinnor som är glada till om deras män håller på med vissa aktiviteter med andra i stället för med dem. Eller också övertygade han väl henne om att det var lögn...
Det finns tveklöst en sorts syn på kvinnor som en andra sortering som är nedärvd sedan urminnes tider. Min generations mödrar hade knappast några ekonomiska möjligheter att skilja sig från omöjliga förhållanden. De var mer eller mindre livegna och ekonomiskt beroende av sina män.
Kanske är det därför som många i min generation har sett det som så viktigt att vara ekonomiskt oberoende och kunna skapa vår egen tillvaro. För tänk om man inte hade kunna lämna något som man for illa i!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar