När någon har lämnat jordelivet

De börjar bli många nu, vännerna och släktingarna som har lämnat detta livet.
Mina första två kärlekar finns inte längre.
Det är märkligt med minnen. Egentligen borde man alltid få vara flera som delade minnen så att man kunde komplettera varandra.

- Vi åkte taxi med hunden, berättade min store lillebror igår när jag informerade om dödsfallet. Min pojkvän hade vistats varje dag hos oss i över ett års tid.
Det var säkert sant, för pappan hade taxifirma, och vi hade ingen bil på den tiden. Och vi hade en stor collie, och de hade sommarstuga på platsen som vi åkte till.
Jag minns inget av det. När ingen har fotograferat är det lätt att glömma. Genom foton kan man välja hur man vill minnas sitt liv.
Men jag har däremot anteckningar i en almanacka. Dem ska jag titta på idag. Det är som att hämta tillbaka en tid från den ungdom som steg för steg går i graven med alla dem som en gång fanns i den.
Och vem vet hur länge man själv är kvar här på jorden?
Idag känner jag mig både trött och värkbruten.