Totalt utschasad

Har just sett en hemsk deckare, där blodet flöt, på en tysk kanal. Jag ser inte sådant annars, men på det tyska kanalerna kan jag titta ibland.

Jag har inte haft så stor glädje av dagen, för jag har befunnit mig i ett totalt uttröttat tillstånd.
Först var det födelsedagsfirande, om än enkelt den dagen, så gäster i lördags, kaffe till akvarellkursen i måndags, gäster på kvällen och så föreläsning sent igår kväll i Växjö, som jag skrev om tidigare.
Sedan var jag så uppe i varv att jag vaknade jättetidigt, steg upp och läste tidningen och åt frukost och lade mig igen. På den vägen har det varit hela dagen, uppe ett par timmar och sedan har jag uttröttad drattat ner i sängen igen.
Någon gång under dagen ringde en ordförande mig, för det var ett distriktsmöte ikväll och undrade om han skulle hämta mig och konstaterade att det var ett fantastiskt väder.
Jag svarade att jag hade konstaterat det, men att jag var så trött att jag bara sov.

Det blir så ibland i min ålder. Man tar på sig, men orkar inte hur mycket som helst, och så går kraften ur en. Jag brukar säga att jag är en varannandags människa, i full gång ena dagen och i vila nästa.
Jag måste bättra på fysiken till i sommar, när jag har ganska så tuffa heldagsguidningar på tyska.

Och igår fick jag överta en guidning från en gammal kollega, som inte kunde ta den själv. Den gäller att guida nyanställda i kommunen i nästa vecka. I och för sig ett trevligt uppdrag, men jag är idag inte klar över var alla förskolor och äldreboenden ligger. Får rekognosera de närmaste dagarna.  Det blir lite nytt att lära, det är ju alltid givande.

Ibland tänker jag på vad min gamla mamma brukade fråga sig
- När ska jag bli pensionär?
Det börjar kanske bli tid för mig att fråga detsamma när guidningar och en och annan föreläsning börjar hopa sig.

Trött på ansvarslösheten

Det känns att man är gammal, för jag börjar mer och mer tänka på hur samhället har förändrats. För det har förändrats radikalt.

Vad är detta med köttet som inte är oxkött utan hästkött? Jag undrar jag vad den dyra kattmaten, som sägs vara oxkött, egentligen är.
Människor har blivit ohederliga så det visslar om det, och hela systemet med transporter hit och dit ter sig fullständigt galet. Kan det vara billigare med alla dessa konstiga transporter. Var var det räkorna skalades? I Afrika, var det inte det?

Ingen verkar längre hederlig, och politikerna skor sig med höga arvoden och tjusiga och långvariga pensioner. All idealitet är som bortblåst.

Detta verkar också ansvaret för dem man har ansvar för vara. Nu hotar sjuksköterskorna på hjärtintensiven och andra intensivvårdsavdelningar i Lund att säga upp sig. Jag känner inte deras avtal, de är säkert värda mer betalt, men gör man så här? Är det ingen som tar ansvar för de svårt sjuka barnen som behöver dem?

Jag är rejält trött på den utveckling vi kan se. Det är tur man är gammal! Man slipper kanske se det som är ännu värre!

Som en vilsen student...

kände jag mig när jag anlände på kvällen kl 19.30 till senaste föreläsningen och fann byggnaden på Linnéuniversitetet totalt låst.
Om jag nu inte hade haft kontakt med min lärare tidigare den dagen, hade jag trott att lektionen var inställd.
Nu befann de andra sig två våningar upp och var omöjliga att nå med skrik eller bankningar. (Resten av gruppen hade haft föreläsningar innan den jag skulle vara med på.)
Alla lokaler verkade vara tomma, men till slut hittade jag två studenter vid datorer som satt i källarplanet och när jag hade bankat på rutan och visat att jag ville in,pekade de och  visade mig till biblioteket mitt över. Där fanns så en man i receptionen som hade ett passerkort, så jag kom in.

Det hade ju inte varit så kul att bara köra hem igen de 86 kilometrarna utan att ha varit på föreläsningen.

Språkgrupperna är exklusiva värre. Vi är fem personer i den!

Det ger mig disciplin att följa föreläsningar, göra hemuppgifter och skriva tentor. Snart börjar guidesäsongen, och jag har många inbokningar på tyska.

Nu ska jag koppla av! Och sova länge i morgon hoppas jag!

Missriktad upprördhet hos drottningen?

Sympatierna för drottning Silvia strömmar när hon har anmält tidningar för att ha publicerat det collage som fotografen Elisabeth Ohlson Wallin har gjort, där hon kritiserar kungen och hans vänners kvinnosyn och har satt drottningen på huk, medan hon försöker få in ett hakkors under mattan.
Det har sagts att drottningen har tolkat det som att hon skulle försvara nazismen. Detta måste väl ändå vara fel. Det finns ingenting i collaget som kan ge den tolkningen! Som jag ser det med mina konsthistoriska ögon försöker EOW bara skildra att drottningen försöker dölja sin fars nazistiska förflutna, och det var ju länge väldigt tyst om detta, innan drottningen lät undersöka och gav en redogörelse för hur det hade varit. Har hon med det att göra? Har ni inte hört talas om "guilt by association"? Kan man fostras av en far som är nazist helt utan spår? Det har många gånger spekulerats om hovets ställning till nazismen inte minst då det gällde kungens mor, Sibylla, som ju var tysk, som bekant.

Nej, jag tror inte att drottning Silvia har sympatier för nazismen, men jag tycker inte att hon ska tolka ett konstverk helt uppåt väggarna. Och att anmäla tidningar för att de har publicerat ett fotocollage lär nog inte röna några framgångar, annat än att bilden får ännu mera uppmärksamhet, som vi har kunnat se de senaste dagarna.

Men, nu kommer jag fram till det jag vill säga. Kan en hustru verkligen bli mera upprörd inför att man har tyckt att hon försöker mörka sitt fars förflutna än över sin mans påstådda otrohet med en känd artist? Verkar inte detta lite märkligt?
Om jag vore i hennes kläder så skulle bilden av den nakna Camilla Henemark med de kostymklädda herrarna runt sig, som äter pizza på hennes nakna kropp vara mycket mera upprörande.

Är det något som drottningen borde vara upprörd över så är det väl ryktena, som verkar ytterst välgrundade, om hennes mans otrohet.
Vi ska inte bara se mellan fingrarna på ett uppträdande som känns som ett manér hos en överklass som tar sig friheter som andra nog skulle tveka att göra.
Är man monark och ska vara ett föredöme får man nog försöka leva upp till detta också! Det är de övertrampen drottningen borde rikta sitt raseri emot!

Ett hem fyllt med blommor

I morse hade jag kaffet på akvarellkursen. Då fick de hembakad Ambrosiatårta och tigerkaka. Och sedan var det till att gå hem och baka paj till guidegruppen som hade träff hos mig.
Mitt hem är fyllt av härliga blommor! Så synd att min familj inte är här!
Men nu är tanten trött!

Nu rev jag breven

I många, många år hade jag en nära väninna som jag inte såg klart. Jag kunde vara irriterad över långa samtal, där jag aldrig kom till tals, utan när samtalet var slut hade bara hon pratat om sig. Hon var otroligt duktig och framgångsrik, och så fort någon form av misslyckande närmade sig, såg hon till att hon avgick med segern. Det kunde vara män som hade tröttnat och som hon själv lämnade, eller i det fall som gjorde att en mångårig vänskap bröts, ett jobb som skulle omorganiseras och där hon, efter vad jag kunde se, inte längre skulle få ha kvar en tjänst, som också mycket riktigt försvann eller slogs ihop med en annan. Men då hade hon redan sagt upp sig själv. Och blivit den som hade lämnat tjänsten.

Häromdagen hittade jag brev som hon hade skrivit när vi blev ovänner. Jag häpnade inför innehållet. Hon hade kastat mina förtroenden i ansiktet på mig och gett mig skulden där jag inte alls hade någon skuld. Hon använde alltså detta som jag i yttersta tillit till henne hade delgett henne som ett tillhygge mot mig senare.

Det är nu flera år sedan vi bröt kontakten, och det kusliga,när jag läste hennes sista brev,var att jag hade sett exakt samma mönster hos senare människor i mitt liv. Ett egotrippat och narcissistiskt mönster,där man går över lik för att få övertaget och inte drar sig en sekund för att missbruka förtroenden som man har fått.

Jag blev nästan chockad av insikten! Och vad hade jag tänkt? Varför hade jag inte reagerat stenhårt negativt på detta tidigare? Hade jag tyckt att jag skulle torka på mig allt detta? Hade jag inte varit mera värd i mina egna ögon än jag hade behållit dessa oförskämda brev?

Utan en sekunds tvekan tog jag hennes brev och rev det i tusen bitar. Sådan här skit sparar jag inte! Jag är bättre värd en så!

Och så kände jag att jag nog hade vuxit i inre styrka de senaste åren! Mitt egenvärde hade definitivt höjts och bittra och svåra erfarenheter hade inte kunnat knäcka det. En seger!

En hus fyllt med blommor

 

 

 

Mitt hus är fyllt av vackra blommor idag. Här en bild på en av dem.

 

Ett nytt liv efter 70.

Fördelen med att lägga sig fram på småtimmarna är att jag inte vaknar jättetidigt, som idag, när jag hade lagt mig i ganska normal tid, om än inte speciellt tidigt.

Jag är lite uppe i varv efter att ha haft gäster efter 70-årsdagen här igår på eftermiddagen/tidig kväll. En timme innan  de skulle anlända funderade jag på om jag skulle fotografera mitt kök. Jag har en stor förmåga att röra till det, nämligen.

Men nu är inte frågan om vad jag har, utan om vad jag skulle kunna ha eller bli.

Regelbunden. Hur är det att vara regelbunden? Att stiga upp vid samma tid, lägga sig vid ungefär samma tid och äta vid samma tidpunkter.
Att städa en bestämd dag och att alltid plocka bort efter sig.

Är det möjligt att börja ett nytt liv efter 70?
Det är nog värt att försöka.
Snart ska jag ta disken efter gästerna igår. Den fick faktiskt stå medan jag tittade på TV. Numera bjuder jag folk i allmänhet på lunch eller på eftermiddagen. Det är ett resultat av åldern.

Att kämpa mot Jantelagen

Det är faktiskt skillnad på skånsk och blekingsk mentalitet. Jag fick höra att Jantelagen var stor här när jag kom hit. Du ska inte tro att du är något!
Marknadsföring är dyrt, det gäller att hitta kanaler där den är gratis.Som guide med uppdrag är jag beroende av marknadsföringen om jag vill ha jobb.

Nu närmade sig min jämna födelsedag. Förr skickade tidningarna ut förfrågan om man ville ha den införd i tidningen och också förslag om vad man kunde skriva, till exempel om intressen och var man var född och liknande. Det har de slutat med nu. Nu är det i stället stora artiklar om mer eller mindre kända kändisar.

Jag ringde tidningen, och de ville gärna ha texter och tyckte att det var synd att så få skickade in numera.

Nu var ju frågan om man kan skicka in i Jantelagens län utan att man gör bort sig. Kollade lite med vänner och fick höra att det skulle de aldrig göra för de var så ödmjuka.

Detta fick mig att bestämma mig!
Du ska tro att du är någon!
Det är ju Jantelagen vi ska kämpa emot, sägs det på våra turistkonferenser. Man kommer ingen vart om man gömmer sig, eller om man står i hörnet och bockar med mössan i handen. Det blir en sorts förlamning över hela länet om ingen vågar visa framfötterna.

Så jag skickade in en text, dock ganska hovsam, för jag tog till exempel inte alls med alla de förtroendeuppdrag som jag har haft under åren eller alla studier. Inte ens att jag tog högskole-examen vid 60 års ålder som min tredje akademiska examen eller att jag läste grundkursen i latin häromåret och att jag har läst kurser i franska och tyska på universitetet efter pensioneringen.

Det man publicerar i de sammanhangen är ju den officiella bilden. Jag är alltid försiktig att skriva om mina barn utan att de har gett sitt godkännande.
Och visst har jag en relationshistoria, förutom  äktenskapet, som är guld värd när det gäller erfarenheter.
De tre tonårskärlekarna har alla gått till sina fäder. Så ska jag hitta de levande får jag leta bland dem efter 20-års åldern.
Och av några är jag tydligen fortfarande ihågkommen! Hoppas att det är i tacksamt minne bevarad!

Det blir alltid för mycket

Visst kan man ibland se mönster i hur människor fungerar.
En del människor kallar jag för superlativmänniskor. Superlativ är, som väl är bekant, den sista formen när man komparerar adjektiv; störst, bäst, vackrast.
Jag kallar dem superlativmänniskor för de ska alltid vara något på -st; störst, bäst, vackrast, duktigast, sjukast eller värst.
Tänk efter! Stämmer det? Är de inte det ena, så är de det andra. Kan man vända på skutan för skolans värstingar, så kan man få fina resultat! Värst kan bli bäst och trevligast!
Nej, jag tror inte att jag tillhör den sorten, inte riktigt i vart fall. Jag tillhör en annan sort, nämligen dem som allting alltid blir för mycket för.

För många böcker, för många aktiviteter, för många uppdrag, för mycket röra och för många kilon.
Tror att det är ett medfött handikapp!

Jag märker det tydligt när jag ska ha gäster. Varför har jag så många tidningar som ligger? Trots att jag kastar och kastar, jag tycker jämt att jag är på sopstationen med sorterat avfall.
Varför kastar jag överhuvudtaget inte saker direkt utan behåller dem ett tag för att se om jag eventuellt skulle behöva dem.

Är det för sent att ändra stil nu vid min höga ålder?
Eller är detta faktiskt en medfödd oförmåga som är omöjlig att påverka? Det finns stunder då jag tror detta.Som idag när jag röjer inför helgens gäster.

Födelsedagen går mot sitt slut

Det är jobbigt att fylla år! Och bor man som jag gör långt borta från släkten och från många vänner ringer telefonen stup i ett.
Hur hade det varit möjligt att ha öppet hus en dag som idag?

Jag har firat i lugn och ro, men i helgen ska jag ha folk här, och sedan blir det flera fester framöver i vår.Nu ska jag vila för idag.

. 

2,5 timmar kvar!

Om två och en halv timme är det min födelsedag.
Så hemskt att lämna 60 och gå över till något som verkligen hörs gammalt!!! 70 år!!! Men jag kan ju vänta tills vid lunchtid, då jag är född, förstås!
Och inte nog med detta, för jag känner mig ungefär som femton år gammal!
Jag förbereder  för helgens gäster samtidigt som jag försöker förbereda mig mentalt för detta steg, som för mig känns som ett enormt kliv.
Skulle ha åkt till Skåne, men avbokade, och tur var det, för där har de influensa sedan igår!


Nu måste jag tänka på alla som fortfarande säger
- Det syns inte! om min ålder.
Det stärker mig!

Men, sanningen är ju förstås att den känns i kroppen!

Ålderssteget känns stort!

Jag brukar inte fundera så mycket på ålder. Men nu, när jag står inför ett nytt 10-tal, känns det plötsligt påtagligt att livet definitivt är inne på den sista delen.

Det är som om det inte längre är någon idé att ha framtidsplaner, för framtiden är bakom en. Nu borde man röja upp och ordna för avslutningen.

Å andra sidan finns det ju de som lever till bortåt hundra år. Min yngsta moster, som blev äldst i släkten, var nästan 95 år gammal när hon dog för drygt två år sedan. Så gammal blir inte jag, det håller inte min kropp för!

Men tanken på steg som kanske borde ha tagits i livet, men som aldrig togs av olika skäl, känns lite vemodig. Vem vet hur livet hade kunnat bli?
Jag har väntat mycket i mitt liv och haft relationer där min vän eller fästman har bott långt borta; i Italien, i Stockholm och nu senast i Mellansverige. Väntan som sedan inte gav någon utdelning när relationen upphörde.
Ja, den före detta italienske fästmannen hör jag ju från ibland... Fast på ett annat plan.
Jag kunde ha flyttat till Italien i min ungdom, men då hade å andra sidan inte mina barn varit födda, och det är ju en konstig tanke.

Och så de stora, tunga sakerna med samtal som aldrig fördes på allvar... Sådant som glimtar till ibland i en sorgsen tanke. Rädsla, oförmåga, omvärldsanpassning, hänsyn? Mot vem?
En del människor är modiga. De vågar de stora, djärva hoppen i sina liv.
Nu är det för sent att hoppa. Nu får man vara glad när allting är som vanligt, tacksam för de alldeles vanliga dagarna.
Så kan man kanske se lite lugnare på den nära ålderdomen. Nu är gränsen för det möjliga uppnådd. Det finns ingenting därbakom, inga stora, frivilliga steg att ta...Allt sådant är alltså nu för sent!

Varg på golfbanan?

Nu påstår sig någon ha sett en varg på golfbanan vid Ronneby Brunn. Tja, visst kan det vara så. Vargen kom kanske dit med båt eller också kom den från torget. För den damp väl inte bara ner på golfbanan utan att ha varit synlig på vägen dit.

Tycker nog att det ter sig lite konstigt. Vi får se vad närmare undersökningar säger. Men nog är väl våra vargar lite märkliga! De ska ju vara i skogen!

Så är vi igång igen!

Idag har vi börjat vår akvarellkurs igen efter juluppehållet.
Det var jättemysigt, och jag fick tårta två dagar i förväg. Snart är jag inte ens 60 plus utan går in i ett nytt tiotal!

Vi behöver en frisk kristendom!

För en tid sedan slutade jag prenumerera på Kyrkans tidning, som jag hade haft i många år. Det känns som en befrielse, för det  var inte mycket i det innehållet som befrämjade min kristna tro.

Det gör inte heller kvirrandet och de långa harangerna om vad som är rätt och fel som vissa kommentatorer ständigt utgjuter sig om. Detta tjafsande om rätt nattvardsvin! Jag kan väl inte påstå att jag gillar ättikan som serveras när druvsaften har fått stå, ja, jag tycker till och med att den är vedervärdig och mår illa också av de få droppar som jag får i mig på brödet. Men därifrån till att tro att nattvardsundret kräver alkohol är steget långt för mig. Varför det då? Vad gör vin med alkohol mera heligt än druvsaft utan alkohol? Är det något magiskt med alkoholen?
Då bästa vänner börjar vi nog snarast närma oss vidskepelse än helighet!

Nu tror jag inte att man behöver ta någon nattvard alls för att uppleva att man bär Kristus inom sig. Gud/Kristus finns i det levande livet, han sitter varken fast i några nattvardskalkar eller inom några kyrkväggar, vilket inte betyder att inte kyrkobesök kan kännas värdefulla, om inte för annat så för att man ju möter andra som är lika tossiga som en själv, som tror på Fadern/Sonen/Den Helige Anden.
För övrigt tror jag att Den Heliga Anden är mycket viktigare än nattvardsvinet!
Vad vi behöver är en frisk kristendom! Inte en kristendom där man älter detaljer in absurdum!

Trevlig helg!

                            Trevlig helg! Fåglarna kvittrar!

Att stiga ur skuggorna

Häromdagen kände jag att jag inte bara kunde vara en sorts
osynlig bloggare och debattör, där man liksom inte längre är kroppslig, utan bara en ordproducent.
Faran med olika former av nätkommunikation är ju att folk/man kan bli både öppenhjärtig och smått eller mycket intim helt utan förpliktelser, för man är, men man är ändå inte. Det är ibland som om de levande människorna bakom orden inte existerar.

För tre år sedan hade jag en sådan märklig upplevelse av en person som inte på något sätt hade presenterat sig själv bakom alla orden. Som någon som talade från rymden utan kropp.

Men trots allt så är det ju personen bakom orden som är den verkliga människan, den som lever, och den som man kan ha fysisk kontakt med, eller hur? Det är ju i den formen vi är på riktigt!

Det är som med Bibeln och Gud. Det är inte Bibeln som är verklig, utan Gud!

Så, häromdagen kände jag att det nog är hög tid att göra sig synlig som person... Jag finns!
Hur blev reaktionen på det?

Om jag inte trodde...

på den treeniga Guden; Fadern, Sonen och Den helige Anden skulle nog Livet te sig mera kaotiskt och oplanerat. Som den moderna tidens happenings.
Men så är det inte, även om det ibland känns segt och låst och omöjligt att påverka, så tror jag att det finns någon sorts ledning för oss i bakgrunden, någon sorts mönster i våra liv, någon som vill något med oss, kanske en väg som går framåt mot ett mål, trots allt.
Detta betyder att jag inte är så benägen att alltid bara tro på en slump.

Det har hänt för mycket, för många märkliga sammanträffanden i mitt liv för att jag ska kunna tro på enbart denna slump. Möten som har inträffat precis när jag har behövt dem. I svarta dagar har någon öppnat en dörr till något och genom sin existens visat på en väg, som har fått upp en ny möjlighet.

Men trots detta, kan man ibland känna att det finns en väg som man borde gå, men man vet inte hur man går den.
 Detta är en annan sak, som inte är helt enkel.Jag säger som Scarlett O´Hara i "Borta med vinden"
- Jag ska tänka på det i morgon!

Stoppa betygsgalningarna i regeringen!

Ett av de viktigaste skälen till att jag lämnade Folkpartiet var deras, i mitt tycke, huvudlösa skolpolitik. Den känns för mig som pedagog som att gå tillbaka till 1950-talet.

Hur kan man inbilla sig att människor lär sig bättre av att få ett dåligt betyg? Då vet man inget om vad som är motivationsskapande!
För det är ju det man säger, att de nu föreslagna betygen från årskurs 3 ska vara för dem  som inte klarar sig så bra och som man ska kunna satsa extra resurser på.

Jag tror att vårt samhälles grundläggande problem är det som växer ur skolan. Ett gräsligt system där barn och ungdomar tvingas sitta instängda i en massa år och ibland till och med tvingas sitta stilla. Det är ju egentligen helt sjukt!

Om man nu ska ha betyg tycker jag att det är för sent att få de första betygen i åttan, som det har varit. Det finns då väldigt kort tid att rätta till ett sämre betyg. Men inte i trean! Tidigast i femman!

Vi ska ju ha klart för oss att långtifrån alla människor ser det som att betyg är något som man kan jobba för så att de blir bättre. Många ser dem i stället som ett värde på sig själva, och blir uppgivna och håglösa om de inte är bra.
Nej, jag tror inte på betygen som en morot. Möjligtvis som något nödvändigt ont, men inte som något som skulle förbättra någons lust att lära sig.
Sedan finns det faktiskt människor som har det svårt med inlärning. De stämplas ju för livet! Jo, vi stämplas för livet! Själv bär jag, i vart fall, med mig de betyg jag fick. Och jag har i livet till allra största delen sysslat med det som jag var bra på i skolan!
Plocka bort betygsgalningarna i regeringen! De verkar inte ha en susning om inlärning och pedagogik!

Vi växer i medvind

Såg ni intervjun med Pia Sundhage, den framgångsrika fotbollstränaren?

Hon berättade att hennes arbete med laget gick ut på att bygga på det som var bra.
Självklart är det så man blir bra!
Jag blev så förvånad över den pedagogik som tillämpades på högstadiet, där man hela tiden, tyckte jag, poängterade vad eleverna INTE kunde.
Sedan undrade man varför eleverna på enskilt arbete, när de själva fick välja vad de skulle jobba med, arbetade med det som de var bra på! Vad annars? Det man är dålig i ger väl inga kickar eller lust till att gå vidare i.

Människor som är elaka, och som försöker få oss att krympa på olika sätt, blir i längden både ointressanta och tråkiga.

Vi vill väl alla ha folk som lyfter oss, eller hur?
Risken är stor att om man vistas bland sådana människor tar man efter och blir likadan själv, och då blir det som två drunknande som drar ner varandra.

Igår talade jag med en gammal god vän.
- Varför lämnar vi ibland inte människor som inte gör oss gott? undrade han.

Ja, det kan man fråga sig. Men till slut blir det nödvändigt om man ska överleva.

Och varför ger vi inte helt upp dem som aldrig vågar vara tydliga.
Ja, det är väl samma sak där, att till slut gör man det!

                                                         

Alla Hjärtans dag!

 

 

Ha en bra Alla Hjärtans dag!

 

 

Går ränderna ur?

Nyligen har Therése Söderlind gett ut en bok som väver in nutiden med det som hände på Bålberget 1675 då 65 kvinnor, 2 män och fyra unga pojkar blev avrättade för trolldom i den sista stora häxbränningen i Sverige.
Jag har på min guideblogg http://lilaguide.blogspot.com i ett tidigare inlägg skrivit om häxbränningen i Ronneby 1675 där processen bland andra leddes av kyrkoherden Knut Hahn som senare fick ge namn åt gymnasieskolan i Ronneby. (som tack?)

Häxprocesserna intresserar mig, mest för att jag tror att det finns ränder kvar i nutid. Det bedrivs någon sorts häxprocesser även idag inom Svenska kyrkan, men man bränner inte folk på bål längre, utan man löser ut dem eller fryser ut dem.

Ränderna går nog inte ur så lätt! Gjort är gjort och det kan ge ringar på vattnet. En del av tänkesättet finns garanterat kvar.

För mycket begärt!

Det är faktiskt för mycket begärt att man ska ta hänsyn till skuggor och spöken i sitt liv!
Man kan inte leva och rätta sig efter antydningar, gissningar och aningar!
Ingen kan ha skyldighet till detta!
Vill man något får man nog träda fram i ljuset! Helst innan livet är slut!

 

Ack ja!

Nog kan livet kännas som om man går runt, runt, runt i en cirkel utan att kunna komma ur den!
Och visst kan man önska att någon bröt ut en ur denna cirkel!

Klasskillnad i familjen

Egentligen hör jag inte till den familj vars efternamn jag bär.
Men när jag skilde mig 1982 var det inte vanligt att man bytte namn, och så ville jag ha samma efternamn som mina barn.

Ja, förklaringarna är många till varför jag har behållit namnet, men den stora anledningen är nog att det är finare än att heta Olson, som jag hette som ogift. Nu har jag haft namnet så länge, sedan 1967, så det är liksom inte läge att byta.

När jag då läser om den familjens borgerliga vapen och om den gamla patriciersläkten från Rostock som invandrade hit i mitten av 1800 talet och vars stamtavla är känd (utan släktforskning) sedan 1400-talet får jag den där konstiga känslan av att även om de förhållanden som jag växte upp under var goda, så var de inte av det här slaget.

Det är faktiskt så att det i vår familj är klasskillnad mellan mina barn och mig. De  tillhör en gammal, välansedd patricierfamilj från Rostock något jag inte kan stoltsera med.

En skrämmande film om mobbning i USA

Ni som, liksom jag, såg filmen om mobbningen i USA är säkert också skakade. Så kan det gå till!
Och mobbning förekommer i svenska skolor också, och på många, många svenska arbetsplatser. På de senare är den ofta mera subtil med utfrysning och utestängningar.
Vad gäller det senare kan svenska grundskolor vara mycket goda modeller. Är du på något sätt obekväm för ledningen, det vill säga om du vågar klaga på det du anser vara missförhållanden, kan du råka illa ut. Whistle-blowers är sällan välsedda någonstans och även om de lyckas åstadkomma saker, så råkar de nog ofta illa ut själva.

För något år sedan hade jag en debattartikel som jag kallade "Mobbningen kan börja vid köksbordet" i min lokaltidning. Och så är det. Som de gamla kvittra sjunga de unga, sägs det ju. Var detta rätt nu?
Om föräldrar sitter och pratar illa om någon elev och dennes familj tar garanterat barnen i familjen detta med sig till skolan. Så kan mobbning börja.

Det märkliga med mobbningen är dock att en förutsättning nästan är att alla hänger med. Om någon tar ställning mot och sätter ner foten, kan den faktiskt stoppa upp eller rent av vända. Det beror naturligtvis på vem som gör det.

När man lyssnar på artister och kända författares levnadshistorier är det faktiskt slående hur många som berättar om att de har mobbats av kamrater när de var barn och unga. Det verkar som om kändisskapet och framgången har fungerat  som en revansch, vilket många också intygar.

Folk gillar att hänga på mobbare. Det är som om själva fenomenet gav dem syre. Någon börjar tala om hur hemsk och löjlig någon annan är och så sätter andra igång. Man kan ge människor förlöjligande öknamn och raljera med deras bristande kompetenser. Vill ni se exempel rekommenderar jag er att läsa inlägg och kommentarer på
http://bloggardag.blogspot.com
Bättre exempel på detta fenomen är nog svårt att hitta!
Tur för människan att han inte är anställd i ett privat företag, för där hade han inte blivit gammal som uppviglare mot ledningen.

De fick ju tyst på mig!

Man är lite blind ibland. Som när man låter sig tystas. Plötsligt insåg jag att andra (manliga?) kommentatorer faktiskt hade fått bort mig från kommentarsfälten på vissa bloggar.
Det var naturligtvis precis det de ville åstadkomma!
Vi har inte kommit särskilt långt i vårt jämställdhetsarbete, egentligen! Och vi kvinnor faller ibland till föga. I vart fall för en tid.

Sätt ner foten!

Vi måste mycket tydligt och bestämt ta avstånd från såna här uttryckssätt eftersom människor skadas av dem.

Detta skrivet apropå näthat! Visst är detta sant!

Det påminner mig emellertid om en väninnas berättelse. Hon levde för några år sedan med en man som hon var gift en mycket kort tid med, och förhållandet var ytterst svårt för henne. (Hon är förresten också död sedan ett par år.)

En dag ringde hon till mig och berättade att hennes man hade spottat henne i ansiktet och kallat henne "hora".
- Har du varit otrogen? frågade jag henne, vilket jag tyckte var logiskt.
- Inte alls, jag gick bara emot honom i en diskussion, svarade hon.

Vad är det här? Kan man kasta vad som helst hur som helst i en kvinnas ansikte, utan att detta har det minsta med verkligheten att göra?

Jo, det är helt rätt! Människor skadas av sådant här, och den sortens människor som uppträder så ska man bara avpollettera.

Vad olika människor ser- om påvens avgång

Igår meddelade alltså påven, Benedictus XVI, att han lämnar påvestolen den 28 februari. Beslutet kom överraskande till och med för den närmaste kretsen, sades det. Endast en tidigare påve, och detta var på 1400-talet, har lämnat sitt ämbete före sin död. Så beslutet är unikt, och dessutom taget av en påve som betraktas som ytterst konservativ.

Nyheten var stor i Sverige, men ännu större i Tyskland så klart. Han är ju tysk till ursprunget och stora delar av landet är katolskt.
I Sverige lyfte man fram att han hade tillhört Hitlerjugend som ung. Detta var nog inte konstigt alls i Tyskland på den tiden.

Min tyska parabol är mitt fönster mot världen, känns det som. Det är skillnad på programmen där och i svenska kanaler!
Det var mycket intressant information om påven och hans tid på de tyska kanalerna.

Han betraktas alltså som konservativ, men var samtidigt en person som sökte möten mellan olika kyrkor, inte minst var han öppen inför den ortodoxa kyrkan. En ekumenisk påve, och nu hoppas alla att hans efterträdare fortsätter på den linjen.

Av de intervjuade var det mycket olika uppfattningar om honom. Några grät och var mycket ledsna över hans avgång, medan andra tyckte att det var bra och hoppades på en mera liberal påve nästa gång.
Men man kan ju tycka att det är mycket kort tid för att välja. Och att avisera sin avgång ett par veckor i förväg verkar ju mycket märkligt. De räknar med att ha en ny påve till påsk. Så  det gäller säkert att skynda på.

Efter programmen om påven såg jag ett karnevalsprogram från Köln. Tyskarna är ett folk som kan festa på ett civiliserat sätt, tycker jag. De karnevalsklädda deltagarna i alla åldrar verkade verkligen att ha roligt! Om jag vore yngre skulle jag fundera på om jag inte skulle flytta till Tyskland. Nu är det för sent!

Att skriva om och att bli omskriven

Det senaste året har det varit många vuxna barn som har skrivit om sina föräldrar och gett ut de böckerna. Kändast blev naturligtvis Anna Wahlgrens dotter Felicia som gjorde upp med sin mor och sin barndom.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan 1970-talet, och det är nog svårt för de nu vuxna barnen att förstå hur den tiden, i kölvattnet av kvinnofrigörelse och med en fri barnuppfostran såg ut.
Själv hade jag Spocks bok om barnuppfostran som en bibel. I den stod det bland annat att man inte skulle ta upp barnen de första tio minuterna när de skrek! Förlåt mig, kära barn! Som tur var- i det fallet- så hade jag en klok mor som struntade i både mig och Spock och lyfte upp de gråtande små när hon var där, och det var hon ofta eftersom hon delvis passade mina barn som små när jag jobbade. Vi fick börja jobba senast sex månader efter förlossningen, i mitt fall blev det fem månader, för då började kurserna. Dottern var tidigast på dagis, hon var två år gammal när hon började.

Men det var inte om dagis, utan om skrivandet jag skulle skriva.
Varje skribent och författare lägger naturligtvis erfarenheter från sitt eget liv i det han/hon skriver. Det finns människor som skriver om den äkta hälftens eller föräldrarnas sjukdomar. Sådant gillar inte jag. Och så finns det kvinnor som har skrivit böcker om hur de har misshandlats. Det allra mest personliga är det allra mest allmänmänskliga, sade någon, vem det nu var.

Visst kan det vara pinsamt att bli uthängd! Ett bra sätt att undvika pinsamheterna är naturligtvis att uppträda ordentligt! Gör man det, så är inte risken så stor att man blir offentligt hängd, nämligen.

Skammens blogg

I en kommentar, som jag inte publicerar, fick jag för en stund sedan frågan varför jag intresserar mig så mycket för ölandsprästens blogg. Jag var mycket intresserad av Åke Greens fasansfulla och ev. gubbsjuka (min tolkning) predikan också.
Där fördomar och förnedringar av människor pågår och sprids, där måste man reagera!

De  som håller på och kommenterar där och kränker sina medmänniskor och som har anställningar inom Svenska kyrkan borde skämmas! De är en skam för Svenska kyrkan!

Hur kunde jag en enda sekund inbilla mig att jag skulle kunna ha en relation med en av de flitigaste kommentatorerna där? Ja, visserligen ingen teolog, men dock!

Men de kan ju sitta i den falska värmen från varandra! De vet nog knappast så mycket om varandra, egentligen! De flesta är ju dessutom anonyma. Den dagen blogginnehavaren faller blir de ömkligt små.
Och den dagen kommer nog, tror jag. Det måste väl finnas gränser för toleransen!

Det är flera som låtsas vara stora på den bloggen, inte minst blogginnehavaren själv. Men vi vet ju alla att deras storhet knappast har med den faktiska verkligheten att göra. Man blir inte stor inom Svenska kyrkan utan en position. Och var finns det?

Att bli utestängd för att inkludera

Den "store" opinionsbildande ? (för vem?) ölandsprästen går på högvarv för att den homofoba Mekane Yesuskyrkan i Etiopien har stängt kontakterna med alla kyrkor som viger samkönade par.
Detta är enligt hans utsagor något alldeles förskräckligt.

Tja, visst kan man se Kyrkan som något fristående från människor, om man vill det. Med någon sorts internationell, kyrklig gemenskap som inkluderar någon sorts abstrakta Kyrkor utan hänsyn till  människorna. Något som är viktigare än gemenskapen och respekten för medlemmarna. Det är tydligen för honom bättre att exkludera medlemmar än att exkludera andra kyrkor. Vad är det för sorts tänkesätt?

Jag är oerhört stolt över att tillhöra en kyrka som är inkluderande och som går i täten för alla människors lika värde och inte är fånigt fixerad vid människors könspreferenser, utan ser kärleken som det väsentliga när människor vill leva tillsammans.

För en liten stund har kritiken fastnat vid detta ämne på hans blogg. Så för stunden tycks till och med ämbetsfrågan vara en andrahandsfråga. Hur orkar han/de?

Fancluben stämmer så klart in och talar om hur hemsk Svenska kyrkan är och vilket sjunkande skepp de befinner sig på. Men varför stiger de inte av det skeppet? Fördelen med detta skulle ju vara att vi andra slapp destruktiva människor som bara är ute efter att kritisera i stället för att aktivt jobba för sin egen lilla del. Ja, det gör väl i och för sig ölandsprästen. Han är visst ett så gott föredöme med allt sitt vurmande för starka drycker att ett gäng ungdomar hade tagit sig in i en kyrka på Öland för att festa och dricka för några dagar sedan. Vad ska de tro? De tror väl att det är så här det ska gå till!

Min belackare har mycket syre på den här bloggen och skriver idag  att vi ska älska alla människor!

Han glömde att undanta mig!!!

Nu är det säkert så att de allra flesta i fancluben är ganska så till åren komna. (Jodå, jag också!Men jag tillhör inte den klubben.) Så de är ju snart inte att räkna med i utvecklingen av kyrkan framöver. Det kan man ju ha tröst av att tänka!

Dock måste jag fråga mig varför inte biskopen i Växjö, Jan Johansson, träder in och markerar mot detta ständiga kyrkliga förtal på en blogg tillhörande en av prästerna i stiftet? Han kan väl inte vara rädd för Sandahl?

Varför jag gång på gång uppehåller mig vid vad som skrivs på den bloggen? Jo, jag anser att allt Dom- och Vi- tänkande är farligt när det uttrycks på detta sätt, där man sätter mindre värd- stämpel på en massa andra människor allt ifrån kvinnor som ämbetsbärare till journalister och andra i kyrkomötet plus då, naturligtvis, flera i kyrkans ledning.
Nazistiska tendenser ska bekämpas varhelst de dyker upp!

 

Ska det bli lugnt idag?

När jag öppnar datorn undrar jag om jag ska få läsa långa haranger på min epost om hur hemsk jag är från en person som jag har bett låta mig vara ifred.
Borde det inte vara skönt att slippa en person som man tycker är så hemsk som jag sägs vara?
Min kropp är i någon slags försvarsställning, beredd på att ducka under konstiga beskyllningar och lögner om vad jag har gjort, rent befängda saker som att jag skulle ha öppnat ett facebook- konto i den personens namn. Varför skulle denna person vara så intressant att jag skulle göra det? Jag vet inte ens hur man gör.Det enda jag vet är att det finns ett konto, som innehavaren inte säger sig ha öppnat!?Men jag har definitivt inte öppnat det och inte heller har jag kommit på några lösenord till personens epost som det spekuleras i. Jag är inte kriminell! Och jag har annat att intressera mig för.

Kvinnor ska polisanmäla misshandel!
Hur polisanmäler man psykisk misshandel av detta slag?
För att dag efter dag matas med vilken oärlig och hemsk människa man är och att få läsa konstiga saker som det spekuleras i är misshandel och ingenting annat!
Det enda man kan göra är ju att berätta och inte tiga!

Men man blir väldigt, väldigt trött av sådant här! Energin tas ifrån en.

                                                                   

Kärleken kommer att segra...

det är jag övertygad om. Ondska, förtal, hat och strider tar vår kraft. Det är livsnödvändigt att få kraft och energi.
Detta får vi av medmänsklig kärlek.
Därför kommer kärleken att segra. Utan den överlever ingen!

Den du gör mig till- det vi gör varandra

I natt hade jag svårt att få luft, tyckte jag. Ja, det var nog inget rent fysiskt, utan bara det att luften gick ur mig. Jag kom i säng mycket sent, då jag hade varit fullt upptagen av att fightas per email, och det var inga snälla saker som sades mellan oss.

Visst kan man se mitt entledigande från rektorstjänsten på en högkyrklig folkhögskola som ett stort misslyckande- om man vill vara elak.Men jag ser det ju inte så! För mig öppnade fallskärmen fantastiska, nya möjligheter, gav mig ledig tid att läsa och ta hand om mig själv och fick mig tillbaka till universitetet för studier, och framförallt så fick jag återvända till mitt hus,mitt riktiga hem, och kunde bo här och sedan försörja mig som lärare tack vare att jag hade vidareutbildat mig i ämnen som var lämpliga. Min konsthistoria är svår att leva på, och svenskan med litteraturhistoria och nordiska språk och kurser för invandrarundervisning var det inte lätt att hitta jobb på i början. Jag fick ett nytt liv!

Varför ska då ett par personer gång på gång tala om för mig att jag misslyckades totalt och att detta måste ha varit svårt för mig.( inte vänligt sagt!)
Jo, jag kände mig orättvist behandlad och har aldrig riktigt förstått vad det handlade om, men detta betyder inte att det hade varit bättre för mig att vara kvar.
Två personer, en som påstår att jag finns/fanns i hans hjärta och en som påstår sig vara präst från Skara stift har gång på gång under de sista åren  upprepat det de tror är mitt stora misslyckande i livet i försök att vrida om någon sorts knivar. Varför vill man såra någon på det viset?
Det är inte saken som sådan, utan det onda uppsåtet, som sårar mig. 
Varför är man så elak?

Skulle jag då inte ge igen?
Jag blir bara så trött av att vara elak!
Det är fruktansvärt när vi människor skadar varandra så.
Jag vill inte vara elak. Vem vill det?

När man ser att man hela tiden kommer snett i en relation och när alltför många hemska saker har sagts, då måste det bli ett slut, för då är ju både kärleken och relationen egentligen döda.
Det är enda sättet att klara sin livsgnista, annars blir man helt urlakad till slut.

Idag har jag bara mött snälla och vänliga människor, och jag tror att jag faktiskt har varit vänlig och positiv mot flera personer under dagen.

Vi måste välja rätt omgivning, så långt vi kan.
Några som får oss att vara den vi vill vara. .

Jag tänker på Sara Vargas ord om att springa för livet och om att man inte skadar den man älskar, som hon sjunger i sången "Spring för livet"!
Visst är detta sant! Den man uppsåtligt skadar älskar man faktiskt inte! Hur kan man tro något sådant?

Om Jantelagen och Kristus

Jag är trött. Någon beskyller mig för de konstigaste saker.
Vad gör man när man slåss mot väderkvarnar?

Satte mig framför TV:n, iklädd morgonrock, för att försöka få i mig något som kunde lyfta.
Det var en bra predikan med många tänkvärda inslag.
Först var det mycket kloka ord om att Kristus inte lever för att prästen predikar om honom, utan prästen predikar för att Kristus lever. Så sant!

Kristus lever inte heller för att vi samlas till gudstjänst, utan vi samlas till gudstjänst för att Kristus lever.

Min tro är fast som berget. Men min förmåga att leva i den och att dra konsekvenser av den i mitt eget liv sviktar ofta. Känslan av att jag i vissa situationer borde göra något annat kan vara stark.

Vidare i predikan talade pastorn om Jantelagen och att vi inte skulle förminska oss själva, utan låta vårt ljus lysa, så fick också andras ljus lysa.
Så enkelt och så svårt! Speciellt om vi är omgivna av människor som hela tiden försöker dra ner oss så att vi själva blir tvungna att gå till motattack för att överleva.

Nu måste jag fokusera på det som lyfter mig så att jag kan orka ge något till omvärlden. 

Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den!

Svårt att identifiera?

Samtidigt som Sverigedemokraterna skjuter i höjden i medlemstal, fortsätter de att vara syndabockar. De klagar själva på att de blir hånade av reportrar, men vad sägs om Jimmie Åkessons uttalande idag om "tokvänstern". Det kan man tycka, men inte säga högt, så klart, inte offentligt om man är partiledare och vill ha respekt! Herrarna behöver nog lära en del.
Det bör andra också göra!
Nätmobbningen har ju verkligen varit i fokus, och då speciellt mot tjejen som hade kritiserat H&M för deras tröja med en svart, våldtäktsdömd rappare. På s-bloggar har jag just upptäckt att de tycks tro att även denna mobbning står sverigedemokrater för! Men hallå, då har man nog inte fattat mycket!Skulle SD-folk kränka någon som motattack för kritik av en svart rappare? Vilka tror det mera än några sossar på s-bloggarna?

Dessutom är vissa uttryck mycket lätta att härleda för oss som har hört dem kastas mellan människor. Vilka säger "Jag ska knulla din mamma!"? Jag vet, men det vågar man inte säga högt!

Skärpning hör ni! Syndabockstänkandet får inte bli löjligt då slår det tillbaka och får motsatt effekt!

Facebook till glädje eller sorg?

Givetvis är det inte meningen att någon ska mobbas på sociala medier. Inte heller på bloggar. Men de sociala medierna använder man ju som man själv vill. Sin egen facebooksida begränsar  man ju informationen på till vilka som ska se vad.
Om man deltar i en öppen facebook-sida som denna med H&M så kan naturligtvis otrevliga saker, som man inte själv kan rå på hända. Men ens eget inlägg kan man ju ta bort!

Jag förstår inte hur människor som påstår att de själva inte är på facebook kan ha så många synpunkter på hur fb fungerar! Och jag förstår inte heller hur dessa människor kan påstå att de inte har ett konto fastän de alldeles uppenbart har ett konto, då man får upp en sida på deras emailadress.
Någonting stämmer inte här. Inte farao öppnar facebook konto till en om man inte vill detta själv! Och har någon annan gjort det så ska man nog kolla upp vad som har hänt och vad som eventuellt skrivs där.

Facebook har regler som man får skriva under innan man får klart kontot. Att sedan inte fb har möjlighet att hålla efter alla gräsliga kommentarer kan man nog förstå, men-fb innehavaren, kan ju plocka bort kommentarerna, precis som en blogginnehavare kan göra detta eller inte lägga in dem. Något ansvar har man väl själv!

Men, som sagt, folk ska inte skriva om saker som de inte känner till. Facebook ger oändliga möjligheter att nå människor som man kanske har tappat kontakten med och ens egen sida bestämmer man själv över. Ingen tvingar någon att delta, och facebook öppnar inga konton utan att du beställer dem.Och tar inte bort några utan att man begär det. Påstår någon detta ljuger personen ifråga. Vad är problemet? Att någon fantiserar om hur det hela fungerar verkar det som, någon som inte vet.

Puh och suck, hur orkar de?

Jag har faktiskt aldrig sett ett enda exempel på att Svenska kyrkan har satt ner foten mot uppenbara trakasserier och mobbning. Aldrig. Denhar vad jag har sett löst alla konflikter med att någon har fått lämna arbetsplatsen.

Det mest skandalösa, anser jag, var hur förre biskopen i Växjö stift systematiskt mobbades ut.
Anders Wejryd hör inte till mina favoriter. Jag tycker nog att han är ganska så omedveten om hur människor mobbas ut. Och han låg väl bakom att biskopen blev förflyttad. Men en sak har Anders som jag uppskattar. Han är en vidsynt människa när det inte gäller anställda. Det är väl helt logiskt att han säger att bidragen till en kyrka som inte vill ha med Svenska kyrkan att göra kanske kan påverkas av detta. Hur skulle det annars se ut? Det är väl inga masochister inom kyrkan?

Man får vara stolt över vår Svenska kyrka som både har kvinnliga präster och biskopar och som viger samkönade par. Nu tror jag visserligen att få bryr sig om en kyrklig vigsel, men möjligheten finns ju.

Och de som ser sina privilegier och sin unika och falska ställning rasera skakar naturligtvis i sina grundvalar. För är man ingen annan så kan man ju tro att man som man är speciellt utvald av Gud och att ingen kvinna kan föra lärjungaskapet vidare. Ack ja!

Omedvetenheten om historiens föränderliga vindar är stor.

Men hur ser man egentligen på Gud? Hur är deras tro? Tror de att det är ett objekt, en Fader som tänker och känner som människor? Då hade han väl aldrig behövt inkarneras? Jag ser inkarnationen som ett möjliggörande för Gud att bli begriplig, det där med att dö för någons synder ställer jag mig ytterst skeptisk till.  Jag tror nämligen att Jesus dog PÅ GRUND AV våra synder och inte för att sona våra synder. Jag tror att detta är en språklig felaktighet i översättningar. Vilket är mest logiskt?

Gud är en kraft. Bibeln är en berättelse om gudsmöten till stor del.

Om Gud blir ett objekt och Bibeln en sorts lagbok,då har vi en mycket, mycket liten Gud. Det tror jag inte vi har. Gud är alltid större!

Att skriva sig tom

Igår kunde vi se en intervju med  Karl Ove Knausgård om hans liv efter succén med självbiografin "Min kamp". Det var ett mycket intressant program, tycker jag, för det beskrev hur han känner det efter att ha gett ut hela sitt liv till offentligheten, och hur hans närmaste har tagit emot böckerna med vad det har inneburit av konflikter.

Det är inte lätt att skriva om de händelser i ens liv som har påverkat en mest. Själv har jag ett par gånger tagit tillbaka manus av självbiografisk karaktär från förlag. Vid närmare eftertanke har det inte gått att publicera, har jag känt. Och jag drar alltid en gräns när jag skriver, och den gränsen går vid att jag mycket sällan skriver något om mina barn. Undantag är när jag har tillåtelse att skriva om min dotter, då händer det att jag nämner henne i något sammanhang. Men hur skulle man kunna vara sann som författare i ett självbiografiskt material om man inte skriver om sina barn, de som ligger en närmast om hjärtat?

En väninna berättade en gång för mig hur en väninna till henne hade skrivit en bok om släkten och blivit ovän med allihop efteråt. Så kan det också gå.

Jag kan förstå känslan av att vara tömd när man har skrivit något. Och jag kan förstå hur det är att bara titta på saker runt en och inte orka ta itu med någonting. Utbrändhet, kallas det visst.

Själv blir jag ibland väldigt ordtrött. Det visar sig i att jag inte orkar läsa långa inlägg som folk skriver, och jag orkar inte läsa tjocka tidningar eller tjocka böcker. Orden blir alltför många, och därmed blir de bara en sörjig massa utan substans och innehåll.

När  jag en gång i tiden frilansade på en lokaltidning fick jag gå i en hård skola om hur man kortade texter och lyfte fram det viktigaste. Det var nog en ganska nyttig skola. Samma sak på Poppius journalistskola, där jag gick fackkursen senare. Där gällde inte de många orden, utan det kärnfulla.

Sedan har ju skrivandet också en annan sida för anhöriga. Det är inte så kul att se allt som man har sagt och gjort utlagt till offentligheten. Kan man inte ens ge en present till någon utan att detta ska läggas framför allmänheten, då känns det rätt så hopplöst. Om varje tanke man har tänkt och varje känsla man har känt är allmängods, då upplever i vart fall jag det som om jag är tillsammans med en prostituerad, fast på sitt innersta och inte sin kropp.

Och lite vill man nog ha bara för sig själv.
Det var kanske inte så konstigt om Klas Ove Knausgårds fru blev mentalt sjuk efter hans böcker, även om de bara delvis kopplade ihop hennes sjukdom med utgivandet.
I skrivandet tömmer man kanske inte bara sig själv, utan även sin omgivning.

Präster som skämmer ut sitt stift

Nog ska man vara lite försiktig med varumärket! Att fara ut i okvädningar och samtidigt skriva att man tillhör en grupp eller ett stift kan ju verkligen göra att man smutsar ner hela gruppen eller stiftet.

Det är ett ansvar man tar, tycker jag, när man som representant för något ger ringar på vattnet för andra.

Att Dag Sandahl har varit både en tillgång och en besvärlig person i Växjö stift är väl ganska så solklart. Nu tror jag inte att folk i allmänhet bryr sig så mycket om det han säger, för man vet alltför tydligt vad han representerar. Detta betyder inte att de trakasserier och förlöjligande han serverar mot kvinnor i olika positioner blir mindre allvarliga. Men de flesta tänker nog att hans tid snart är ute, och han är ju inte heller i någon maktposition inom Svenska kyrkan. Och fancluben får väl gala ensamma efter hans utmarsch.

Andra, som denne präst från Skara stift, har ett stort ansvar när han trakasserar till exempel Per Eckerdal, Härnösands biskop och oss vanliga dödliga. Han sätter nämligen en smutsfläck på Skara stift.
Nu står det ju från och inte i, om man ska vara petig, och ingen vet om det är en präst inom Svenska kyrkan eller någon som är pensionär eller överhuvudtaget en präst.
Men den här personen tar alltså på sitt ansvar att kasta smuts på hela sitt stift genom att fok kan komma att tänka och undra vad det är för slags präster man har där.
Tänker man på detta?

Sedan när det gäller trakasserier så är det naturligtvis hemskt när någon/några säger att de ska döda och våldta någon, men detta är trots allt allmänt och inte direkt personligt relaterat.

Men om någon säger att han/hon förstår att jag har tagit illa vid mig av att bli sparkad (dessutom lögn, för det var en gemensam överenskommelse med fallskärm) från en tjänst som folkhögskolerektor och att jag  andas bitter förgrämdhet och bör söka hjälp, då är det faktiskt ett snäpp värre, tycker jag.
Här är trakasserierna, osakligheterna och elakheterna direkt riktade till min person och handlar om mitt liv.

Av någon som påstår sig vara präst! Är detta verkligen möjligt eller är det någon som går under falsk ämbetsbeteckning?
Hur ser det ut i Skara stift?

Kristus/Gud finns i livet

Nog skulle det vara en märklig Gud som hade dikterat för profeter för 2000 år sedan och låtit sig inkarneras, och sedan bara struntade i alltihopa och hänvisade till texterna.
KG Hammar, som enligt min uppfattning är en mycket begåvad, insiktsfull och lärd man, hade en klar uppfattning om att Gud finner man här och nu och inte genom att studera gamla texter, exakt hur han uttryckte det minns jag inte.

Så klart är det så! Vi måste väl tro på en levande Gud! Om Bibeln ska vara en sorts lagbok över hur vi ska tro förstår jag inte alls kristendomen.

På ölandsprästens blogg kan man idag läsa att han i mejl har blivit underrättad om att Mekane Yesukyrkan i Etiopien bryter förbindelsen med ELCA i USA (vad nu det är för något), med Svenska kyrkan och med alla andra kyrkor som viger enkönat.
Men ursäkta, vem bryr sig!?

Jag är mycket glad över att vi har en levande kyrka, vänd mot
människor och inte enbart mot trycksvärta!

Och så bilden från Svenska kyrkan igen!