Jag drömde

Jag gick i en skog med björkar, och jag gick och gick och gick, för jag hade gått vilse. Samtidigt var jag i drömmen så lycklig över att jag kunde gå så långt.

 Så vaknade jag med stark hjärtklappning och lade mig tillrätta om jag skulle dö. Jag dog inte. Inte nu på morgonen i vart fall.

Jag upplever att jag lever under starkt inre tryck. Det är möjligt att gamla människors känslor kan te sig löjliga, också av andra äldre, men för oss som upplever dem är de naturligtvis ytterst verkliga.

Förr tänkte jag aldrig på vilka intressen vi som var förälskade hade. Jag hade en pojkvän som gillade fotboll och texasfilmer som inte alls var i min smak, och jag hängde uttråkad med. Vi var ihop i flera år.

Och min italienske fästman simmade långt, långt ut på havet medan jag satt på stranden, och hans mor höll sig hemma för hon fick huvudvärk när hon såg detta. Och så spelade han volleyboll och laget fick en guldmedalj, som smältes om till våra förlovningsringar.

Jag är ledsen. Vi var oaktsamma med varandra Säkert jag också. 

För nog känns detta i allra högsta grad som en verklighet. Men en onåbar sådan  mellan två människor, oförmögna att kommunicera.

Igår tvättade jag fönstret, där ljusstaken nu står. Detta är konkret.

Bränt barn ska sky elden!

 Nej, jag förstår faktiskt inte mig själv. Hur kunde jag efter två månader åter gå in i en meningslös kontakt, som var helt framtidslös?

I somras trodde jag att känslorna blåste bort, bara för att konstatera att så var det inte alls. Men nu är det tyst mellan oss. Igen.

Vissa relationer är som tjurfäktningar eller som en gungbräda, en är uppe, en är nere, och ibland förstår man inte alls vad som sker.

Det som händer på nätet kan man inte ta på allvar och det  som gamla människor skriver om sina känslor är bara att skratta åt, tycker en väninna. Jo, det är väl så nätets mobbare också tänker. Det är inte på allvar. Det är kanske som om de trakasserar fantasifigurer. Fast verkligheten är naturligtvis en annan. Det är nog alla vi som knyter seriösa kontakter där överens om. Vi kanske också tycker att man lär känna människor bättre på fb än om man dansade med dem på Folkets park.

Sedan beror det naturligtvis på hur man framträder på sociala medier. Lägger du bara ut godmorgon och godnatthälsningar säger detta kanske inte så mycket om dig.

Jag är en skrivande människa. Och, som en skrivarvän sade häromdagen, så är vi ju vana vid att lära känna varandra genom det vi har skrivit. Detta speglar så klart mycket mer än vad ytligt pladder gör.

Romeo och Julias balkong i Verona.

 

Vecka 35

Jag går nu in i vecka 35 i min isolering. Julen närmar sig. En del har redan satt fram julgranen, och det är ännu inte förste advent. Jag gillar inte sådant.

 Livet känns framtidslöst. Körde förbi restaurangerna i Ronneby där Mr och jag brukade äta. Och jag tänkte att det måste vara enklare att bo på en plats, där det inte finns några minnen.Nu ska jag inte hämta vid järnvägsstationen eller i Backaryd till jul och inte lämna efter jul.Han höll ibland sin hand på mitt lår när jag körde till Backaryd efter ett besök här. Tio år är en lång tid. Jag tänker på en dikt som jag har i min bok som heter avsked och som slutar "ibland det sista avskedet i livet". Vi vet aldrig när det är sista gången vi ses. När jag vinkade adjö vid tåget i april 2019 anade jag inte att det nog var sista gången i livet.

Och Bellman är också borta...

Helt urlakad

Idag har jag varit totalt uttröttad. Jag undrar om jag är allvarligt sjuk eller bara helt utmattad psykiskt. Jag orkar ingenting! Situationen är ju jobbig, och oron för närstående som måste vistas bland folk är stor. Själv är jag i karantän. Var i Ronneby i måndags. Idag har fått en ny vinleverans med rött, vitt, rosévin och champagne. Men jag kan bara dricka ett glas för jag får hjärtklappning av mer. I morgon ska jag hämta en stor leverans på ICA,

Ändå har jag det bra. Bra boende, bilen utanför dörren och en bra pension. Det kunde alltså givetvis varit mycket värre.

Varför?

Vissa saker som man gör är bara dumma, onödiga och leder ingen vart.Om man snabbt märker att en relation inte har någon framtid, då ska man lämna den- för gott. Man ska inte hålla på att fortsätta kontakten, lämna den, halka tillbaka igen, för att på nytt lämna den, som om förhållanden runt den förändrades av detta. Det gör de ju inte, de är och förblir desamma.

Idag ångrar jag att jag fortsatte och föll tillbaka i en kontakt som bara har gett mig frustration och lidande. Hur kan man vara så idiotiskt korkad?

När livet gör ont

Livet skaver. Det gör ont, och jag kan inte göra något åt det. Det känns som om jag befinner mig i ett nät som jag inte kommer ur.

OM

OM allt varit normalt och Mr inte hade haft en ny kvinna, då hade jag nog varit färdig för ett besök, sade jag till två väninnor idag, som undrade om jag inte var riktigt klok! 

Och så var det under tio år. När skiten hade lagt sig, och vi nästan hade glömt orsaken till konflikten, tog vi nya tag. Men det blev ju aldrig bra!

Dock var det nästan alltid jag som stängde dörren, Man kan ju dock konstatera att vid några perioder hörde han inte av sig, Jag minns inte hur långa dessa var eller vad som fick oss att börja på nytt. Ett längre uppehåll blev det 2014 när Mr, just inför valet, då jag satt i distriktets nomineringsgrupp och själv stod på listorna, mejlade till vår distriktsordförande och  andra partikamrater och ringde vår ordförande och påstod att jag stöttade SD, vilket inte alls var sant. Saker var tagna ur sitt sammanhang.

Då var det kris! Men han påstod att han gjorde det för att de skulle stoppa blogginlägg! Hur skulle de kunna göra det? Dessutom tyckte ju alla att tilltaget var så pinsamt att jag fick väldigt lite vetskap om vad han hade sagt och skrivit Jag hoppade av listorna. 

Eller den gången när vi skulle fira min födelsedag några dagar efter min födelsedag med min bror och svägerska som var på väg från Småland i bil, och Mr fick spel av en anledning som jag aldrig har fårstått och packade sin resväska och åkte hem. Den gången stod jag i dörren och sade att om han reste, då blev det slut. Och han har berättat hur han hade hoppats på att jag skulle ringa honom tillbaka och gått på tågen så sent som möjligt!!! Jag var jätteledsen, och det dröjde en tid (hur länge minns jag inte)  innan vi hade kontakt igen.

Men annars var det aldrig han  som stängde ner, aldrig han som inte ville ha kontakt, aldrig han som hotade med ett slut mellan oss. Det var jag!

Jag orkar inte med tvära kast i mitt liv längre. Saker måste hålla mer än en dag. Överenskommelser måste följas mer än några timmar. Jag är en gammal kvinna och tycker att jag ska behandlas med respekt.

Att stänga ner, stänga ute, om så bara för en kort tid, har inte ett dugg med vänskap att göra. Av mina vänner kräver jag helt annan lojalitet och ömsinthet. Man kan inte vara vän om man inte finns för varandra, om man inte lyssnar och inte bemöter det den andre säger och vill. Så fungerar inte vänskap! Det är en kränkning av ordets innebörd att tro det.

Man lär sig!

 Erfarenhet är både bra och dåligt att ha. Man lör sig känna igen saker, Förvisso. Häromdagen kom jag att tänka på en gammal relation på 1980-talet, som nog var farligare än jag insåg då. Mannen ifråga var mycket polerad och tjusig, skild och hade vårdnaden om ett barn.En gång hade jag kontakt med hans omgifta exhustru, som tyckte att jag skulle titta i förrådet så fick jag se märken efter knivar som han hade kastat mot henne. Mig kastade han inga knivar emot, men en gång, när jag hade arbetat och övernattat på en kurs på ett hotell, hotade han med att slå ett paraplyställ i tjockt trä i huvudet på mig. Han lyfte det och skulle slå när jag skrek. Jag minns bara att han slog mig en gång, men jag minns att jag hade blåmärken. Den gången tyckte han att jag var kritisk till hur han fostrade sitt barn, vilket dessutom inte var sant. Då slog han mig i huvudet så att jag fick ont i nacken och funderade över att åka till sjukhuset.

Varför jag stannade? Ja, det frågar man sig. Relationen var mycket tight och intensiv samtidigt. Som sådana relationer, där man trots allt stannar kvar, nog ofta är. Jag stannade, med pauser ibland, under ett och ett halvt år.

Men det värsta var nog de paranoida idéerna, som var helt grundlösa. En gång skulle han ut med sina arbetskamrater, men ville inte tala om var han var, för han trodde att jag skulle komma dit och ställa till liv. Helt sjukt! Något sådant fanns inte på kartan. Jag har heller aldrig gjort något liknande, Och varför skulle jag göra det?

Ibland undrar man var folk får sina farhågor ifrån. Visst, jag kan ha hårda nypor, men det måste finnas en grund för dem! Jag har lärt mig att se paranoida ränder hos folk! Och att akta mig!

Försöker glömma att du finns

Jag vet inte om du läser här, men jag skriver till dig i alla fall. Jag försöker glömma att du finns. Men jag hoppas att du har det bra och kanske har hittat rätt nu,

Jag försöker glömma din röst i vårt sista telefonsamtal. Hur kan man vara så vårdslös att ha förnyad kontakt efter nästan två månader? Jag trodde att faran var över när jag ställde en enkel och kort fråga. 

Vi är ju båda medvetna'om att vår kontakt inte har någon framtid även  om vi båda är obundna. Det är alltför mycket som skiljer. Men Anden flyger vart den vill, som śagt. Den frågar inte efter postnummer eller intressen,

Att läsa rätt

Det hjälpte inte att skälla ut Mr. Det gav bara ännu ett inlägg på hans blogg. Men det är ju märkligt vad svårt det tycks vara att läsa innantill. Jag har nu på nytt lagt ut mitt inlägg om demensen. Jag har inte påstått att han ÄR dement, utan endast tagit detta som en förklaring till att han inte verkar minnas vad som hände mellan oss.

Jag har inte heller påstått att han var omsvärmad av kvinnor. Vad jag vet finns han inte på nätet i singelgrupper eller på dejtingsighter. Det är ju där jag har insett hur eftertraktade, även de mest alldagliga, män kan bli med horder av påhejande damer/tanter som jagar dessa få män som ännu är i livet. Löjligt! Och vad vill man med en sådan man? Ha delat allmängods? Detta är inte riktigt min modell. Den är bara avsvalnande!

Men allvarligt talat så kan just detta att man förvränger verkligheten, inte minns vad som hände, eller vad man har sagt, vara ett tecken på begynnande demens. Det är lätt för omgivningen då att tro att vederböranden ljuger, medan hen bara hittar på för att hen inte minns. Har man levt nära en dement människa har man sett sådant i början av demensen då varken den drabbade eller man själv visste vad som var på gång. Den tiden är jobbig!