Att söka sina rötter

Idag har jag haft en annorlunda guidning, där jag var chaufför och guide åt ett par på besök från Australien, som besökte hustruns förfäders hemtrakter i Karlshamn och Elleholm.

Vi började med Linslöjden i Bräkne-Hoby, där kvinnan handlade presenter och saker till sig själv, gjorde ett besök i Bräkne-Hoby kyrka, varefter vi for vidare till Ronneby och besökte Heliga kors kyrka och Brunnsparken. Efter det besökte vi en grav i Karlshamn och sedan åkte vi till Karlshamns museum och Carl Gustafs kyrka och Utvandrarmonumentet. Efter en snabb fotografering i Rosengården for vi förbi Vägga.

Sedan gick färden till Elleholm, där vi såg de hus som fanns kvar från förfädrens tid, Elleholms kyrka och Elleholms kyrkogård, och slutligen besökte vi anläggningen vid Mörrums laxfiske.

Sju timmars guidning på engelska och körning! Ett mycket trevligt par, och det var intressant för jag brukar inte guida i Elleholm, utan fick läsa in nya saker.

Höst i Brunnsparken

 

 

Utvandrarmonumentet i Karlshamn.

 

Elleholms kyrka.

 

 

Att våga vara pensionär

Min sista tid som lärare på högstadiet var rätt så jobbig, för jag fick mycket värk av att sitta stilla, som jag gjorde i de små grupper jag undervisade som lärare för invandrare/asylsökanden.
Först hade jag ändå tänkt stanna till 66 år, men när betygsdiskussionerna tog fart på våren kände jag att jag bara inte orkade ett år till, och så gick jag vid 65,5 års ålder.

Det har jag aldrig ångrat. Ungdomarna var härliga och dem har jag saknat, men inte skolan!

Första terminen av min pensionstid läste jag en kurs i fransk litteratur och film på universitetet i Växjö. Det var jobbigt för franska är det språk jag kan sämst av dem jag talar, men jag kom igenom. Sedan läste jag latin, men så insåg jag att jag nog aldrig kom fram till den där grundliga städningen som jag hade tänkt och därför bestämde jag mig för att inte läsa terminen efter, utan städa. Det blev inte gjort.

Följande termin gick jag i stället tre guideutbildningar, en för hela Blekinge, en certifieringskurs för Karlskrona och så läste jag "Tyska för turistbranschen"  på halvtid vid Växjö universitet. Ja, det var jobbigt. Samtidigt blev jag förälskad. Detta var inte mindre jobbigt.

Därefter har jag guidat - och läst ett par kurser till i tyska vid universitetet i Växjö.

Men så i somras tyckte jag att jag på något sätt gick vid sidan om livet. Då tackade jag nej till flera guideuppdrag, men åtog mig ändå ett antal. Tänkte att jag skulle "leva".

Fast det där "livet" blev inte riktigt som jag hade hoppats. Jag blev till en del mera förstenad - eller stenad- än levande i det.

Så finns jag på nytt i någon sorts ständigt hopp om att hitta det riktiga Livet någonstans med någon snäll människa i en relation av seende och värme.
När är det dags att ge upp?
Det är kanske dags att inse att det finns delar av livet som aldrig riktigt blir som man hade velat ha dem, och andra som överraskar en positivt.

Snart börjar fortsättningen av vår akvarellkurs.

Denna målad av mig förra terminen.

 

Och så hörde jag just talas om någon som jobbade (igen) fastän 70-strecket började närma sig.

-Orkar han inte vara hemma hos frun? undrade jag.

- Nej, han vill nog vara på jobbet med alla kvinnorna, sade den jag talade med.

 

Ja, det är tur att man inte är gift i alla fall, för tänk att ha en man som har rykte om sig att vara en kvinnokarl, och som de inte tror vill vara hos en! Det kan inte vara något vidare. Det finns grader i helvetet!

 

 

 

 

Indignerad överklass i Debatt

En indignerad mamma framträdde i tv-programmet Debatt och tyckte att det var förskräckligt att internatskolan Lundsberg hade stängts av skolinspektionen.
Några andra före detta elever fick också ge sin syn på den förträffliga skolan. Men ingen av dem nämnde dem som hade blivit brända av strykjärn eller dem som hade blivit mobbade och misshandlade på annat sätt tidigare. Det var som om det var okey att några förnedrades av de andra.

Vad som alltid fascinerar mig är de där koderna på att det är Överklass som talar. Man håller huvudet på ett visst, överlägset sätt. Och man är lite distanserad och har en attityd av att vara besserwisser. Sedan finns det en del andra koder som visar vem man är, säkra tecken som man har mellan sig. Men dem ska jag inte berätta om. Jag kan tyda dem, för jag har valsat runt i olika kretsar i mitt liv! De subtila klassmarkörerna, ska vi kalla tecknen för det?

Var finns Jesus i kyrkovalet?

Nog är det lite märkligt så tyst det är om Jesus i det förestående kyrkovalet. När jag skriver detta är jag stolt för i de två nomineringsgrupper jag är med, den ena lokalt, "Kyrkan i Tiden" i Ronneby pastorat och den andra "Kristdemokrater för En levande kyrka" skriver vi faktiskt om Jesus Kristus i våra valmanifest.

Men Jesus har kanske blivit lite perifer för de andra nomineringsgrupperna. Jo, det finns visst någon till som har kommit på vad det gäller inom kyrkan.

Centern närmade sig faktiskt idag i en insändare, för där talades det om Gud. Men namnet Jesus tog de inte i sin mun eller rättare, skrev de inte ner.

Det är ju faktiskt så att Svenska kyrkan är en KRISTEN kyrka, vars uppdrag det är att visa vägen till Gud genom Jesus Kristus, som är sanningen och vägen enligt den kristna tron!

Störda ungar och föräldrarna utomlands

Vi är så klart många som tycker att det är bra att Skolinspektionen och ministern nu tar krafttag mot Lundsbergs internatskola. Så här får det inte gå till!
Men vad är det för ungar som är där? En del av dem verkar ju helt störda.
Många föräldrar arbetar tydligen utomlands, och det är klart att man förstår deras bestörtning när skolan plötsligt får stänga och de kanske är långt borta.
Sedan kan man ju fråga sig hur vanligt det är med olika former av mobbning och värre saker på internatskolor överhuvudtaget. Och det finns säkert en och annan kommunal skola som också borde ses över ordentligt, där man inte bara skulle gå på vad rektorn visade för papper om vidtagna åtgärder, utan också lyssna på mobbade elever, där mobbningen aldrig upphörde.
För det finns en tendens att man menar att elever får skylla sig själva om de blir mobbade. Inget kan vara farligare än den typen av åsikter! Alla elever ska kunna känna trygghet på sin skola, och alla anställda på sin arbetsplats.
Det är lätt att säga tulipanaros!

Energigivare och energitjuvar

Igår fick jag verkliga illustrationer genom mina mejl på hur vi människor påverkar varandra.
Först fick jag positiv feed-back från en person på vårt kyrkliga program i nomineringsgruppen. Sedan fick jag från en man i mitt förflutna höra hur intelligent och vacker jag alltid hade varit. Tyckte han! Detta gav så klart energikickar och kraft!

Men förutom dessa mejl fick jag mejl från en annan man om fel som jag hade och saker som jag borde ändra på, både vad gäller mig själv och mitt hem och små otäcka nålstick om påstådda tillkortakommanden.

Ja, det är ju helt klart vad vi människor behöver! Vi behöver de energigivande tilltalen och uppskattningarna. Det är dem vi växer av och det är genom dem som vi också orkar ändra på det som behöver ändras i våra liv.

Kanske något att tänka på om man tror att elever blir bättre när de får dåliga betyg!?

Vi borde alltid vara solstrålar i varandras liv!

Tid att tacka för

Vissa perioder i mitt liv har fått sjunka undan, djupt ner för att falla i glömska, eller nästan falla i glömska.
Så har det varit med min ungdoms italienske fästman och den tid vi tillbringade tillsammans. Jag vet inte riktigt om det mest var av feghet inför flytten till Italien som jag gav upp.
Idag har jag skrivit en kort historia till vår kommande antologi i samband med ett jubileum i Skrivarklubben. Och medan jag skrev kände jag att detta ju var en tid att vara oerhört tacksam över.

En relation som fortfarande mest bestod av ömhet när vi lämnade varandra, inga förnedrande ord, inga hemska tillmälen, bara beundran och värme.
Men den gången visste jag inte hur sällsynta den sortens relationer är. Nu kan jag äntligen glädja mig över att ha fått ha de åren i mitt liv.

Därför exploderar konflikterna inom kyrkan?

Medan jag springer runt och delar ut valsedlar till kyrkovalet kan jag samtidigt känna irritation över kyrkan. Det värsta är nog konflikträdslan. Ja, det är ju inte så att man inte har konflikter i församlingarna, utan dem har man massor av. Men ingen får klaga! Klagar man är man gnällig, besvärlig och/eller en bråkstake.

Så läggs locken på och under ytan växer missnöje, frustrationer och ilska, tills det en dag bara kokar över. Vad händer då? Jo, då måste man givetvis hitta en syndabock, för det kan ju liksom inte vara fel på något så luddigt som "miljön" eller traditionen på platsen. Nej, då måste någon hängas och förpassas.

Till nästa gång. På en del ställen har många förpassats eller köpts ut eller bara lämnat bygget.
Denna sjuka konflikträdsla är av ondo. Det borde öppnas många dörrar och fönster inom kyrkan, och det skulle få blåsas in ny luft när den gamla hade vädrats ut.

De som inte hör vad man säger

Vi har säkert alla mött den sortens människor som absolut inte verkar höra vad man säger till dem. Det är nästan kusligt för man kan lätt tro att det man säger inte hörs och det man skriver inte syns. De kör sitt eget race fullständigt hänsynslöst utan tanke på vad den andre/ de andre vill.

Ibland tänker jag när jag möter sådana personer att de är urtypen för att vara våldtäktsmän, sådana män som inte begriper att nej är nej!

Kyrkovalet närmar sig, och som valarbetare har man nu en massa kuvert som ska delas ut. I den här veckan har jag troligen årets sista guidning, den här gången på engelska.
Sedan ska jag tänka. Hur länge efter 70 ska man jobba? Men innan jag kommer så långt är det möten och konferenser. Och trots allt ger ju guidningarna extra klirr i kassan  och turistfolk är oftast jättetrevliga människor.

Nu närmar sig hösten med alla underbara färger och den mjuka luften, min bästa tid!  Och floxen blommar i trädgården och det finns fortfarande rosor på de nysatta rosenbuskarna.

Bortplockad av Åke Bonnier

Svenska kyrkans anställda kan vara väldigt bra på olika former av kränkningar. Det behövs människor som kan ge hals om sådant.
Som att de inte svarar en till exempel om man skickar ett mejl till dem. Detta har jag varit med om många gånger.

Jag har också varit med om att mina åsikter inte är värda att stå kvar på biskop Åke Bonniers blogg. Senast gick jag in och svarade den person, som nog senare visade sig vara falskspelande, efter vad jag tror. Mitt svar plockades bort av "pastorala skäl" tillsammans med ett par andra visserligen, men dock.

Då ska man kanske inte ha en öppen blogg, om man inte kan acceptera att människor kommenterar det som skrivs. Det fanns inget som helst kränkande i det jag framförde.
Kan man som biskop plocka bort vad en 70-årig, livserfaren kvinna skriver, då tycker jag faktiskt att det är ganska så illa!
Respektlöst i allra högsta grad!
Men så ska jag inte heller skriva mer på hans blogg. Den är nog för fin för mig! Eller kan man som biskop kanske rent av vara för fin för Svenska kyrkan?

Var är hemma egentligen?

Nu är det 34 år sedan jag kom hit till Blekinge. Men hela den tiden har jag inte varit här, för jag har jobbat i Stockholm, Malmö och Oskarshamn under nio år, och då var jag här bara på helgerna ibland och när jag hade tillfälle att vara här längre tid som under min semester. 1999 kom jag tillbaka , tidigare än jag hade räknat med. Det är nu fjorton år sedan. Och det är lika många år sedan jag såg många av dem som jag jobbade med i Oskarshamn.

När jag besökte Skåne i lördags och upplevde den där märkliga känslan, både av igenkänning och av något exotiskt i det sydskånska landskapet, kom naturligtvis tankarna på om jag skulle återvända. Men sedan kände jag att jag inte längre vet vad som är hemma. Nu har jag ju varit här halva mitt liv, frånsett då att jag jobbat borta de där åren. Jag halvbodde ju liksom ändå här.
Halva livet här och halva i Skåne och barndomens somrar i Stockholm.
När jag bodde där och jobbade där for jag ofta ut till vår gamla badplats vid Drevviken. Mina släktingars sommarhus var ett av de senaste som de rev för att i stället bygga lyxvillor. Det, som en gång var så fint, låg där länge och såg enkelt och lite ynkligt ut mot de tjusiga husen runt omkring.
Men badet var sig precis likt. Och ängen där vi firade midsommar också. Det kändes tryggt på något sätt. Jag var också där med min kusin och hans familj efter min mosters begravning. Det hade varit deras sommarhus.

Någonting i mig är blekingskt, det känner jag. Det är nog generna från farmor som kom härifrån, även om hon flyttade härifrån när hon var 22 år gammal. Jag har rötter här, men en del av mitt hjärta är i Malmö och en annan del finns i Stockholm. Skönt att dottern bor där numera, så att man slipper dyra hotellrum.

Min akvarellmålning efter ett foto, taget av mig, av vår utsikt från balkongen i Flemingsberg.

 

¨

Skånsk slätt sedd från bilen.

 

På nätet kan man fejka...

Visst är nätet lite otäckt ibland. Du vet ju aldrig vem som döljer sig bakom en signatur till exempel eller ett falskt namn.

På nätet har man alla möjligheter att spela roller och att bli den man vill vara och att få uppmärksamhet, kanske i denna falska roll.

Häromdagen dök det upp förtvivlade rop från någon på en kyrklig blogg. Men efter ett kyrkobesök verkade plötsligt all dysterhet och alla svårigheter ha försvunnit.
Allt eftersom jag läste inläggen började en aning väckas hos mig. Detta stämde nog inte. Det var någon som ville säga något, men historien var nog inte sann.

Man kan fråga sig varför människor gör så. Är det för att få uppmärksamhet, för att säga något som man för fram på ett lite märkligt och kryptiskt sätt, eller är det för att roa sig åt den välvilja som sprids mot en? Ja, vem vet? Nej, jag tror inte att den historien var verklig, och de som gurglade och tröstade ter sig nog en aning skrattretande! Det är min uppfattning.

Listor kyrkoval

Nu finns våra listor i Kristdemokrater för En levande kyrka på nätet.
www.enlevandekyrka.se   Om oss, stiftskretsar, Lunds stift

Jag finns på åttonde plats till kyrkomötet och på femte plats på listan med Ronneby/Karlskrona/Listers och Bräkne härad till stiftsfullmäktige.

Och så finns alltså nomineringsgruppen "Kyrkan i Tiden" på Ronneby församlings hemsida.
www.svkyrkanronneby.com

Tillbaka, men annorlunda nu

Idag har jag varit Skåne på 70-års uppvaktning hos en gammal väninna, en av de där som jag har känt i 52 år.

Mottagningen var i en liten by på landet, och jag fick tillfälle att supa in de skånska fälten i all deras prakt.
Numera - efter 34 år i Blekinge- upplever jag Skånes landskap som mycket exotiskt och annorlunda mot landskapet här, och det är det ju så klart också. Och pilevallarna väcker speciella minnen hos mig, för det fanns en sådan vid den tomt som mina föräldrar köpte, och där de senare  byggde sitt hus. Då byggdes också andra hus mittemot och pilevallen försvann.

Att gå vilse och hitta rätt

Ibland är jag lite optimist när det gäller att hitta, för jag har inte världens bästa lokalsinne, men å andra sidan är jag bra på att fråga mig fram.

Igår var det sedvanligt skrivarklubbsmöte på Skomakartorpet, en bit hemifrån mitt, och jag tänkte att platsen var så pass lätt att hitta att jag inte skulle behöva samåka med de andra. För säkerhets skull kollade jag på nätet innan jag körde. Jo, när man kom till Björkeryd skulle det finnas en skylt. Den såg jag inte och vek av på fel väg.
Jag körde länge där, såg några enstaka hus, men inga människor. Då funderade jag på att bara köra hem igen i stället, vände bilen och började köra tillbaka. Men efter ett tag såg jag den första människan jag sett på hela vägen, en man som rastade sin hund. Det visade sig vara min husläkare som bor en bit därifrån. Han dirigerade mig rätt, och jag kom fram cirka en halvtimme sen.

Så är det kanske i Livet också. Att vi inte ser vägskylten dit vi ska gå utan bara irrar runt i någon sorts förvirring. Visst är det bra då om man hittar någon som kan visa på rätt väg?

 

till slut kom jag fram!

 

Tjusigt att förlåta?

Det är något konstigt i kyrkan. Man ska tydligen förlåta allt. Man ska tänka på hur de stackars människorna som kränker en och psykar en har haft det eller har det, och så ska man förlåta.
Gör judarna det också? Förlåter de koncentrationslägren? Tycker att det är synd om de stackarna som torterade dem?

Varför pläderar man för detta som är totalt, mentalt ohygieniskt?

Skulle man säga så till ett barn som blev slaget? Att det bara ska förlåta exempelvis en förälder som slår det?

Varför är det mera legitimt att förlåta gamla föräldrar som psykiskt misshandlar sitt barn, som kränker och nedvärderar det och får det att krympa?

Ingen ska tolerera misshandel, och inte heller förlåta den, och absolut inte förlåta så att det är fritt fram för den som misshandlar att fortsätta kränkningarna.

Hur kan man säga till en person som uppenbart far fruktansvärt illa i förhållande till sin förälder att han/hon är oändligt älskad. Ja, det måste väl vara av Gud då.
Hur sjuk kan kyrkan vara egentligen?

Hederskultur- är det detta vi vill ha?

Idag kan vi läsa på nyheterna hur muslimska kvinnor tvingas begå självmord genom att hoppa från balkonger när de anses ha kränkt familjens heder.
Häromdagen gick en homosexuell muslimsk man ut och berättade att han var homosexuell, men att hederskulturen hade tvingat honom- för hans egen och framförallt för hans mors skull- att inte yppa detta, vilket han alltså gjorde nu.

Visst är det tjusigt med mångkultur!?
Vi som har jobbat med människor med en så annorlunda kultur vet vad detta innebär och ser kanske en stor fara om den sortens värderingar skulle få rejält fäste i vårt land.
Det är flera än SD-folk som kan se faror i vad som kan hända.

Vi kan ju glömma både jämställdhetssträvanden och kvinnokamp om något sådant inträffar! Vi ska faktiskt se upp och inte vara alltför blåögda!

Biskop Åke Bonnier blundar för misshandel?

Det är förvisso inte första gången som biskopen i Skara stift blundar för att en person kränks. Men denna gång tycker jag nog att det är extra anmärkningsvärt.
En person (kvinna? för enkelhetens skull skriver jag här hon) skriver ett inlägg på hans blogg, som jag redan har skrivit om, och berättar att hon hela sitt liv har blivit kränkt av sina föräldrar och att hon nu är satt - av Gud tror hon- att vårda sin mor dygnet runt, men att denna kvinna fortsätter att nedvärdera och kränka henne.

Varje människa med lite livserfarenhet hade naturligtvis insett att denna kvinnas upplevelser är äkta och gett henne rådet att lämna den destruktiva relationen och skapa sig ett eget liv. Jag försökte göra det i några kommentarer. Andra kommentatorer menade att hon skulle be till Gud och gå i kloster.

Så träder biskopen in på scenen och vad gör han? Jo, han bedyrar för den stackars människan att hon är oändligt älskad. Av Gud då? Och oändligt värdefull. Av "pastorala skäl" plockar han bort våra råd och kommentarer.

Man häpnar! Menar denne biskop att det är ett tecken på kärlek att kränka och misshandla folk? Eller menar han att hon ska stå ut med misshandeln och tänka sig att Gud älskar henne? Vara masochist?
Fullkomligt bisarrt! Inte konstigt om människor i hans stift lämnar kyrkan! Lögner mår ingen bra av!
Det är inte av kärlek någon blir misshandlad! Kränkta och misshandlade  människor ska man hjälpa och inte hänvisa dem till att de är älskade av Gud.

Kyrkan måste faktiskt stå med fötterna på jorden! Det pastorala ansvaret kan väl inte vara att ljuga för folk! Det finns människor som inte är älskade av någon människa! De måste ha rätten att bli detta genom att dra sig ur de destruktiva sammanhang som är till hinder i deras liv! Första steget är att inse den hemska sanningen!
Att leva i sjuka förhållanden, där människor som kanske föraktar och till och med hatar varandra låtsas älska varandra, gagnar ingen och är totalt förstörande för den som utsätts. Det kan säkert göra ont att bryta upp från de allra närmaste relationerna, men ibland är det enda vägen till ett Liv. Eller är det bättre att låta depressionen, som troligen innehåller mycket instängd ilska, äta upp en?
I kärleksfulla relationer blir man varm, och där växer man!

Kyrkovalet

Nu är nomineringsgruppernas tankar om kyrkan klara, i vart fall i vårt pastorat.
Du hittar min nomineringsgrupp "Kyrkan i Tiden" i Ronneby pastorat på Ronneby församlings hemsida om kyrkovalet och nomineringsgrupperna.

Jag finns också med på listorna till "Kristdemokrater för En levande kyrka" till Kyrkomötet och Lunds stift.

Skitstövlar finns- inse det!

Någon, troligtvis en kvinna, har på en biskopsblogg vittnat om att hon är så illa kränkt av sin mor, som hon vårdar, och att hon alltid har varit det. Hennes mor har tydligen alltid försökt förminska henne, och både hon och hennes far har satt hennes bror i första hand.
Vad svarar då männen henne? Jo, hon ska be till Gud, eller gå i kloster.

Givetvis har hon/han bara en sak att göra! Hon/han ska lämna sin mor i andra händer och ta hand om sig själv.
Skitstövlar ska man inte förstöra sitt liv på, inte ens om de är ens föräldrar!
Det finns säkert andra som kan ta hand om mamman och det finns säkert ett bättre liv för den utsatta.

Vem tror på Sven Otto Littorin?

Ja, vem tror på hans bedyranden om att han inte hade köpt sex av en prostituerad?
Inte jag. Och säkert är vi många som inte tror på honom.

Kvinnan, som hade gått till media, gav givetvis hals efter programmet "Min sanning" i TV igår och ansåg att hon inte blev trodd. Vad som hände dem emellan vet ju bara de två. Vi vet inte om han ofta besökte henne eller om det bara var en gång. Vi vet inte heller om det blev något sex. Han kanske ångrade sig och betalade i alla fall, eller han kanske helt enkelt inte funkade. Men något var det garanterat. Det är jag övertygad om.

Det märkliga i det här tycker jag är kvinnans reaktion. Var det inte hon som sålde sex? Ville hon då inte ha kunder? Varför förfasar hon sig efteråt över att hennes kunder har köpt sex av henne? Är inte detta lite ologiskt?
Om man säljer sin kropp till den sortens män med den kvinnosyn som de måste ha, nämligen att kvinnors kroppar är något mindre värt som man kan köpa, så får man ju nästan säga att man bidrar till sexköpen, eller hur? Hade hon inte funnits tillgänglig, så hade männen inte kunnat köpa sex. Hon och hennes horsystrar.

Och utan torskar heller inga horor! Så är det ju faktiskt! Det ena förutsätter liksom det andra. Denna kvinna var ju faktiskt en av förutsättningarna för ett sexköp själv.

När är det dags att lämna?

För en stund sedan försökte jag lyssna på "Kropp och själ", där man talade om när det var dags att lämna en relation. När en egotrippad dam började berätta om sina olika förhållanden gav jag upp programmet. Jag orkar inte med alla dessa EGON som framträder i media.

Det sägs att det är för lätt att skilja sig och att många människor lämnar relationer alltför lättvindigt. Detta är inte alltid expertisens åsikter,för ibland sägs det att folk borde ha skilt sig tidigare än de gjort. Givetvis är det ett stort steg att skiljas, speciellt om man har barn.

Med åren blir man mera observant på vad som händer i ens relationer, i vart fall om man som jag har, har flera i bagaget. När börjar det gå snett? När är det dags att gå? Finns det möjlighet att stanna?

Jag skulle nog säga att när rädslan börjar få tag i någon i en relation då är det fara å färde. När någon börjar bli rädd för bråk, rädd för att förtroenden ska missbrukas, rädd för hot, rädd för lögner, rädd för att bli övergiven, ratad eller lurad, så ska denna någon definitivt gå.

I en varm relation där det finns kärlek, där växer man. I en relation där kärleken saknas, och det kanske till och med finns maktkamp och hat, där krymper man.

Önskan om tvåsamhet är ofta stor hos oss människor. Men alla klarar inte av att leva i en tvåsamhet. Den aspekten måste man också ha. En del behöver eget utrymme, har svårt att kompromissa och vill leva sitt liv på sina egna villkor.
Då ska man kanske också göra det. I ensamhet och inte i upprepade försök till tvåsamhet. Ensam kan visst vara starkare än i en icke-fungerande samhörighet.

Bara katten och jag

Så har jag vinkat av min sommarboende vid tåget. Och sedan gick jag och köpte färdigmat för tre dagar. Jo, det händer att vi gör det när vi är tillsammans också. Men jag blir trött av att sköta hushåll för fler än mig själv.
Dottern var också här över helgen. Det var mysigt! Den här gången fanns det vinbär, det har hon inte lyckats pricka in vid sina senaste besök. Hon har alltid gillat de bären, och nu har buskarna med Mannens skötsel blivit bättre än för några år sedan. Och jag har lärt mig att uppskatta de svarta vinbärsbuskarna som jag har fått mot min vilja också.

Det lider mot höst nu. Inte bara i naturen utan också i mitt liv. Jag är inne på sista delen, definitivt.

Men först ska det vara kyrkoval och en massa kuvert som ska ut till folk....

Här är tyst och lugnt nu med bara katten och mig. Jag har gjort dagens arbete med protokollskrivning, hämtning av material och förberedelser inför en guidning nästa vecka. Nu ska jag bara vila och tänka på våra utflykter i sommar.
Blekinge är fantastiskt vackert!

Mörrums laxfiske hör till mina favoritplatser.

Sensommarbild

Hösten, min favoritårstid, närmar sig!

Men förklara då!

Man kan givetvis inte debattera bort Gud. Inte heller debattera fram Gud. Att ha en tro på det jag kallar Gud kanske inte ens känns som en tro, utan gränsar till en visshet.

Min tro har nog faktiskt aldrig sviktat. Det låter kanske konstigt, men det beror nog på att jag så starkt har upplevt ett tilltal och bönhörelser att jag anser det uteslutet att det inte finns en Gud.

Sedan barnsben bär jag med mig Kristus. Fastnaglad sitter han på ett kors bara en liten bit från några släktingars grav. Han fanns med i hela min uppväxt och han finns fortfarande med.

Om tron för mig hade handlat om att sitta med näsan över Bibeln och värdera varje ord som trovärdigt eller ej,  hade kanske också min tro sett annorlunda ut. Bibeln är för mig berättelsen om hur Gud har visat sig för människor och om Jesus. Men detta betyder inte att inte Gud i vår tid också träder in på scenen i våra liv.
Att han gör det är jag övertygad om. Det gäller bara att se det!

Äts kristendomen upp i religionssynkretism?

För en del av oss medlemmar i Svenska kyrkan ter sig utvecklingen inom kyrkan som konstig och lite skrämmande.
I mångfaldens anda blandas på en del håll olika religioner med varandra under gudstjänsterna. Man kan lätt få en känsla av att man tillber en och samma Gud (och så är det säkert) men glömmer att för en kristen är den enda vägen, och den rätta vägen, till Gud genom hans inkarnation i sonen Jesus Kristus.

Om vi inte ser upp kommer med all sannolikhet andra och starkare krafter att ta över i våra kyrkor och den viktigaste gestalten, Jesus Kristus, kommer att reduceras allt mer. Och hur är det med Maria? Det är inte ofta man hör talas om henne numera inom Svenska kyrkan.
Kyrkan håller kanske till och med på att bli alltmer patriarkalisk?

Vinna val på vad?

På socialdemokraternas bloggar har man redan vunnit det kommande valet 2014. Man är fullt upptagen med att diskutera vem man ska bilda regering med. Det verkar luta åt Mp och V för de opinionssiffror man flitigt redovisar talar alltid om det röd-gröna blocket. Finns detta överhuvudtaget?

Och dessutom måste man ju undra vilken politik man går till val på. Den hörs och syns nämligen inte.

Bevare oss för att ha Mp i en regering! Vilka vanliga människor skulle ha råd med deras energipolitik, som inte tar någon som helst hänsyn till bilburet folk eller till dem som behöver el för sin uppvärmning eller försörjning. Nej, den sortens politik vill nog de flesta slippa. Man måste ju ha råd att leva!

Men det ska bli mycket spännande att se vad Socialdemokraterna hittar på att lansera sig på vid valet. För några idéer om hur de vill ha landet framöver måste de väl ha. De kan ju inte bara komma med kritik av de borgerliga partierna!

- Ta tåget? Är det ett skämt?

Det verkar ha varit extremt med strul den allra sista tiden med tågen. I vart fall har det på min facebook dykt upp många historier om mer eller mindre omöjliga tågsituationer, som folk har blivit drabbade av.
Just nu väntar jag besked  från en släkting på att de är hemkomna efter en påtvingad extraresa på ca 25 mil och kraftig försening.

Jag har fått nog av tåg! Det ska mycket till om jag ska ta tåget. Ja, jag har till och med kört bil i hårt vinterväder till Stockholm för att slippa eländet.
Och när min dotter gick på Mitthögskolan i Sundsvall körde jag dit flera gånger.

Så länge min gamla bil håller... Men det blir kanske inte så länge till för den är verkligen till åren nu, även om den är användbar.

Finns liberalismen i Folkpartiet?

Jan Björklunds skolpolitik, som jag ser som rena skämtet i min egenskap av pedagog, var en av de starkt bidragande orsakerna till att jag lämnade Folkpartiet efter åtta år 2011.

Den mannen verkar inte ha en susning om vad INLÄRNING betyder, utan tycks tro att eleverna lär bättre genom att några lärare får högre lön. Och så ska han nu förstatliga skolan - om han får chansen!
En liberal som vill förstatliga! Är inte detta lite skrattretande? Om det åtminstone hade varit Vänsterpartiet, då hade det ju varit logiskt.

Ett annat drag, som väl knappast är att förknippa med liberalismen, är att tvinga föräldrar till delad föräldraledighet. Detta måste väl i rimlighetens namn varje familj ha rätt att bestämma!

Är tvånget ett liberalt drag?

Det fanns mer, som var anmärkningsvärt, som jag mötte under min aktiva tid. En kvinna blev struken från vallistorna för att hon hade yttrat i media att hon kunde tänka sig att samarbeta med SD i vissa kommunala frågor om det gagnade kommunen.
Det fick man inte göra, och det fick man inte säga!

Ack ja, det är inte lätt med ideologierna i ett parti, särskilt inte om de verkar vara totalt förtorkade och döda!

De "rätta" kristna, vilka är det?

Undrar ni vilka vi kan räkna som de som är "rätt" kristna i Svenska kyrkan?
Ja, vill ni ha besked om vilka som ANSER sig vara det ska ni läsa följande blogg
http://bloggardag.blogspot.com   Där hittar ni det som denne komminister anser vara det enda och rätta! Och som följeslagare har han den ständiga fancluben som alltid kommenterar inläggen.

Medan han själv totalt förkastar alla andra nomineringsgrupper till kyrkovalet utom den han själv tillhör, Frimodig kyrka,  ojar han sig över att det finns grupper som kritiserar honom och hans anhang.
Tala om logik!
Visst är det riktigt- det anser jag också- att det finns en sossepolitisk inriktning även hos prästerskap och biskopar på vissa håll. Och visst är det sant att en del gudstjänster och predikningar lika gärna kunde vara ett föredrag i uppförandekoder som en predikan. Denna utveckling måste givetvis stoppas inom Svenska kyrkan. Kyrkan ska vara seriös och inte heller jippobetonad eller, ännu värre, kommersiell.

Men därifrån till att fortfarande dagligen harva om beslutet 1958 att kvinnor får vara präster inom Svenska kyrkan är faktiskt steget långt.

Nu närmar sig ärkebiskopens ämbetstid sitt slut, något som säkert fler än jag ser fram emot med glädje.

Den utveckling han startade (? Hur var det på Ersta?) som biskop med att röja folk ur vägen fortsatte ju. Fyra personer lämnade eller fick lämna Kyrkokansliet i Uppsala år 2010, och vi ska inte tala om hur hans efterträdare biskop Sven Thidevall blev behandlad. Han blev som bekant omplacerad till en forskartjänst till slut och Jan Olof Johansson, som nog är mera följsam till vissa präster, trädde in.
Det är, tycker jag, en pinsam och bedrövlig period som kommer att gå till ända när denna ärkebiskop lämna bygget. Vi får då hoppas att efterträdaren är mera andligt djup i sin framtoning och inte mest verkar fokusera sig på miljö- och klimatfrågor. Dock inte arbetsmiljön!

Så mycket värre kan det väl inte bli!

Själv anser jag att kyrkan är viktig. Alltför viktig för att nonchaleras, men den behöver rustas upp i sin andlighet, för den är tveklöst på väg utför just nu.

Ränderna går inte ur...

Visst är det festligt när man, helt okontroversiellt, ser den danska flaggan svaja i det före detta danska Kristianopel.

Man kan ju, som vi gjorde idag, förstärka intrycket genom att äta danska smörrebröd och dricka danskt öl.

Jag återkommer inom kort på min guideblogg  med historien om Kristianopel. Men just nu har jag helg!

 

 

 

Det kommer efteråt...

För ett tag sedan skrev jag om hur jag handlöst föll ner i en blöt och kall rabatt en kväll när jag var ute i trädgården och vattnade och försökte trycka ner en ljuslykta i jorden. Lyktan gick sönder och jag störtade med ansiktet och huvudet först, och där låg jag som en spätta med det iskalla vattnet rinnande över mig och funderade på hur jag, gamla människa, skulle kunna resa med från den ställningen med ett knä, som jag helst inte ska stödja direkt på.
Det gick så småningom för mig att häva mig upp genom att jag tog tag i en buske. Troligen vred jag armen.

De första dagarna märktes inte mycket mer än en konstig känsla i nacken, men när jag senare hade klippt på buskar och räfsat bröt helvetet loss med en gräslig värk i höger arm, som jag har svårt att höja och med värk i hela kroppen. Nätterna har varit värst för jag har svårt att ligga ner med armen. Jag har inte alls varit särskilt trevlig här, utan gnällt och jämrat mig.

Nu är det lite, lite bättre, om än inte bra.
Men så tänkte jag på hur det är med många saker. Sviterna kommer när vi minst anar dem, i efterhand. Något händer, som vi kanske inte tror har berört oss särskilt mycket, men vi bär det med oss och vid andra tillfällen dyker skadorna upp som en påminnelse om det förflutna.
Vi vet nog aldrig helt klart vad vi har i vårt bagage på livets väg.

När kyrkan stöter bort

Varumärket är viktigt! Det gäller att veta vad man gör.

Tyvärr förknippas Svenska kyrkan idag ofta med bråk, split och utköp. Den stora konflikträdslan som finns ibland gör naturligtvis sitt till. Man ska inte "bråka", inte säga vad man egentligen tycker, utan släta ut och släta över.

Men man bör kanske se upp med hur man framställer sig själv och sin kyrka om man har en ledande befattning inom den. Det hjälper inte att man gurglar mysiga ord om allas lika värde på sin blogg om man samtidigt ger kommentatorerna fritt spelrum att kränka och nedvärdera andra som kommenterar där.

Vi verkar vara flera som har lämnat både Åke Bonniers kommentarsfält och ölandsprästens. Vem vill utsätta sig för risken av otrevliga påhopp om man seriöst försöker framföra något?

Insändare idag om kyrkan

Idag har jag en insändare i Sydöstran apropå kyrkovalet. "Kyrkan ska sprida evangelium."
Den finns också på nätet på
www.sydostran.se se Opinion

Vårt behov att beundra

-Inget skrämmer mig som mobben, hörde jag en kvinna säga för en tid sedan.
Och visst är mobben skrämmande. Men det är inte bara när den är igång för att håna och trakassera, utan jag ser också något kusligt i i överdådiga applåder och hurrarop, för det finns alltid en risk att dessa vänds till motsatsen.
Idag röd, i morgon död.

Vi har väl alla ett behov av att beundra någon, någon som vi kan se som förebild och som representerar det vi värdesätter. Men, vad som är ganska vanligt är att denna beundran gäller dem som tar avstånd eller hårt kritiserar eller trakasserar någon annan. Då stämmer fan cluben in! Det är nog inte så konstigt att mobben kan komma igång- egentligen.

Själv har jag aldrig fått så många "Dagens ros" i lokalpressen som de gånger jag har varit i fight med någon annan. Kritiken har oftast fallit i mycket god jord.
Sådana är vi nog - tyvärr.
Vårt behov av ett Dom och ett Vi är oändligt!

Någonstans därbak i det förflutna

Ibland kan jag tycka att jag alltid har varit på väg och aldrig kommit fram. Så kan man se mina studier också, som ju faktiskt pågår fortfarande, då jag envisas att uppdatera min tyska på universitetet med kortare kurser.

När jag tänker tillbaka på ställen där jag har bott, mina lägenheter och de hus jag har bott i och alla människor som är förknippade med boendet, arbetena och relationer, känns det som om jag många gånger på vägen borde ha hejdat mig, stannat upp och frågat mig själv vart jag var på väg, om jag visste det och om jag tyckte att jag gick rätt.

Ganska många människor ifrån mitt förflutna har dykt upp de senaste åren tack vare internet.
Det började med exfästmannen i Italien som dök upp på mejl för ett antal år sedan (ja, det är väl ganska många år nu) en natt, när han hade hittat min mejladress på nätet.
Och så gamla klasskamrater och arbetskamrater. Många har lämnat spår i mitt liv.
Man vrider klockan lite tillbaka när man ses eller har kontakt, och ändå vet man att den personen som är nu inte kan vara densamma som den man en gång kände. Det har runnit mycket vatten under broarna för oss alla.
På något sätt är man den man var, men ändå inte.
Själv var jag nog gladare förr. Nu är jag mera arg eller förbannad eller irriterad. Tröttare och tyngre.

Och så tänker jag att egentligen kan man förändra en hel del.
Man kan motionera mera, gå ner i vikt och ägna sig åt det som är roligare än ständiga debatter.
Jag ska nog fundera på att göra det. I morgon.

För värme eller kyla

Egentligen orkar jag knappast skriva ordet värme, i vart fall inte i positiv bemärkelse, i den här värmen, men det är ju inte denna yttra hetta jag ska skriva om nu.
Med åren har jag, som en gång älskade södra Europas heta somrar, kommit att föredra ett betydligt svalare klimat.

I de mänskliga relationerna har jag däremot mer och mer insett vad värme mellan människor betyder.
Den riktiga fattigdomen är inte brist på prylar eller pengar, verklig fattigdom är brist på värme och empati.

Vi borde nog mycket mera fokusera på hur vi bemöter varandra, både i de små vardagssituationerna och i de djupare relationerna.
Alla har vi nog varit med om hur ett leende eller ett vänligt bemötande i en helt alldaglig situation kan vända ens sinne och humör, och tvärtom, hur ett otrevligt bemötande kan fördystra kanske flera timmar av ens dag.
I de nära relationerna är det naturligtvis oerhört viktigt att känna sig sedd och förstådd. Vad är bristen på pengar i jämförelse med bristen på empati?

Jag har hört många historier berättas av min salig mor från deras uppväxt i en familj med åtta barn och periodvis svårigheter att få arbete för min morfar, som var typograf, vilket innebar att han fick resa iväg för att arbeta. Min mor berättade om den ekonomiska knappheten, men också om kärlek, om sång, teater och musik och om hur roligt de hade. Jag har aldrig uppfattat att detta var en dålig uppväxt, tvärtom verkar den ha varit en tillvaro med stor gemenskap, förståelse, hjälpsamhet och kärlek.

Idag har jag läst på två kyrkliga bloggar. På den ena skrivs det på nytt om beslutet 1958 att ge kvinnliga präster i Sverige tillgång till prästämbetet! Ja, Herre Gud!
På den andra bråkar man om vem som är godast eller sämst eller ondast eller hur man nu ska uppfatta det.

Vi skulle kanske börja med att försöka få kyrkans framtoning som trovärdig om vi arbetar för ett kärleksfullt samhälle! Åtminstone kyrkans framtoning!

Är kärleken fri?

Pridefestivalen har just avslutats med en stor Pridekarneval med jippon och allvar.
Man ska ha rätt att älska den man älskar sägs det gång på gång.
Gäller det bara homo-, bi- och transpersoner?
Eller gäller det i andra sammanhang i det här samhället också?

Vem tror att kärleken är fri och att människor som älskar varandra alltid har rätten att göra detta?

                                    

Lär tjejerna att inte posera!

Nu dyker det på nytt upp uppgifter om att unga tjejer har sexposerat på nätet och en man anses skyldig.
Har de gjort det under tvång?

Ett sätt att undvika sådant här är att lära tjejerna att de inte ska sexposera, speciellt inte  på nätet! Men man har nog en känsla av att de unga tjejerna gärna gör detta!

Det är med detta som med horor. Utan torskar inga horor! Man kan inte hindra prostitutionen så länge män köper kvinnors kroppar för sin egen tillfredsställelse!

På s-bloggarna bildar man redan regering!

På de socialdemokratiska bloggarna är man säker på segern vid valet 2014! Man verkar inte ha så mycket mer att diskutera än kommande regeringskonstellationer med för- och nackdelar.
Om man är överens?
Nej, så klart inte! Var och en har sin egen lilla modell och alla vet, i det mest demokratiska av partier, bäst.

Men kanske, kanske tar man ut segern en  aning i förskott!
Väljarna vill nog ha andra idéer inför ett regeringsskifte än vem man ska bilda regering med!

Tänk om han var mördaren!

Nu höjs starka röster från dem som har varit delaktiga i domarna mot Tomas Quick och de säger att det fanns bevis som inte handlade om hans erkännande utan om saker som ingen annan än den som varit involverad kunde ha känt till.

Tänk om Sture Bergvall/Tomas Quick ändå var mördaren? Nu börjar visst den här rättshistorien bli riktigt rolig!? Eller?