Pessimist?

Jag är pessimist, påstod en ännu levande ex-fästman när jag häromdagen hade svarat på hur jag hade det.
Men att vara nedstämd är inte samma sak som att vara pessimist. Dessutom avskyr jag den där stilen att allting är så bra, så bra, hur jävligt det än är.
Nu är jag förvisso privilegierad med bekvämt boende, en skön trädgård, och bilen två meter från huset, men det handlar inte om detta. Jag är van vid att höras och synas och att få ge mina synpunkter och debattera. Att räknas. Nu är vi 70 plussare reducerade till några som ska hålla sig undan, och det mesta tycks handla om människor som inte får krama sina barnbarn/barnbarnsbarn. Hela världen tycks full av sörjande barnbarn som man alltid, i vanliga fall, träffar regelbundet, vilket jag starkt betvivlar i många fall i en värld full av skilsmässor och nya parförhållanden med barn från olika håll.
Fb-grupperna ger mig bilden av att i min ålder är man intresserad av vädret, av att säga God morgon och God natt och av kaffe. Det är otroligt vad kaffet, speciellt på morgonen, verkar ha stor betydelse. Det är sällan det skrivs något med riktig substans i grupperna, även om det så klart händer.
Jag är inte heller van vid att man inte anser sig ha något att prata med mig om. Vad jag vet är jag mycket lättpratad.
Är det så att denna coronatid får oss att inse vilka vi är i omvärldens ögon? Inte tror jag att vi efter detta kommer att kunna återta våra förlorade positioner. Om vi ens kommer att vilja det. Kommunikationen kommer kanske att reduceras till God morgon och God natt och hjärtan och gubbar som  ler, skrattar, gråter eller är arga. Ur led är tiden, och mångas inre ödslighet är säkert på tillväxt.

En konstlad värld med många osanna bilder

När jag på morgnar och kvällar har scrollat igenom nya inlägg i fb-grupperna med "Gomorgon alla goa vänner" och "Gonatt alla goa vänner" känner jag mig nästan bedrövad. Jodå, det finns de som har träffats och blivit vänner för livet på en båtfärd, som jag tidigare har skrivit, och så finns det naturligtvis de som verkligen känner varandra irl. Men för många är nog dessa fb-vänner  nästan som låtsaskompisar.

Nej, vi känner inte varandra för att vi har läst lite om varandra på fb. Man kan ana vissa saker som att det är en människa som vill ha kontroll, eller man kan  nästan ana tvångsmässiga drag hos någon, men vi VET inte. Och man kan absolut inte bedöma en person efter fb. Jag tänker ibland på gamla bloggerskan Dagny, som får mejl från sina fans. " De tycker att de känner mig." sade hon i en intervju för att tag sedan.

Och när man inte känner en person ska man kanske också vara lite försiktig och inte gå för nära i sina ord, varken i hat eller kärlek Kan man tycka!

Casanova hade inte internet

Han är väl historiens mest kände förförare, den allom bekante Casanova. Men vari låg den förtrollning han spred? Han lär ju inte ha sett så bra ut, men kvinnorna föll pladask för honom.
Ja, han hade förvisso inte tillgång till internet. Då hade nog inte framgången varit så stor.
Internet avslöjar nämligen ibland hur man sprider sina gracer, hur man ger komplimanger till höger och vänster, inviterar till möten, talar om att någon ser bra ut, har snygga kläder etctera. Hur man knyter fördjupade kontakter på Messenger eller lite allmänt flirtar och delar ut kramar och hjärtan.
Men hallå, vem vill ha en sådan karl?
Casanovas hemlighet var ju att han fick varje kvinna att känna sig fullständigt unik och ensam om hans kärlek och uppmärksamhet. Den konsten missar många av dagens äldre herrar . Tror de verkligen att de blir attraktiva genom att smeta ut sig och bli till facebook-gruppernas egna allmängods? Hur dumma är de?

Facebook är inte verkligheten

Jag brukar berätta att när jag gick på Lärarhögskolan för att utbilda mig till folkhögskollärare i estetiska ämnen och moderna språk, fanns det något man kallade mytbilder i ämnet bild.Det var de bilder som berättade den friserade bilden från våra liv, lyckliga, leende familjer, som kanske i själva verket var på gränsen till upplösning, till exempel.
Således kan vi inte bedöma främmande människor efter vad de lägger ut på facebook.
Att ha olika intressen är inte samma sak som att vara "väsensskild" för ens väsen visar sig knappast på den information man lägger ut på facebook.
Så faller det naturligtvis också på sin egen orimlighet att man kan bli nära knuten till någon genom meddelanden på facebook utan att ha haft kontakt irl. Och skimret faller och efterlämnar den grå vardagen.

Med orden som en sköld

Igår och idag har jag haft långa telesamtal med två gamla skrivarvänner. Vi känner varandra irl, för vi har i  ett par decennier tagit del av varandras tankar i dikter och berättelser.
Det känns tryggt att tala med dem.
Annat känns mindre tryggt. Igår tänkte jag att jag måste sluta skriva, för jag använder orden som en sköld mot mina känslor i stället för som ett verktyg att kommunicera dem. Och nu handlar detta inte om Mr, så du behöver inte fundera över det skrivna!
Detta är förfall. När du använder din verbala förmåga till att kamouflera ditt inre, då ska du vara försiktig med att skriva och kanske att tala!

Rör inte mina känslor!

Jag tror att man i en dålig relation till slut blir så känslomässigt skadad att det inte längre finns någon återvändo till ett normalt känsloliv.
Igår råkade jag titta i mina anteckningar i februari. Och vad såg jag? Jo Mr hade inte ringt som vanligt en lördag lite innan det blev slut. Och när någon alltid ringer en viss tid blir åtminstone jag stressad. Sett i backspegeln var då den nya tanten redan på ingång.

Efter tio år av nedvärderingar, maktkamp och trakasserier blir naturligtvis detta kronan på verket, nämligen att hitta någon annan när jag inte var tillräckligt i form för att ta emot besök. För detta att jag skulle bli omhändertagen, om jag behövde omsorg, var nog det enda jag hade trott på.Och så trixsa med mig tills jag blev så upprörd att jag bröt!
Hur förklarar jag för någon annan vad som händer med en i en ständig rädsla? Hur det känns att få de förtroenden man har gett kastade tillbaka till en? Hur det känns när partivänner har fått mejl och telefon med någon sorts förtal från den människa man är knuten till? Hur det känns när släkt, barn och vänner har fått brev och telefon? När man hånas och trakasseras för den man är och för det man har åstadkommit?  När det man har sagt förvrängs till oigenkännlighet. När man aldrig får någon empati vad som än händer?
Hur in i helvete kunde jag vara så korkad att jag återgick gång på gång? För att nu känna mig så skadad att jag inte ens orkar tänka på en ny relation. Relationer ger mig så dåliga vibbar, de väcker min ångest och min rädsla.
Jag kan känna, jag kan se, men jag skulle inte våga ge mig in på en ny känslobindning. Inte nu, kanske aldrig mer.
Det borde skrivas böcker om sådant här Men jag vet vad som skulle hända om jag skrev... så det nöjet ger jag inte!

Är sexfixeringen begynnande demens?

 Vad är det som gör att vissa, ska vi kalla dem äldre herrar eller gamla gubbar, är så sexfixerade? De riktigt frossar i att tala om sex Jag hade bekymmer med två i min fb-grupp, som jag tidigare har skrivit. En fick jag till slut utesluta, men han svor också, frånsett att han alltså sade sig ha stånd och vara kåt hela tiden, Den andre försvann själv.
Men de är ju inte de enda. Det verkar frossas på olika håll. I en 70 plus grupp blev det ganska kul när en av damerna lugnt konstaterade att det inte var så vanligt att en 70 plus man kunde ha ett "normalt" sexliv. Orsaken till sexfixeringen sägs ju ibland vara en begynnande demens, som kan ta sig sådana uttryck.
Ja, vilka bekymmer! Och äldre kvinnor som vill ha en älskare ska naturligtvis söka bland något yngre män.
För risken finns alltid att det är mycket snack i liten verkstad!

Så påminner jag om att det går att kommentera mina inlägg!

Nonsenssnack

Jag ogillar nonsenssnack. Det lär vara typiskt för introverta. Och jag är nog en blandning av att vara introvert och extrovert.Fester och bjudningar, där man pratar om i stort sett ingenting, tråkar ut mig till den grad att jag ofta inte går på dem.
Jag önskar att jag hittade människor som uppskattade det jag är och har. Som gillade mina böcker (mer än 3000) mina skivor av olika slag, mina akvareller och det jag skriver. Att jag slapp få veta att jag borde gå ner i vikt, för det vet jag redan, och att jag borde hålla bättre ordning hemma, för det vet jag också redan,
Men, jag har totalkoll på min ekonomi!
Det känns som om jag levde i en total kontaktlöshet. Vem är man då?

20 veckor

Det är nu 20 veckor sedan jag isolerade mig. Med tanke på riskgrupperna kändes/känns detta nödvändigt.
Nu när smittspridningen ökar på många håll, och Blekinge har blivit rödlistat i Norge, börjar det kännas rätt så hopplöst.
Visserligen har jag en del telefonkontakter med barnen, släkt och några vänner, men isoleringen känns ändå jobbig.
Det är svårt att få kontakt på sociala medier, om man menar verklig kontakt, och inte bara en massa fåniga God morgon, God kväll hälsningar till alla "goa vänner" (över 6000 medlemmar ibland) 
Sedan är det naturligtvis skillnad på ens privata facebook, där, åtminstone jag, mest har personer som jag känner väl
Men det är nog lättare om man är man.Då reagerar ju till och med tanter på uteslutningar! 
Om man upplever att man är vänner och känner varandra i denna konstlade miljö, då vet jag inte vart vi är på väg i kontakten mellan oss människor. 
Bloggvärlden var helt annorlunda. Där gav man av sina tankar och diskuterade saker Här skickar man en tumme upp eller ett hjärta eller en gubbe som ler, skrattar, gråter eller är ilsken.
Vad är det för sorts kontakt? Hur sjukt kan det bli?

Coronahår