onsdag 31 oktober 2012
Inre växt
I morgon tänker jag ägna mig åt inre växt och inte skriva ett enda ord på några bloggar eller på Facebook.
Påtaglig gudsnärvaro?
Det har just pågått en underlig diskussion på en biskopsblogg om rätten att vittna om Gud. Där har det hävdats från någon kommentator att undrens tid är förbi och att man i kyrkorna och från predikstolarna bara ska vittna enligt Bibeln. Så troende präster som har uppfattat något som kan tolkas som en påtaglig närvaro av gudskraften i sina egna liv ska hålla tyst om detta, tycker denne kommentator.
Jag är övertygad om att det finns massor av gånger i våra liv då Gud träder in utan att vi begriper det. I småsaker som blir stora och betydelsefulla kan man ibland ana en sorts kraft utanför slumpen.
Själv har jag flera sådana tillfällen i mitt liv.
Som att jag en dag för några år sedan kände mig ovanligt ödslig och ensam. När jag kom ner till vår affär träffade jag på en person som genom en verksamhet plötsligt öppnade nya dörrar i mitt liv. Hela mitt psykiska tillstånd förändrades på bara några minuter.
Eller hur jag, när jag var ovän med en av mina bästa väninnor, gång på gång mötte henne ansikte mot ansikte- av en slump? Till slut blev vi helt enkelt tvungna att börja samtala igen, och blev vänner på nytt.
Men min stora upplevelse av en förunderlig kraft kom en dag när jag hade förlorat mitt rektorsjobb och bara gick mellan min sjumannasoffa och köksdelen i mitt hus. Den upplevelsen var mycket omvälvande, och jag brukar berätta om den. Plötsligt en dag, när jag uppgiven låg och vilade på soffan, upplevde jag en rent fysisk känsla av att vara buren och samtidigt kom det stor kraft till mig som fyllde mig. Samtidigt såg jag en annons om utbildning på universitetet, och jag ringde dit och fick skickat in mina gamla meriter. Så började ett nytt liv för mig, och kraften fanns kvar. Jag var buren!
Det hände också andra saker. Jag började uppfatta omgivningen med en mycket större känslighet, och jag läste bibeltexter och psalmverser på ett helt nytt sätt. Samtidigt såg jag mitt tidigare liv i ett annorlunda ljus, inte alltid så fördelaktigt. Det blev en rannsakans tid, kanske en frälsningens tid?
Detta var ingenting som jag aktivt sökte. Kraften bara kom en dag som genom ett ingripande.
Om jag någon gång skulle vittna om en gudsnärvaro i mitt liv då skulle jag relatera den historien.
Så fick man hoppas att inga fundamentalister eller gammalkyrkliga hörde mig.
Vem vet sanningen?
Jag tror att vi kan känna igen en gudomlig kraft på just kraften och värmen. Vad tror du?
Jag är övertygad om att det finns massor av gånger i våra liv då Gud träder in utan att vi begriper det. I småsaker som blir stora och betydelsefulla kan man ibland ana en sorts kraft utanför slumpen.
Själv har jag flera sådana tillfällen i mitt liv.
Som att jag en dag för några år sedan kände mig ovanligt ödslig och ensam. När jag kom ner till vår affär träffade jag på en person som genom en verksamhet plötsligt öppnade nya dörrar i mitt liv. Hela mitt psykiska tillstånd förändrades på bara några minuter.
Eller hur jag, när jag var ovän med en av mina bästa väninnor, gång på gång mötte henne ansikte mot ansikte- av en slump? Till slut blev vi helt enkelt tvungna att börja samtala igen, och blev vänner på nytt.
Men min stora upplevelse av en förunderlig kraft kom en dag när jag hade förlorat mitt rektorsjobb och bara gick mellan min sjumannasoffa och köksdelen i mitt hus. Den upplevelsen var mycket omvälvande, och jag brukar berätta om den. Plötsligt en dag, när jag uppgiven låg och vilade på soffan, upplevde jag en rent fysisk känsla av att vara buren och samtidigt kom det stor kraft till mig som fyllde mig. Samtidigt såg jag en annons om utbildning på universitetet, och jag ringde dit och fick skickat in mina gamla meriter. Så började ett nytt liv för mig, och kraften fanns kvar. Jag var buren!
Det hände också andra saker. Jag började uppfatta omgivningen med en mycket större känslighet, och jag läste bibeltexter och psalmverser på ett helt nytt sätt. Samtidigt såg jag mitt tidigare liv i ett annorlunda ljus, inte alltid så fördelaktigt. Det blev en rannsakans tid, kanske en frälsningens tid?
Detta var ingenting som jag aktivt sökte. Kraften bara kom en dag som genom ett ingripande.
Om jag någon gång skulle vittna om en gudsnärvaro i mitt liv då skulle jag relatera den historien.
Så fick man hoppas att inga fundamentalister eller gammalkyrkliga hörde mig.
Vem vet sanningen?
Jag tror att vi kan känna igen en gudomlig kraft på just kraften och värmen. Vad tror du?
Urtrött på att kritiseras...
Ibland undrar jag om jag på något sätt drar på mig kritik. Jag är kanske så stryktäck att folk får lust att sätta sig på mig och hitta fel. Något måste det vara, för jag har svårt att tro att andra kvinnor i min ålder får så mycket kritik.
Att jag är för tjock (milt uttryck) det vet jag. Varje människa jag umgås med behöver inte tala om detta för mig.Jag vet också hur man går ner i vikt och att man ska röra sig mer. Men jag känner dessutom till, vilket de människor som kommer med sina förmaningar nog inte gör, att det inte är just den lilla kakan som ligger framför mig just när någon kommer med sina goda råd som gör mig tjock!
Ja, så är jag orolig, tycker mina barn. Det gäller dem. Stirrig, kallar en av dem mig. Och så kan jag inte hålla tider. Detta är inte sant, för det kan jag, men jag har svårt för det, det kostar på så att säga. Så vet man inte om jag verkligen kommer förrän jag står i dörren. Ja, jag har ibland svårt att komma iväg eftersom jag bor som jag gör och ibland har jag ont i knäet och ibland har jag värk, och jag kan inte säga på torsdagen om jag mår bra tisdagen efter, som de kräver på logen till exempel. Varför ska man plåga sig om det inte är nödvändigt? Det är väl inget nöje att umgås med någon som har ont någonstans? Till guidejobben kommer jag alltid.
Sedan är jag inte världsbäst på att hålla ordning omkring mig. Men det kan väl folk strunta i när de inte bor här! Det är ju för det mesta bara jag och katten som kan störas av det. Och det gör vi inte!
Ja, sedan har jag fel partifärg och tror på fel sorts kristendom...
När jag läser det här undrar jag förstås själv om jag inte borde byta umgänge åtminstone. Mina barn kan jag tolerera, men varför ha vänner som drar ner en?
För nog har vi väl alla goda och dåliga sidor. En del är noggrannare med vissa saker än andra är. Själv blir jag hypernervös av folk som står i dörren fem minuter före utsatt tid, ja nästan om de håller tiden exakt också.
Är det inte trevligare att försöka poängtera människors positiva sidor, de som kanske inspirerar och höjer andra? Eller växer man själv av att klanka på andra?
Den människa som kommer hit och finner mina böcker intressanta, min musik härlig, min mat och mina kakor goda, mina bilder vackra, mina språkkunskaper imponerande och umgänget med mig inspirerande är välkommen i min vänkrets! Om nu någon sådan människa finns!
Resten kan dra åt...
Så slipper jag må dåligt av allt det negativa! För jag har fått nog!
Att jag är för tjock (milt uttryck) det vet jag. Varje människa jag umgås med behöver inte tala om detta för mig.Jag vet också hur man går ner i vikt och att man ska röra sig mer. Men jag känner dessutom till, vilket de människor som kommer med sina förmaningar nog inte gör, att det inte är just den lilla kakan som ligger framför mig just när någon kommer med sina goda råd som gör mig tjock!
Ja, så är jag orolig, tycker mina barn. Det gäller dem. Stirrig, kallar en av dem mig. Och så kan jag inte hålla tider. Detta är inte sant, för det kan jag, men jag har svårt för det, det kostar på så att säga. Så vet man inte om jag verkligen kommer förrän jag står i dörren. Ja, jag har ibland svårt att komma iväg eftersom jag bor som jag gör och ibland har jag ont i knäet och ibland har jag värk, och jag kan inte säga på torsdagen om jag mår bra tisdagen efter, som de kräver på logen till exempel. Varför ska man plåga sig om det inte är nödvändigt? Det är väl inget nöje att umgås med någon som har ont någonstans? Till guidejobben kommer jag alltid.
Sedan är jag inte världsbäst på att hålla ordning omkring mig. Men det kan väl folk strunta i när de inte bor här! Det är ju för det mesta bara jag och katten som kan störas av det. Och det gör vi inte!
Ja, sedan har jag fel partifärg och tror på fel sorts kristendom...
När jag läser det här undrar jag förstås själv om jag inte borde byta umgänge åtminstone. Mina barn kan jag tolerera, men varför ha vänner som drar ner en?
För nog har vi väl alla goda och dåliga sidor. En del är noggrannare med vissa saker än andra är. Själv blir jag hypernervös av folk som står i dörren fem minuter före utsatt tid, ja nästan om de håller tiden exakt också.
Är det inte trevligare att försöka poängtera människors positiva sidor, de som kanske inspirerar och höjer andra? Eller växer man själv av att klanka på andra?
Den människa som kommer hit och finner mina böcker intressanta, min musik härlig, min mat och mina kakor goda, mina bilder vackra, mina språkkunskaper imponerande och umgänget med mig inspirerande är välkommen i min vänkrets! Om nu någon sådan människa finns!
Resten kan dra åt...
Så slipper jag må dåligt av allt det negativa! För jag har fått nog!
Att tvingas tänka framåt
När jag just hade stigit upp i morse och stod i duschen ringde telefonen och en man som talade tyska började tala om guidningar i juli 2013. Vi har varit i kontakt tidigare, men jag trodde inte att de blev av. Det är ett stort paket i Blekinge och Småland.
Nu gäller det att planera framåt. Först är det tyskan som man ju inte hör så ofta här. Visserligen har jag lätt för språk, men det gäller ju ändå att hålla dem vid liv. Det är skillnad på två timmars planerad guidning på tyska i Karlskrona, som jag har gjort många gånger, och hela dagar då man ju måste vara spontan och samtala med gästerna.
Men heldagar har jag haft förr. En gång hade jag en jättetrevlig, tysk, katolsk kvinno-kyrkokör. De var så mysiga, och så fort vi var inne i en kyrka började de sjunga. Klockrent!
Guidning är som skola. Man hinner inte sluta det ena verksamhetsåret förrän planeringen av nästa sätter igång.
Det är kul också. Vintern tar jag till inläsning och förkovran. Annars blir det tröttsamt. Man vet inte heller riktigt vilka utmaningar man ställs inför. I somras sträckte sig mina guideturer över ett område från Brömsebro upp till Nyteboda vid skånska gränsen.
Nästa vecka har vi studiebesök på Volvo i Olofström i en av guideföreningarna. Hoppas vädret tillåter en resa dit. Mina vinterdäck är ännu inte påsatta då.
Nu gäller det att planera framåt. Först är det tyskan som man ju inte hör så ofta här. Visserligen har jag lätt för språk, men det gäller ju ändå att hålla dem vid liv. Det är skillnad på två timmars planerad guidning på tyska i Karlskrona, som jag har gjort många gånger, och hela dagar då man ju måste vara spontan och samtala med gästerna.
Men heldagar har jag haft förr. En gång hade jag en jättetrevlig, tysk, katolsk kvinno-kyrkokör. De var så mysiga, och så fort vi var inne i en kyrka började de sjunga. Klockrent!
Guidning är som skola. Man hinner inte sluta det ena verksamhetsåret förrän planeringen av nästa sätter igång.
Det är kul också. Vintern tar jag till inläsning och förkovran. Annars blir det tröttsamt. Man vet inte heller riktigt vilka utmaningar man ställs inför. I somras sträckte sig mina guideturer över ett område från Brömsebro upp till Nyteboda vid skånska gränsen.
Nästa vecka har vi studiebesök på Volvo i Olofström i en av guideföreningarna. Hoppas vädret tillåter en resa dit. Mina vinterdäck är ännu inte påsatta då.
Bilden är från hamnen i Kristianopel, där jag var med en grupp i somras.
Svar?
Ibland känns hela livet förvirrat utan yttre orsak, och det kan kännas som om man inte alls vet vart man är på väg eller om man är på rätt väg.
Jag undrar om jag inte fick bönesvar på en fråga ikväll.Stundtals kan man ju bara känna sig så förundrad...
Jag undrar om jag inte fick bönesvar på en fråga ikväll.Stundtals kan man ju bara känna sig så förundrad...
tisdag 30 oktober 2012
Att vänta på ett liv eller leva det
Igår tyckte jag att TV-programmet "Sommarpratarna" var ytterst intressant. Det var stor skillnad på detta program och på det första med bland andra H.Juholt som höll en mycket låg kvalité, då deltagarna mest verkade dra fram något svagt hos sig själva,vilket de på något sätt försökte göra sig populära på. Det var totalt ointressant i mina ögon.
Men igår var det annorlunda; analytiskt och tänkvärt.
Något som särskilt fastnade i mitt minne var hur en av deltagarna sade att hon hade insett att hon inte levde, utan väntade på ett liv, och så kunde man inte leva.
Detta är förvisso sant. Man bara väntar ibland.
Det är lätt att gå undan i ett liv som det som jag själv lever. Man bor där i sitt hus, omgiven av naturen och några grannar, utanför besvärande stadsliv. Det enda man behöver i många dagar är att gå eller köra ner till affären. Så har man allt.
Att åka till stan eller gå på bio och teater känns många gånger för besvärligt, tycker jag. Dessutom är jag ganska så mätt på både bio och teater efter många år av biobesök och efter en uppväxt där man såg allt, precis allt, som visades på Malmö Stadsteater (så hette den då) och Intiman.
Senare, när vi barn hade flyttat hemifrån, gick våra föräldrar på premiärerna iklädda eleganta kläder.
Det räcker med TV:n. Då slipper man dessutom parkeringsproblem och toaköer.
Jag ser dock till att jag är social ibland även när inte Mannen är här, försöker träffa människor i mina nätverk och tycker att jag är förfärligt duktig när jag har träffat folk tre-fyra gånger någon vecka. För övrigt träffar man alltid på människor man känner nere i affären och en gång i veckan är jag ju faktiskt på akvarellcirkel.
Men det finns kanske samtidigt ett "sedan-liv", ett liv när jag har lyckats få bort tunga kilon, sorterat ordentligt även i de små rummen, när jag har börjat läsa alla de där böckerna...
Jag börjar betvivla att det livet någonsin kommer.
Troligtvis kommer jag att dö i väntan på Livet och överlämna sorterandet till stackars efterlevande.
Men igår var det annorlunda; analytiskt och tänkvärt.
Något som särskilt fastnade i mitt minne var hur en av deltagarna sade att hon hade insett att hon inte levde, utan väntade på ett liv, och så kunde man inte leva.
Detta är förvisso sant. Man bara väntar ibland.
Det är lätt att gå undan i ett liv som det som jag själv lever. Man bor där i sitt hus, omgiven av naturen och några grannar, utanför besvärande stadsliv. Det enda man behöver i många dagar är att gå eller köra ner till affären. Så har man allt.
Att åka till stan eller gå på bio och teater känns många gånger för besvärligt, tycker jag. Dessutom är jag ganska så mätt på både bio och teater efter många år av biobesök och efter en uppväxt där man såg allt, precis allt, som visades på Malmö Stadsteater (så hette den då) och Intiman.
Senare, när vi barn hade flyttat hemifrån, gick våra föräldrar på premiärerna iklädda eleganta kläder.
Det räcker med TV:n. Då slipper man dessutom parkeringsproblem och toaköer.
Jag ser dock till att jag är social ibland även när inte Mannen är här, försöker träffa människor i mina nätverk och tycker att jag är förfärligt duktig när jag har träffat folk tre-fyra gånger någon vecka. För övrigt träffar man alltid på människor man känner nere i affären och en gång i veckan är jag ju faktiskt på akvarellcirkel.
Men det finns kanske samtidigt ett "sedan-liv", ett liv när jag har lyckats få bort tunga kilon, sorterat ordentligt även i de små rummen, när jag har börjat läsa alla de där böckerna...
Jag börjar betvivla att det livet någonsin kommer.
Troligtvis kommer jag att dö i väntan på Livet och överlämna sorterandet till stackars efterlevande.
När nya världar öppnas
Att ha haft flera nära relationer i sitt liv har för- och nackdelar.
Till fördelarna hör, tycker jag, att man väl alltid tillförs något nytt med nya människor som under en tid kan påverka en.
Så kom en av ungdomens kärlekar att ge mig mitt konstintresse genom att idogt släpa med mig på Köpenhamns (han var dansk) muséer och en gång på museér i Paris.
Exmaken fick ut mig i segelbåtar och var även han mycket historiskt intresserad.
Den senaste relationen är, som varje läsare som följer min blogg kan inse, inte alltid en dans på rosor, men till fördelarna hör att det är en intressant man med otroliga kunskaper om mycket. Nu är det väl inte så att detta ger några intressanta samtal, utan snarare så att jag får föreläsningar vid matbordet!:-)
Till de saker som jag inte precis har haft någon kunskap om tidigare hör Sveriges järnvägsnät förr och idag. Här är Mannen expert.
Först kunde jag inte begripa varför vi, när vi var ute och körde någonstans, plötsligt skulle avvika till någon konstig liten ort. Nu vet jag vad som är på gång; då finns där nästan alltid ett gammalt stationshus och en nerlagd järnväg.
I början kände jag mig bara uttråkad av det där, men när jag fick höra att järnvägen i Ronneby en gång också gått ut på redden, det vill säga till hamnen, väcktes min nyfikenhet.
I en av bokklubbarna har jag nu hittat en bok om alla gamla järnvägslinjer, som jag har köpt- till mig själv!
Här öppnas på något sätt en ny värld med alla dessa linjer som har funnits tidigare och där många (de flesta?) nu är nedlagda.
I inledningen till boken kan man läsa att järnvägsnätet har omfattat18 323 km, och det har funnits 7 500 trafikplatser varav ca 4 900 med persontrafik.
Vad jag inte visste var att vi tidigare haft olika lokaltid inom Sverige. När järnvägen öppnades 1862 var det en differens på 24 minuter mellan Stockholm och Göteborg. Detta hade jag alltså ingen aning om. Inte heller att Järnvägen då bestämde att man i tidtabellerna skulle räkna tiden efter Göteborgstid. Först 1.1 1879 fick vi officiellt gemensam tid i Sverige, en tid som sedan förändrades lite 1.1 1900 så att Sverige fick mellaneuropeisk tid efter fastställda tidszoner.
Och så har vi fortfarande vänstertrafik vid dubbelspår i Sverige.
Nya kunskaper ger en ny syn. Ovanstående om tiden har jag lärt i morse. Precis som jag beskrev igår att jag nu ser färger i naturen på ett annat sätt sedan jag började på akvarellkurs, är jag nu mera observant på exempelvis stilen på stationshus. Sådana är faktiskt en dröm för någon med konstintresse.
Till fördelarna hör, tycker jag, att man väl alltid tillförs något nytt med nya människor som under en tid kan påverka en.
Så kom en av ungdomens kärlekar att ge mig mitt konstintresse genom att idogt släpa med mig på Köpenhamns (han var dansk) muséer och en gång på museér i Paris.
Exmaken fick ut mig i segelbåtar och var även han mycket historiskt intresserad.
Den senaste relationen är, som varje läsare som följer min blogg kan inse, inte alltid en dans på rosor, men till fördelarna hör att det är en intressant man med otroliga kunskaper om mycket. Nu är det väl inte så att detta ger några intressanta samtal, utan snarare så att jag får föreläsningar vid matbordet!:-)
Till de saker som jag inte precis har haft någon kunskap om tidigare hör Sveriges järnvägsnät förr och idag. Här är Mannen expert.
Först kunde jag inte begripa varför vi, när vi var ute och körde någonstans, plötsligt skulle avvika till någon konstig liten ort. Nu vet jag vad som är på gång; då finns där nästan alltid ett gammalt stationshus och en nerlagd järnväg.
I början kände jag mig bara uttråkad av det där, men när jag fick höra att järnvägen i Ronneby en gång också gått ut på redden, det vill säga till hamnen, väcktes min nyfikenhet.
I en av bokklubbarna har jag nu hittat en bok om alla gamla järnvägslinjer, som jag har köpt- till mig själv!
Här öppnas på något sätt en ny värld med alla dessa linjer som har funnits tidigare och där många (de flesta?) nu är nedlagda.
I inledningen till boken kan man läsa att järnvägsnätet har omfattat18 323 km, och det har funnits 7 500 trafikplatser varav ca 4 900 med persontrafik.
Vad jag inte visste var att vi tidigare haft olika lokaltid inom Sverige. När järnvägen öppnades 1862 var det en differens på 24 minuter mellan Stockholm och Göteborg. Detta hade jag alltså ingen aning om. Inte heller att Järnvägen då bestämde att man i tidtabellerna skulle räkna tiden efter Göteborgstid. Först 1.1 1879 fick vi officiellt gemensam tid i Sverige, en tid som sedan förändrades lite 1.1 1900 så att Sverige fick mellaneuropeisk tid efter fastställda tidszoner.
Och så har vi fortfarande vänstertrafik vid dubbelspår i Sverige.
Nya kunskaper ger en ny syn. Ovanstående om tiden har jag lärt i morse. Precis som jag beskrev igår att jag nu ser färger i naturen på ett annat sätt sedan jag började på akvarellkurs, är jag nu mera observant på exempelvis stilen på stationshus. Sådana är faktiskt en dröm för någon med konstintresse.
Från ett vykort på Ronneby järnvägsstation ca 1900.
måndag 29 oktober 2012
Synd om flyktingarna, men en del skär guld med täljkniv!
Det förväntas alltså en kraftig ökning av flyktingar nästa år, och redan nu vittnar flyktingar på undermåliga förläggningar (där fastighetsägaren får in stora summor pengar???) om olidliga förhållanden.
Vi som har jobbat med asylsökanden vet hur det kan se ut. Kommunerna har ofta inte resurser att ta emot outbildade flyktingar! Det finns till exempel inte utbildade lärare som kan undervisa analfabeter och inga resurser till en ordentlig invandrarundervisning ens för dem som har bättre skolunderbyggnad. Men är otroligt nonchalant många gånger med vilka man sätter som lärare på de här grupperna.
Jag har själv varit med om hur elever har slängts ut i den vanliga undervisningen direkt och fått sitta där utan att begripa ett ord svenska, för att det bara har funnits begränsade möjligheter till undervisning. De har då fått gå ifrån den vanliga undervisningen- som de inte har begripit ett dugg av- för att få svenskundervisning några timmar.
Det finns inte heller bostäder och jobb!
Det finns ju inte bostäder till hemlösa eller ungdomar eller andra som inte har stått i kö i massor av år i storstäderna.Jobben saknas. Det saknas jobb för okvalificerad arbetskraft, och det saknas jobb för dem som har blivit arbetslösa efter många års yrkesarbete när fabriker har flyttat eller lagt ner.
Sanningen är- vad okunniga och verklighetsfrämmande miljöpartister och en och annan folkpartist än säger-
SVERIGES KOMMUNER HAR INTE RESURSER TILL DENNA STORA FLYKTINGSTRÖM.
Vi som har sett hur mottagandet kan fungera vet detta! Andra borde bli medvetna om det!
Och medan de andra partierna blundar växer SD så det knakar.
Är det förvånande?
Vi som har jobbat med asylsökanden vet hur det kan se ut. Kommunerna har ofta inte resurser att ta emot outbildade flyktingar! Det finns till exempel inte utbildade lärare som kan undervisa analfabeter och inga resurser till en ordentlig invandrarundervisning ens för dem som har bättre skolunderbyggnad. Men är otroligt nonchalant många gånger med vilka man sätter som lärare på de här grupperna.
Jag har själv varit med om hur elever har slängts ut i den vanliga undervisningen direkt och fått sitta där utan att begripa ett ord svenska, för att det bara har funnits begränsade möjligheter till undervisning. De har då fått gå ifrån den vanliga undervisningen- som de inte har begripit ett dugg av- för att få svenskundervisning några timmar.
Det finns inte heller bostäder och jobb!
Det finns ju inte bostäder till hemlösa eller ungdomar eller andra som inte har stått i kö i massor av år i storstäderna.Jobben saknas. Det saknas jobb för okvalificerad arbetskraft, och det saknas jobb för dem som har blivit arbetslösa efter många års yrkesarbete när fabriker har flyttat eller lagt ner.
Sanningen är- vad okunniga och verklighetsfrämmande miljöpartister och en och annan folkpartist än säger-
SVERIGES KOMMUNER HAR INTE RESURSER TILL DENNA STORA FLYKTINGSTRÖM.
Vi som har sett hur mottagandet kan fungera vet detta! Andra borde bli medvetna om det!
Och medan de andra partierna blundar växer SD så det knakar.
Är det förvånande?
Är sossarna ute och turnerar om vinstbegränsningar?
Vi är nog många som ställer oss lite frågande till Socialdemokraternas senaste utspel om begränsade vinster hos privata vård- och skolanordnare.
Tror de att verksamheterna bara bedrivs på kommun/landstingsbidrag? Jag funderar. Som före detta rektor verkar förslaget på mig ogenomtänkt och märkligt. Detta är ju privat företagsamhet. Inte kan man väl tvinga dem att begränsa vinster som inte kommer från skatteintäkter?
Vad man skulle kunna göra är väl att man har någon sorts kvalitetsuppföljning, och om denna inte höll kunde man ju då diskutera om detta företag skulle få fortsätta med sin verksamhet.
Med mina erfarenheter undrar jag om socialdemokraterna verkligen har kunskaper i verksamheter av det här slaget.
På folkhögskolor har man många intäkter av annat slag än bidrag av allmänna medel. Man kan ha uthyrning av lokaler, konferenser, intäkter av servering av mat för elever och andra. Samma sak måste ju gälla hos många andra utbildningsanordnare.
Skulle kommunen gå in och begära vinstbegränsning på sådant? Eller tror de att kommun/landstingsbidragen kan ge fantasisummor i vinst? I så fall måste verksamheterna ha utmärkta ledare!
Nej, de goda Socialdemokraterna får nog anlita andra experter innan de kommer med sådana förslag! Det hela verkar ytterst ogenomtänkt.
Det är väl inte alldeles säkert att en före detta facklig företrädare har kvalifikationer nog för att veta hur en skola eller ett vårdhem drivs. Detta kräver erfarenhet och budgetinsikter.
Här räcker det inte med vackra ord!
Tror de att verksamheterna bara bedrivs på kommun/landstingsbidrag? Jag funderar. Som före detta rektor verkar förslaget på mig ogenomtänkt och märkligt. Detta är ju privat företagsamhet. Inte kan man väl tvinga dem att begränsa vinster som inte kommer från skatteintäkter?
Vad man skulle kunna göra är väl att man har någon sorts kvalitetsuppföljning, och om denna inte höll kunde man ju då diskutera om detta företag skulle få fortsätta med sin verksamhet.
Med mina erfarenheter undrar jag om socialdemokraterna verkligen har kunskaper i verksamheter av det här slaget.
På folkhögskolor har man många intäkter av annat slag än bidrag av allmänna medel. Man kan ha uthyrning av lokaler, konferenser, intäkter av servering av mat för elever och andra. Samma sak måste ju gälla hos många andra utbildningsanordnare.
Skulle kommunen gå in och begära vinstbegränsning på sådant? Eller tror de att kommun/landstingsbidragen kan ge fantasisummor i vinst? I så fall måste verksamheterna ha utmärkta ledare!
Nej, de goda Socialdemokraterna får nog anlita andra experter innan de kommer med sådana förslag! Det hela verkar ytterst ogenomtänkt.
Det är väl inte alldeles säkert att en före detta facklig företrädare har kvalifikationer nog för att veta hur en skola eller ett vårdhem drivs. Detta kräver erfarenhet och budgetinsikter.
Här räcker det inte med vackra ord!
Höjdpunkter
En av de stående höjdpunkterna under veckan är för mig akvarellcirkeln.
Det är en fröjd att sitta i två timmar i lugn och ro och försöka skapa. Vår lärare är utbildad bildlärare, en gammal kollega till mig, och mycket duktig, och vi är nu som grupp inne på den tredje terminen. Förra hösten var det kalligrafi, och i våras började vi med akvarellmålningen.
Som ung ritade jag mycket och hade funderingar på att yrkesmässigt jobba med konst på något sätt. Jag har också konsthistoria som mitt huvudämne i min fil.kand.examen från Lunds universitet och är utbildad folkhögskollärare i estetiska ämnen.
Därför känns det extra roligt att på gamla dagar få ta upp detta intresse. Men akvarell har jag inte målat förr. Det är ganska svårt.
Idag talade vi om hur vi nu ser både på naturen och bilder på ett nytt sätt. Det är mycket intressant, för man ser färgskiftningarna med nya ögon.
Idag var det min tur att ha kaffe och hembakade kakor med mig. Jag hade provat för mig nya recept och kakorna uppskattades mycket. Ja, de blev faktiskt lyckade, tycker även jag.
Det är en fröjd att sitta i två timmar i lugn och ro och försöka skapa. Vår lärare är utbildad bildlärare, en gammal kollega till mig, och mycket duktig, och vi är nu som grupp inne på den tredje terminen. Förra hösten var det kalligrafi, och i våras började vi med akvarellmålningen.
Som ung ritade jag mycket och hade funderingar på att yrkesmässigt jobba med konst på något sätt. Jag har också konsthistoria som mitt huvudämne i min fil.kand.examen från Lunds universitet och är utbildad folkhögskollärare i estetiska ämnen.
Därför känns det extra roligt att på gamla dagar få ta upp detta intresse. Men akvarell har jag inte målat förr. Det är ganska svårt.
Idag talade vi om hur vi nu ser både på naturen och bilder på ett nytt sätt. Det är mycket intressant, för man ser färgskiftningarna med nya ögon.
söndag 28 oktober 2012
Trött på...
Jag blir så trött på allt tjafs och alla ord, så jag tog bort tre blogginlägg.
Jag skiter i ormarna och har bakat kakor i stället!
Jag skiter i ormarna och har bakat kakor i stället!
lördag 27 oktober 2012
Rasande ut ur garderoben
Jag har just tittat på reprisen av Hübinette, ett program som jag tycker är mycket sevärt.
Den här gången var det alltså Elisabeth Ohlson-Wallin, den ibland kontroversiella fotografen, som var en av gästerna.
Hennes bilder väcker ju ständigt stor uppståndelse, alltifrån Ecce Homo på 1990-talet till den senaste med kungen och hans kompisar som äter pizza på Camilla H. medan drottningen försöker tvätta bort ett hakkors på golvet.
Den är väl talande, fast jag tycker inte att man ska behöva stå till svars för sina fäders missgärningar.
Intervjun med Elisabeth O.W. väckte säkert tankar hos många. Det är kanske lätt att se henne som enbart en provokatör och inte riktigt förstå det raseri hon måste bära på beroende på de erfarenheter hon har gjort i samhället som homosexuell. Bara sedan 1980-talet har det ju runnit mycket vatten under broarna.
Hon rasar, hon pekar på missförhållanden och på fördomar och fördömanden. Och ändå är det alltså mycket som har hänt som är positivt.
För mig är det stor skillnad på Lars Vilks och henne. Den förre är för mig bara en provokatör och narcissist som vill ha uppmärksamhet, medan Elisabeth Ohlson- Wallin har ett starkt budskap, en vilja att riva ner täckelser och avslöja ondska och förföljelse. Tvärtom mot Vilks. Där är det ju han som förföljer och kränker.
Man måste nog själv hoppa ur sina garderober, även om det alltid är riskfyllt att göra detta. Att öppna dörren till hälften, och vänta på att någon annan ska slita upp dörren helt, är knappast en framkomlig väg, även om det naturligtvis är ett steg på vägen. Risken är att dörren står där på glänt och bara orsakar drag på alla dem som befinner sig i rummet.
Den här gången var det alltså Elisabeth Ohlson-Wallin, den ibland kontroversiella fotografen, som var en av gästerna.
Hennes bilder väcker ju ständigt stor uppståndelse, alltifrån Ecce Homo på 1990-talet till den senaste med kungen och hans kompisar som äter pizza på Camilla H. medan drottningen försöker tvätta bort ett hakkors på golvet.
Den är väl talande, fast jag tycker inte att man ska behöva stå till svars för sina fäders missgärningar.
Intervjun med Elisabeth O.W. väckte säkert tankar hos många. Det är kanske lätt att se henne som enbart en provokatör och inte riktigt förstå det raseri hon måste bära på beroende på de erfarenheter hon har gjort i samhället som homosexuell. Bara sedan 1980-talet har det ju runnit mycket vatten under broarna.
Hon rasar, hon pekar på missförhållanden och på fördomar och fördömanden. Och ändå är det alltså mycket som har hänt som är positivt.
För mig är det stor skillnad på Lars Vilks och henne. Den förre är för mig bara en provokatör och narcissist som vill ha uppmärksamhet, medan Elisabeth Ohlson- Wallin har ett starkt budskap, en vilja att riva ner täckelser och avslöja ondska och förföljelse. Tvärtom mot Vilks. Där är det ju han som förföljer och kränker.
Man måste nog själv hoppa ur sina garderober, även om det alltid är riskfyllt att göra detta. Att öppna dörren till hälften, och vänta på att någon annan ska slita upp dörren helt, är knappast en framkomlig väg, även om det naturligtvis är ett steg på vägen. Risken är att dörren står där på glänt och bara orsakar drag på alla dem som befinner sig i rummet.
fredag 26 oktober 2012
Redan uppretad
Vaknade jättetidigt och kunde inte somna om. Hämtade in lokaltidningen - den räcker, DN och SvD orkar jag inte med- och läste recensionen av Susanna Alakoskis bok om Fattigsverige.Politisk propaganda för V?
Och nu ska jag skriva något som kommer en del av er som läser det att mena att det är typiskt medelklassigt.
Vi kan alla drabbas av olyckor, av arbetslöshet, skilsmässor och av sjukdom. Detta kan vi inte rå för. Men lite blir vi hjälpta om vi har garderat oss med A-kassa och försäkringar.
Men att folk dricker, det är inget som drabbar dem. Eller att folk hamnar i fängelse eller knarkar. Detta är något som individen själv åstadkommer och som individen själv måste ta ansvar för.
Samhället kan inte ha alla skyldigheter!
Jag blir faktiskt irriterad på allt detta tycka- synd- om dravel. Har det personliga ansvaret helt upphört i de vänstervridnas led?
Själv slet jag med två extraknäck efter skilsmässan när jag blev ensamstående med ett barn och betalade underhållsbidrag till mitt andra barn, vilket alltså jämnade ut det jag fick. Här var det inga bidrag någonstans ifrån, inte ens bostadsbidrag. Och jag hade inga förväntningar på att någon stat eller kommun skulle ta hand om mig. Det fanns liksom inte i min föreställningsvärld.
Vi har olika livshållning. En del människor är det synd om för att de inte ids sköta sig.
Och nu ska jag skriva något som kommer en del av er som läser det att mena att det är typiskt medelklassigt.
Vi kan alla drabbas av olyckor, av arbetslöshet, skilsmässor och av sjukdom. Detta kan vi inte rå för. Men lite blir vi hjälpta om vi har garderat oss med A-kassa och försäkringar.
Men att folk dricker, det är inget som drabbar dem. Eller att folk hamnar i fängelse eller knarkar. Detta är något som individen själv åstadkommer och som individen själv måste ta ansvar för.
Samhället kan inte ha alla skyldigheter!
Jag blir faktiskt irriterad på allt detta tycka- synd- om dravel. Har det personliga ansvaret helt upphört i de vänstervridnas led?
Själv slet jag med två extraknäck efter skilsmässan när jag blev ensamstående med ett barn och betalade underhållsbidrag till mitt andra barn, vilket alltså jämnade ut det jag fick. Här var det inga bidrag någonstans ifrån, inte ens bostadsbidrag. Och jag hade inga förväntningar på att någon stat eller kommun skulle ta hand om mig. Det fanns liksom inte i min föreställningsvärld.
Vi har olika livshållning. En del människor är det synd om för att de inte ids sköta sig.
torsdag 25 oktober 2012
Ingen tid att leva
Mina tre pojkvänner från tonårstiden är borta ur tiden. Det känns konstigt.
Vissheten att jag nu är inne på sista delen av livet blir påtaglig. De första åren efter pensioneringen satte jag igång med en febril utbildning för en ny yrkesverksamhet. Jag läste franska, latin och tyska på universitetet och gick tre olika guideutbildningar, en på tyska.
Nu har jag arbetat som guide tre somrar.
Men nu, när jag ser tillbaka på mitt liv, inser jag helt klart att det har funnits mycket liten tid till besinning och eftertanke, ja till och med lite tid att leva.
Relationerna är alltid det som har fått ta stryk för mig. I de pressade lägen mitt uppdrivna tempo ibland har gett, har jag helt enkelt inte orkat med sådana.
Och här sitter jag nu med en hög böcker som det nog skulle ta tre liv att läsa igenom - till exempel.
Dags för omprioriteringar nu? Klockan är kanske fem i tolv- om inte mer!
Vissheten att jag nu är inne på sista delen av livet blir påtaglig. De första åren efter pensioneringen satte jag igång med en febril utbildning för en ny yrkesverksamhet. Jag läste franska, latin och tyska på universitetet och gick tre olika guideutbildningar, en på tyska.
Nu har jag arbetat som guide tre somrar.
Men nu, när jag ser tillbaka på mitt liv, inser jag helt klart att det har funnits mycket liten tid till besinning och eftertanke, ja till och med lite tid att leva.
Relationerna är alltid det som har fått ta stryk för mig. I de pressade lägen mitt uppdrivna tempo ibland har gett, har jag helt enkelt inte orkat med sådana.
Och här sitter jag nu med en hög böcker som det nog skulle ta tre liv att läsa igenom - till exempel.
Dags för omprioriteringar nu? Klockan är kanske fem i tolv- om inte mer!
Frivilliga val?
I Babel i söndags medverkade Susanna Alakoski och talade om sin nya bok om Fattigsverige.
Egentligen är jag lite trött på den socialistiska kulturen här i landet, och jag menar att barn kan fara väldigt illa även som rika. Det verkar som om hela livet handlar om pengar när de socialistiska författarna framträder. I själva verket kan naturligtvis fattiga barn få mycket kärlek och rika barn leva i stor själslig nöd med frånvarande föräldrar som är upptagna av annat än barnen.
Men detta begriper nog inte socialisterna som har klassklättrat, för de har bara sett sina egna miljöer och verkar inte ha en aning om hur tom medelklassen/överklassen kan eka.
Och vem är intresserad av att läsa medelklassens historia?
Nej, du ska ha begått brott och suttit i fängelse eller ha föräldrar som har varit alkoholister eller utsatt dig för incest,då blir du intressant i detta borgerligt styrda land med stark vänsterkultur.
Men, frånsett detta, som jag har skrivit många gånger om, så sade Susanna Alakoski saker i den mycket intressanta intervjun som starkt fastnade hos mig.
Hon talade nämligen om "frivilligheten" som egentligen inte var en frivillighet utan påtvingad. Hon berättade till exempel att hon hade lämnat sitt föräldrahem "frivilligt", men i själva verket hade hon varit tvungen för att överleva.
Så är det nog ofta för oss. Grandiosa människor gör en massa frivilliga, men påtvingade val. De lämnar till exempel relationer så fort det börjar brännas, så att de inte blir övergivna. De slutar på jobben innan de blir uppsagda etcetera, etcetera.
Vi är nog inte alltid medvetna om de riktigt stora valen i våra liv. Inte förrän i efterhand.
Själv har jag några riktigt genomgripande saker som jag har gjort.
Ett stort val var när jag bröt förlovningen med min italienske fästman och därmed kom att stanna i Sverige i stället för att flytta till Italien. Detta var mycket större än jag förstod den gången och efteråt kändes det lite krisartat när jag ganska snabbt satt i ett trist förortsområde till Lund och var gift med en svensk, långt borta från italiensk kultur och puls.
Varför detta steg?
Det hela kändes för stort, jag var för feg, uppbrottet från min familj var för mycket för mig. Och i sådana lägen kan det mycket väl hända att man blir förälskad i någon annan. Det blir en psykologisk flykt, tror jag.
På den tiden var det lång väg till Italien och det var inte så vanligt att människor gifte sig utomlands. Livet var inte så internationellt.
Mycket senare i livet har det så dykt upp situationer där lösningen skulle innebära stora omvälvande saker som skulle ge effekt för många för resten av livet. Även där kan jag se att den där psykologiska flykten har inträffat.
Det blir enklare så här, kan man tänka. Mycket enklare för många människor, och så kan man blunda för fakta så långt det går. Det har jag inte sett! Det har jag inte hört! Det har jag inte förstått!
Men man har både sett, hört och förstått. Vad man inte har gjort är att man inte har vågat!
Egentligen är jag lite trött på den socialistiska kulturen här i landet, och jag menar att barn kan fara väldigt illa även som rika. Det verkar som om hela livet handlar om pengar när de socialistiska författarna framträder. I själva verket kan naturligtvis fattiga barn få mycket kärlek och rika barn leva i stor själslig nöd med frånvarande föräldrar som är upptagna av annat än barnen.
Men detta begriper nog inte socialisterna som har klassklättrat, för de har bara sett sina egna miljöer och verkar inte ha en aning om hur tom medelklassen/överklassen kan eka.
Och vem är intresserad av att läsa medelklassens historia?
Nej, du ska ha begått brott och suttit i fängelse eller ha föräldrar som har varit alkoholister eller utsatt dig för incest,då blir du intressant i detta borgerligt styrda land med stark vänsterkultur.
Men, frånsett detta, som jag har skrivit många gånger om, så sade Susanna Alakoski saker i den mycket intressanta intervjun som starkt fastnade hos mig.
Hon talade nämligen om "frivilligheten" som egentligen inte var en frivillighet utan påtvingad. Hon berättade till exempel att hon hade lämnat sitt föräldrahem "frivilligt", men i själva verket hade hon varit tvungen för att överleva.
Så är det nog ofta för oss. Grandiosa människor gör en massa frivilliga, men påtvingade val. De lämnar till exempel relationer så fort det börjar brännas, så att de inte blir övergivna. De slutar på jobben innan de blir uppsagda etcetera, etcetera.
Vi är nog inte alltid medvetna om de riktigt stora valen i våra liv. Inte förrän i efterhand.
Själv har jag några riktigt genomgripande saker som jag har gjort.
Ett stort val var när jag bröt förlovningen med min italienske fästman och därmed kom att stanna i Sverige i stället för att flytta till Italien. Detta var mycket större än jag förstod den gången och efteråt kändes det lite krisartat när jag ganska snabbt satt i ett trist förortsområde till Lund och var gift med en svensk, långt borta från italiensk kultur och puls.
Varför detta steg?
Det hela kändes för stort, jag var för feg, uppbrottet från min familj var för mycket för mig. Och i sådana lägen kan det mycket väl hända att man blir förälskad i någon annan. Det blir en psykologisk flykt, tror jag.
På den tiden var det lång väg till Italien och det var inte så vanligt att människor gifte sig utomlands. Livet var inte så internationellt.
Mycket senare i livet har det så dykt upp situationer där lösningen skulle innebära stora omvälvande saker som skulle ge effekt för många för resten av livet. Även där kan jag se att den där psykologiska flykten har inträffat.
Det blir enklare så här, kan man tänka. Mycket enklare för många människor, och så kan man blunda för fakta så långt det går. Det har jag inte sett! Det har jag inte hört! Det har jag inte förstått!
Men man har både sett, hört och förstått. Vad man inte har gjort är att man inte har vågat!
onsdag 24 oktober 2012
Så glad jag blev..
när jag vid byns sopcontainrar (där är man ofta!) träffade på en av byborna som berättade att hon läste min blogg varje dag.
Tack för dina vänliga ord!
Sådant ger energi!
Ibland tänker jag på att ge upp bloggandet, för det tar tid att hålla igång en blogg om man ska hålla uppe läsarantalet. Men så dyker det upp en uppmuntrande kommentar, eller jag träffar på någon som säger något positivt och då fortsätter jag...
Tack för dina vänliga ord!
Sådant ger energi!
Ibland tänker jag på att ge upp bloggandet, för det tar tid att hålla igång en blogg om man ska hålla uppe läsarantalet. Men så dyker det upp en uppmuntrande kommentar, eller jag träffar på någon som säger något positivt och då fortsätter jag...
Torka aldrig tårar...
Vi är givetvis många som har följt Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" på TV. Själv såg jag inte första avsnittet och hade egentligen inte tänkt se serien, men efter det andra kändes det omöjligt att inte se det tredje och sista. Det kändes äkta.
Minnet av tiden före sekelskiftet, kan man väl gott säga, och stegen från en kriminalisering av homosexualiteten till dagens äktenskap har varit omvälvande för många och både långsam och snabb.
Jag undrar om Åke Green hade kunnat få gehör för sina vulgariteter idag. Homosexualitet har ju normaliserats på de flesta platser i Sverige nu. Den kärleken är inte längre förbjuden.
Samtidigt kan jag personligen undra om någon i Sverige tror att kärleken mellan människor av samma kön har varit den enda "förbjudna" kärleken. Det finns annan kärlek som av omgivningen ses så opassande på grund av sociala omständigheter att den aldrig har fått blomstra. Mod som svek, ingen som egentligen vågade säga de förlösande orden, hänsyn till andra, men aldrig till sig själv.
Men vem hade rätten att bestämma över andras liv och lycka? Egentligen.
En dag är det nog definitivt för sent, även om man fortfarande lever. Eller? För vem skulle orka...? Du?
Minnet av tiden före sekelskiftet, kan man väl gott säga, och stegen från en kriminalisering av homosexualiteten till dagens äktenskap har varit omvälvande för många och både långsam och snabb.
Jag undrar om Åke Green hade kunnat få gehör för sina vulgariteter idag. Homosexualitet har ju normaliserats på de flesta platser i Sverige nu. Den kärleken är inte längre förbjuden.
Samtidigt kan jag personligen undra om någon i Sverige tror att kärleken mellan människor av samma kön har varit den enda "förbjudna" kärleken. Det finns annan kärlek som av omgivningen ses så opassande på grund av sociala omständigheter att den aldrig har fått blomstra. Mod som svek, ingen som egentligen vågade säga de förlösande orden, hänsyn till andra, men aldrig till sig själv.
Men vem hade rätten att bestämma över andras liv och lycka? Egentligen.
En dag är det nog definitivt för sent, även om man fortfarande lever. Eller? För vem skulle orka...? Du?
tisdag 23 oktober 2012
Bland dem som inte längre finns i mitt liv
Jag ska byta telefonbok. Jo, jag hör till de omoderna som inte har allting i mobilen. Ja, jag till och med köpte en ny mobiltelefon som är en telefon, dock med radio och kamera, men det visste jag inte förrän jag kom hem och läste instruktionsboken. Fast kameran använder jag inte, för jag älskar min lilla, rosa digitalkamera som jag har fått av min son och sonhustru
Anledningen till att jag ska byta telefonbok är att alltför många personer i den nu är döda. Idag räknade jag dem. Nio stycken!
Men folk behöver ju inte vara döda för att vara borta från ens liv. Till dem som jag tidigare har hört samman med hör mina gamla folkpartikamrater. Dem saknar jag, fast inte den folkpartistiska politiken. Den är för kall för mig.
Ikväll fick jag träffa flera av dem på en träff med Ronnebyalliansen på en restaurang. Där åt vi en härlig gulaschsoppa, fick information om politiken i kommunen och försökte göra melodikryss som folkpartiets starke man hade gjort.
Det var mysigt att se det gamla partifolket igen!
Kanske finns det för många sådana där gamla sammanhang i mitt liv. En del människor från dessa har jag fortfarande kontakt med, men ibland undrar jag hur det hade varit om man hade stannat länge någonstans. Länge på ett jobb och länge i relationer.
Längst har jag varit elva år på ett jobb. Ja, och så var jag ju faktiskt gift i femton år! Det tycker inte jag var så illa!
Anledningen till att jag ska byta telefonbok är att alltför många personer i den nu är döda. Idag räknade jag dem. Nio stycken!
Men folk behöver ju inte vara döda för att vara borta från ens liv. Till dem som jag tidigare har hört samman med hör mina gamla folkpartikamrater. Dem saknar jag, fast inte den folkpartistiska politiken. Den är för kall för mig.
Ikväll fick jag träffa flera av dem på en träff med Ronnebyalliansen på en restaurang. Där åt vi en härlig gulaschsoppa, fick information om politiken i kommunen och försökte göra melodikryss som folkpartiets starke man hade gjort.
Det var mysigt att se det gamla partifolket igen!
Kanske finns det för många sådana där gamla sammanhang i mitt liv. En del människor från dessa har jag fortfarande kontakt med, men ibland undrar jag hur det hade varit om man hade stannat länge någonstans. Länge på ett jobb och länge i relationer.
Längst har jag varit elva år på ett jobb. Ja, och så var jag ju faktiskt gift i femton år! Det tycker inte jag var så illa!
Att grumla någons glädje
När jag för en stund sedan plockade fram en cd kom jag att tänka på hur lätt det kan vara att ta udden av någons glädje.
För tolv år sedan läste jag musikvetenskap på dåvarande Växjö universitet och i samband med det var jag extra observant på vad som fanns på marknaden som kunde stärka mina kunskaper.
Jag hittade då en serie med cd-skivor från olika klassiska musikstilar, kombinerade med blad till en pärm, som jag tyckte var mycket intressanta. I den lilla pärmen samlade man musikhistoria, orkesterinstrument, musikgenrer och musikaliska termer. Ja, jag kände mig riktigt entusiastisk.
På den tiden var jag ständigt ensamboende och hade alltså bara vänner och släkt att kommunicera med. En dag när jag hade en väninna på besök tänkte jag att nu ska jag äntligen få visa mitt lilla "fynd" för någon.
Entusiastisk plockade jag fram pärmen och visade på samlingen av cd-skivor. Men hon var ytterst sval, för att inte säga lite föraktfull, för musik skulle man inte köpa på det sättet, tyckte hon. Inte heller tittade hon närmare på pärmen med allt det intressanta innehållet, utan lade snabbt undan den.
Jag kände mig både snopen och besviken. Det som jag hade tyckt var så unikt och intressant kändes inte längre så värdefullt. I stället kände jag på något sätt att jag gjorde fel som samlade på musik utan att direkt själv välja cd:arna, för de skickades ju till mig.
Händelsen lärde mig hur otroligt lätt det är att grusa någons glädje och att få en människa att känna sig förminskad.
Detta bör vi nog tänka på i olika situationer!
För tolv år sedan läste jag musikvetenskap på dåvarande Växjö universitet och i samband med det var jag extra observant på vad som fanns på marknaden som kunde stärka mina kunskaper.
Jag hittade då en serie med cd-skivor från olika klassiska musikstilar, kombinerade med blad till en pärm, som jag tyckte var mycket intressanta. I den lilla pärmen samlade man musikhistoria, orkesterinstrument, musikgenrer och musikaliska termer. Ja, jag kände mig riktigt entusiastisk.
På den tiden var jag ständigt ensamboende och hade alltså bara vänner och släkt att kommunicera med. En dag när jag hade en väninna på besök tänkte jag att nu ska jag äntligen få visa mitt lilla "fynd" för någon.
Entusiastisk plockade jag fram pärmen och visade på samlingen av cd-skivor. Men hon var ytterst sval, för att inte säga lite föraktfull, för musik skulle man inte köpa på det sättet, tyckte hon. Inte heller tittade hon närmare på pärmen med allt det intressanta innehållet, utan lade snabbt undan den.
Jag kände mig både snopen och besviken. Det som jag hade tyckt var så unikt och intressant kändes inte längre så värdefullt. I stället kände jag på något sätt att jag gjorde fel som samlade på musik utan att direkt själv välja cd:arna, för de skickades ju till mig.
Händelsen lärde mig hur otroligt lätt det är att grusa någons glädje och att få en människa att känna sig förminskad.
Detta bör vi nog tänka på i olika situationer!
Så är det och så har det varit med kyrkan!
Ränderna går faktiskt inte ur en massa saker. Är man historiskt intresserad kan man tydligt se detta.
Den roll kyrkan har tagit av att vara till för de rätta, de präktiga, de mest moraliska medan andra ska utestängas eller känna sig ovärdiga finns på många sätt kvar i dag.
Ja, ibland är det till och med så att man kan tycka att kyrkan mest verkar vara till för de besuttna. Fattigt folk har inte tillträde till aktiviteter som kostar för mycket för dem.
Titta bara på de präktiga damer som ibland befolkar syföreningarna, eller de högtidliga herrarna som står där i sina kostymer på söndagarna.
Kanske är det annorlunda i storstäderna. Jag tror det. I vart fall har jag uppfattat det så när jag har besökt någon kyrka i exempelvis Stockholm. Kyrkorna ger ett öppnare intryck.
Men bakom högtidligheten och "finheten" finns det garanterat mycket vånda hos enskilda församlingsmedlemmar eller kanske till och med hos prästerna!
Den roll kyrkan har tagit av att vara till för de rätta, de präktiga, de mest moraliska medan andra ska utestängas eller känna sig ovärdiga finns på många sätt kvar i dag.
Ja, ibland är det till och med så att man kan tycka att kyrkan mest verkar vara till för de besuttna. Fattigt folk har inte tillträde till aktiviteter som kostar för mycket för dem.
Titta bara på de präktiga damer som ibland befolkar syföreningarna, eller de högtidliga herrarna som står där i sina kostymer på söndagarna.
Kanske är det annorlunda i storstäderna. Jag tror det. I vart fall har jag uppfattat det så när jag har besökt någon kyrka i exempelvis Stockholm. Kyrkorna ger ett öppnare intryck.
Men bakom högtidligheten och "finheten" finns det garanterat mycket vånda hos enskilda församlingsmedlemmar eller kanske till och med hos prästerna!
måndag 22 oktober 2012
Ingen anledning att lämna kyrkan?
Jag har ingen anledning att lämna kyrkan för ulvarnas skull, skrev en vänlig människa på en kommentar häromdagen.
Men jag passar kanske inte där!
Från Växjö stift blev jag utköpt efter 6,5 års tid som rektor. Det var nuvarande ärkebiskopen som var med i den processen i sin dåvarande roll som biskop. Han var först min ordförande, sedan medlem i styrelsens AU. (Ja, nu tror jag aldrig att detta hade hänt med den tidigare biskopen som tragiskt omkom i en bilolycka, och som hade uttryckt hur nöjda stiftet var med mig just före olyckan. Men han var ju död då.)
I KviSk i Lunds stift kände jag mig så illa behandlad av den kvinnliga ordföranden att jag har slutat åka på styrelsemötena. Överlägsna, högfärdiga damer (min åsikt) är inte min melodi!
En tidigare närstående vän påstod att han hade slutat gå i kyrkan på grund av mig och att det var sådana som jag (och andra med mig) som förstörde Svenska kyrkan.
Nej, jag passar nog inte i Svenska kyrkan!
Och vem vet, detta är kanske ett friskhetstecken!
Gud finns ju, som jag brukar skriva, trots kyrkan!
Och så kan ju tidigare vännen återvända till sin kyrka, där nattvarden har rätt alkoholhalt, och inga ovärdiga människor stör honom längre!
Men jag passar kanske inte där!
Från Växjö stift blev jag utköpt efter 6,5 års tid som rektor. Det var nuvarande ärkebiskopen som var med i den processen i sin dåvarande roll som biskop. Han var först min ordförande, sedan medlem i styrelsens AU. (Ja, nu tror jag aldrig att detta hade hänt med den tidigare biskopen som tragiskt omkom i en bilolycka, och som hade uttryckt hur nöjda stiftet var med mig just före olyckan. Men han var ju död då.)
I KviSk i Lunds stift kände jag mig så illa behandlad av den kvinnliga ordföranden att jag har slutat åka på styrelsemötena. Överlägsna, högfärdiga damer (min åsikt) är inte min melodi!
En tidigare närstående vän påstod att han hade slutat gå i kyrkan på grund av mig och att det var sådana som jag (och andra med mig) som förstörde Svenska kyrkan.
Nej, jag passar nog inte i Svenska kyrkan!
Och vem vet, detta är kanske ett friskhetstecken!
Gud finns ju, som jag brukar skriva, trots kyrkan!
Och så kan ju tidigare vännen återvända till sin kyrka, där nattvarden har rätt alkoholhalt, och inga ovärdiga människor stör honom längre!
-Nu får de ta hand om mig! sade frun.
För många år sedan talade jag med en kvinna som gång på gång hade upptäckt att hennes man hade andra älskarinnor förutom henne, hans fru.
Nu hade hon fått nog och skulle skiljas.
Men då sade hon något som förvånade mig mycket. Hon sade nämligen
- Nu får de ta hand om mig!
och syftade på vännerna runt henne.
Jag tänkte mycket på det där. Den tanken hade aldrig dykt upp hos mig, att jag tänkte att andra skulle ta hand om mig.
Hon blev omhändertagen och var omgift inom ett år. Nu är hon sedan många år upptagen till Vår Herre.
Kanske är det så att en del människor signalerar ett behov av att behöva någon, och då får de detta behov tillgodosett. Andra av oss skulle aldrig komma på idén att be om hjälp eller säga att man behöver någon.
De andra har nog ett lättare liv!
Det krävs mod att bli så hudlös att man säger att man behöver någon.
Nu hade hon fått nog och skulle skiljas.
Men då sade hon något som förvånade mig mycket. Hon sade nämligen
- Nu får de ta hand om mig!
och syftade på vännerna runt henne.
Jag tänkte mycket på det där. Den tanken hade aldrig dykt upp hos mig, att jag tänkte att andra skulle ta hand om mig.
Hon blev omhändertagen och var omgift inom ett år. Nu är hon sedan många år upptagen till Vår Herre.
Kanske är det så att en del människor signalerar ett behov av att behöva någon, och då får de detta behov tillgodosett. Andra av oss skulle aldrig komma på idén att be om hjälp eller säga att man behöver någon.
De andra har nog ett lättare liv!
Det krävs mod att bli så hudlös att man säger att man behöver någon.
Stopp i maskineriet
Ett par gånger i mitt liv har det mycket påtagligt känts som om jag hade totalstopp i maskineriet. Till slut har jag till och med haft svårt att gå.
Så var det för en tid sedan också. Tröttheten var kompakt. Jag ville helst inte gå ur sängen på dagarna, och jag hade svårt att röra mig. Någonting var fel, det var helt uppenbart för mig. Min energi var all världens väg.
Det är inte alltid så lätt att räta upp sitt liv när skeppet ligger på stark slagsida. Då behövs det verkliga krafttag, eller kanske hellre att man besinnar sig och blir extra stilla för eftertanke.
Vi har förmodligen bara ett liv. Kanske är det svåraste av allt att ta hand om sitt eget liv och att se vad som är bäst för en själv.
' Vart?
Så var det för en tid sedan också. Tröttheten var kompakt. Jag ville helst inte gå ur sängen på dagarna, och jag hade svårt att röra mig. Någonting var fel, det var helt uppenbart för mig. Min energi var all världens väg.
Det är inte alltid så lätt att räta upp sitt liv när skeppet ligger på stark slagsida. Då behövs det verkliga krafttag, eller kanske hellre att man besinnar sig och blir extra stilla för eftertanke.
Vi har förmodligen bara ett liv. Kanske är det svåraste av allt att ta hand om sitt eget liv och att se vad som är bäst för en själv.
Energikickar
Idag har jag mera energi. Det känns som om jag har fått en injicering av kraft. Kanske var det min lilla fotograferingspromenad i de vackra höstfärgerna igår, kombinerad med akvarellcirkeln, som har gett mig lite kraft genom skapande.
Jag tror på det där läkandet genom att måla eller påta i en trädgård. Lika övertygad om att en massa ord läker är jag inte. Ordmassor har mer och mer en tendens att bedöva mig eller dränka mig. Jag får liksom inte luft.
Vi måste välja - och välja bort i livet. Och vi måste lära oss se vad eller vilka vi måste välja bort för att kunna ha kvar vår kraft eller få ny energi.
Själv har jag en tendens att kämpa i motvind.
Ingenting kan vara mera energiförstörande.
Jag tror på det där läkandet genom att måla eller påta i en trädgård. Lika övertygad om att en massa ord läker är jag inte. Ordmassor har mer och mer en tendens att bedöva mig eller dränka mig. Jag får liksom inte luft.
Vi måste välja - och välja bort i livet. Och vi måste lära oss se vad eller vilka vi måste välja bort för att kunna ha kvar vår kraft eller få ny energi.
Själv har jag en tendens att kämpa i motvind.
Ingenting kan vara mera energiförstörande.
Min spireahäck i höstskrud.
söndag 21 oktober 2012
Ska, ska inte, ska, ska inte...
Nu går tankarna runt i huvudet på mig om hur jag ska göra. Lämna Svenska kyrkan eller stanna kvar? Det är ju alltid vid den här tiden, då brytgränsen går för kyrkoskatten nästa år, som man kan fundera.
Det finns för mycket skit i kyrkan! Helt klart. Och konstigheter. Och löjligt "finhets"tänkande på vissa håll.Sedan kan man ju se på historien hur kyrkan har medverkat till häxbränningar och att människor har blivit avstängda från att ta nattvard med mera, med mera. Går de ränderna ur? Jag undrar det. Alltmer börjar jag tro att de aldrig gör det. Det finns fortfarande häxbränningar, fast av annat slag! Jag tror att många människor fortfarande betraktar kyrkan som en förtryckarinstitution.
Gud och Kristus finns ju TROTS kyrkan. Kanske hittar jag dem bättre utanför. Innanför finns det ofta inte mycket av den varan.
Det är ju inte heller logiskt att stanna i en institution vars högsta ledning har varit en av de människor som man tycker att man har blivit sämst behandlad av i sitt yrkesliv. Det är inte logiskt alls. Jag bör nog lämna.
Det finns för mycket skit i kyrkan! Helt klart. Och konstigheter. Och löjligt "finhets"tänkande på vissa håll.Sedan kan man ju se på historien hur kyrkan har medverkat till häxbränningar och att människor har blivit avstängda från att ta nattvard med mera, med mera. Går de ränderna ur? Jag undrar det. Alltmer börjar jag tro att de aldrig gör det. Det finns fortfarande häxbränningar, fast av annat slag! Jag tror att många människor fortfarande betraktar kyrkan som en förtryckarinstitution.
Gud och Kristus finns ju TROTS kyrkan. Kanske hittar jag dem bättre utanför. Innanför finns det ofta inte mycket av den varan.
Det är ju inte heller logiskt att stanna i en institution vars högsta ledning har varit en av de människor som man tycker att man har blivit sämst behandlad av i sitt yrkesliv. Det är inte logiskt alls. Jag bör nog lämna.
Höstpromenad i solen
Idag är det ett fantastiskt höstväder här, nästan sommarvärme. Tog en liten promenad för att fotografera på en gångväg nära mitt hus.
Socialdemokrater klädda i blått...
och Fredrik Reinfeldt ibland i röd slips!
De yttre attributen är viktiga fick vi lära oss på kurser för förtroendevalda under min S-tid. Man skulle marknadsföra sig även med sin klädsel. Då var det inte tal om att några socialdemokrater klädde sig i blått, vilket jag inte gillade eftersom blått och lila är mina favoritfärger.
Man kan misstänka att de där gränsöverskridandena i klädseln är signaler. Socialdemokraterna vill framstå som mer företagsvänliga och moderaterna kallar sig ju för det nya arbetarpartiet. Det är ingen slump i vilka kläder och färger man framträder! Man får sakkunnig ledning som politiker och parti.
Vinner man på de här hållningarna? Jag vet inte. Det kanske man gör. I vilket fall som helst är det ju bra att ha en helhetsbild över samhället. Många socialdemokratiska väljare är ju anställda på företag och i industrin. Då får man väl markera att man ska ge dessa råg i ryggen och stöttning.
Ännu lever vänsterspöket hos gamla sossar. Även för mig, aktiv och medlem 1975- in på 2000-talet, är det konstigt när socialdemokraterna lierar sig med V. Detta sitter i, även om jag i mycket tycker att vänsterpartister är klokt folk med goda idéer.
Men det känns väl som med Sverigedemokraterna att det finns en grundläggande ideologi som har fått konsekvenser på olika håll och som en del av oss tar avstånd ifrån.
Och det mest mänskliga partiet, som värnar om människan i första hand, kommer inte riktigt fram i bruset. Hur ska vi nå fram inom Kristdemokraterna?
De yttre attributen är viktiga fick vi lära oss på kurser för förtroendevalda under min S-tid. Man skulle marknadsföra sig även med sin klädsel. Då var det inte tal om att några socialdemokrater klädde sig i blått, vilket jag inte gillade eftersom blått och lila är mina favoritfärger.
Man kan misstänka att de där gränsöverskridandena i klädseln är signaler. Socialdemokraterna vill framstå som mer företagsvänliga och moderaterna kallar sig ju för det nya arbetarpartiet. Det är ingen slump i vilka kläder och färger man framträder! Man får sakkunnig ledning som politiker och parti.
Vinner man på de här hållningarna? Jag vet inte. Det kanske man gör. I vilket fall som helst är det ju bra att ha en helhetsbild över samhället. Många socialdemokratiska väljare är ju anställda på företag och i industrin. Då får man väl markera att man ska ge dessa råg i ryggen och stöttning.
Ännu lever vänsterspöket hos gamla sossar. Även för mig, aktiv och medlem 1975- in på 2000-talet, är det konstigt när socialdemokraterna lierar sig med V. Detta sitter i, även om jag i mycket tycker att vänsterpartister är klokt folk med goda idéer.
Men det känns väl som med Sverigedemokraterna att det finns en grundläggande ideologi som har fått konsekvenser på olika håll och som en del av oss tar avstånd ifrån.
Och det mest mänskliga partiet, som värnar om människan i första hand, kommer inte riktigt fram i bruset. Hur ska vi nå fram inom Kristdemokraterna?
Förslag
Den kommentator som vill spy ut sin galla över sina tidigare partier här på min blogg får inte göra detta!
Gör det på din egen blogg i stället! Jag tar inte ansvar för det du skriver!
Gör det på din egen blogg i stället! Jag tar inte ansvar för det du skriver!
lördag 20 oktober 2012
Inte det minsta sverigedemokrat
Jag är faktiskt inte det minsta sverigedemokrat, men jag har i många år varit oändligt trött på tramset kring det partiet.
Det må vara att det kanske har bruna rötter, det vet inte jag, men nu är det ett riksdagsparti med många väljare i landet, och då ska dess företrädare inte mordhotas, inte frysas ut och inte kränkas i sin politiska gärning.
Detta är en skymf inte bara mot dem utan även mot deras väljare!
Man besegrar inte åsikter och ideologier genom mer eller mindre klart uttalad mobbning och genom att hota ledamöter på olika poster!
Det må vara att det kanske har bruna rötter, det vet inte jag, men nu är det ett riksdagsparti med många väljare i landet, och då ska dess företrädare inte mordhotas, inte frysas ut och inte kränkas i sin politiska gärning.
Detta är en skymf inte bara mot dem utan även mot deras väljare!
Man besegrar inte åsikter och ideologier genom mer eller mindre klart uttalad mobbning och genom att hota ledamöter på olika poster!
"Rasisterna" på S-bloggarna
På sossebloggarna finns det en särskild sorts rasister. Det är de som inte gillar "rasen" sverigedemokrater.
Förr var det de som inte gillade kommunister. Så var det när jag var sosse, då var det värsta som fanns just kommunister. De var bokstavligen ett rött skynke för sossarna, som ju annars gillar röda flaggor.
Nu har färgerna bytts ut, men fenomenet är detsamma, nämligen att man måste ha någon som man tycker förfärligt illa om och som man ser som en stor samhällsfara. Men är inte den verkliga samhällsfaran att betongpartiet återvänder till makten? Eventuellt med tillsats av dem som vill höja bensinskatten våldsamt och ha vindkraftverk överallt?
Håkan Juholt kunde inte ens debattera med detta förhatliga parti, och förre vänsterledaren kunde inte ens gå in i sminkrummet tillsammans med partiets ledare. Men den V-ledaren åkte ju ut lite därefter.
Och, om jag minns rätt så gjorde visst också H.Juholt detta. Var det inte så?
Det finns olika sorters rasism. Det gäller bara att välja rätt sort i rätt sammanhang!
Men det märkliga är att det tycks finnas någon sorts strömningar mellan det förhatliga partiet och S. En del gamla S-väljare lär rösta på de förhatliga och andra går andra hållet. Konstigt! Har de möjligtvis något gemensamt?
Förr var det de som inte gillade kommunister. Så var det när jag var sosse, då var det värsta som fanns just kommunister. De var bokstavligen ett rött skynke för sossarna, som ju annars gillar röda flaggor.
Nu har färgerna bytts ut, men fenomenet är detsamma, nämligen att man måste ha någon som man tycker förfärligt illa om och som man ser som en stor samhällsfara. Men är inte den verkliga samhällsfaran att betongpartiet återvänder till makten? Eventuellt med tillsats av dem som vill höja bensinskatten våldsamt och ha vindkraftverk överallt?
Håkan Juholt kunde inte ens debattera med detta förhatliga parti, och förre vänsterledaren kunde inte ens gå in i sminkrummet tillsammans med partiets ledare. Men den V-ledaren åkte ju ut lite därefter.
Och, om jag minns rätt så gjorde visst också H.Juholt detta. Var det inte så?
Det finns olika sorters rasism. Det gäller bara att välja rätt sort i rätt sammanhang!
Men det märkliga är att det tycks finnas någon sorts strömningar mellan det förhatliga partiet och S. En del gamla S-väljare lär rösta på de förhatliga och andra går andra hållet. Konstigt! Har de möjligtvis något gemensamt?
Svenska abortkliniker hjälper danskor att göra könsaborter
Nu slår man larm från Danmark. Där har man en abortgräns vid 12:e veckan. Då har man inte könsbestämt fostret. Det görs först i 14:e veckan.
Nu visar det sig att danskor åker till Sverige, som har en gräns för fri abort till 18:veckan och gör abort om könet inte passar dem!!!
No comments!
Nu visar det sig att danskor åker till Sverige, som har en gräns för fri abort till 18:veckan och gör abort om könet inte passar dem!!!
No comments!
Det iskalla samhället
För några månader sedan (Var det kanske ännu mer? Tiden går fort.) dök det upp en historia här i Blekinge om en gammal man som hade blivit fråntagen sin hund och några katter för att han inte skötte och rastade hunden som han borde. Vid besök i hemmet upptäckte hälsovårdsmyndigheterna att hunden hade skött sina behov på ovanvåningen för att mannen inte hade orkat gå ut med honom.
Vi var många som reagerade på att man bara hade tagit hunden, och vi var flera som debatterade. När jag hade haft en insändare ringde mannen mig, och jag fick höra lite mer om händelsen.
Mannen hade blivit änkeman, och kraften hade gått ur honom.
Hunden fick han, vad jag vet, inte tillbaka trots omfattande protester. Ja, och så fick han djurförbud också.
Ibland undrar man, när man läser sådant här, över hur man bedömer och dömer i sådana här frågor.
Det verkar ju vara uppenbart ibland att den som skulle ha omhändertagits i sammanhanget inte är djuret utan ägaren, som verkar vara i stort behov av vård.
Att döma människor i sådana fall visar dels på total okunskap om hur människor i psykiskt illamående eller sjukdom fungerar, dels på en iskyla som inte borde förekomma i ett civiliserat samhälle.
Vi värnar tydligen mer om djuren än om de människor som klart och tydligt behöver vård.
Jag tänker ibland på Åsa Larsson, deckarförfattaren, som berättade att i böcker kunde man ta död på hur många människor som helst, men drabbade något en hund blev det ett ramaskri!
Vad säger detta om vår empatiförmåga?
Vi var många som reagerade på att man bara hade tagit hunden, och vi var flera som debatterade. När jag hade haft en insändare ringde mannen mig, och jag fick höra lite mer om händelsen.
Mannen hade blivit änkeman, och kraften hade gått ur honom.
Hunden fick han, vad jag vet, inte tillbaka trots omfattande protester. Ja, och så fick han djurförbud också.
Ibland undrar man, när man läser sådant här, över hur man bedömer och dömer i sådana här frågor.
Det verkar ju vara uppenbart ibland att den som skulle ha omhändertagits i sammanhanget inte är djuret utan ägaren, som verkar vara i stort behov av vård.
Att döma människor i sådana fall visar dels på total okunskap om hur människor i psykiskt illamående eller sjukdom fungerar, dels på en iskyla som inte borde förekomma i ett civiliserat samhälle.
Vi värnar tydligen mer om djuren än om de människor som klart och tydligt behöver vård.
Jag tänker ibland på Åsa Larsson, deckarförfattaren, som berättade att i böcker kunde man ta död på hur många människor som helst, men drabbade något en hund blev det ett ramaskri!
Vad säger detta om vår empatiförmåga?
Trevlig helg!
Jag önskar er en trevlig helg!
Har just sett filmerna om Beatles och konstaterat att när man minns dem femtio år tillbaka då är man bra gammal!
Så publicerades min debattartikel om sänkta abortgränser väl synlig idag i min lokaltidning, och jag fick uppskattning från mitt partis distriktsledning!
Har just sett filmerna om Beatles och konstaterat att när man minns dem femtio år tillbaka då är man bra gammal!
Så publicerades min debattartikel om sänkta abortgränser väl synlig idag i min lokaltidning, och jag fick uppskattning från mitt partis distriktsledning!
Det ska bli fint väder här i helgen. Då får det kanske bli lite skogspromenader.
torsdag 18 oktober 2012
Inte så trött
För första dagen på länge är jag inte så trött. Jag har till och med orkat gå en liten stavpromenad och sätta några av de inköpta lökarna i trädgården. Får försöka ta resten i morgon.
Men företagsveckan i min kommun har jag inte orkat besöka. Hoppas det blir bättre nästa vecka då det finns en del trevligheter.
Lärarförbundet är trevliga. Vi får som pensionärsmedlemmar återkommande invitationer till olika aktiviteter, som att det idag kom en invitation till en pubkväll. Det är trevligt att träffa gamla arbetskamrater.
Och så ska vi träffas i guidegruppen igen. Den tog vi initiativet till vid en träff i Sölvesborg för drygt två år sedan. Ett par har hoppat av, men vi är fortfarande en kärna kvar som håller kontakten.
Idag har dock den en del tid gått åt till att bevaka British Airways hemsida. Visst är det fantastiskt när det står att ett plan från L.A. ska landa klockan 12.39 i London! De anger på minuten och justerar under resans gång. Jag gillar deras hemsida!
Nu är sonen och hustrun på hemmaplan igen i regnet långt borta från sandstränder och sol.
Men företagsveckan i min kommun har jag inte orkat besöka. Hoppas det blir bättre nästa vecka då det finns en del trevligheter.
Lärarförbundet är trevliga. Vi får som pensionärsmedlemmar återkommande invitationer till olika aktiviteter, som att det idag kom en invitation till en pubkväll. Det är trevligt att träffa gamla arbetskamrater.
Och så ska vi träffas i guidegruppen igen. Den tog vi initiativet till vid en träff i Sölvesborg för drygt två år sedan. Ett par har hoppat av, men vi är fortfarande en kärna kvar som håller kontakten.
Idag har dock den en del tid gått åt till att bevaka British Airways hemsida. Visst är det fantastiskt när det står att ett plan från L.A. ska landa klockan 12.39 i London! De anger på minuten och justerar under resans gång. Jag gillar deras hemsida!
Nu är sonen och hustrun på hemmaplan igen i regnet långt borta från sandstränder och sol.
Kristen tro med modersmjölken
Det har väl framgått i mina inlägg att jag är ganska skeptisk till människor som hysteriskt ropar ut sin nypåkomna kristna tro som om de hade gjort en världsomvälvande upptäckt, som ingen annan har kommit på. Naturligtvis är det bra att människor kommer till insikt om de krafter som verkar i tillvaron men detta, hävdar jag, betyder inte att man ska blåsa upp sitt Ego i den insikten. Tro är inte detsamma som hysteri och inte heller som moralism.
För mig är inte frälsning att man har fått en kick av något slag. För mig är frälsning en process under vilken man kommer att se världen med helt nya ögon, en pånyttfödelse.
Jag har skrivit det många gånger, och jag upprepar det, att för mig har tron varit en självklarhet, lika självklar som att natt följer på dag, lika självklart har det varit i mitt liv att det finns en Gud. Sedan har naturligtvis gudsbilden växlat genom årtiondena och mitt kyrkliga engagemang har också varierat.
Mina föräldrar var troende, men inte speciellt kyrksamma under min uppväxt, vilket betyder att man lyssnade på gudstjänster på radion och tittade senare på TV:n men vi hade ganska långt till kyrkan, och de hade inte bil förrän jag kom i övre tonåren, vilket ju kan förklara att kyrkobesöken inte var varje söndag. Bibeln låg alltid på mammas nattduksbord. Farmor hade varit aktiv som frireligiös, men jag vet inte i vilket samfund, och nu finns det ingen att fråga.
Själv gick jag i söndagsskola i Betel. Senare var jag söndagsskollärare i Svenska kyrkan en period, men det var mest för att jag hade tänkt bli småskollärare. Och jag fick poäng för detta när jag sökte till lärarhögskolan så småningom.
Man kan säga att jag alltid har haft kyrkan i bakgrunden, även om jag inte alltid har varit direkt aktiv i kyrkliga sammanhang.
Många år som kyrkopolitiker och sex års anställning på en av Växjö stift folkhögskolor har gett mig insyn i kyrkliga miljöer.
Ibland har jag tänkt, som jag väl också har skrivit tidigare, att det är tur att Gud och Kristus finns trots kyrkan!
För mig är inte frälsning att man har fått en kick av något slag. För mig är frälsning en process under vilken man kommer att se världen med helt nya ögon, en pånyttfödelse.
Jag har skrivit det många gånger, och jag upprepar det, att för mig har tron varit en självklarhet, lika självklar som att natt följer på dag, lika självklart har det varit i mitt liv att det finns en Gud. Sedan har naturligtvis gudsbilden växlat genom årtiondena och mitt kyrkliga engagemang har också varierat.
Mina föräldrar var troende, men inte speciellt kyrksamma under min uppväxt, vilket betyder att man lyssnade på gudstjänster på radion och tittade senare på TV:n men vi hade ganska långt till kyrkan, och de hade inte bil förrän jag kom i övre tonåren, vilket ju kan förklara att kyrkobesöken inte var varje söndag. Bibeln låg alltid på mammas nattduksbord. Farmor hade varit aktiv som frireligiös, men jag vet inte i vilket samfund, och nu finns det ingen att fråga.
Själv gick jag i söndagsskola i Betel. Senare var jag söndagsskollärare i Svenska kyrkan en period, men det var mest för att jag hade tänkt bli småskollärare. Och jag fick poäng för detta när jag sökte till lärarhögskolan så småningom.
Man kan säga att jag alltid har haft kyrkan i bakgrunden, även om jag inte alltid har varit direkt aktiv i kyrkliga sammanhang.
Många år som kyrkopolitiker och sex års anställning på en av Växjö stift folkhögskolor har gett mig insyn i kyrkliga miljöer.
Ibland har jag tänkt, som jag väl också har skrivit tidigare, att det är tur att Gud och Kristus finns trots kyrkan!
Kärlekstörst på nätet
Det är nog lika farligt att gifta sig
ung och bara ha levt i en relation och sedan bli skild som det är att växa upp
på en liten ort. Man vet liksom ingenting om hur livet och människor kan
vara.
Idag kan man i vår lokaltidning läsa om frånskilda kvinnor som har skickat hundratusentals kronor till okända män, som de inte ens har träffat! De har fått kontakt via Facebook, och sedan har kontakten fortsatt per mejl och telefon tills männen har sagt att de var i knipa och kvinnorna har börjat länsa sina bankkonton, ja till och med intecknat hus, för att hjälpa karlarna. Tala om att vara korkad! Och så har de så småningom insett att de är totalt lurade.
Det som förvånar mig i detta är att det inte är några gamla, halvsenila kvinnor utan tydligen ganska unga människor. En av dem är 47 år gammal!
Men hur kan man ta in någon på Facebook som man inte känner? Säger jag som har en ytterst begränsad FB. Facebook varnar ju för detta, liksom de menar att det där med vänner knappast håller om man har bortåt, eller över, 1000 personer inlagda.
Förvisso finns det mycket skit på nätet, både falskhet och bedrägerier, men man får ju försöka att inte gå på allt. För tänk så lurad man hade kunnat vara om man hade trott på alla miljoner som man enligt mejl har vunnit bara man ger sina bankkontonummer och koder till avsändaren!
Men nätet har stora fördelar. Just nu följer jag flighten som sonen och sonhustrun är på från LA. Och varje dag har jag på Facebook kunnat se bilder från deras semester i Texas, Arizona och Californien och inte en enda gång har sonen behövt vara irriterad över att morsan har ringt över halva jorden för att kolla läget! Så som jag kunde göra före Facebook-tiden.
Idag kan man i vår lokaltidning läsa om frånskilda kvinnor som har skickat hundratusentals kronor till okända män, som de inte ens har träffat! De har fått kontakt via Facebook, och sedan har kontakten fortsatt per mejl och telefon tills männen har sagt att de var i knipa och kvinnorna har börjat länsa sina bankkonton, ja till och med intecknat hus, för att hjälpa karlarna. Tala om att vara korkad! Och så har de så småningom insett att de är totalt lurade.
Det som förvånar mig i detta är att det inte är några gamla, halvsenila kvinnor utan tydligen ganska unga människor. En av dem är 47 år gammal!
Men hur kan man ta in någon på Facebook som man inte känner? Säger jag som har en ytterst begränsad FB. Facebook varnar ju för detta, liksom de menar att det där med vänner knappast håller om man har bortåt, eller över, 1000 personer inlagda.
Förvisso finns det mycket skit på nätet, både falskhet och bedrägerier, men man får ju försöka att inte gå på allt. För tänk så lurad man hade kunnat vara om man hade trott på alla miljoner som man enligt mejl har vunnit bara man ger sina bankkontonummer och koder till avsändaren!
Men nätet har stora fördelar. Just nu följer jag flighten som sonen och sonhustrun är på från LA. Och varje dag har jag på Facebook kunnat se bilder från deras semester i Texas, Arizona och Californien och inte en enda gång har sonen behövt vara irriterad över att morsan har ringt över halva jorden för att kolla läget! Så som jag kunde göra före Facebook-tiden.
onsdag 17 oktober 2012
Kyrkliga fighter och det nyfrälsta innefolket
Vad är för smörja folk pratar när de klagar på politiken i kyrkan och enbart kopplar den till kyrkopolitiker och till kyrkomötet?
Den riktiga, rykande politiken finns väl på Seglora Smedja och Kristen opinion! Här kan man verkligen se de politiska motsättningarna.
Tja, vad ska man säga? Ingen svävar väl i tvivelsmål om vilken politisk inriktning Seglora Smedja har.
Och få kan ha undvikit mediaprästen Annika Borg, som ju själv ofta framställer sig som just en mediapräst i första hand.
Om någon inte vet vem det är så är det hon som gärna figurerar i hemma-hos-reportage och som verkar sätta en ära i sin världslighet med förtjusning för kläder och parfymer. Jodå, jag har både hört och läst henne, har till och med böcker som hon har skrivit. Ibland är det som hon framför tänkvärt, men ofta är det väl inte av karaktären större djup.
Större djup dränker sig däremot ett antal relativt nyfrälsta i när de är ute på olika bloggar och sprider SIN kallelse. Ack ja!
Ett lite mera avspänt förhållande till både Gud och religionen vore kanske önskvärt. Gud lär inte försvinna för det!
Själv väntar jag med spänning på att se om en debattartikel om aborter kommer att bli publicerad i min lokaltidning.
I Kristdemokraten kom en sådan faktiskt - till min förvåning, för det brukar vara svårt att debattera aborter- in på ett par dagar, i närmaste nummer efter publiceringen. Skam den som ger sig!
Den riktiga, rykande politiken finns väl på Seglora Smedja och Kristen opinion! Här kan man verkligen se de politiska motsättningarna.
Tja, vad ska man säga? Ingen svävar väl i tvivelsmål om vilken politisk inriktning Seglora Smedja har.
Och få kan ha undvikit mediaprästen Annika Borg, som ju själv ofta framställer sig som just en mediapräst i första hand.
Om någon inte vet vem det är så är det hon som gärna figurerar i hemma-hos-reportage och som verkar sätta en ära i sin världslighet med förtjusning för kläder och parfymer. Jodå, jag har både hört och läst henne, har till och med böcker som hon har skrivit. Ibland är det som hon framför tänkvärt, men ofta är det väl inte av karaktären större djup.
Större djup dränker sig däremot ett antal relativt nyfrälsta i när de är ute på olika bloggar och sprider SIN kallelse. Ack ja!
Ett lite mera avspänt förhållande till både Gud och religionen vore kanske önskvärt. Gud lär inte försvinna för det!
Själv väntar jag med spänning på att se om en debattartikel om aborter kommer att bli publicerad i min lokaltidning.
I Kristdemokraten kom en sådan faktiskt - till min förvåning, för det brukar vara svårt att debattera aborter- in på ett par dagar, i närmaste nummer efter publiceringen. Skam den som ger sig!
Försöken att tysta mig lyckades inte!
För några dagar sedan skrev jag om hur vissa präster kunde tycka sig vara för fina för en del människor, som de inte ens besvarade om de skrev till dem. Detta apropå att en kvinna på en blogg hade missuppfattat en präst och trott att han hade kommenterat hennes kommentar, medan han i själva verket endast bevärdigade sig med att kommentera det biskopen skrev, som han svarade henne.
När jag kritiserade den stilen dök den genast upp en Anonym person, som hoppade på mig, i likhet med vad någon/några gjort i flera år i sina försök att tysta mig. Denne menade att biskopen inte borde tillåta mitt inlägg.
Men det gjorde biskopen, även om han varnade mig och de andra för att gå till personangrepp, som de tydligen ansåg att mitt inlägg var. Själv ansåg jag nog att det var kritik av en ämbetsutövning, och det är en helt annan sak.
Jag är inte så förtjust i högfärdiga präster! Det borde ingen vara, och faktum är väl att sådana är utsatta för många människors löje, även om de inte är medvetna om detta själva.En vet jag, som i värdiga föreningssammanhang bland andra herrar, gick under öknamnet "påven".
Att springa runt med högburet och överlägset huvud när man tjänar en Gud som många inte ens tror finns är kanske inte så storstilat som de inbillar sig.
Alltså gick det inte att tysta mig den här gången heller...
När jag kritiserade den stilen dök den genast upp en Anonym person, som hoppade på mig, i likhet med vad någon/några gjort i flera år i sina försök att tysta mig. Denne menade att biskopen inte borde tillåta mitt inlägg.
Men det gjorde biskopen, även om han varnade mig och de andra för att gå till personangrepp, som de tydligen ansåg att mitt inlägg var. Själv ansåg jag nog att det var kritik av en ämbetsutövning, och det är en helt annan sak.
Jag är inte så förtjust i högfärdiga präster! Det borde ingen vara, och faktum är väl att sådana är utsatta för många människors löje, även om de inte är medvetna om detta själva.En vet jag, som i värdiga föreningssammanhang bland andra herrar, gick under öknamnet "påven".
Att springa runt med högburet och överlägset huvud när man tjänar en Gud som många inte ens tror finns är kanske inte så storstilat som de inbillar sig.
Alltså gick det inte att tysta mig den här gången heller...
Nobelstiftelsen gör bort sig!
Jimmie Åkesson har inte i år heller fått någon inbjudan till Nobelfesten. Ska inte Nobelstiftelsen sluta upp med sitt trams?
De andra som är inviterade är väl inte åsiktsbedömda!? Tänk, där kan säkert finnas många katter bland hermelinerna.
Att inte bjuda in en av partiledarna, när de andra partiledarna är inviterade, är inte bara att kränka partiledaren utan också de väljare som har röstat på partiet.
Vill vi ha det så här i landet? Man behöver verkligen inte vara sverigedemokrat för att reagera på ett så sådant beteende. Pinsamt för kommittén!
Är inte risken stor att alltfler ansluter sig när de får bli martyrer?
De andra som är inviterade är väl inte åsiktsbedömda!? Tänk, där kan säkert finnas många katter bland hermelinerna.
Att inte bjuda in en av partiledarna, när de andra partiledarna är inviterade, är inte bara att kränka partiledaren utan också de väljare som har röstat på partiet.
Vill vi ha det så här i landet? Man behöver verkligen inte vara sverigedemokrat för att reagera på ett så sådant beteende. Pinsamt för kommittén!
Är inte risken stor att alltfler ansluter sig när de får bli martyrer?
tisdag 16 oktober 2012
Samma kyrka?
En nybliven biskop och en teol.doktor, som är komminister och inte får bli kyrkoherde, ger i sina bloggar sin personliga syn på tillståndet i Svenska kyrkan.
Det är ganska underhållande att läsa de här olika upppfattningarna. I det första fallet gurglar biskopen förtjust över vår fina kyrka, och i det andra fallet öses missnöjet med kyrkan ständigt ut över de läsare som orkar läsa, förutom dem som alltid applåderar den store, kloke och insiktsfulle (?) Fader Dag.
Nog tycker jag att han är tröttsamt gnällig, men rätt rolig ibland, och ibland har han faktiskt rätt även ur min synvinkel.
Och det var ju genom det där gnällandet vi, LFL och jag, hamnade i en häftig relation för drygt två och ett halvt år sedan. Men vet aldrig vad gnällande kan leda till...
Det är ganska underhållande att läsa de här olika upppfattningarna. I det första fallet gurglar biskopen förtjust över vår fina kyrka, och i det andra fallet öses missnöjet med kyrkan ständigt ut över de läsare som orkar läsa, förutom dem som alltid applåderar den store, kloke och insiktsfulle (?) Fader Dag.
Nog tycker jag att han är tröttsamt gnällig, men rätt rolig ibland, och ibland har han faktiskt rätt även ur min synvinkel.
Och det var ju genom det där gnällandet vi, LFL och jag, hamnade i en häftig relation för drygt två och ett halvt år sedan. Men vet aldrig vad gnällande kan leda till...
Jag saknar mina balkonger!
Att bo i lägenhet är väl inte precis det som jag föredrar i boendeväg, men det har naturligtvis sina fördelar. Som att man ofta inte behöver betala 6000 kronor i reparation av en frys om man har hyresrätt, som det kostade att få min reparerad. (Jo, hemförsäkringen ersätter en del.)
För en stund sedan läste jag i M-magasin om en balkong, och genast kom den där saknaden av mina balkonger till de lägenheter som jag hade under perioden 1990-1999, då jag samtidigt hade mitt hus kvar i Blekinge - som tur var med facit i hand för jag kom ju hit igen!
I Huddinge kommun hade jag en stor fyra, helt nyrenoverad med en inglasad balkong. Där ute hade jag konstgjorde träd och växter och vita spetsmöbler. Det var fint!
Och så var det Oskarshamn, där jag hade en mindre tvårumslägenhet med en öppen balkong som gränsade till ett villaområde och med fin utsikt ganska långt bort. På den balkongen brukade jag ha lila petunior på sommaren. De doftade så gott! Den balkongen och de dofterna kan jag sakna.
För en stund sedan läste jag i M-magasin om en balkong, och genast kom den där saknaden av mina balkonger till de lägenheter som jag hade under perioden 1990-1999, då jag samtidigt hade mitt hus kvar i Blekinge - som tur var med facit i hand för jag kom ju hit igen!
I Huddinge kommun hade jag en stor fyra, helt nyrenoverad med en inglasad balkong. Där ute hade jag konstgjorde träd och växter och vita spetsmöbler. Det var fint!
Och så var det Oskarshamn, där jag hade en mindre tvårumslägenhet med en öppen balkong som gränsade till ett villaområde och med fin utsikt ganska långt bort. På den balkongen brukade jag ha lila petunior på sommaren. De doftade så gott! Den balkongen och de dofterna kan jag sakna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)