Byafest

Igår var det byafest här i byn, och vi hade ett marknadsstånd i vår skrivarklubb. Tyvärr blev mina bilder inte bra, men jag lägger ut ett par som är minst dåliga. Mycket folk, fint väder och bra försäljning av Groblad, vår tidskrift. Och det var också  trevligt att flera berättade att de läser den på biblioteket.

Vid byafestens slut.

Jag glömmer, men jag sparar...

Förvisso är det så att jag inte lägger allting på minnet, men ibland borde jag nog minnas lite bättre.
Oförrätter har en tendens att falla i glömska hos mig.
Som  en skrivande person finns många diskussioner på mejl som är sparade, men också vissa bloggdiskussioner har jag kopierat.
Det händer att jag tänker att jag inte är klok! Hur har jag kunnat låta sådant bara passera?
Är det så att tonen på nätet gör oss immuna, så att vi tappar gränser och blir både aggressiva själva och försvarslösa?

Vad jag längtar efter en lugn och stilla tillvaro bara omgiven av snälla människor!

Förstår regeringen inte problemet?

Stefan Löfven har väl troligen fått ett hårt uppvaknande när han nu verkar ha insett att statsministerposten inte bara innebär att man ska ränna runt i världen och skaka hand och le mot stora makthavare eller att ta med frun på olika kungatillställningar.
Idag har han i bästa ombudsmannastil satt hårt mot hårt mot alliansen. Det är så man förhandlar inom fackförbunden! Men det kanske inte riktigt håller i de här sammanhangen, för saker borde handla om vad saken gäller, och detta tycks ha gått statsministern totalt förbi.
Problemet har ju varit den bristande kommunikationen mellan departementen och regeringen, i visst fall inom departementet, där ansvarig minister inte säger sig ha vetat att det försiggick ytterst allvarliga saker.
Nej, det här håller inte! Hur mycket statsministern än höjer rösten kvarstår faktum. Han har fått en alldeles för stor kostym. Det är väl uppenbart!

En skuta utan förare

Säkert är jag inte ensam om att känna obehag idag efter de intervjuer som gjordes med statsministern igår. De var skrämmande! Känslan av att befinna sig på en skuta utan förare är för mig total idag Han har alldeles uppenbart ingen koll, och samarbetet i regeringen verkar ju vara näst intill obefintligt. Hur är det möjligt, om det är sant, att olika departement inte vet vad som försiggår i andra departement om det finns fara för rikets ?säkerhet ?Till och med Löfven själv intygar att händelserna är allvarliga. 
Vi måste ha bort den här regeringen! Snabbt! De är livsfarliga!
Men nu har han till och med bjudit in det nästa största partiet till mötena idag. Kryss i taket!

Ett skrämmande scenario från regeringen

Kan det verkligen vara möjligt att statsministern och ansvarig minister för Transportstyrelsen inte kände till den utredning som pågick? Verkar inte detta helt otroligt?
Annars ljuger de! 
Om det verkligen är så att det finns sådana brister i regeringssamarbetet som det nu visar sig, måste vi givetvis bli av med denna regering så fort som möjligt! Den  verkar ju helt livsfarlig och farlig för rikets och medborgares säkerhet!
Måtte nu de andra partierna se till att något sker!

Så skyddar du dig mot...

Akta! Se upp!'

Så skyddar du 
dig  mot ID-kapningar
ditt bankkort
din bostad
din bil
din handväska

Så skyddar du dig
mot oärliga telefonförsäljare
falsk hemtjänstpersonal
farliga taxiförare
rånare, våldtäktsmän, sol- och vårare
falska identiteter på sociala medier
etcetera, etcetera

Vad är det för ett samhälle vi har fått? Jag blir så oändligt trött!

Hur många känner du i din närmaste omgivning som har haft inbrott i sin bostad?
Jag känner flera. Det värsta var, tyckte jag, när en hund hade blivit utsläppt genom ett inbrott och sprang runt på gatan.
Hur många känner du som har fått sina cyklar stulna? Jag känner många. Speciellt i Skåne.

Har du själv blivit bestulen på något? Det har jag blivit några gånger; flera smycken på ett hotell i Italien, ett jättefint pennskrin som barn när jag hade ställt skolväskan för ett tandläkarbesök, en portfölj på tunnelbanan i Stockholm, just när jag hade flyttat dit. Den fick jag tillbaka dagen efter, för den hade varit slängd i en skog. Allt var kvar, det fanns inget att stjäla i den.
Jag blir så trött!

Reaktioner efteråt

När jag var föreståndare för de korta kurserna och lärare på folkhögskolan här i byn, hade vi bland annat kurser med landstinget. Där var man som lärare mest pedagogisk övervakare, eller vad vi ska kalla det.
Speciellt minns jag en sak från dessa kurser. Föreläsaren berättade om sorg och sade att den kan ligga inkapslad och komma fram vid senare tillfälle. Så talade han om en kvinna, som först förlorade sin man, som hon inte verkade sörja. Men sedan dog katten, och hon blev otröstlig.
Själv trodde jag att det verkligen var så att hon sörjde katten mer än sin man, men det är ju en annan historia.
Historien skulle visa hur man sörjde i efterhand i mindre laddade situationer.
Jag satt just och letade efter en adress i min pärm för seniorförbundet där jag är kontaktperson. Där fanns också urklippen från mediedrevet förra året.
Det var ju förfärligt! Konstigt att jag inte mådde sämre då. Är det jag upplever nu en försenad reaktion?
Och en annan sak.  I en insändare menade jag att KD breddade sig till döds
Är det detta som gör att man just nu ligger så risigt till? Jag hade kanske rätt? Värdekonservatism, om man fortfarande har ambitionen att vara ett parti med värdekonservatism,  måste nog hållas inom ramar.

Fräscht och fint, men...

En kvinna och tre små barn tros ha blivit mördade i Gårdsten i Göteborg. Lägenheten brann.
Jag känner området. En av mina familjemedlemmar bodde där i sju år. Lägenheterna var nyrenoverade, fräscha och fina. Området, vart fall i den del de bodde, var rent och vackert pyntat med blommor. Det var inget förfall, utan allt såg mycket bra ut. Men...

En gång sköts det i närheten av dem när de var ute och rastade hunden. En pojke blev mördad på fotbollsplanen, där de ibland rastade hundarna. Man riskerade att få bilen uppbränd när man ställde den på parkeringsplatsen.
Så var det med den förortsidyllen Synd för det var vackert där.

Margareta- förr och nu

När jag var barn hade jag bara en namnsdag, och det var Margareta, för mitt första namn fanns inte då. Namnsdagar firades i mitt föräldrahem. Den 21 var det Johanna, och det hette min mormor. Mormor, tre mostrar och en morbror bodde i mostrarnas ville mittemot vår. Och den 22 juli hade vår far födelsedag. Det var kalas i dagarna tre.
Nu sitter jag här med katten Bellman, och får vara glad över eventuella Grattis på facebook...

Blommorna från Mr år 2012.

Vad är det med mig?

Visst, jag gillar att gå för mig själv med katten Bellman, läsa lite, lyssna lite på musik, spela lite piano, sitta i min trädgård och ta det lugnt i min egen takt.
Men i år är detta inte självvalt. Och jag undrar när detta tillstånd egentligen började- och om det blir permanent. Vissa hålltider har jag. Vid min födelsedag hade jag inte denna värk i benen som jag har nu. Då hade jag inga problem att stå och fixa saker i köket stående. Detta var i slutet av februari. Så när började det?
Låst läge. Så skulle jag vilja säga om det hela. Jag orkar inte.
Försöker ta lite i taget i trädgården, där häcken behöver klippas, och gräset på sina håll är halvmeterhögt och ska klippas med trimmer.
Kämpar med ett blodsocker- utan medicin- som vissa dagar ligger på gränsen till för högt. Ett tråkigt liv för en som gillar kakor och choklad!
Vad är det som händer eller har hänt?
Allt går i ultrarapid, och planerar jag tre saker en dag kommer jag sällan igenom mer än en sak.
Katten Bellman har nu svårt att hoppa upp i fåtöljerna. Och det är länge sedan han kunde hoppa upp på köksskåpet över den stora frysen. Jag väntar på att han ska sluta andas.
Hoppas han går före mig!  Och före den gamla bilen!
Fast vad gör jag om jag en morgon hittar en död katt i stolen?
Usch, hemska tanke!
Utbrändhet? Ja, kanske...
Livet har gått in i låst läge...
Och på facebook ser man tjusiga bilder från alla som är ute och reser... Här sitter jag! 

Med ålderns rätt...?

räcker man bara tunga åt mattes
- Gå ner från matbordet!
och rör man sig inte ur fläcken...

                                    (Bellman 19 år gammal)

Stackars Elisabet Höglund?

Elisabet Höglund ger hals om sin "låga" pension Hon gick i pension 2009 med hög lön och har tydligen tagit ut sin tjänstepension på fem år. Nu får hon ut 13 000 kronor efter skatt, vilket många pensionärer hade tyckt var bra. Men Elisabet Höglund har två hus och en lägenhet i Spanien (dessutom en man) och får leva på sina besparingar!
Hon skulle kanske ha tagit ut sin tjänstepension livslångt i stället!?

Ska man skratta eller gråta åt den sortens fåniga utspel?

Rolig läsning

Medan jag lyssnade på sommarprogrammet med kardinal Anders Arborelius ikväll, satt jag och tittade i den gamla reseledarpärm, där jag hade gjort sammanställningar av utvärderingar och också skrivit upp kommentarer på dessa, som vi samlade in efter resorna.
De sista åren hade vi gamla reseledare inga enkäter, för de visste hur vi arbetade, men det gjorde att man blev väldigt vilsen. Hur hade resenärerna uppfattat en själv och resan? Det var mycket bättre när man fick en utvärdering i handen.

De allra flesta var mycket positiva, men det kunde naturligtvis hända saker som ställde till det ibland. Bussen kunde gå sönder, gäster kunde bli rånade och bestulna, och det kunde vara saker på vägen med förseningar  eller något annat som gått sönder. En gång gick inte bogvisiret att fälla ner på en färja, så vi blev ett par timmar försenade.
" Vi fick föra på bussen med våra kroppar, skrev en gäst. Det är så jobbigt!" Den gången gick inte bussen igång på färjan, och gäster hjälpte till att föra av den!!! Så var det då!
När jag läste på utvärderingarna att jag var trevlig, kunnig, väl påläst med behaglig röst och att jag hade varit psykologisk i knepiga situationer och annat positivt, tänkte jag att det var klart att med den självbilden som jag fick där, var det oerhört svårt att få höra annat när jag var rektor i Ohmn. Jag kände ju överhuvudtaget inte igen bilden av mig själv.
På de flesta tjänstgöringsbetyg jag har finns ordet "omtyckt" med. Dock inte alltid av arbetsledningen, för jag blev med tiden en whistle- blower och sådana älskar inte rektorer och skolchefer, även om de säger sig uppskatta en som person!

Reseledartiden rymmer många episoder, väl värda att berättas.
Som när vår chef hade hittat en mycket bra varieté med klass, som han hade sagt till mig, som sade detta vidare i bussen och fick med alla, tror jag, till kvällsprogrammet. Detta visade sig sedan innehålla ett par som hade samlag på ett bord inne bland gästernas bord, upphissat i luften. Chefen och hans fru var med på resan, som tur var, tänkte jag, när jag satt där blossande röd (kände jag) medan paret idkade samlag inför våra gäster av vilka några var i 80- årsåldern.
 Jag har sett mycket, det har alla som jobbar utomlands, av svenskar i farten. Därför är det minst sagt löjligt att oja sig över någon som har besökt en strip-klubb i Stockholm!
Nåväl, folk sade ingenting efter programmet, men vi fick köra med dubbla bussar så länge vi besökte den varietén! Den visade sig vara ett klipp, och som reseledare har man bara att följa med.

Jag hade resor i Europa, mest reste jag på Tyskland, men också till Italien, Gardasjön, Österrike och en resa till London. Den hade resebyrån plötsligt fått för sig att vi skulle ha, och jag var den som skulle ta den. Jag protesterade, men då fick jag inga resor alls. Så med en tidigare vistelse i London i fyra dagar, tjugo år tidigare, åkte jag dit. Det gick vägen! Ingen hade tyckt att jag var dålig! Men det var ett jobb, för jag fick ligga en dag före genom att åka ut och titta på platserna när jag hade någon timme ledigt. Sedan hade vi en duktig lokalguide till rundturen.
Det var många resor i Sverige också. De jobbigaste var julresorna, som jag hade några av. Ibland var det människor som hade drabbats av något nyligen som var med, och det kunde vara knepigt.
 Nyårsresorna till Hamburg var ett kapitel för sig med fulla ungdomar och golvet fullt av öl framåt midnatt.

Ibland fick man åka till polisen för att någon hade blivit bestulen eller rånad och i ett fall hade en gäst stulit saker i en affär av en gammal dam. Det tog tid. Polisstationen låg inte i samma by, och de skulle sätta in killen det gällde. Här räddade hotellvärden oss.
Annars hade vi åkt hem med en gäst mindre. Det fick jag göra en gång när en ung kille inte kom till avresan.
- Var har du varit? frågade jag när jag kom till färjeläget, och han var återfunnen och var på hotellet i Hamburg.
- Fråga mig mer som jag inte vet!
Nåväl han kom hem så småningom, fast några dagar senare. Jag hade inte kunnat strandsätta alla andra i bussen som skulle hem. Och att få en ny tid på färjan var nog omöjligt den dagen. Fast det var inte kul att lämna Hamburg efter att ha ringt till polisstationer och sjukhus i jakt på den unge mannen.
Ja, nu är han säkert en etablerad familjefar sedan länge.
Det var många minnen som väcktes vid min läsning ikväll. Men framförallt kände jag mig som en mycket trevlig person efteråt!

Om att göra osynlig

Jag är en van insändar/debattskribent, för jag har skrivit i många år. Ofta får jag in mina insändare snabbt. Rekordet var nog den igår som skickades in i fredags vid lunchtid och blev publicerad på nätet samma dag på sen eftermiddag. Den var stort uppslagen i papperstidningen, mer än halva sidan. Det betyder att insändarredaktören ansåg att den var angelägen och bra. Inte ett ord var ändrat i den, den var exakt som jag hade skrivit den.

Ibland har det hänt att insändare eller intervjuer har dröjt några dagar. Då känner jag mig osäker. Hur var det skrivna eller intervjun egentligen? Men detta dröjsmål har nästan alltid inneburit att de har fått mycket stort utrymme när de väl har publicerats.

Jag lade ut en hänvisning på facebook. Och alltså här på bloggen. Nu har jag inte lyft hemifrån mer än för att handla mat sedan den blev publicerad, så jag har inte träffat några människor som kan ha läst den. Men facebook-vännerna då? Och folk som läser min blogg? Jag fick en kommentar. Tack för den!

Troligen är det väl så att insändaren VAR bra!
Men man ska inte tro att man är något! Då kan försöken till osynliggörande sätta in. Någon mer som upplevt detta ,mycket kända fenomen?
Jag har upplevt det många gånger, speciellt bland kolleger på högstadiet. De var experter på osynliggörande om någon försökte sticka ut eller rubba hierarkierna.
Är det konstigt att det finns så mycket mobbning bland barn/ungdomar med så goda vuxna exempel?

Ljusets eller mörkrets bärare?

Givetvis är det viktigt att lyfta fram missförhållanden i samhället. Man måste ju se för att kunna förändra.
Men samtidigt är det ju så att om vi hela tiden fokuserar på missförhållanden, på det dåliga, det hemska och det onda, då förstärker vi detta.
Vi blir själva till mörkrets bärare och inte ljusets.
Det är lätt hänt att förfalla till jeremiader när man själv inte är på topp, det gäller nog oss alla. Fast vi bör nog tänka på att mörker tröttar. Ljus ger liv!
Mörkerältande dränerar både oss själv och omgivningen på energi. Ljus fyller oss med en positiv energi!

Det gäller att se blommorna vid vägen!

Det blommar

Nyinköpt ros.

Åsiktsförtrycket

Läs gärna min insändare på www.sydostran.se

"Åsiktsförtrycket måste stoppas!"

Ett nytt drev?

Jag läste på nätet att MUF i Kalmars kvinnliga ordförande hade råkat i blåsväder för att hon hade kritiserat Pride, på samma sätt som jag gjorde förre året, nämligen att det gav en felaktig bild av homosexuellas tillvaro.
Nu har hon tydligen råkat illa ut.
Ännu hittar jag spår av min insändare förra året, och händelserna har hindrat mig att debattera. Det känns inte värt fighten att bli så illa åtgången som jag blev då.
Man kan försöka få det rinna av sig, men efter kränkningar finns alltid en känsla av smuts och obehag kvar.
Vi är inne på en farlig väg, och vi motarbetar demokratin genom att vi inte sätter ett ordentligt stopp för den mycket snäva åsiktskorridor som har vuxit fram.
Bloggpausen varade alltså i fyra dagar.

Tröttnat

Jag kommer nu att göra bloggpaus.
Bloggandet, där människor inte vågar visa sig utan klär ut sig
i allehanda signaturer medan de vräker ur sig oförskämdheter mot andra, lockar mig inte. Nu gäller det inte mig själv. Jag fick mitt drev senast i diskussionen om Pride förra året. Därefter aktar jag mig för insändare/debattartiklar.
Ja, det är förstås inte mycket bättre om folk är trakasserande i eget namn. Empatilösheten flödar i detta land! Över världen?

Almedalen är över. Överbudspolitiken har flödat där. Det gäller att brassa på. Var man ska ta pengarna är en senare fråga. Trovärdigt?

Jag ska nu försöka komma till bättre hälsa och sköta mitt hus och förhoppningsvis min trädgård. Det är nog hög tid för mig att sätta mig själv främst.
Trevlig sommar!

Ta vilken debatt med SD?

Vanliga normalt seende människor ser att SD öka hela tiden.
Det är bara konstiga socialdemokrater, som försöker inbilla andra att SD minskar. Det gör de inte, och det kommer de inte att göra.
Varför inte? Nej, av den enkla anledningen att de säger precis det som de flesta i det här landet tycker och vill i nuläget. De behöver inga missnöjesröster från andra partier, för de har idag ett partiprogram som tilltalar väljarna.
Jag undrar verkligen vem som skulle vinna en debatt med dem! Är det inte SD som skulle vinna?
Själv ser jag också att det är det enda parti som tar upp något av det som jag anser vara det viktigaste att ändra på i Sverige, nämligen en sänkt abortgräns till normal europeisk nivå, nämligen 12: e veckan. Det är också det enda parti som stöder samvetsfrihet vid aborter. Och inte blev Jimmie Åkessons sambo annat än sympatisk när han berättade att hon inte gillade djurparker, när Ebba B.T. i bästa välmening hade velat skicka dit familjen  på en fiktiv semester.
Det finns mycket hos SD som tilltalar mig.
MEN, jag kan också se hela bilden. 
Hur har de det med kulturpolitiken?
Den skrämmer mig!
I Skåne och Blekinge har Sverigedemokraterna många röster. Partiledaren kommer ju härifrån. Och han lär ha varit en artig och trevlig elev i skolan! Det är så klart väldigt svårt för många här att ta till sig den negativa bild många försöker måla upp.

Folkpartister vill göra klassresor

Det verkar vara så att om man är folkpartist då tror man att alla människors högsta önskan är att göra en klassresa, att komma ur arbetarmiljö till en mera akademisk miljö. Jag undrar om barnen till dem som har akademiska jobb tycker detsamma.
Själv känner jag många som är barn till akademiker, själva är akademiker, men  föredrar icke-akademiska jobb, inte minst ute i det fria. De är inte lika imponerade av akademiker som ständigt måste ta telefoner, som rättar skrivningar och förbereder när andra människor är lediga. De är inte imponerade av dem som sitter klistrade vid en dator dagarna i ända. Ja, sanningen är att de helt enkelt, trots sina akademiska examina, vill ha ett icke-akademiskt jobb, som de anser är roligare. Sedan kan de använda sina kunskaper på sin fritid för ett rikare liv.
Jag förstår dem. Mina jobb som reseledare och guide var betydligt roligare än mina jobb inom utbildning.

Groblad nr 2, 2017

Nu är Skrivarklubben i Blekinges tidskrift, Groblad, färdigt. Det är utskickat av mig idag till medlemmarna tillsammans med infoblad och medlemsförteckning och till prenumeranterna. 83 ex.!

Urtrött på gnälliga tantpensionärer!

Jag blir så trött på de kvinnor i min egen ålder som gnäller över sina pensioner, när de under sitt yrkesliv har prioriterat att vara hemma med barnen några år eller jobbat halvtid för familjens skull. Detta var säkert skönt och bra då, men sådant straffar sig!
Själv gick jag ett år på lärarhögskola mitt i förvärvsarbetet och detta lär nog kosta mig 1000 kronor brutto i månaden. Men jag klagar inte! Jag klarar mig på min pension.
Men jag vill samtidigt tala om för alla gnälliga tanter att det var fruktansvärt jobbigt att jobba heltid när man hade småbarn, och senare, efter min  skilsmässa, var ensamstående med ett av barnen.
Fast idag är detta bra! Jag får betalt för min möda i en hyfsad pension.
Ni som var hemma hos era barn i stället för att slita i heltidsjobb borde kanske då tänkt på vad detta kostade! Nu är det så dags! Systemet är ju så att det lönar sig att jobba!

Att mötas ansikte mot ansikte

Häromdagen blev jag riktigt uppretad. Vi hade i skrivarklubben beställt (trodde vi) ett speciellt rum på ett bibliotek här i Blekinge för framträdande med dikt- och textläsning. I programmet upptäckte jag att det rummet inte var angivet, och så började cirkusen. På biblioteket ville de att vi skulle framträda på en scen, men detta ville inte vi. Vi fick dock löfte om att vi skulle få det rum vi önskade. Dagen före arrangemanget fick jag veta att lokalen skulle ändras på det infoblad jag hade mejlat till biblioteket. Då ringde jag igen, och vi kom på nytt överens om att vi skulle ha det rum vi önskade. Samma dag fick jag ytterligare ett mejl, och för säkerhets skull ringde jag och fick bekräftat att det var klart med lokalen.
Två timmar senare blev jag hänvisad till den där scenen, som vi inte ville ha, och dit hade de också skickat våra inhyrda musiker.
Jag blev givetvis arg och accepterade inte detta, och vi gick in i det vi trodde var vårt beställda rum, som inte alls var färdigställt för framträdanden, och det bord som vår vice ordförande hade blivit lovad, fanns inte där. Men vi höll vårt program som tänkt!
För att göra fortsättningen kort så var bemötandet på biblioteket under all kritik och efteråt kontaktade jag både chefen och nämndens ordförande.
Saken blev inte bättre av att jag, och ytterligare en medlem, fick 500 kronor i böter för att de utan vår vetskap hade infört p-skivetvång, och detta stod att läsa på en pytteliten skylt, så vi såg det inte. Så passade p-vakterna på just en dag när det var många besökare från annat håll än från kommunen!  Dålig stil, tycker jag.
Men, nu kommer jag till det viktiga. Ett par dagar senare var det jubileumsfest och då fanns den där chefen och ordföranden där, och de var mycket trevliga!
Visst får man en annan syn på folk när man möts IRL! Och när man äter god mat!

Så vad skulle hända om hätska motståndare bland kommentatorer, som har munhuggits i många år, skulle mötas? Skulle de fortsätta att bråka efteråt? 

???

2016 utanför Martinsonrummet på Olofströms bibliotek.

När blev jag liten?

I min ungdom var jag mycket nöjd med min  längd; 168 cm.
Jag var sedan en cm längre än min dotter.
Det var väl tillsammans med henne som jag upptäckte att något hade hänt, för plötsligt var hon längre än jag.
Jag har sjunkit! Nu är jag bara 165,5 cm!  Och plötsligt är väldigt många kvinnor mycket, mycket längre än jag.
Den hemska sanningen är att jag helt enkelt har blivit liten!
Det var roligare att vara längre!

Från det förflutna

Det som fascinerar mig mycket är människor som alltid har bott på samma plats och som bara har jobbat på ett eller få ställen.
Själv har jag flyttat, bytt jobb och varit i en massa olika sammanhang. Så händer det också ganska ofta att det dyker upp personer, som jag tidigare har arbetat med eller träffat på i föreningssammanhang eller liknande. Detta väcker naturligtvis minnen från den andra tider.
En del av dem som var mina reseledarkolleger stannade kvar som reseledare. Själv återgick jag efter ungdomen i 40-års åldern till jobbet och hade det parallellt med lärarjobb. Men några andra gjorde andra karriärer inom yrkeslivet.
Idag träffade jag plötsligt på en man, på en blogg, som jag arbetade tillsammans med på italienska Rivieran för så där en hundra år sedan. Han har gjort karriär.  Det kan jag tänka mig för han hade vassa armbågar redan som ung. Och mig lurade han att byta stationeringsplats till ett hotell med hopplöst omöjliga ägare. Varför accepterade jag detta? Nog har man lärt sig en del med tiden. Detta hade jag aldrig gjort idag! Livet har gett mig mera skinn på näsan. Onekligen!

Vad händer med kroppen?

Jag har så svårt att gå sedan en tid tillbaka. Varför? När jag var på blodsockerkontroll (normala värden igen) konstaterade min husläkare att det var senorna kring knäna som gjorde ont och inte själva knäskålen. Men jag har ont överallt, tycker jag. Jag skulle tänka positivt också, tyckte doktorn. 
Är det så att det har blivit stopp i livsflödet? Att något är fel och att jag inte orkar gå dit jag går? Detta tål nog att fundera över!
Eller är det alla de som har lämnat det jordiska i min omgivning som gör att orken tryter.
Skrivarklubben är en hemvist, och det gläder mig när medlemmar berättar hur mycket klubben betyder för dem. Här träffar man likasinnade. Människor som inte bara tror på det de hör och ser, utan räknar med en annan dimension i tillvaron.
Vi träffas i klubbsammanhang, men flera har jag känt i mer än tjugo år, för jag var först medlem på 80- talet, gjorde uppehåll när jag jobbade på annat håll i landet och kom tillbaka när jag själv kom tillbaka för arton år sedan. 
Nu är nästa Groblad, vår tidskrift,  på tryckning. När den är färdig ska jag packa 90 ex. inklusive till prenumeranterna, och till våra medlemmar går också infoblad om kommande verksamhet och medlemslista. Det är alltid lite spännande att se hur numret ser ut. Vår nye redaktör gör så tjusiga omslag!

Nässelfrossa 10 år

Ikväll har jag och vår vice ordförande, tidigare mångårig ordförande, Sonja Louise J. varit på Nässelfrossas 10-års jubileumsfest på Jämshögs folkhögskola. God mat och trevlig allsång och lite tal.

Ren artighet

Kommentarer på bloggar och andra sociala medier kan ju ha olika karaktärer. Folk kan vräka ur sig skit över en i eget namn eller under signatur. Sådant är obehagligt. 
Sedan kan man kommentera innehållet i det skrivna. I detta fall är det väl inte så viktigt att personen ifråga ger sig tillkänna.
Men om det är någon som under samma signatur, eller möjligtvis flera signaturer, också kommenterar en som person- om än i positiva ordalag- år efter år, då blir man naturligtvis nyfiken på vem denna person är. Någon man känner? Någon okänd?
Jag har kanske en märklig uppfattning om vett och etikett, men nog anser jag att det är ren artighet att presentera sig under sådana omständigheter! Vad är skälet till att man inte gör det?