måndag 15 januari 2018

Det börjar alltid med orden...

För många år sedan, när jag ännu hörde till dåvarande Folkpartiet, var jag på ett möte i Kulturnämnden, Före mötet stod vi i biblioteket utanför lokalen, där vi skulle vara, och då hojtade en av herrarna att där uppe satt den flatan också! Flatan, det var Selma Lagerlöf på bild. Han fortsatte sitt hojtande och till slut bad jag honom tiga.
Ungefär samtidigt var det skandal här eftersom sossekillar hade haft en strippa på en fest och lite annat, som jag inte minns, så marken för kritik var så att säga förberedd.
Jag skrev en anonym insändare om händelsen, men en journalist var inte dummare än hon/han (jag minns inte nu) kollade upp med andra vad som hänt, ringde sedan mig för en intervju, och sedan ringde Kvällsposten, ja, så var det igång liksom...
Det blev många debattartiklar både till mannens försvar och från dem som höll med mig. Några kommentarer var elaka som att någon tyckte att det mest förvånande var att mannen ifråga visste att Selma Lagerlöf var en författarinna! Sådant var inte så kul. Men i slutet av debatterna kom en klok, ursprungligen tysk, kvinna in i debatten och påpekade hur allvarligt sådana här nedvärderingar är. Hon skrev att det var så judeförföljelsen började med att man verbalt hånade, förlöjligade och trakasserade judar. Ja, och det är ju så mobbning börjar, eller hur? Några sätter igång med förtal och nedvärderande ord om någon, och så kör det som kan bli en rejäl mobbning igång.
Och- det är så misshandel börjar. Den börjar med ord som gröper ur en, får en att tappa tron på sig själv och sin förmåga. Sedan kan det även bli en fysisk misshandel, eller också stannar det vid den psykiska.
I samband med Metoo kampanjen pratade jag och några väninnor i samma ålder med varandra, och vi var överens om att den kvinnoroll vi växte upp med hade gjort oss halvblinda inför dålig behandling. Det behöver ju inte alls vara sexuella trakasserier utan bara nedvärderingar av olika saker, något vi gör eller något vi är. 
Säkert har många av oss vaknat även inför sådant genom denna våldsamma kampanj. Det kan nog kännas som att vi har återvunnit människovärdet!

fredag 12 januari 2018

Kampen mot blodsockret

I februari förra året fick jag av min husläkare veta att jag hade diabetes. Eftersom jag inte gillar att ta mer än absolut nödvändiga mediciner nekade jag sådana, men började äta på ett annorlunda sätt med mindre kolhydrater och socker.
Nästa kontroll var blodsockret normalt, och likaså den följande. Läkaren meddelade mig då att om han bara sett de värdena, så hade han inte betecknat det som diabetes, så han sade att jag hade "knappt diabetes."
Nu är jag så klart inte dummare än jag förstår att jag är i farozonen och ska se upp. 
Sedan ett år tillbaka kollar jag blodsockret varje dag, minst en gång om dagen. Och nu händer faktiskt inte så mycket när jag äter något sött. Det blir ganska dyrt med stickorna för dem får man inte från landstinget när man inte tar insulin.

Facebook hade ingen årskavalkad på mig i år, för det fanns för lite innehåll i mitt liv. Nåväl, nu lägger man ju inte ut allt på facebook, men jag kollade upp i almanackan vad jag hade haft för mig.
Och så illa var det faktiskt inte! Fast de flesta anteckningarna rörde mina blodsockermätningar! Men jag skulle aldrig våga att inte kolla hur jag låg till när jag en gång fått en stark varningsklocka. Är inte detta klokt?

Idag har jag skrivit verksamhetsberättelsen för Skrivarklubben i Blekinge. Den tog några timmar och blev på fem sidor. Vi har haft stor aktivitet och fått fem nya medlemmar!
Och så har jag återgått som medlem i KD. Det känns bättre så när jag är kontaktperson för KD Seniorförbund. Trevligt när man hälsas välkommen tillbaka!

onsdag 10 januari 2018

I ultrarapid

Alltid när jag står i matkö med andra gamlingar undrar jag om det är ovana eller enbart ålder som gör att det är som det är. Det går långsamt, så långsamt och så står man och pratar med dem som står bakom eller framför, och så står andra, däribland jag själv, och har ont i benen och har svårt för att stå och vänta.
Och jag undrar alltid om jag är mogen för detta, samtidigt som jag vet att jag faktiskt snart har varit pensionär i tio år och inte är yngre - utan tvärtom äldre- än många av de andra i sällskapet.
Vad det är svårt ibland att inse sin egen roll och belägenhet!

Var går gränsen?

Ännu är jag inte riktigt hemma i min nya bil. Jag försöker därför parkera så att jag inte ska riskera att köra på någon om jag backar i stället för att köra framåt. Den nya bilen är automatväxlad och  framåt ligger motsatt mot hur det var på den gamla bilen.
Idag skulle jag på grötfest, och jag lovar att om en polis hade sett parkeringarna på gården utanför lokalen, hade han, liksom jag, garanterat undrat när det är dags att sluta köra bil! Själv ställde jag mig i kanten av ett fält och snart kom en tant och ställde sig bakom mig så att en del av hennes bil stod i vägen för min. Det fanns ingen chans att komma förbi utan att köra på henne. Jag sade till henne. Då skulle hon ställa sig på fältet (där det dessutom fanns ett dike) bara några decimeter från min bil, så jag hade ingen chans att komma in genom dörren till förarsätet.
Efter en del grälande gav sig tanten iväg och ställde sig antagligen bakom huset, för hon fanns senare i lokalen. Men, hon verkade helt klart köroduglig.
Nog borde körförmågan testas av när man blir äldre! Själv tog jag körkort 1963, och sedan dess har jag ju kört utan förnyat körprov. Men jag kör mycket. Den här tanten körde garanterat inte ofta.

tisdag 9 januari 2018

Grötfest

Nu är det grötfesternas tid, sedan blir det årsmötenas.
Idag på Spf.






söndag 7 januari 2018

Märkliga händelser

När människor frågar mig varför jag tror på Gud, brukar jag svara för att jag har märkt att han finns. 
Detta bottnar i att jag på något sätt har upplevt en sorts bönhörelse eller att något har dykt upp i en besvärlig situation som har ändrat på den.
En av mina äldsta väninnor här- och elva år äldre än jag, så hon är gammal- och jag kom ihop oss i en diskussion i oktober 2016, och vi har inte haft kontakt sedan dess. Sådant har hänt tidigare, för vi har ganska så olika uppfattningar om saker och ting, men den här gången har det varit extra låst. Vi har därefter setts ett par gånger nere i vår affär, men bara hälsat avmätt och gått förbi varandra.
Häromdagen tänkte jag att jag skulle ringa henne, men så tänkte jag att hon knäpper säkert bara av samtalet.
Samma dag går jag i en gång nere i affären och från motsatta hållet kommer hon. Där står vi med våra kundvagnar, helt ensamma i den gången, och det var fullständigt omöjligt att inte göra någonting. Antingen fick vi gå förbi varandra eller också tala med varandra. Vi gjorde det senare, och så blev vi vänner igen.

Jag hade kanske inte tyckt att sammanträffandet var märkligt om jag inte precis samma dag hade tänkt att ringa. För mig kändes det som om jag fick draghjälp.
Det finns många sådana anmärkningsvärda sammanträffande och händelser i mitt liv, som gör att jag uppfattar det som att det finns en kraft som "ser" våra behov och kommer till hjälp. Jag tror inte ens att vi behöver be böner.

Men det händer naturligtvis kanske också att vi inte tar emot den hjälp  vi får i besvärliga situationer! Våra egna vägar är inte alltid Herrens vägar!

lördag 6 januari 2018

Hade kunnat bemöta

Naturligtvis hade jag kunnat bemöta osakligheterna i några bloggkommentarer. Men jag ids inte.
Samma missuppfattningar om vad politiker beslutar om i verksamheten hittade jag bland mina kolleger på högstadiet när jag arbetade där de sista åtta åren före min pensionering. Det är ganska så meningslöst att försöka rätta till människors vantolkningar och vanföreställningar, även om man kanske kunde önska att folk visste vad de talade eller skrev om.

Idag är jag uppfylld av känslan av att ha kommit hem när jag efter lång tid  återvände till kyrkan. Det känns som om jag har varit ute på djupt vatten och varit nära att drunkna, men så hittade jag land, simmade dit och räddades.