Samhället som slutade fungera

När vände inställningen till att allting blev viktigare än jobbet, för nog är det lite av den inställningen idag?
Det är klart att det gick till överdrift åt andra hållet förr. Min dotter fick många gånger sova på en säng bakom mitt tjänsterum när hon var sjuk, och jag föreläste på någon kurs.
Men nog måste man tycka att det går för långt nu.
Har ni någon gång hört att folk inte kan ta emot samtalet för att de är sjuka, hemma för vård av barn eller, ja, så kan de vara på utbildning också. Ingen verkar tänka på att verksamheten ska fungera trots detta.
Ja, vi ska sedan inte tala om tågen så klart...Där finns det ju hur många ursäkter som helst när de inte går som de ska, verkar det som.

När min far för många år sedan hade fått en hjärnblödning och hamnade på MAS i Malmö (inte mitt favoritsjukhus precis) sattes han av vikarier i en rullstol utan armstöd så att han föll i golvet.
Personalen ursäktade (!) sig med att den ordinarie personalen hade varit på utbildning så att de hade haft vikarier där!!!

När jag var ny på ett långtidsvikariat som rektor på en folkhögskola i Stockholm gjorde jag märkliga upptäckter. Lärarna var vana vid att man liksom bara  kunde vara borta från jobbet.
Någon var och skötte sin affär när vi hade planeringsdag, en gick till hårfrisörskan och satte eleverna i enskilt arbete till exempel.
Nej, jag tolererade inte detta som rektor!

När jag sedan var rektor på en annan skola reste sig en lärare upp och seglade ut en timme innan vi slutade en konferens, utan att säga något om detta. Han skulle med bussen, förklarade han sedan.
Jo, han fick löneavdrag, och detta var inte populärt.

Det har hänt mycket de senaste 30-40 åren, det lovar jag. Vi började arbeta i ett samhälle, där man som anställd var tvungen att i första hand se till att arbetet fungerade.
Nu borde det kanske vara något mittemellan ytterligheterna.