Doftmysteriet är löst

Jag skrev häromdagen att hela mitt hus doftade när jag kom hem på kvällen efter en kurs. Doften fortsatte och var intensivast i sovrummet. Det var där jag kom på det. I fönstret  står en Laurentii, svärmors tunga, och den blommar nu och sprider en stark doft. Ni vet väl att de blommar på gröna stänglar? Det är så märkligt att en så stel blomma sprider denna vällukt. Denna krukväxt har en alldeles speciell historia. Den har nämligen varit en av mina mostrars, och hon dog 1978, men hennes blomma lever än och inte nog med detta för jag har tre andra krukor från denna. Alla blommar nu.
Min mor, floristen, tyckte att jag var dålig med mina krukväxter, men det är bara periodvis sant. Nu har jag ju sedan tolv år en katt som älskar fönsterkarmar, och detta har gjort att krukväxterna inte är något prioriterat i mitt liv.
Svärmors tunga är mycket bra för sådana som jag, för de ska inte ha mycket vatten, då ruttnar dem. Den där krukan i sovrummet fanns här i huset i nio år när jag bodde i Stockholm och i Oskarshamn, och den fick ibland stå flera veckor utan vatten.

Denna moster hade inga barn. Hon var förlovad i ungdomen, men blev övergiven av fästmannen och gifte sig sedan vid mycket mogen ålder med en tapetserare. Han var mycket skicklig, hade fått utbildning i Tyskland och Schweiz och hade själv tillverkat deras stoppade stolar. Matrumsstolarna, matbordet och två omklädda fåtöljer finns i mitt hus. Till fåtöljerna specialbeställde jag grönt skinn, som de fick skicka efter från Schweiz för många år sedan.
 De fåtöljerna måste i vardagslag vara klädda med filtar, för se katter älskar att vässa klorna på skinn, och helt utan skavanker är de inte efter alla år med katter i det här hemmet.

Men det var ju skönt att det var växterna som spred den märkliga doften. Det hade ju inte varit så kul om det doftspökade!

En ovanlig orsak

Det händer ju ibland att någon stänger av mobiltelefonen när man ringer för att denne är upptagen av något.
Så var det idag när jag sökte sonen. Jag blev avknäppt och tänkte att han väl satt i bilen och körde.
Det gjorde han inte; de skulle just gifta sig! I största hemlighet för släkt och vänner inne i Köpenhamn. Efter många års samboende hade de alltså äntligen tagit steget.
Vad glad jag blev! Äntligen!

Pensionärsfattigdom

Börjar det inte bli hög tid att släppa koncentrationen på fattigdom från barnfamiljer, som har bidrag i form av barnbidrag, eventuellt underhållsbidrag, eventuellt bostadsbidrag och sluta oja oss över att barnen inte  får åka till Thailand, att de inte kan ha urdyra fritidssysselsättningar som vissa andra barn och att de får gå med gamla kläder och börja se den verkligt fattiga gruppen i samhället nämligen en del pensionärer?
Det finns någon sorts vanföreställning om att vi 40-talister simmar i pengar, alla verkar tro att alla pensionärer har haft dyra hus i storstäderna, som vi  nu har sålt och att vi bara glassar runt.
Så är det naturligtvis inte alls!

Många pensionärer sitter med usla pensioner och har det jättesvårt att få vardagen att gå ihop. Inte minst gäller detta kvinnor som inte har förvärvsarbetat hela sitt liv utan varit hemmafruar och som inte har någon pension efter en avliden make.

I TV-.programmet Debatt kunde vi höra att en barnfamilj inte hade råd att hämta ut astmamedicinen förrän följande månad för dottern. Hur många pensionärer har inte ens råd att gå till läkaren än mindre att hämta ut dyra mediciner?
Min nye partiledare inbillar sig att ett tandläkarbesök inte kostar med än ett besök hos frisören. Var klipper han sig? Jag klipper mig för 250 kronor. Kan han få ett tandläkarbesök för den summan?

Nej, det är tid att pensionärerna blir synliga i sin helhet, inte bara de golfspelande, rika pensionärerna utan vi helt vanliga utan kapital och med svårigheter att få pengarna att räcka månaden ut!

Ett förflutet stiger in

Mina riktiga drömmar brukar vara djupt förborgade för mig, det vill säga jag minns dem inte. Men den allra sista tiden har jag plötsligt börjat komma ihåg vad jag har drömt.
Jag tror på drömmar. De vill säga oss något. Det är som att släppa loss de omedvetna tyngder vi bär inom oss och få dem upp i ljuset.

I natt kom en (levande) person ifrån mitt förflutna rakt in i mitt liv, någon som jag trodde var stoppad djupt ner i glömskans källare.  Det är lätt att lösa problem i drömmen. Verkligheten är mycket svårare.

På tal om levande och döda. När jag kom hem igår efter att ha varit på en skattekurs, doftade hela mitt hus som av rosor, och katten sprang oroligt av och an. Jag hade inga blommor och inget annat som kunde förklara fenomenet. Det var som om någon parfymerad människa hade varit i mitt hus. Men det finns ingen som har nyckel, och ingen hade brutit sig in.
 Har du upplevt något liknande?

Tänk om...

man skulle ta och sticka iväg någonstans... Eller sälja huset och flytta...
Ibland kan jag få en sådan lust att göra något annat. Jag har de senaste åren rört mig mellan Blekinge, Göteborg, Lund, Stockholm och lite tidigare Oskarshamn och Sundsvall. Jag kan det här nu.
Nu vill jag åka någon annanstans. 
Har du också känt det så någon gång?

Vid ett par tillfällen tidigare i livet vet jag bestämt att jag bara blev helt fed up. En gång satt jag på en föreläsning i franska på universitetet. Franskan i Lund var känd för att var mycket svår. Plötsligt fick jag nog, reste mig upp och gick och köpte ett staffli och färger, och sedan började jag läsa litteraturhistoria i stället.
Det skulle ta mer än fyrtio år innan jag läste franska på nytt på ett universitet. Men jag gjorde det så småningom.

Jag minns också att när barnen var små och jag satt på sammanträden i politiska nämnder, kände jag ibland en stark längtan att gå barfota i gräset. Men jag gjorde det inte!

Det är kanske dags att gå barfota i gräset nu!

Tur att Gud finns- trots allt tjafs

Just nu är jag oändligt trött på allt tjafs om tron hit och dit.
Är det genom en massa intellektuellt svammel som man når fram till en stadig tro?
För mig är det precis tvärtom. Visst jag kan ibland bemöta saker jag läser, men jag tror att tron ska växa inifrån. Man kan nog inte nå tron på ett intellektuellt plan. Tro är något annat.

Det var ett mycket intressant inlägg på Babel igår apropå översättningar. Där visade Göran Hägg hur man med bara ett komma i en bibelöversättning kan ändra hela innehållet.
Sannerligen säger jag dig idag ska du vara med mig i paradiset.
Sannerligen (säger jag dig), (redan) idag ska du vara med mig i paradiset.(paranteserna visar översättningen Bibel 2000)
Sannerligen säger jag dig idag, ska du vara med mig  i paradiset.

Ja, ni som inte såg Babel. Var sätter alltså katolikerna kommat? Var sätter man komma i den lutherska översättningen?

Så lite kan göra så mycket. Vem ser bibelöversättningar som absoluta sanningar?

Följden av sköterske-agerandet

I Expressens ledare kan vi läsa att sjuksköterskor på Gävle sjukhus har blivit förgrymmade när sommarvikarierna får 22 000 kronor i lön medan elva av de sjuksköterskor som redan jobbar där har mindre betalt. De har därför beslutat att inte ställa upp på frivilliga extrainhopp utan all övertid måste beordras.
Detta tycker tydligen Expressens ledarskribent är bra, för hon/han? tycker att man ska stödja den här sortens anarkistiska handlande.
Är det vuxna människor som resonerar så? Är det kul att redan anställda känner sig förbigångna? Eller inbillar sig ledarskribenten att dessa plötsligt får sina löner höjda på grund av studenternas agerande?  Detta handlade om 22 000 kronor, men de begär 24 000kronor!!!
Varje människa med facklig erfarenhet måste ju kunna förutse att detta blir följden av det här beteendet.

Att rätta in sig i ledet

Ett samhälle bygger på rättigheter och skyldigheter. Vi ska inte glömma det sista. Var och en gör sitt, så bygger man upp en fungerande miljö.
Igår kunde vi i "Uppdrag granskning" se några killar som under inspelningen av programmet kom fram till Janne Josefsson och Ilmar Reepalu och talade om att de var på deras gata. De hade tydligen tagit över gatan. Man kör sitt eget race.

Detta kan man göra på olika sätt. Man struntar i samhällets lagar, regler och de överenskommelser som har gjorts. Det kan vara i stort som i smått. Man är oärlig mot sina medmänniskor, bedrar sin äkta hälft, ljuger, skiter i att betala för sig, falskdeklarerar, etcetera.

Nu varslar Handels om strejk. Så gör man om man inte är nöjd med lönebuden. Man drar inte iväg i någon sorts anarkistisk yra som  gruppen av nyutexaminerade sköterskor gör. Det är anarki. Så driver man inte lönekrav.

Ibland känns det säkert för fler än mig, som är äldre, som om det här samhällets strukturer håller på att upplösas. Och man kan fråga sig om det sker nu eller om det bara har blivit synligt nu.

På lokaltv-n igår var det en kort information om att sköterskor i Blekinge också hade anslutit sig till det anarkistiska tillvägagångssättet. Annars tiger lokaltidningarna. Och det är väl bäst så. Vissa saker är det bäst att tiga ihjäl, för hur blir det om sådant här sprider sig i samhället? Samhällsröta och upplösta regler.

Vardagens osynliga våld

I BLT idag har två moderatkvinnor, Birgitta Ståhl och Sigrid Johansson, skrivit en mycket läsvärd debattartikel om våldet mot kvinnor. Jag hade tänkt att länka till denna, men jag kommer inte in på BLT:s hemsida just nu och citerar därför en del rader:
"(----) Mångas vardag präglas av våld. Att utsättas för våld är en av de största frihetskränkningar som kan upplevas. Det begränsar och påverkar vårt sätt att leva och vår syn på oss själva och andra.
Våldet tar sig olika uttryck. Enligt statistiken misshandlas män ofta på allmän plats och av okända gärningsmän.
För kvinnor är ofta hemmet brottsplatsen och förövaren en närstående. Våldet upprepas och ökar i intensitet ju längre relationen pågår. För 17 kvinnor slutar denna långvariga plåga med dödlig utgång varje år.
När det gäller våld i nära relationer går mångas tankar till fysisk misshandel. Den psykiska misshandeln är dock med stor sannolikhet långt mer utbredd och ofta svårare att se och bevisa. Forskning visar att psykiska skador är mycket vanliga.
Juridiken behöver ta till sig det som sedan länge är självklart inom den medicinska vetenskapen, nämligen att psykiska skador i många fall kan vara mer skadliga och ge mer långtgående konsekvenser än fysiska skador. (---)

Kloka ord, tycker jag. Sätten att psyka och nedvärdera kvinnor är många, och vi som har varit ute i arbetslivet i många år har sett  och varit med om otaliga exempel på hur kvinnor negligeras och inte blir lyssnade på.
Även detta är psykisk misshandel.
Med nätet och möjligheten att vara anonym i tidningar har det kommit in ännu fler möjligheter; osynliga förföljelser i olika former, som man sedan bara kan neka till. Ett litet nöje för uttråkade män?
                                                                   

Fredagskaffet

Det är skönt att dricka kaffe och äta hembakat bröd och kakor med damerna i akvarellkursen, för där finns inga som börjar oja sig över kalorierna.
Jag minns hur det var på högstadiet- detta ställe där alla människor ska få vara som de är- när det vankades fredagsfika. På fredagen turades vi lärare om att ha med kaffebröd.

Nu har jag, som jag har skrivit många gånger, inte alltid varit tjock (snällt ord i nuläget!) för den största delen av mitt liv har jag varit en smal eller hyfsat smal person. Vikten började skena iväg när jag levde mycket ute på kurser och konferenser och inte själv hade kontroll över min mathållning. Den blev sedan värre när jag var på en folkhögskola, där man inte verkade ha någon som helst uppfattning om hur man skulle laga maten för att inte folk skulle bli feta av den. (Jag blev varnad när jag kom dit!) Sedan åt jag på skolan och ja, det har liksom lagts på kilo efter kilo, avbrutet av perioder när jag har lyckats gå ner i vikt.
Men, med denna min bakgrund blir jag inte totalt förtvivlad om någon påpekar- direkt eller indirekt- att jag är tjock, så det som hände vid fredagsfikat gjorde mig inte något. Det var dock intressant att se och höra.
Ofta kom då någon, som till synes var ganska så mager, och ofta också med tillägget rynkig, och bar på sin lilla assiett med den lilla fredagskakan. Och så började de stånka.
- Usch, jag skulle ju egentligen inte äta den här!
Ibland i mera paranoida perioder - det var lätt att  få sådana på högstadier- funderade jag på om det där indirekt var en fingervisning till mig, som var tjockast runt bordet.

I slutet var jag rätt så trött på dem. Det kunde då hända att jag sade
- Men du tror väl inte på fullt allvar att enbart den där lilla kakan skulle kunna göra dig tjock!?

Efter att ha varit smal och blivit en större storlek slutar jag inte förvåna mig över hur människor tycker sig ha rätt att kommentera tjockas storlek. (ja, jag tänker nu inte på släkt och vänner, utan andra, sådana som inte är vänner- egentligen)

Tänk om man skulle börja på samma sätt med kvinnor som är rynkiga. Man kunde ju säga
- Du, jag vet en jättebra kräm mot rynkor som man kan köpa...
Tror ni det hade fallit i god jord?

Nu ska finporslinet fram!

För en tid sedan var jag på ett möte, där värdinnan bjöd på kaffe ur en alldeles förtjusande vacker porslinskanna. Ja, det är ett vackert hem överhuvudtaget med saker som verkar omsorgsfullt valda.

När jag körde hem tänkte jag på hur fint det var med den kannan, men så kom jag att tänka på att jag också har en sådan där fin porslinskanna och finporslin, men det är nästan aldrig som jag använder det. Varför inte det? Jag är definitivt inne på livets sista fjärdedel, kanske mer än så, varför använder jag då inte finporslinet och mina fina linnedukar?
Det ska bli annat av nu! Jag kan inte ta det med mig till vår Herre, eller vart jag hamnar, och troligtvis är det inget som mina efterlevande kommer att uppskatta.
Nu blir det hellinnehanddukar, linnedukar och vackra tallrikar och kaffekoppar i det här huset!

Är det bra att vara helt utan fett på kroppen?

Igår kunde vi se en man på TV som hade gått ner 186 kg. Jo, då kan man förstå att det var hög tid att gå ner.
Själv har jag också en väg att gå, som ibland ter  sig lång, men den är ju inte omöjlig att göra på egen hand.
Det är ju modernt att genom operation förminska magsäcken. Det skulle jag aldrig drömma om att göra! Nog måste man kunna minska matintaget på egen hand utan att bruka våld på kroppen på det sättet!

Men dessa människor som nu har blivit opererade hur ser de ut sedan? Den här mannen var inte smal utan mager.
Vad händer om de blir sjuka? Det finns ju inga som helst reserver att ta av. Tänker ingen på det?
Sådana som jag kan leva ett tag utan mat! Vi hade varit överlevare under forntiden i perioder när det fanns ont om mat.

Jag har skrivit det många gånger redan; jag gillar mulliga människor! Även om kanske kläderna sitter bättre på en smal kropp.
Själv var jag smal som ung, vissa perioder mycket smal, andra mindre smal. Men det var då det. När äldre är magra är det inte så grant.

Här skiner solen! Dags att gå ut i trädgården kanske?

Kaos och korrumption

Nattakuten på sjukhuset som ligger i vår grannkommun läggs ner till hösten. Man kan inte få anställda läkare dit, utan man får nöja sig med stafettläkare. Sådana kostar mycket och spräcker landstingens budgetar, och de styrande menar att kvalitén blir sämre utan kontinuitet.  Idag kan vi läsa i vår lokaltidning att man får 80 000 kronor i veckan som inhyrd läkare. Det är klart att det är enklare att jobba så än att knega en hel månad för mindre lön!
Snart är hela samhället fullt av olika sorters handelsresanden; läkare, sjuksköterskor, lärare som vikarierar, prästkonsulter och andra. Vi blir till ett nomadfolk i våra yrken i stället för en fast befolkning.
Samtidigt kan vi varje dag dels läsa om de skyhöga löner och bonuser företagsledare och höga befattningshavare inom bankerna  får och om den korrumption som förekommer på olika håll.

Detta är ett nytt Sverige, ett land där man skor sig på ett otillbörligt och oärligt sätt.
Men vi ska kanske börja i det mycket privata. Där människor fuskar, bedrar varandra, ljuger och struntar i att betala sina räkningar, där börjar utförsbacken i samhället. Jag tror inte att den börjar i toppen, utan precis tvärtom. Den växer från gräsrotsnivå som mögliga svampar ur jorden och uppåt.
Det är möjligt att sjuksköterskorna har befogade lönekrav, men man jobbar inte för dem på det sättet! Man ställer inte sjuka människor utan vård under sommaren. Detta är inte den rätta vägen att gå för att höja löner och status. Tillvägagångssättet skapar bara kaos och facket borde stoppa detta!

Har sjuksköterskefacket gett upp?

Studentupproret (uppropet?) bland sjuksköterskorna sprider sig enligt uppgifter i media. De purfärska kräver 24 000 kronor i begynnelselön för att sommarvikariera, och allt fler sluter upp.På landstingen- som också har en given budget att följa- varnar de för att det kan bli svårt att få tag på sommarvikarier. Men de tuffa kämparna skiter i det och ska ut till bemanningsföretag eller tillbaka till eventuella underskötersketjänster, säger de. Jaha!

Långt borta är den tid då nyutexaminerade sjuksköterskor gladde sig åt att de nu äntligen skulle kunna hjälpa sjuka människor. Eller har de aldrig varit sådana? Det är kanske bara en drömbild vi lite äldre har haft?

Ja, det här ser ut som en vild strejk, men det kan det ju inte vara för de är inte anställda än. Är de medlemmar i sjuksköterskornas fackförbund (Vad det nu heter numera.) I så fall måste man ju undra om facket skickar ut dem att driva en facklig kamp, som de själva inte har klarat av.
Är det inte lite konstigt att ett fack stöder den här sortens agerande om de nu gör det? För det låter så i media.

Men andra kan väl följa efter. Lärarna, som är nyutexaminerade kan väl gå ut och kräva högre lön än de som redan jobbar, förskollärarna kan göra likadant och tandläkare och tandsköterskor med flera med flera.
Snart kan vi ha full anarki i landet, medan sjuka människor blir utan vård, och elever blir utan undervisning. Det är väl utmärkt i detta individualismens tidevarv!

Är det någon som tror att det här agerande gynnar yrkesgruppens anseende?
Tänk, det tror inte jag! Inte ett ögonblick!

Detta med facebook-alltså

Jag erkänner gärna att jag inte har full koll på det här med Facebook. Igår flög inläggen hit och dit, fanns där, försvann och kom tillbaka utan någon ordning.
Facebook har naturligtvis fördelar och nackdelar. I min ålder är det inte många som finns där, så jag hittar nästan inga gamla vänner där. Men en del släktingar finns på fb och släkt till släkten.
Det är rätt så bra att veta vad ens mycket vuxna barn gör på helgen till exempel, utan att man behöver ringa.
Men jag håller nere vänantalet på fb.
Jag är noga med vilka jag tar in, jag ska känna dem eller känna till dem. Facebookar med 800-1000 vänner undviker jag. Ja, jag har till och med stängt av vänner med den volymen. Det känns som att smeta ut sig på nätet när man går in och kommenterar där.

Mina vänner kan indelas i grupper; familj och släkt, folkpartister, guidekolleger, någon gammal väninna, någon f d kollega, skrivarvänner, spridda bekanta.
Det mest positiva var nog när jag hittade min avlidna kusins barn på fb och fick förnyad kontakt med dem, utan att behöva leta efter deras adresser.
En del använder fb som någon sorts markering. Man tar inte in folk där, eller man tar bort dem från vänlistan.
Det blir som när man inte bjuder folk på kalas, ni vet. Lite barnsligt.
Och så markerar man om någon har fallit i onåd. Men ibland rensar man ju bara för att få ner antalet.

Om jag hade haft tonåringar hade jag nog försökt att få dem att begränsa antalet "vänner", så att dessa säkert var väl kända. Nätet är inte alltid ett oskyldigt forum! Man har inte tusen vänner!

Google ser oss!

För några år sedan blev jag irriterad när jag hittade en artikel om mig och Ohmns folkhögskola, som var mer än tio år gammal, på nätet. Plötsligt fanns den där. Jag ringde upp tidningen som stod bakom den och frågade hur det kunde komma sig, för den hade ju inte funnits tidigare. Jo, Google hade fått starkare sökmotorer, sade de. Jag fick givetvis inte bort den.
Igår var det ett TV-program om vår synlighet på nätet, som säkert många av er såg. Det berättades att arbetsgivare kollade på namnet på Google om man sökte jobb hos dem. En del människor hade fått osanna uppgifter utlagda om sig och fick ingen rättning.
Den gången jag ringde tidningen sade de att jag skulle vara glad över att det som stod åtminstone var sant!

Livet har lärt mig att vara transparent, något som jag ibland har fått diskutera med människor. Detta var också det råd vi fick i TV-programmet. Om man lägger "hemligheterna" på bordet är de inte längre några hemligheter. Det som alla vet är inget att tissla och tassla om, det är inte längre så intressant.
Jag lärde mig detta när jag flyttade ut i byar. Sådana saker funderade jag aldrig över i Malmö. På Bellevue var folk inte så intresserade av vad grannarna hade för sig, och absolut inte vad människor i kvarteret gjorde.
Här, lärde jag mig, fladdrade gardinerna. Så, det var lika bra att lägga korten på bordet, om det var något som kunde te sig intressant i ens liv.
Detta att jag har varit transparent har jag varit glad över många gånger på nätet när illasinnade (eller en illasinnad?) människor har påpekat att jag var en som fick lämna en rektorstjänst.
Genom att vara transparent har jag haft möjligheten att ge min version. Och idag, snart tretton år efteråt, ser jag det som en klar merit att inte ha platsat i den miljön! Vilket inte minst visade sig i de historier som följde efteråt. Man hade ju tydligen fått smak på att lösa ut folk. Det vill säga dem som inte själva gick - ibland utmobbade, har man berättat för mig.

Jag tror att det är bäst att berätta sin historia, så långt den kan vara känd av några andra. Då förlorar den garanterat sin attraktionskraft i att bli till skvaller. Den är ingen hemlighet längre.

Att förstöra någons glädje

Med åren har jag faktiskt blivit mycket försiktigare än jag var  förr. Man måste vara känslig inför andras glädje och inte ta den ifrån någon eller förminska den.
Exempelvis om jag är på en föreställning av något slag, och jag egentligen tycker att den är urdålig, så behöver jag ju inte ösa ur mig om detta om mitt sällskap finner glädje i den. Vem har sagt att jag har rätt, och vem ger mig rätten att förstöra någon annans upplevelse?

Om man får beröm eller någon ger en uppskattning på något sätt så är detta ofta energihöjande. Den som sedan vill förminska detta och talar hånfullt om det blir naturligtvis en stor energislukare i ens liv, en som får en att läcka energi i stället för att ge en energi.
Vi borde nog alla dränera vårt liv på energislukare- så gott det går.

Det var detta jag inte skulle!

Undrar vad det kallas när man drar på sig grejor, som man inte skulle ta på sig.
Det har hänt mig många gånger att jag har rensat bland uppdragen, så har jag hämtat andan en tid, och sedan rätt som det är så sitter jag där igen.
Men uppdrag ger andra saker som kontakter och möjligheter att komma ut på olika aktiviteter. Det är ju det som drar.
Nu hade jag alltså rensat igen och tänkte att ett styrelseuppdrag räckte, och på några veckor har jag sagt ja till ytterligare ett plus ett ersättaruppdrag i en distriksstyrelse och ett valberedningsuppdrag.
Så är jag där igen, inte i full fart, men i accelererande tempo.
Och det blir väl som vanligt att en dag vill jag sitta som tjuren Ferdinand och bara lukta på blommorna!

Kan människor FÖRBJUDA reinkarnation?

Jag har på många olika håll läst att reinkarnationstron fanns med i den första kristendomen. Det har också skrivits att man på Jesu tid trodde att profeterna återföddes gång på gång. Kristus själv säger vid ett tillfällle att Elia har kommit tillbaka. Han skulle vara återfödd i Johannes Döparen.
Jesus ställer också frågan till folket vem de tror att han är, och svaren är återfödda profeter.

Gnosticismen, som blev bannlyst från kristendomen, lär ha haft reinkarnationstro.
Enligt uppgift förbjöd man på kyrkomötet 553 i Konstantinopel tron på reinkarnation inom kristendomen.

Ja, tron kan man ju förbjuda, men om vi reinkarnerar så kan nog inga kyrkofäder eller några kyrkomöten i världen förbjuda detta.
Vem vet? Ingen kan ju veta, fast en del säger sig veta.

Om man tänker sig uppståndelsen som en reinkarnation, hur blir det då? På tredje dagen uppstånden från de döda- till en ny kropp?
Alla möjligheter för feltolkningar av gamla texter finns naturligtvis.

Jag kan inte säga att jag tror detta, men jag kan tycker inte att man egentligen kan utesluta något. Så säker är då inte jag på att jag har sanningen om Livets stora gåtor och hemligheter.
Visst verkar väl en död kropp vara det skal som återstår när själen har flytt? En själ som kan få en ny kropp?

Allergisk mot prästen

När jag såg Debatt på TV för en stund sedan med den nyblivna änkan som på grund av allergirisk hade nekats att ha med sin hund på begravningen av mannen, vilket hade varit hans sista önskan,   undrade jag om folk tror att det bara är pälsdjur som ger allergi. Man kan väl inte allergisanera en kyrka!

Själv klarar jag pälsdjur, men inte vissa parfymer och vissa rakvatten/herrparfymer. Och jag kan inte vara i en kyrkbänk där man har  placerat syréner i små behållare. Vem bryr sig om det?

På min rektorstjänst i Växjö stift hade jag bekymmer, för vi hade en präst och en annan kyrklig, som var fullkomligt indränkta i starka dofter. Varför vet jag inte. De tyckte kanske att detta var fint eller också var de väl rädda för att de kanske luktade illa. För mig var detta mycket jobbigt. Det gick liksom inte att sitta på ett styrelsemöte med en (som några tyckte starkt välluktande) stinkbomb eller att fira gudstjänst och känna sig som i en parfymbutik. En dag tappade jag tålamodet och skrev ett skarpt brev till den som var anställd hos oss. Då hade jag redan påpekat bekymren, som jag säkert inte var ensam om, flera gånger.

Detta var givetvis inte populärt för den parfymerade blev kränkt, och en präst läxade upp mig, för jag skulle tänka på människors integritet!

Så det finns det som kan vara lika illa som en hund för någon som är överkänslig/allergisk! Man kan till och med vara allergisk mot prästen eller mot gästerna på begravningen.

Inte rumsrent?

Följande kommentar har jag skrivit på kyrksysters blogg. Den inväntar granskning, står det, medan kommentarer som inte fanns när jag skrev min är publicerade.
Detta apropå ett inlägg om Gud.
Är denna kommentar för häftig för kyrkans anställda? Är den inte sann?

Just det! Och i dystra stunder säger jag att Gud finns TROTS kyrkan.
Och även för ateister!
Och för muslimer och för människor av andra reigioner, för om man tror på den ende Guden då är han bara en, oavsett vad han kallas.

Att se saker med nya ögon

Det är bra att se om eller läsa om saker. Häromdagen såg jag Strindbergs "Dödsdansen" på TV. Det var en lång föreställning och inte var den rolig heller. Jag hade dessutom sett den minst en gång förut. Men jag såg den med nya ögon, som man ofta gör när man ser något igen.
Tidigare hade jag inte uppfattat vilken bra bild av en psykopat som Strindberg ger i den äkta mannen. Mannen ljuger, han nekar till att han har sagt det han har sagt, han psykar sin hustru, och han är känslomässigt iskall, egentligen, även om han kan prata varmt om sin dotter. Jag är övertygad om att psykopater kan tro sig älska sin mor och sina barn, om inte annat så för att de är en del av dem själva.

Hitler tyckte om hundar och barn. Många iskalla företagsledare är mjuka som vax inför sina egna.
Jag är också övertygad om att hustrun i "Dödsdansen"  länge hade hoppats på något annat- om hon fanns i verkligheten- än det hon såg i sitt äktenskap. Men psykopati lär inte botas. Den totala hänsynslösheten och okänsligheten inför andras vilja och behov fick hon nog räkna med för resten av sitt liv. Inte konstigt att hon jublade när karlen hade dött!

Vill inte granskas

Idag har jag tagit tillbaka det manus jag hade inskickat till ett förlag. Anledningen är att en intervju med en författare i Gomorron Sverige fick mig att tänka till. De intervjuande pressade honom hårt på hur mycket i hans senaste roman som var äkta, hur mycket han själv hade upplevt, om huvudpersonerna var verkliga människor och om han själv hade varit med om en sådan historia.
Det var, tycker jag, en mycket osmaklig intervju. Sådant ska inte en författare behöva uppge, och han hade svårt att inte svara, det var helt uppenbart.
Så jag tog tillbaka mitt manus.
Jag har ingen lust att bli granskad- om det nu skulle bli utgivet- av yngre reportrar som förmodligen aldrig har sett de verkligheter vi äldre har sett, och därmed kommer att tro att vi skriver osannolika historier.
Frågan är ju hur människor uppfattar det man skriver. Jag tänker på Guillous "Ondskan" som det blev ett sådant rabalder om för att människor intygade att så där var det inte alls i verkligheten. Men det var ju en roman! Man kan väl inte svara för det som man uppger vara en roman på det sättet.
Annat var det med Liza Marklund när hon hade uppgett att den historia hon skrev var sann. Det skulle hon inte ha gjort.
Nej, jag ska nog vila lite på det där med att ge ut. Tiden har nog i vilket fall som helst gått ifrån mig.

Vi är varandras miljö

En smart fotbollstränare berättade på TV hur hon coachade spelarna. Det hon sade var mycket klokt. Först menade hon att man måste bygga på det som är bra och förstärka detta. Detta är för mig som pedagog helt självklart, och jag menar att det är här många i skolan gör det stora felet. De poängterar hela tiden det som är dåligt för att få eleverna att arbeta med detta. För mig är detta ingen bra idé. Människor växer om de får uppskattning. Man måste gå tillväga på annat sätt än genom att markera med dåliga omdömen och dåliga betyg.

Vidare påpekade fotbollstränaren att vi är varandras miljö. Och så är det ju. I dåliga mentala míljöer mår vi illa, vi krymper och får säkert en del fysiska symptom förutom det psykiska illamåendet.
Så kan det vara på arbetsplatser där några hyllas och andra hålls tillbaka, och där det förekommer mobbning och annan utfrysning. Det kan också vara så i personliga relationer, ja till och med i familjer och släkten.
När man ser mönstret, när man ser att man far illa och att de människor man umgås med inte är bra för en, då måste man försöka bryta sig loss. Detta går väl i relationer med människor som inte hör till släkten. Men tänk om det gäller denna? Har du funderat över vilken roll du har i din släkt?

Vardagsglädje

Det gäller att hitta glädje i det lilla när livet känns lite tungt och att  försöka få proportioner på problemen.
Det är bilen som är sönder, inte jag, vad jag vet!
Jag  svälter inte ihjäl den här månaden heller, även om det på nytt blir tufft med ekonomin.

Mina vänner är många och trogna, och jag är med i många intressanta sammanhang.
Okey, jag kan inte åka till Kina eller Kanarieöarna, ja inte ens till Paris, men jag kan åka till Stockholm och på turer runt om här.

En dag vinner jag säkert massor av pengar. Jag hade ju 4+ 5 rätt på senaste Lottot, och även om detta bara gav 144 kronor, så vinner kanske trägen till slut.
Något förlag inser kanske att jag är en bra skribent med stor livserfarenhet!

Det är gott med hembakat bröd till frukost.

Jag har en utmärkt bostad och en gullig katt.
Mina barn är rediga och trevliga.
Mitt hem är fyllt av intressanta böcker och skivor med härlig musik, och igår kunde jag bara sätta mig ner och titta på en nyinköpt film på eftermiddagen.
När det blir varmare kan jag gå ut i trädgården.
Bilen blir reparerad på torsdag.
Det är nog inte så synd om mig, egentligen! Och så gäller det att peppa sig själv!
Ha en bra dag, bästa läsare!

Behövs- en energikick!

Vad jag önskar att någon läsare eller någon annan kunde ge mig en energikick, när jag nu känner mig som en urvriden skurtrasa!

Inte bra mentalt

Det är nog inte bra att helt släppa kontakten med människor som man har levt nära, även om man inte gifter sig med dem. Jag var ju aldrig ovän med mina nu avlidna f. d. pojkvänner från ungdomsåren.
Men det är väldigt vad det kommer upp många tankar och minnen när någon, som man inte har talat med på massor av år, plötsligt är död. Ja, nu vet ju inte jag hur plötsligt det var, men för mig blev det plötsligt och liksom två personer på två dagar eftersom jag googlade den andres namn och hittade hans dödsruna från 2005. Tänk så många år han redan har varit död!
Det känns lite otäckt, för slutet kryper på något sätt närmare, och jag har svårt att riktigt ta mig för något här hemma när det nästan stormar och ösregnar ute och bilen är trasig.

Mitt i alltihopa är jag alltså inviterad till en avtackning för någon som jag inte har sett sedan 1978. Idag fick jag höra att andra också
hade tjocknat till, så det är ju en liten tröst.
En väninna, som jag var arbetskamrat med på den tiden, och jag gick igenom vilka som kan tänkas vara där och konstaterade att många var borta- gone till vår Herre eller var de nu är! Usch ja!
Jag tror att jag ska skriva en bok med titeln "När ni plötsligt var döda", som en minnesskrift över min ungdoms kärlekar. Det skulle kanske vara intressant för mig, för jag har dagböcker och almanackor, även om jag inte minns så där jättemycket från den tiden. Minnena kommer tillbaka med åren, det märker jag.De är alltså på gång!

Det krävs trovärdighet

Nu stiger siffrorna för Socialdemokraterna och till och med borgerliga politiker har erkänt i media att det nog inte blir någon lätt match för dem med den nye partiledaren för S. Och visst känns han som en befrielse!
Lugn, stabil, förankrad, inte uppblåst, inte skrävlande, inte hel-eller halvljugande, inte med sig själv i fokus, erfaren, mogen, kunnig, ja, den mannen verkar onekligen ha mycket som gagnar ett sargat parti. Och för mitt sosseförflutna känns det bra att man har återvänt till en fålla, som man kan känna igen sig i; hederlighet och ärlighet.

De som fortfarande hänger fast vid att försvara den förre partiledaren och försöker inbilla människor att det var media som avsatte honom lider nog stor brist på människokännedom.

Mitt i allt detta meddelas det att paret Reinfeldt separerar. Inte bra, inte trovärdigt att visa upp en tjusig fasad och ha sprickor bakom den. Många känner sig nog inte bara sorgsna över att ett par som förefallit harmoniska lämnar varandra, utan kanske också en aning lurade.
Vi får väl se hur skavankerna kan repareras, för vad vi människor nog alla längtar efter är nog just trovärdighet och hederlighet.

Så här stod det....

Idag firar vi alltså tvåårsjubileum av inledningen av vår relation. Och sedan i onsdags ser jag fästmön med nya ögon. I tisdags opererades jag för starr, men hade fortfarande dålig syn. Vid återbesök korrigerades detta, så nu ser jag kristallklart. Första dygnet var det en nästan skrämmande känsla. Allting blänkte. Men nu har jag vant mig.

Detta är ett tillägg till mitt svar på en kommentar som L.F. har skrivit på min blogg, där han inte anser att man ska skriva ut vilken operation en person har genomgått. Detta hade han själv redan gjort, som ni kan se av ovanstående kopierade rader från hans egen blogg.


Nedanstående kan man också läsa på hans blogg.
Det finns ingen annan man som jag skulle kunna förväxla honom med. Detta är alltså ren och skär lögn, och det vet han. Detta är bara ett sätt att smutskasta mig, precis som påståendet om min blogg.

Vi firade 2-årsjubileum av vår första kontakt den 26 februari. Det var hur romantiskt som helst. Jag kände verkligen att det kommer att bli fler jubileer. Men redan på morgonen den 27:e var kriget igång igen, och jag fick veta vilken dålig människa jag är.

Eller någon annan, som hon förväxlade med mig. Och nu är det kvinnodagen den 8 mars, dagen då alla förtryckta är kvinnor och förtryckarna är män.

Vilket har varit ledmotivet på hennes blogg under de senaste två åren. Men tänk om det inte är så enkelt?

Acceptabelt?

Jag tog bort inlägget redan dagen efter att jag skrivit det. Jag kände mig som huvudpersonen i radioprogrammet "Lilla Fridolf", som sändes under 1950-talet. Ni som hörde radioprogrammen, eller har läst serietidningen om Fridolf och hans Selma, som alltid var på dåligt humör när Fridolf inte gjorde som hon ville, förstår vad jag menar.

Ovanstående är hämtat från L.F:s blogg angående ett inlägg som han hade gjort om vårt 2-årsjubileum. Nu var det en sanning med modifikation detta med två år, för vi har mest varit ovänner hela tiden, och kontakten har varit ytterst sporadisk. Nu var han hos mig för att han skulle opereras.  Men friden varade inte många dagar.
Skulle ni kvinnor, som läser det här, acceptera att era män skrev eller talade om er på det sättet?
Observera att detta inte sades TILL mig, utan endast om mig på bloggen!
Och kan ni begripa att en person som omtalar sin fästmö på detta nedvärderande sätt fortsätter att dagligen tjata om att han inte vill att relationen ska vara slut? Kan någon se logiken i detta?
Tacksam för kommentarer!

När kommunister var ett rött skynke för S

Jag fick just en kommentar som gav mig tankar till detta inlägg.
När jag var ung, radikal socialdemokrat på 1970-talet var kommunister nog det värsta man kunde tänka sig. Det var de som var den stora samhällsfaran för S. De hånades i Socialdemokraternas utbildningsmaterial (jag vet för jag var delvis utbildare för dem), och man sade bland annat att de förökade sig genom delning.

Nu har man stått med armarna om axlarna på V. Inte konstigt att gamla socialdemokrater, de som fortfarande finns kvar i min ålder, reste ragg och kanske slutade rösta på sitt gamla parti.

Men i den nya tiden är det inte längre kommunister eller medlemmar i V som är "de andre". Nu är det Sverigedemokraterna. Det är de som är Stora stygga vargen, varifrån allt ont kommer.
Är det underligt om människor i min ålder inte riktigt tror på detta?
Vi har sett för mycket under livets gång helt enkelt.
Idag röd, i morgon död. Eller tvärtom.
Idag en farlig varg, i morgon en gullegris som man håller om axlarna.
Vänta och se! Det dröjer nog inte så länge innan det nyaste riksdagspartiet också blir rumsrent. Då har något annat dykt upp som har fått stämpeln "den andre", för en sådan måste man ha. Annars tappar man fotfästet i tillvaron!

De hänsynslösa

Det finns många olika sätt att inte visa hänsyn mot andra människor. Ett är att absolut inte ta in vad de vill och säger.
Kanske är vi som växte upp i en miljö, där de äldres vilja var lag, mera känsliga för sådant. Jag är i vart fall känslig.
Än i dag kan jag förvånas över hur exempelvis min mor inte fattade att kläder i tweed, som stack och kliade hemskt, inte passade min känsliga hud. Jag minns hur jag tvingades i stickiga kläder, yllestrumpor och fina tweedklänningar gång på gång. På henne stack de inte, men jag har alltid haft en känslig hud. Det hjälpte inte att de blev fodrade heller, för det stack igenom. Hon brydde sig inte eller hörde inte vad jag sade.

Liknande fenomen har man ju sedan råkat ut för gång på gång i livet, utan att det handlar om en generationsfråga, där föräldrarnas ord var lag.
Som tur är för kvinnor så har numera våldtäkt blivit kriminaliserat även i äktenskapet, för sådana är ju på något sätt det yttersta beviset på att någon inte blir lyssnad på.
Nu handlar det inte om våldtäkt, för få män skulle komma på tanken att våldta någon närmare sjuttio, utan det handlar om den totala bristen på hänsyn till vad någon annan vill.

Om jag känner att jag inte kan fortsätta ett umgänge, så är detta en påtaglig verklighet för mig. Det hjälper inte att någon annan säger att detta visst går, för min upplevelse är min, och den kan ingen annan ta ifrån mig.
Hur får man folk att begripa detta?

Att slippa vara ett hinder

Det finns många fördelar med att leva singel. En av dem är att man garanterat inte hindrar andra människors liv.

Jag har hört från väninnor vars män har velat skiljas hur de har stått i dörren, när mannen ville gå, och gråtit och hotat att ta livet av sig. Männen har ibland stannat. Men i den sortens relationer, tror jag, att det ofta händer att någon- kanske den som ville gå- blir sjuk och helt enkelt dör i förtid.

Hur mår den som vet med sig att han/hon har hindrat andra människor från  att leva det liv de egentligen hade velat leva?

Önskan att se bakom

Flera av mina skrivarklubbsvänner skickar dikter till vår lokaltidning, som en gång i veckan har en sida med insända dikter. Själv har jag haft ett par stycken där för länge sedan, men jag känner inte riktigt för att ha identiteten som poet. Den passar inte riktigt ihop med debattartiklar.
Ibland sparar jag de där diktsidorna.
Igår sorterade jag lite papper och ibland dem var också sådana sidor.
Frånsett de för mig välkända vännerna återkom ofta en signatur, som uppgav sig vara man. Uppenbart var han redan upptagen på något sätt, men han var/är(?) tydligt kär i en annan kvinna, som han egentligen ville dela sitt liv med, efter vad som sägs i dikterna.

Visst kan dikter vara rena fantasier. Det finns det många exempel på i litteraturhistorien. Men i det här fallet får man en stark känsla av att det finns en verklighet och att mannen ifråga skriver till någon, som han av någon anledning inte kan kommunicera direkt med.
Så tragiskt, tänkte jag igår!

Nu har signaturen inte setts till på ett tag, så vi får väl hoppas att siutationen har löst sig, att det var rena fantasierna eller att det var gamla och inaktuella dikter.
Annars har vi nog en liten tragisk historia i detta. För tänk om även kvinnan led av denna rädsla, ville tala med honom, men inte heller hon vågade.
Jag tror att det ryms många tragedier och missade liv i Livet!

Visst blir man nyfiken av sådant här och önskar att man kunde se bakom och kanske hjälpa någon handlingsförlamad människa i stark längtan till något annat!

Inte SD:s fråga?

Såg ni TV-programmet "Debatt" igår, där man diskuterade Sverigedemokraternas kvinnoförbunds film mot hedersvåldet?

Diskussionens vågor gick så klart höga. Men det intressanta var hur en kvinna från en hederskultur intygade hur viktig frågan var. Det verkade de andra instämma i.
Vad var då problemet?
Jo, att SD hade väckt den!

Men hallå, får det inte snart vara slut på tramset! Hur många människor i andra partier har man koll på vad gäller den människosyn som man jämt kommer dragandes med då det gäller Sverigedemokraterna?
Inom Folkpartiet i Blekinge blev det stort rabalder sedan en kommunalpolitiker i radion hade sagt att hon kunde tänka sig att samarbeta med SD om det gällde en fråga som var bra för kommunen. Hon ströks, efter ett möte, från både riksdags- och landstingslistan! I FP, detta parti som står för fri yttranderätt, säger de!
Det finns nog det som är farligare än tydliga linjer, och det är de åsikter som finns under ytan-osynliga! Som starka mobbningstendenser till exempel.

Sambo med en ögontjänare

Sedan tolv år bor Bellman, nu fjorton år gammal, hos mig. Denna katt skulle jag, tillsammans med min dotters andra katt, passa i ett halvt år våren 2000, medan hon bodde på studenthem i Stockholm, där de inte fick ha katter. Men, under tiden skaffade hon lägenhet tillsammans med sin sambo, som också hade två katter, så de lämnade över två av sina katter till sambons mamma och mig. Så blev Bellman min.

Han är den trevligaste katt jag har haft. På vintern är han innekatt och på sommaren går han ut på dagtid. Det blev så när jag jobbade och inte ville lämna honom vind för våg på dagarna.

Ytligt sett är han ytterst väluppfostrad, så långt nu en katt kan vara fostrad. Det betyder att han aldrig går på matborden hemma, bara hos min dotter, där han genast följer deras katters exempel. Han river inte på annat än min gamla portfölj, som han och den andra katten på några sekunder förstörde en gång i Sundsvall när jag var på besök hos deras matte.

Men, och nu kommer men:et! Hur kan det komma sig att mina tapeter är fullständigt sönderrivna i tre hörn i vardagsrummet? Jag har aldrig sett honom riva på några tapeter!
Och hur kan det vara att den stora japanska dockan överst på vitrinskåpet plötsligt står med ryggen utåt rummet?

Jag är inte helt säker på att spöken inte existerar, men de ger inga märken efter klor på vitrinskåpets dörr!

Varför hittar jag min kära katt på diskbänken när jag kommer hem en dag efter att ha varit borta ganska länge? Jodå, han hoppade snabbt ner därifrån!

Det finns bara en förklaring; jag bor med en ögontjänare, en riktigt smart sådan. Och det kan man väl göra- så länge denne är  en katt!

                                                           

Tidskullerbyttor

Både igår och idag har jag haft långa samtal med gamla väninnor. Med gamla menar jag verkligen gamla. Den ena träffade jag när jag var 18 år, vi gick i gymnasiet tillsammans, och den andra när jag började mitt första riktiga jobb, som sedan blev en anställning, när jag var 27 år gammal. Sedan har vi mer eller mindre regelbundet haft kontakt genom åren.
De bor kvar i Skåne, den ena i samma hus, som låg i samma småhusområde som vi i min familj bodde i.
Det blir liksom lite kullerbyttor i tiden när man pratas vid.

Men den verkliga kullerbyttan gjorde jag idag när jag, som jag redan har skrivit, fick ett kuvert från denna första riktiga arbetsplats (alltså inte sommarjobb eller vikariat ) som jag slutade 1978 för att jobba på AMU, vilket var mycket mera välbetalt.
På den arbetsplatsen hade jag inte bara arbetat med undervisning, utan jag hade också utbildat cirkelledare i svenska för invandrare i södra Sverige, och jag hade varit med i en central utvecklingsgrupp. I de rollerna var en studierektor min chef, och han slutar sin tjänst nu, och jag blev inviterad efter 34 år. Häftigt, tyckte jag.
Nu får det väl bli krafttag när det gäller viktminskning.

Det gläder mig mycket att få återse gamla arbetskamrater, som säkert kommer att vara där. Hoppas nu bara att hälsan är gynnsam så att jag kan genomföra resan. Då lär jag också kunna träffa min väninna ifrån Rom som ska vara i besök i Malmö. Notera detta, Monica! Jag vet att du läser min blogg!

Samhället är totalsjukt när en orakad armhåla kan vålla storm!

Vad händer i samhället egentligen? Hur kan en orakad armhåla vålla storm på Facebook, och människan som har denna bli mobbad?

Folk har det för bra i det här landet! Man har för lite riktiga problem att lösa!
Detta är fullständigt helsjukt!

Efter 34 år!

Jag blev så glad och känner mig så hedrad idag, när jag fick en inbjudan till en italiensk after- work på en restaurang i Lund, för att en av de verkligt gamla trotjänarna på mitt första (riktiga) jobb skulle gå i pension. Så kul att bli inviterad! Jag slutade där 1978, efter åtta års tjänst, och nu är det ju 34 år sedan! Härligt att bli ihågkommen!

Ett land utan historia?

Jag tror att historia är viktigt. Det är genom att känna historien som vi kan känna vår nutid.
Dagens ungdomar har inte fått läsa särskilt mycket historia i sin skola. Detta ger en konstig historielöshet som följd.

Ibland, när jag har tittat på TV -program som ska testa av människors korsordskunskap, (har inget med verklig kunskap att göra) har jag blivit ytterst förvånad att man inte kan placera händelser som varje person i min generation aldrig skulle tveka om, det är jag säker på. Man kan galant placera saker i helt fel århundrade och kan inte de mest kända årtalen i den svenska historien.

Frågan har blivit aktuell för mig, då vi har en diskussion i en förening där jag är med, om man kan förvänta sig att medlemmar i en luthersk prästfamilj vet när reformationen i Sverige genomfördes.
Jag får känslan av att man ibland inte ens vet vilket århundrade detta var!

Vi svävar i det blå i en nypåkommen farlig historielöshet. Man måste faktiskt känna till mer än Förintelsen, som man noga studerar i skolorna, som om denna vore den enda utrotningen i världen!

Står prästen utanför lagen?

I Sverige har vi en reglerad invandring. Detta för landets bästa och enligt beslut av de folkvalda i Sveriges riksdag. Varje fall, där man söker asyl, prövas av Migrationsverket, som har skyldighet att  följa den svenska lagstiftningen.
De skäl som finns för asyl är noga reglerade.

Vad är det då som gör att Svenska kyrkans präster anser sig kunna ta lagen i egna händer när det gäller flyktingfrågan och gömma och arbeta för att människor utan asylskäl ska få stanna?

Har prästerna ingen skyldighet att följa lagen? Tror de att de har rätten att åka i  egen gräddfil, där de kan strunta i vad de folkvalda har beslutat och följa sin egen privata lagstiftning? Eller vill de ha total anarki i flyktingfrågan? Har de inte fullständigt missuppfattat sitt samhällsansvar?

Var det SÅ intressant?

Jag är uppvuxen i Malmö på Bellevue, ett villaområde med ganska höga häckar. Man visste lite om de närmaste grannarna, men egentligen inte så hemskt mycket, och man var måttligt intresserad annat än om de kanske hade ny bil eller något liknande.

Mina lov under uppväxten tillbringade jag till stor del på Östermalm hos släkten där eller ute på deras sommarstuga vid Dreviken.
Jag växte upp i en skyddad miljö.

Det har varit svårt för mig att förstå skvallret och intresset för andra människor så som det är på mindre orter.

Två gånger har jag fått klara bevis för detta.
Den första gången var när jag under ett halvt års tid, 1989, sammanbodde med en av våra lokala reportrar (nio år yngre än jag) och vi förlovade oss. Vi hade bara annonsen i en tidning, men den stora uppmärksamhet detta fick i min omvärld, hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Den andra gången var när jag hade gett ut mitt memoarhäfte från min rektorstid i Oskarshamn och lokaltidningen där hade en stor artikel om det. (första sidan stor rubrik). De omskrivna hade redan fått häftet då.
Redan på morgonen ringde bibliotek till min skola (inte till mig, fast det är mycket lätt att få tag på uppgifter om hur man når mig) och undrade var de kunde köpa häftet. Jag sålde det till två bibliotek och något enstaka privat, men bestämde mig sedan för att bara skänka bort det, för att det inte skulle heta att jag ville tjäna pengar på det.
Nu har jag kvar några exemplar om någon vill köpa det. Mejla mig i så fall.
Men jag fattade inte att detta häfte kunde vara så intressant för folk! Helt otroligt!

Men det är väl som en mig närstående sade efter vår flytt till Stockholm.
- Har du hört att här talar människor om sig själva? I xxx talade de bara om varandra!
-Så sant!

Vårblommor!

Nu har jag hittat vårblommor i trädgården! Under torrt gräs i rabatterna! Idag ska jag räfsa fram dem!

Hur får man förlagen att anta ens manus?

Jag nekar att tro att de manus jag har skickat in till förlag har varit dåliga, för jag är nog medveten om att en dålig skribent är jag inte.
Men det verkar som om förlagen överhuvudtaget inte är intresserade av debutanter om de inte redan är kända eller unga och hippa på något sätt.
Och ändå kan ingen ungdom ha min intressanta, privata levnadshistoria, för det har de helt enkelt inte haft tid till!
Jag tycker att förlagen borde drägla över mig med mina livserfarenheter!
Visst låter jag som Ranelid nu, eller hur?

Det känns motigt att försöka bli utgiven i synnerhet som en del förlag inte ens verkar ta sig tiden att läsa igenom det man har skickat in. Jag har i vart fall fått tillbaka papper som garanterat ingen har så mycket som bläddrat i.
Man måste kanske också fråga sig vilka som är redaktörer. Är det hippa ungdomar utan större livserfarenhet, så att de inte kan se allmängiltigheten och värdet i det man skriver?

Utan torskar ingen prostitution, men hur kommer de bort?

Det visar sig ju ständigt att det finns en dubbelmoral vad gäller svensk vapenexport. Den senaste tiden har det ju kommit fram nya saker.
Men vi har väl ganska mycket dubbelmoral i det här landet.
En av de verkligt konstiga sakerna tycker jag är synen på prostitution.
Prostitution är inte förbjudet, men det är förbjudet att köpa sex!
Varför kriminaliserar man då inte prostitutionen- alternativt gör den laglig. Man kan väl inte ha både tillåtelse och förbud mot samma sak? (Nej, jag tycker inte att den ska bli legal.)

Tror man att torskarna skräms bort av att det är kriminellt att köpa sexuella tjänster? Det kan man nog inbilla sig i så fall, säger här en som har jobbat som reseledare på Hamburg.
Det finns en del karlar som inte tänker på var de sticker in sig. Och det finns säkert massor av fruar som inte känner till detta.

För det lär ju inte bara vara ogifta, handikappade, eller sådana som inte kan få tag på villiga kvinnor som går till dem som säljer sex. Det lär till och med hända att man smiter iväg på lunchrasterna från jobbet har jag hört.

Ska man sanera den sortens handel ska man nog med kraft se till att vi får ett förbud mot hororna också!

Om inlärning

Välkommen att ta del av min insändare
"Framgångsrik inlärning bygger på lust och inte på betyg".
på www.blt.se se Opinion idag! I papperstidningen igår.

Där citronerna blommar

Idag har jag varit på akvarellkurs och försökt måla en citron. Det är nog bara jag som kan se att det är en sådan!
Och så är jag helnöjd för jag skickade in en debattartikel till min lokaltidning i fredags och fick den publicerad idag! Inte illa!

Ibland längtar jag söderut, men det är skralt med pengar här just nu i vart fall. Men visst skulle det vara härligt att känna den där mjuka värmen där citronerna blommar...

Är sjuksköterskor extremt högutbildade?

Igår kunde vi alltså se ett inslag på TV där en nyutexaminerad sjuksköterska menade att de var värda en ingångslön på 24 000 kronor för de hade tre års högskoleutbildning.

Detta har de förvisso, men detta är ingen lång utbildning i jämförelse med vad exempelvis de dåligt betalda pedagogerna har.

En förskollärare och en lärare i åk 1-3 har fyra års utbildning, en högstadielärare 4,5 år och en gymnasielärare har 5,5 års utbildning på universitetet.

Så man ska kanske jämföra. Vilka är det som egentligen har de låga lönerna? Vilka borde i första hand ha löneförhöjningar? Eller är lärarjobben mindre ansvarsfulla?

Det är väl klart att man kan höja löner hur mycket som helst, men vad händer då med samhällsekonomin? Och bör man inte vara lite verklighetsorienterad i sina krav?

Man kan väl också lägga till att medellönen för en undersköterska är ca 19 700 kronor efter drygt åtta års arbete.

Samhället som slutade fungera

När vände inställningen till att allting blev viktigare än jobbet, för nog är det lite av den inställningen idag?
Det är klart att det gick till överdrift åt andra hållet förr. Min dotter fick många gånger sova på en säng bakom mitt tjänsterum när hon var sjuk, och jag föreläste på någon kurs.
Men nog måste man tycka att det går för långt nu.
Har ni någon gång hört att folk inte kan ta emot samtalet för att de är sjuka, hemma för vård av barn eller, ja, så kan de vara på utbildning också. Ingen verkar tänka på att verksamheten ska fungera trots detta.
Ja, vi ska sedan inte tala om tågen så klart...Där finns det ju hur många ursäkter som helst när de inte går som de ska, verkar det som.

När min far för många år sedan hade fått en hjärnblödning och hamnade på MAS i Malmö (inte mitt favoritsjukhus precis) sattes han av vikarier i en rullstol utan armstöd så att han föll i golvet.
Personalen ursäktade (!) sig med att den ordinarie personalen hade varit på utbildning så att de hade haft vikarier där!!!

När jag var ny på ett långtidsvikariat som rektor på en folkhögskola i Stockholm gjorde jag märkliga upptäckter. Lärarna var vana vid att man liksom bara  kunde vara borta från jobbet.
Någon var och skötte sin affär när vi hade planeringsdag, en gick till hårfrisörskan och satte eleverna i enskilt arbete till exempel.
Nej, jag tolererade inte detta som rektor!

När jag sedan var rektor på en annan skola reste sig en lärare upp och seglade ut en timme innan vi slutade en konferens, utan att säga något om detta. Han skulle med bussen, förklarade han sedan.
Jo, han fick löneavdrag, och detta var inte populärt.

Det har hänt mycket de senaste 30-40 åren, det lovar jag. Vi började arbeta i ett samhälle, där man som anställd var tvungen att i första hand se till att arbetet fungerade.
Nu borde det kanske vara något mittemellan ytterligheterna.

Fullfjädrad som nyutexaminerad?

Är det för att sjuksköterskorna jämför sig med läkare som de tycker att de är mera värda än de som kommer ut med längre studier från universitet/högskolor? Men kraven och ubildningen för en läkare är ju inte jämförbara!
Vi kunde idag se på TV hur en purfärsk nyutexaminerad (efter tre år på högskolan) stolt talade om att hon hade tackat nej till en ingångslön på 21 500 kronor för hon värderade sin kompetens. Hon och flera med henne krävde 24 000 kronor per månad som ingångslön.
Om sjukhuset inte betalade detta fick de väl vara utan sommarvikarier sade hon, utan tillstymmelse till ansvarstänkande på de sjuka.

Vad tjänar ett vårdbiträde? Eller en undersköterska efter 30-40 års tjänst?
Att vara nyutexaminerad betyder väl inte att man är fullfjädrad, man är ju nästan praktikant fortfarande.
Är det den här sortens attityder som i förlängningen gör att man väger nerkissade blöjor, låter dementa få vara ensamma och inlåsta på nätterna och inte ser att det kryper fluglarver i sår hos patienter?
En attityd där det egna jaget går före dem som man ska ta hand om, vårda och värna?
Vi är långt, långt från min ungdoms vårdande och plikttrogna sjuksköterskor som verkligen såg sitt yrke som ett kall.

Men sanningen är...

När jag var elev i folkskolan, som det hette på den tiden, så var det mycket svårt att komma in på realskolan. Det var bara några elever i varje klass som gjorde det.
Sedan var det svårt att komma in på gymnasiet och ännu svårare var det att komma in på vissa akademiska kurser.
Lärarhögskolan fick folk söka till många gånger för det mesta, för den var mycket populär. När jag själv kom in på folkhögskollärarlinjen i Linköping redan vid första försöket var det därför i stort sett en omöjlighet att tacka nej, trots att jag var småbarnsmamma och var tvungen att pendla.

I realskolan och på gymnasiet var kraven också höga på att man skulle bli godkänd. Blev man inte det fick man gå om klassen.
Det som ibland låter som att man frivilligt har avstått från högre utbildningar är kanske inte hela sanningen. Sanningen är nog i stället att man inte kom in eller att man inte klarade av studierna.

Det är kanske inte så enkelt att ha fått tre akademiska examina på sin meritlista!

Från ordning till kaos

Jag har just sett "Dokumentär utifrån" om tsunamin i Japan. Alla måste väl röras djupt av de intervjuer som var gjorde med barnen. Eller av den kvinna som sökte sin dotter i ett halvt år, och fann henne genom att en fiskare hittade något som flöt och som fiskmåsarna hackade på. Det var hennes dotter, fast kroppen var inte hel.
Ändå finns det en liten tröst i att det inte var människor utan naturen som åstadkom detta, tycker jag. För visst  är det värre när människor orsakar varandras kaos.

Jag tänker ofta på den elev från Irak som berättade för mig att deras hus hade blivit nerbränt.
- Det var människor som gjorde det! sade hon.
De orden fastnade i mig; människor som gjorde det.

Jo, vi människor gör varandra mycket illa, många gånger utan att vi vill göra detta.
Vi kan ibland fara in  som en tsunami i varandras liv och förändra ordning till kaos.

Kyrkligt frustrerade?

Hur har de det egentligen, de kyrkligt anställda? Måste man inte fråga sig detta när man läser vissa kyrkliga bloggar. Jag läser, som jag har skrivit många gånger, mycket få bloggar, men några av dem jag läser har kyrkligt anställda som blogginnehavare.
Vet inte om man ska skratta eller gråta när man läser förtalet på vissa håll, applåderat så klart av Anonyma personer. Tänk att det finns så många som kallar sig Anonym! Så många fegisar!
Men är de så frustrerade i sina ämbeten/tjänster att de måste sitta på nätet och spy ut sin galla? Finns det inga forum där de kan samtala med varandra som vanliga, civiliserade människor?

Andra har bloggar under pseudonym. Där kan man berätta om sina anställningsförhållanden i insinuanta inlägg, så man undrar om medarbetarna/cheferna vet vem blogginnehavaren är. Om ja, så är det nog riktigt illa, kan man tänka sig, för man kan nog inte skriva vad som helst som anställd.

Ja, om det finns skäl att gå ur kyrkan, så är det väl inte på grund av det som framkommer innehållsmässigt på bloggarna, utan på grund av de underströmmar som hela tiden finns med detta ständiga förtalande, vilket dessa bloggar är utmärkta exempel på.

Jag vet att kyrkliga miljöer kan vara ytterst knepiga. Men de blir inte bättre av att man verkar i samma anda med brist på öppenhet, med intolerans och önskan om utmanövreringar.

Någon borde i stället öppna upp för dialoger!

Ska Gud lyssna på oss?

Jag har just sett en besvärande högtidlig gudstjänst från en av mina oaser, stiftsgården Åkersberg.
Förre ärkebiskopen- som jag brukar uppskatta- höll en intellektuell och säkert ytterst teologisk predikan, som i vart fall inte jag begrep så mycket av. Det finns många sätt att skrämma bort folk från kyrkan!

Högtidliga och strama körmedlemmar sjöng med en min av utvaldhet.
I ett av omkvädena upprepades orden
-Lyssna Gud, lyssna Gud...

Då fick jag en stark känsla av att här har vi en av de totala missuppfattningarna inom religionen.
Gud är inte en serviceinstitution för oss, som vi i våra böner ber om tjänster!

Borde det inte vara precis tvärtom? Borde det inte vara så att vi insåg att det är vi  som är Guds redskap för att verka för att hans vilja får råda?

Ondskan finns runt omkring oss varje dag, i vår vardag och utan att  vi vill det är vi själva ofta mitt upp i skeendena när ondskan härjar.

Ondskan härjar i varje sammanträdesrum, där man beslutar om uteslutningar, avstängningar och uppsägningar. Ondskans finns i varje mobbningssituation och i varje misshandel, ondskan ser till att vi utnyttjar varandra, misskrediter varandra, förminskar varandra, att människor inte blir hörda, att djur blir misskötta och misshandlade.

Vi  behöver inte anstränga oss för att hitta det onda, det är mycket lätt. Det är ofta svårare att hitta exempel på hur vi människor försöker sätta stopp för det onda.

PS Igår hittade jag en snödroppe under torkat gräs, en envis snödroppe som återkommer varje år på samma plats.

Idag skulle jag...

vara nere på stiftsgården Åkersberg just nu för ett årsmöte i KviSk i Lunds stift, där jag sitter i styrelsen. Jag borde vara där, men jag kunde inte köra ner på grund av värk i hela kroppen.
Sedan var det konfirmation i släkten, men den hade jag redan insett att jag inte skulle orka vara med på efter mötet.

Åldern tar ut sin rätt ibland.
Jag talade med en sjuksköterska som sade att det nog var något  som var i obalans på något sätt i kroppen.  Vet inte alls vad detta är. Och så fick jag höra igår att man skulle äta nyponpulver mot artros.

Något av det värsta jag vet är när kvinnor i min ålder pratar sjukdomar, och nu är jag igång själv.

Men kanske sätter sig yttre händelser i det inre hos en. Man ställs ju gång på gång i min ålder inför det faktum att man är i slutet och inte i början eller mitten av sitt liv. Tiden är uträknad på ett annat sätt nu.
Och så tror jag att många äldre saknar människor som har faktisk omsorg om dem. Man har helt enkelt ingen som är intresserad av hur man mår, för alla andra är bara intresserade av sig själva.

På det sättet lever vi i ett hårt samhälle, faktiskt. Hårda samhällen tär på oss människor.