måndag 31 december 2012
fredag 28 december 2012
En osynlig katt
Jag tar inte tåget om jag kan undvika det. Inte när jag ska åka till släkten i Stockholm och ha katten med mig. Jag kan se scenariot med en katt på Hässleholms järnvägsstation medan vi väntar på ett nytt tåg i stället för det vi har missat för att X2000 varit försenat. Dessutom måste jag ta åksjuketablett för att kunna åka X2000, och jag hatar att sitta orörlig på det sätt som man gör på ett tåg.
Så jag kör, även ganska långa sträckor, åtminstone för en snart 70- årig kvinna. Det tog 7,5 timmar upp till Stockholm nu till jul med mycket korta pauser, och åtta timmar ner med lite längre pauser, men då hade jag plockat med mig en styck man också, som gillar att stanna och fika.
Katten var nära att bli lämnad ensam när jag skulle iväg, för det som utspelade sig var inte trevligt alls för mig.
Jag steg upp klockan halv sex för att kunna köra klockan halv sju. Kommer ut till bilen kl.6.20 och upptäcker ett jättetjockt lager snö på den plus en stor vall som plogbilen har kört upp.
Klockan 6.45 är jag klar med snöskottningen och ska bara ta ut katten i bilen som för övrigt i stort sett är färdigpackad.
Katten äter medan jag håller ett öga på honom, för jag vet att han vet vad som är å färde och att han ska in i buren. För säkerhets skull har jag låst till ett av smårummen, där han brukar gömma sig på en undersäng till gästsoffan.
Han äter bara hälften av maten, och sedan sticker han iväg. Jag upplever att han gömmer sig i sängkammaren under dubbelsängen och tänker att jag gör mig helt klar och sätter sedan på dammsugaren så kommer han fram.
Men katten fanns inte under sängen, och jag hittade honom ingenstans i övrigt heller i huset. Efter en timme och fyrtiofem minuter, när jag hade gett upp och satt mig att dricka kaffe hoppade han upp i fönstret i biblioteket. Då åkte han in i buren.
Jag missade den gemensamma julmiddagen i Stockholm, men fick del av den senare, och jag hade många mörka tankar innan jag åkte iväg om att en katt i hans ålder väl egentligen har levt sitt liv färdigt...
Jag kände mig i vart fall rätt så färdig med honom då!
Så jag kör, även ganska långa sträckor, åtminstone för en snart 70- årig kvinna. Det tog 7,5 timmar upp till Stockholm nu till jul med mycket korta pauser, och åtta timmar ner med lite längre pauser, men då hade jag plockat med mig en styck man också, som gillar att stanna och fika.
Katten var nära att bli lämnad ensam när jag skulle iväg, för det som utspelade sig var inte trevligt alls för mig.
Jag steg upp klockan halv sex för att kunna köra klockan halv sju. Kommer ut till bilen kl.6.20 och upptäcker ett jättetjockt lager snö på den plus en stor vall som plogbilen har kört upp.
Klockan 6.45 är jag klar med snöskottningen och ska bara ta ut katten i bilen som för övrigt i stort sett är färdigpackad.
Katten äter medan jag håller ett öga på honom, för jag vet att han vet vad som är å färde och att han ska in i buren. För säkerhets skull har jag låst till ett av smårummen, där han brukar gömma sig på en undersäng till gästsoffan.
Han äter bara hälften av maten, och sedan sticker han iväg. Jag upplever att han gömmer sig i sängkammaren under dubbelsängen och tänker att jag gör mig helt klar och sätter sedan på dammsugaren så kommer han fram.
Men katten fanns inte under sängen, och jag hittade honom ingenstans i övrigt heller i huset. Efter en timme och fyrtiofem minuter, när jag hade gett upp och satt mig att dricka kaffe hoppade han upp i fönstret i biblioteket. Då åkte han in i buren.
Jag missade den gemensamma julmiddagen i Stockholm, men fick del av den senare, och jag hade många mörka tankar innan jag åkte iväg om att en katt i hans ålder väl egentligen har levt sitt liv färdigt...
Jag kände mig i vart fall rätt så färdig med honom då!
torsdag 27 december 2012
Stockholmssnö
Balkongen hos min dotter.
Ja, vad gör man nu? I fönstret till balkongen.
Och så skottar man ut mammas bil, för plogbilen har gått.
söndag 23 december 2012
En eloge till mina riktigt gamla väninnor!
Idag, så här inför julen, när julkort och julhälsningar har trillat in vill jag ge en eloge till mina riktigt gamla väninnor.
Den allra äldsta, som jag blev bänkkamrat i femte klass, Kerstin, bor numera i Australien sedan 1960-talet, men vi har haft kontakt i alla år och två gånger efter deras flytt från Sverige, senast förra sommaren, var de och besökte mig. Nu på morgonen läste jag ett långt mejl från henne.
Sedan har vi Monica, som numera bor i Rom. Vi lärde känna varandra i realskolan. Vi var väl då elva år gamla. Vi ses ibland när hon är i Sverige på besök, men annars pratar vi i telefonen.
Britt kom in i klassen något år senare och hör också till de där riktigt gamla, goda vännerna. Hon bor sedan många år i Stockholm.
Lite senare klasskamrater var Inger och Inga. Inger och jag har haft mycket kontakt, och vi umgicks i familjerna som gifta, då vi bodde nära varandra. Vi har också gjort utlandsresor tillsammans. Inger är nu gift för andra gången och bor i Lund.
Och så har vi Ulla som jag började jobba med på Kursverksamheten 1970. Vi bodde nära varandra sedan vi hade köpt hus, och våra familjer umgicks. I morse fick jag sms från Ulla, och vi pratar och mejlar till varandra.
De här sex kvinnorna är riktiga stjärnor! De är skärpta, alerta, intressanta och pålitliga.
Det finns flera gamla vänner, som är ingifta i släkten eller släkt till släkten.
Jag är mycket tacksam över dessa mina vänner! Och jag hoppas att de/ni som ni andra får en God Jul!
Detta som en paus i julstöket.
'
Den allra äldsta, som jag blev bänkkamrat i femte klass, Kerstin, bor numera i Australien sedan 1960-talet, men vi har haft kontakt i alla år och två gånger efter deras flytt från Sverige, senast förra sommaren, var de och besökte mig. Nu på morgonen läste jag ett långt mejl från henne.
Sedan har vi Monica, som numera bor i Rom. Vi lärde känna varandra i realskolan. Vi var väl då elva år gamla. Vi ses ibland när hon är i Sverige på besök, men annars pratar vi i telefonen.
Britt kom in i klassen något år senare och hör också till de där riktigt gamla, goda vännerna. Hon bor sedan många år i Stockholm.
Lite senare klasskamrater var Inger och Inga. Inger och jag har haft mycket kontakt, och vi umgicks i familjerna som gifta, då vi bodde nära varandra. Vi har också gjort utlandsresor tillsammans. Inger är nu gift för andra gången och bor i Lund.
Och så har vi Ulla som jag började jobba med på Kursverksamheten 1970. Vi bodde nära varandra sedan vi hade köpt hus, och våra familjer umgicks. I morse fick jag sms från Ulla, och vi pratar och mejlar till varandra.
De här sex kvinnorna är riktiga stjärnor! De är skärpta, alerta, intressanta och pålitliga.
Det finns flera gamla vänner, som är ingifta i släkten eller släkt till släkten.
Jag är mycket tacksam över dessa mina vänner! Och jag hoppas att de/ni som ni andra får en God Jul!
Detta som en paus i julstöket.
'
Bellman gillar tomtefiltarna.
lördag 22 december 2012
Att tiga är att härska
Ibland får man ett ryck och sätter igång att sortera i gammal skit. Det har jag gjort de senaste dagarna. Jag sparar ganska mycket, inte minst med tanke på att jag är en skrivande människa och ibland behöver jag materialet. Man ser dessutom ofta saker bättre i backspegeln. Händelseförloppet blir tydligare.
Det finns två saker som jag ogillar mer än annat; folk som bara tiger och folk som är anonyma när de förtalar andra.
När jag idag har läst en del gamla mejl som jag skickade i samband med eller efter mitt entledigande med fallskärm från Oskarshamns folkhögskola 1999 blir jag rätt så förbannad. Vad sysslade de med?
Först såg jag artiklarna med mig där det skrevs om skolan och skolans verksamhet och sedan mindes jag hur jag skulle krympas mer och mer och hur man systematiskt försökte hitta fel i det jag gjorde.
I bakgrunden satt grundarna av skolan för de tyckte att skolprästen skulle vara rektor i stället och inte en socialdemokratiskt aktiv kvinna.
Skolprästen försökte också få rektorstjänsten senare, men det fick han inte. Då slutade han på skolan och blev präst i en liten landsortsförsamling i stället för att sedan få en kyrkoherdetjänst på annan ort.
Men vad hade jag gjort? På vilket sätt hade jag misskött mig? Är jag en person som är så omöjlig och svår att samarbeta med? Det tror jag inte. Jag kan vara lite påstridig, men inte in absurdum. Inga andra betyg som jag har säger att jag har varit svår att samarbeta med. Tvärtom står det i de flesta att jag har varit omtyckt.
Det är otäckt när någon försöker få igång ett drev mot en, för det är nog ofta så att man inte riktigt begriper vad man gör för fel.
Nu är jag väl inte så lätt att mobba för jag biter ifrån. Men nog försökte man att jaga mig med blåslampa.
Jag begrep ingenting. Och jag begriper fortfarande inte vad jag gjorde för fel. Som rektor hade jag skyldighet att följa en virrig styrelses beslut, där man ibland hade fattat beslut som anställda sedan försökte riva upp genom att ringa och bearbeta lokalt folk i styrelsen. Ni kan tänka er vilken röra det blev.
Gång på gång försökte jag få till en dialog med styrelsens högsta ledning efteråt för klarhet i vad som hade hänt. Men jag möttes av tystnad. Jag hade fått en påse pengar och skulle därmed hålla tyst. Ja, detta var till och med i avtalet. Jag tystnadsköptes, men krävde att tystnaden skulle vara ömsesidig.
Nu har det gått så lång tid så enligt jurister gäller inte denna tystnad längre. Om den ens var laglig då.
Det är väl ganska naturligt att om en människa ska lämna en hög tjänst så bör vederbörande åtminstone få klart för sig varför. Trilskande anställda, som vill spela första fiolen och styra och leda skolan, är faktiskt inte saklig grund att få bort chefen.
Jag motades in i ett hörn och det som blev skälet till att jag skulle bort blev till slut mina reaktioner på detta i pressen. Helt absurt!
De flesta vet att det inte är landets intelligentia som sitter i kyrkliga styrelser. Det brukar finnas ett par som är välmeriterade, men övriga brukar nog mest fungera som statister. Lätta att dupera.
I mitt fall var det tre som var präster i höga positioner, frånsett statisterna och en stark kyrkopolitiker.
Är det sedan konstigt om jag reagerar på det jag ser inom kyrkan i form av oförmåga till kommunikation, maktspel och uteslutningar?
Det har nu gått tretton år sedan jag slutade i en gemensam överenskommelse, och jag har under denna tid inte blivit ett enda dugg klokare. Jag begriper fortfarande inte vad jag gjorde för fel!
Möjligtvis var det att jag VAR fel, men detta är en helt annan sak!
Jag hade kanske, som jag tidigare har skrivit, för stora fötter!?
Gud bevare oss för sjuka arbetsmiljöer, där ondskan och förtalet har suttit i väggarna i årtionden, svåra, kanske omöjliga att tvätta bort! I sådana miljöer blir många förgiftade!
Det finns två saker som jag ogillar mer än annat; folk som bara tiger och folk som är anonyma när de förtalar andra.
När jag idag har läst en del gamla mejl som jag skickade i samband med eller efter mitt entledigande med fallskärm från Oskarshamns folkhögskola 1999 blir jag rätt så förbannad. Vad sysslade de med?
Först såg jag artiklarna med mig där det skrevs om skolan och skolans verksamhet och sedan mindes jag hur jag skulle krympas mer och mer och hur man systematiskt försökte hitta fel i det jag gjorde.
I bakgrunden satt grundarna av skolan för de tyckte att skolprästen skulle vara rektor i stället och inte en socialdemokratiskt aktiv kvinna.
Skolprästen försökte också få rektorstjänsten senare, men det fick han inte. Då slutade han på skolan och blev präst i en liten landsortsförsamling i stället för att sedan få en kyrkoherdetjänst på annan ort.
Men vad hade jag gjort? På vilket sätt hade jag misskött mig? Är jag en person som är så omöjlig och svår att samarbeta med? Det tror jag inte. Jag kan vara lite påstridig, men inte in absurdum. Inga andra betyg som jag har säger att jag har varit svår att samarbeta med. Tvärtom står det i de flesta att jag har varit omtyckt.
Det är otäckt när någon försöker få igång ett drev mot en, för det är nog ofta så att man inte riktigt begriper vad man gör för fel.
Nu är jag väl inte så lätt att mobba för jag biter ifrån. Men nog försökte man att jaga mig med blåslampa.
Jag begrep ingenting. Och jag begriper fortfarande inte vad jag gjorde för fel. Som rektor hade jag skyldighet att följa en virrig styrelses beslut, där man ibland hade fattat beslut som anställda sedan försökte riva upp genom att ringa och bearbeta lokalt folk i styrelsen. Ni kan tänka er vilken röra det blev.
Gång på gång försökte jag få till en dialog med styrelsens högsta ledning efteråt för klarhet i vad som hade hänt. Men jag möttes av tystnad. Jag hade fått en påse pengar och skulle därmed hålla tyst. Ja, detta var till och med i avtalet. Jag tystnadsköptes, men krävde att tystnaden skulle vara ömsesidig.
Nu har det gått så lång tid så enligt jurister gäller inte denna tystnad längre. Om den ens var laglig då.
Det är väl ganska naturligt att om en människa ska lämna en hög tjänst så bör vederbörande åtminstone få klart för sig varför. Trilskande anställda, som vill spela första fiolen och styra och leda skolan, är faktiskt inte saklig grund att få bort chefen.
Jag motades in i ett hörn och det som blev skälet till att jag skulle bort blev till slut mina reaktioner på detta i pressen. Helt absurt!
De flesta vet att det inte är landets intelligentia som sitter i kyrkliga styrelser. Det brukar finnas ett par som är välmeriterade, men övriga brukar nog mest fungera som statister. Lätta att dupera.
I mitt fall var det tre som var präster i höga positioner, frånsett statisterna och en stark kyrkopolitiker.
Är det sedan konstigt om jag reagerar på det jag ser inom kyrkan i form av oförmåga till kommunikation, maktspel och uteslutningar?
Det har nu gått tretton år sedan jag slutade i en gemensam överenskommelse, och jag har under denna tid inte blivit ett enda dugg klokare. Jag begriper fortfarande inte vad jag gjorde för fel!
Möjligtvis var det att jag VAR fel, men detta är en helt annan sak!
Jag hade kanske, som jag tidigare har skrivit, för stora fötter!?
Gud bevare oss för sjuka arbetsmiljöer, där ondskan och förtalet har suttit i väggarna i årtionden, svåra, kanske omöjliga att tvätta bort! I sådana miljöer blir många förgiftade!
fredag 21 december 2012
Inte undergång, men...
Jag har aldrig gillat astronomi eller astrologi. Att se en massa stjärnor och planeter och plötsligt inse att man befinner sig på ett vridande klot har gett mig obehagskänslor.
I allt det här pratat om den 21 december har jag nu blivit medveten om att vi faktiskt är sårbara på ett sätt som jag inte visste. Det kan dyka upp en stor asteroid, solen kan få värmestormar som kan påverka vår elektricitet, och alla kan dö i en pandemi. Sådant här har jag inte begripit tidigare och aldrig funderat över.
Så nu ska man inte bara vara rädd för tjuvar och vargar, rånare och mördare, stormar, översvämningar, halka och istappar och att det ska hända barnen något. Nu kommer jag nog att vara rädd för meteoritnedfall eller en stor asteroid som krockar med oss också.
Vilken tur att man inte har några barnbarn, det räcker med oron för en själv och barnen!
I allt det här pratat om den 21 december har jag nu blivit medveten om att vi faktiskt är sårbara på ett sätt som jag inte visste. Det kan dyka upp en stor asteroid, solen kan få värmestormar som kan påverka vår elektricitet, och alla kan dö i en pandemi. Sådant här har jag inte begripit tidigare och aldrig funderat över.
Så nu ska man inte bara vara rädd för tjuvar och vargar, rånare och mördare, stormar, översvämningar, halka och istappar och att det ska hända barnen något. Nu kommer jag nog att vara rädd för meteoritnedfall eller en stor asteroid som krockar med oss också.
Vilken tur att man inte har några barnbarn, det räcker med oron för en själv och barnen!
Roligt och sorgesamt att minnas
Idag har jag fortsatt mitt sorterande i gamla tidningsurklipp från min rektorstid på Oskarshamns folkhögskola. Jag mötte roliga saker och sorgliga, hemska händelser som Estonias förlisning som inträffade under denna tid, och där jag själv kände några som omkom. Hemsk var också vår ordförandes, biskop JanArvid Hellströms, tragiska bilolycka där både han, hans företrädare och en journalist dog.
Roligare var när jag i tidningen blev anklagad för att ha gjort en "kupp" i kyrkofullmäktige på det sista sammanträdet för året, när budgeten inte var ordenligt förhandlad före det beslut som vi skulle ta. Det var nämligen så att anställda sprang runt "på stan" och klagade på att det satsades för mycket pengar på byggnader och för lite på personal i budgeten. Nu hade budgeten bara varit utskickad för yttrande och endast ett fackförbund hade svarat, och detta kan ju inte anses som en MBL-förhandling.
Så jag yrkade på återremiss och fick detta, och både journalisten som skrev artikeln och ordföranden förstod ju egentligen att jag hade rätt i sak. Men där satt de finklädda och blev inte avtackade den gången, men smörgåstårtan fick vi i alla fall.
Som svar på detta gick de borgerliga partierna (jag var socialdemokrat på den tiden) samman och tog presidieposterna trots att vi var näst största partiet. Ett oerhört fult och odemokratiskt tillvägagångssätt.
Jag var kvar i fullmäktige och i kyrkorådet ett tag (jag var andra namn på vår lista) men sedan fick jag nog av stilen där och avgick mitt under mandatperioden.
Idag såg jag också att Håkan Juholt var ordförande i s-föreningen där jag var med. Vi hade internationella konferenser ihop. I samband med dem träffade jag många kända politiker; Pierre Schori, Olof Johansson, Kent Härstedt, Lisbeth Palme som jag körde runt i Oskarshamn med och åt supé med på kvällen när hon var där, med flera.
Och så var Mona Sahlin inbjuden en gång att hålla möte i aulan- egentligen.Vår aula var också skolans kapell, men vid mera sekulära tillställningar vek vi ihop den flyttbara altartavlan.
När det blev känt att en socialdemokratisk riksdagspolitiker skulle tala i vårt kapell tog det, som min gamle far brukade säga, hus i helvete, för då ringde skolans grundare, supermoderat, och regerade. Vice ordförande, en av hans tidigare gossar, kom upp till skolan och tvingade mig att ändra lokalen till gymnastiksalen i stället! Detta är alldeles sant! Socialdemokrater fick inte fläcka kapellet! ( grundaren var prost!)
Man kan ju tänka sig vilken ångest grundaren hade när jag, då aktiv sosse, hade morgonböner i kapellet. Han måste ha tyckt att fan var lös.
Nåväl, före min tid på Oskarshamns folkhögskola hade jag under 1,5 år varit tf rektor på en folkhögskola tillhörande arbetarrörelsen i Stockholm.Även där var ofta politiska höjdare på besök som Göran Persson, då skolminister, Maj- Britt Theorin, Margareta Winberg och jag åt en kväll supé med statsministern Ingvar Karlsson och hans fru, som besökte oss med livvakter och hela tillställningen av undersökningar före besöket.
De här åren var ju intressanta år i mitt liv. I Stockholm var det ingen bevakning av pressen av en folkhögskola, men i Oskarshamn levde jag ständigt med pressen i hasorna. Det måste egentligen ha varit jobbigt, även om jag inte minns att jag tyckte detta förrän stormen började gå. Å andra sidan hade jag god nytta av att jag hade arbetat som frilansreporter och gått journalistkurs på Poppius. Jag visste åtminstone vad jag inte skulle säga och vad jag skulle säga för att det skulle bli rubriker.
En gång blev det visst för mycket av den varan i Expressen, men det var jag medveten om vid intervjun en sen kväll per telefon, men då var jag så trött på alltihop och kände att loppet ändå vart kört.
Men vad jag inte förväntade mig var att de skulle hota med avsked (omedelbar verkan utan lön) efter den artikeln.
Fast det löste sig, och jag lämnade sedan bygget med en fallskärm som jag accepterade.
Därefter hade jag ett underbart år då jag tog hand om mig själv. Jag läste tyska på heltid på högskolan i Karlskrona och musikvetenskap på halvtid på Växjö universitet. Och jag tog hand om min själ och min kropp och vilade upp mig. Det behövde jag!
Efter ett år fick jag fast jobb på ett högstadium, och så arbetade jag åtta år på högstadier, medan jag nästan hela tiden vidareutbildade mig på egen hand vid Växjö universitet.
Detta fortsatte jag med efter pensioneringen då jag har läst franska, ett par kurser i tyska och grundkursen i latin.
Och så har jag gått tre guide/turistutbildningar, en för hela Blekinge, en för certifiering för Karlskrona och en på universitetet i Växjö i tyska för turistbranschen.
Ja, livet är föränderligt - och än har jorden inte gått under!
Roligare var när jag i tidningen blev anklagad för att ha gjort en "kupp" i kyrkofullmäktige på det sista sammanträdet för året, när budgeten inte var ordenligt förhandlad före det beslut som vi skulle ta. Det var nämligen så att anställda sprang runt "på stan" och klagade på att det satsades för mycket pengar på byggnader och för lite på personal i budgeten. Nu hade budgeten bara varit utskickad för yttrande och endast ett fackförbund hade svarat, och detta kan ju inte anses som en MBL-förhandling.
Så jag yrkade på återremiss och fick detta, och både journalisten som skrev artikeln och ordföranden förstod ju egentligen att jag hade rätt i sak. Men där satt de finklädda och blev inte avtackade den gången, men smörgåstårtan fick vi i alla fall.
Som svar på detta gick de borgerliga partierna (jag var socialdemokrat på den tiden) samman och tog presidieposterna trots att vi var näst största partiet. Ett oerhört fult och odemokratiskt tillvägagångssätt.
Jag var kvar i fullmäktige och i kyrkorådet ett tag (jag var andra namn på vår lista) men sedan fick jag nog av stilen där och avgick mitt under mandatperioden.
Idag såg jag också att Håkan Juholt var ordförande i s-föreningen där jag var med. Vi hade internationella konferenser ihop. I samband med dem träffade jag många kända politiker; Pierre Schori, Olof Johansson, Kent Härstedt, Lisbeth Palme som jag körde runt i Oskarshamn med och åt supé med på kvällen när hon var där, med flera.
Och så var Mona Sahlin inbjuden en gång att hålla möte i aulan- egentligen.Vår aula var också skolans kapell, men vid mera sekulära tillställningar vek vi ihop den flyttbara altartavlan.
När det blev känt att en socialdemokratisk riksdagspolitiker skulle tala i vårt kapell tog det, som min gamle far brukade säga, hus i helvete, för då ringde skolans grundare, supermoderat, och regerade. Vice ordförande, en av hans tidigare gossar, kom upp till skolan och tvingade mig att ändra lokalen till gymnastiksalen i stället! Detta är alldeles sant! Socialdemokrater fick inte fläcka kapellet! ( grundaren var prost!)
Man kan ju tänka sig vilken ångest grundaren hade när jag, då aktiv sosse, hade morgonböner i kapellet. Han måste ha tyckt att fan var lös.
Nåväl, före min tid på Oskarshamns folkhögskola hade jag under 1,5 år varit tf rektor på en folkhögskola tillhörande arbetarrörelsen i Stockholm.Även där var ofta politiska höjdare på besök som Göran Persson, då skolminister, Maj- Britt Theorin, Margareta Winberg och jag åt en kväll supé med statsministern Ingvar Karlsson och hans fru, som besökte oss med livvakter och hela tillställningen av undersökningar före besöket.
De här åren var ju intressanta år i mitt liv. I Stockholm var det ingen bevakning av pressen av en folkhögskola, men i Oskarshamn levde jag ständigt med pressen i hasorna. Det måste egentligen ha varit jobbigt, även om jag inte minns att jag tyckte detta förrän stormen började gå. Å andra sidan hade jag god nytta av att jag hade arbetat som frilansreporter och gått journalistkurs på Poppius. Jag visste åtminstone vad jag inte skulle säga och vad jag skulle säga för att det skulle bli rubriker.
En gång blev det visst för mycket av den varan i Expressen, men det var jag medveten om vid intervjun en sen kväll per telefon, men då var jag så trött på alltihop och kände att loppet ändå vart kört.
Men vad jag inte förväntade mig var att de skulle hota med avsked (omedelbar verkan utan lön) efter den artikeln.
Fast det löste sig, och jag lämnade sedan bygget med en fallskärm som jag accepterade.
Därefter hade jag ett underbart år då jag tog hand om mig själv. Jag läste tyska på heltid på högskolan i Karlskrona och musikvetenskap på halvtid på Växjö universitet. Och jag tog hand om min själ och min kropp och vilade upp mig. Det behövde jag!
Efter ett år fick jag fast jobb på ett högstadium, och så arbetade jag åtta år på högstadier, medan jag nästan hela tiden vidareutbildade mig på egen hand vid Växjö universitet.
Detta fortsatte jag med efter pensioneringen då jag har läst franska, ett par kurser i tyska och grundkursen i latin.
Och så har jag gått tre guide/turistutbildningar, en för hela Blekinge, en för certifiering för Karlskrona och en på universitetet i Växjö i tyska för turistbranschen.
Ja, livet är föränderligt - och än har jorden inte gått under!
torsdag 20 december 2012
En ficklampa för jordens undergång
Hysterin inför morgondagen och den påstådda undergången av jorden sprider sig tydligen i olika delar av världen. Men vilket datum gäller? Vi har ju inte samma tid.
Nasa gör tydligen allt för att stoppa villfarelserna och går ut och dementerar att någon stor himlakropp eller liknande närmar sig.
Det finns de som tydligen har köpt underjordiska skyddsrum, men det roligaste av allt är nog de som har försett sig med ficklampor och stearinljus. Vad ska de med dessa till om jorden har gått under?
Nej, jag tror inte på denna undergång. Jag är för gammal och har redan varit med om flera profetiska datum då allt skulle ta slut. Än lever jag!
Däremot kan jag känna hur skört allting är, för vad händer om elen slås ut en längre tid? Då fungerar ju inte vårt moderna samhälle! Vi har ju sett exempel på vad stormar kan åstadkomma.
Men de människor som är så hysteriska inför morgondagen, är de medvetna om sin egen dödlighet i övrigt? Eller tror de att de är odödliga?
Nasa gör tydligen allt för att stoppa villfarelserna och går ut och dementerar att någon stor himlakropp eller liknande närmar sig.
Det finns de som tydligen har köpt underjordiska skyddsrum, men det roligaste av allt är nog de som har försett sig med ficklampor och stearinljus. Vad ska de med dessa till om jorden har gått under?
Nej, jag tror inte på denna undergång. Jag är för gammal och har redan varit med om flera profetiska datum då allt skulle ta slut. Än lever jag!
Däremot kan jag känna hur skört allting är, för vad händer om elen slås ut en längre tid? Då fungerar ju inte vårt moderna samhälle! Vi har ju sett exempel på vad stormar kan åstadkomma.
Men de människor som är så hysteriska inför morgondagen, är de medvetna om sin egen dödlighet i övrigt? Eller tror de att de är odödliga?
Att rota i det förflutna
Det är natt, men det är arbetstid för mig drygt en timme till. Detta verkar vara min naturliga dygnsrytm, så varför plåga sig med en annan när man inte jobbar?
Jag har äntligen satt igång att sortera ett par kartonger med gamla tidningsurklipp. Märker nu att jag inte alls hade klart för mig vad de innehöll. Det är urklipp från tiden 1993-1999 i Oskarshamn före den stora turbulensens tid, och nu kan jag se att jag faktiskt gjorde en massa bra saker och initierade intressanta verksamheter som tidningarna skrev om. Mina belackare hade fått mig att glömma detta. Är det inte hemskt? Jag var där ju faktiskt som rektor på folkhögskolan under 6,5 år. Och JanArvid Hellström,som var biskop i Växjö stift och min ordförande, gav mig uppskattande ord efter första året. Sedan omkom han i en bilolycka och efterträddes av en i mitt tycke inte lika lyckad biskop. JanArvid var en stor och begåvad och kreativ person. Och nu är både han och hans fru döda sedan flera år.
Idag har jag också fått ett dödsbud då en av oss här på gatan har gått ur tiden. Jag kan knappt fatta det, för det är bara ett par månader sedan vi hade vår årliga kräftfest och hon var med, kom dit efter sent jobb. Så hemskt det är när människor lämnar oss! Vi har bott här tillsammans på den här gatan i över trettio år, för vi är de som har bott här längst. Och även om jag jobbade på annat håll under nio av åren, så hade jag mitt hus här som jag åkte ner till så ofta jag kunde.
Människolandskapet förändras runt oss. Det går fortare och fortare.
Det var roligt att titta i min gamla lokaltidning ikväll och se människor som jag hade glömt och händelser som fick nytt liv. Ett exempel på detta var när vi i kommunens konstutskott, som jag tillhörde, hade beslutat att flytta en klockskulptur utanför en skola, för att verksamheten hade flyttat till en annan skola. Jag minns hur jag snabbinkallades till ett telefonsammanträde för att flera hundra personer försökte hindra flyttningen när den skulle ske. Själv var jag inte alls medveten om hur kontroversiell frågan var, och som ordföranden uttryckte det så hade ingen verkat bry sig om klockan tidigare.
Vi lät den stå kvar, för det var ju ingen stor sak, egentligen.
Var den är nu vet jag inte.
Ikväll har jag igen den där konstiga känslan när jag ser människor som är kvar i sammanhang, där jag också tidigare har befunnit mig, om än inte så länge i det här fallet.
De är kvar och jag har i flera år nu befunnit mig i helt andra omgivningar. Livet förändras som en ström med nytt vatten hela tiden.
Panta rei- allt flyter!
Jag har äntligen satt igång att sortera ett par kartonger med gamla tidningsurklipp. Märker nu att jag inte alls hade klart för mig vad de innehöll. Det är urklipp från tiden 1993-1999 i Oskarshamn före den stora turbulensens tid, och nu kan jag se att jag faktiskt gjorde en massa bra saker och initierade intressanta verksamheter som tidningarna skrev om. Mina belackare hade fått mig att glömma detta. Är det inte hemskt? Jag var där ju faktiskt som rektor på folkhögskolan under 6,5 år. Och JanArvid Hellström,som var biskop i Växjö stift och min ordförande, gav mig uppskattande ord efter första året. Sedan omkom han i en bilolycka och efterträddes av en i mitt tycke inte lika lyckad biskop. JanArvid var en stor och begåvad och kreativ person. Och nu är både han och hans fru döda sedan flera år.
Idag har jag också fått ett dödsbud då en av oss här på gatan har gått ur tiden. Jag kan knappt fatta det, för det är bara ett par månader sedan vi hade vår årliga kräftfest och hon var med, kom dit efter sent jobb. Så hemskt det är när människor lämnar oss! Vi har bott här tillsammans på den här gatan i över trettio år, för vi är de som har bott här längst. Och även om jag jobbade på annat håll under nio av åren, så hade jag mitt hus här som jag åkte ner till så ofta jag kunde.
Människolandskapet förändras runt oss. Det går fortare och fortare.
Det var roligt att titta i min gamla lokaltidning ikväll och se människor som jag hade glömt och händelser som fick nytt liv. Ett exempel på detta var när vi i kommunens konstutskott, som jag tillhörde, hade beslutat att flytta en klockskulptur utanför en skola, för att verksamheten hade flyttat till en annan skola. Jag minns hur jag snabbinkallades till ett telefonsammanträde för att flera hundra personer försökte hindra flyttningen när den skulle ske. Själv var jag inte alls medveten om hur kontroversiell frågan var, och som ordföranden uttryckte det så hade ingen verkat bry sig om klockan tidigare.
Vi lät den stå kvar, för det var ju ingen stor sak, egentligen.
Var den är nu vet jag inte.
Ikväll har jag igen den där konstiga känslan när jag ser människor som är kvar i sammanhang, där jag också tidigare har befunnit mig, om än inte så länge i det här fallet.
De är kvar och jag har i flera år nu befunnit mig i helt andra omgivningar. Livet förändras som en ström med nytt vatten hela tiden.
Panta rei- allt flyter!
onsdag 19 december 2012
Puss- och kramlandet
När tappade vi stilen i det offentliga rummet i det här landet? När började folk hälsa på varandra med en kram, ibland redan första gången, då de ses? När började folk hojta puss och kram i slutet av radioprogram?
Jag gillar inte den sortens påklistrade intimiteter bland folk som inte är bekanta, än mindre vänner. Det är opassande och löjligt!
På samma sätt kan jag se ungdomar skriva att de älskar folk till höger och vänster som engelska "I love you!" Så synd, tänker jag , när orden förlorar sin valör och blir banala! Vad har de sedan för ord för älska när de verkligen älskar någon? Då är ju ordet urlakat och solkigt, utan skimmer och substans!
Nej, tacka vet jag tyskar! De håller en korrekt stil. De inte ens duar varandra i allmänhet. Fast, min erfarenhet är nog att man duar mer än vad som sägs att man gör här i Sverige. Till exempel duar mina kolleger i turistsammanhang nästan alltid. Fast ibland frågar de om vi kan säga du.
Jag tror att den där distansen är nyttig. Det är inte så lätt att puckla på någon som man niar. I själva niandet finns en sorts respekt för den andre.
Och det är kanske inte heller så lätt att gå över gränsen på firmafesten med en herr eller fru någonting!
Vi borde nog dra klockan lite tillbaka en liten aning...
Jag gillar inte den sortens påklistrade intimiteter bland folk som inte är bekanta, än mindre vänner. Det är opassande och löjligt!
På samma sätt kan jag se ungdomar skriva att de älskar folk till höger och vänster som engelska "I love you!" Så synd, tänker jag , när orden förlorar sin valör och blir banala! Vad har de sedan för ord för älska när de verkligen älskar någon? Då är ju ordet urlakat och solkigt, utan skimmer och substans!
Nej, tacka vet jag tyskar! De håller en korrekt stil. De inte ens duar varandra i allmänhet. Fast, min erfarenhet är nog att man duar mer än vad som sägs att man gör här i Sverige. Till exempel duar mina kolleger i turistsammanhang nästan alltid. Fast ibland frågar de om vi kan säga du.
Jag tror att den där distansen är nyttig. Det är inte så lätt att puckla på någon som man niar. I själva niandet finns en sorts respekt för den andre.
Och det är kanske inte heller så lätt att gå över gränsen på firmafesten med en herr eller fru någonting!
Vi borde nog dra klockan lite tillbaka en liten aning...
måndag 17 december 2012
Som en stilla susning
Det finns dagar då jag känner mig nära Gud. Låter det konstigt eller låter det som hybris?
Men dagarna finns. Det är de dagar då mitt inre är fyllt av bomull i en trygg visshet om att allt går rätt och att jag är på rätt väg. Det är dagar då jag ser medmänniskan på ett djupare plan, som om jag kunde läsa hennes/hans inre, som om någon rörde vid mitt innersta och sade till mig - Se människan!
De dagarna är världen grym. Vi misshandlar djur i hemska djurförsök i vår överlägsna position som människor, vi transporterar oskyldiga grisar och höns för att vi under några timmar ska kunna bli mätta.
Så kan Gud aldrig ha menat tillvaron, tänker jag sådana dagar.
Men livet är som livet är och de där dagarna vänds till vanliga dagar igen då man går runt lite avskärmad som en halv zombie för att orka med tillvaron. Så är det och så måste det vara!
Ibland minns jag. Något rörde min själ i djupet en gång för länge sedan i mötet med ett Du som aldrig blev ett Vi. Det var som två utsträckta händer som aldrig nådde varandra.
Så är det och så måste det vara!
Och livet går kanske vidare... Som vanligt!
Det finns något tryggt i vanligheten också. När jag ett par gånger har stått på sjukhuset inför en operation och tittat på dem som parkerade nedanför och skulle till jobbet, har jag önskat att jag var en av dem i stället.
Jag har önskat att också min dag skulle ha varit en helt vanlig dag.
Men är det inte så att i den falska föreställningen om en trygghet förskansar vi oss till det onåbara?
Men dagarna finns. Det är de dagar då mitt inre är fyllt av bomull i en trygg visshet om att allt går rätt och att jag är på rätt väg. Det är dagar då jag ser medmänniskan på ett djupare plan, som om jag kunde läsa hennes/hans inre, som om någon rörde vid mitt innersta och sade till mig - Se människan!
De dagarna är världen grym. Vi misshandlar djur i hemska djurförsök i vår överlägsna position som människor, vi transporterar oskyldiga grisar och höns för att vi under några timmar ska kunna bli mätta.
Så kan Gud aldrig ha menat tillvaron, tänker jag sådana dagar.
Men livet är som livet är och de där dagarna vänds till vanliga dagar igen då man går runt lite avskärmad som en halv zombie för att orka med tillvaron. Så är det och så måste det vara!
Ibland minns jag. Något rörde min själ i djupet en gång för länge sedan i mötet med ett Du som aldrig blev ett Vi. Det var som två utsträckta händer som aldrig nådde varandra.
Så är det och så måste det vara!
Och livet går kanske vidare... Som vanligt!
Det finns något tryggt i vanligheten också. När jag ett par gånger har stått på sjukhuset inför en operation och tittat på dem som parkerade nedanför och skulle till jobbet, har jag önskat att jag var en av dem i stället.
Jag har önskat att också min dag skulle ha varit en helt vanlig dag.
Men är det inte så att i den falska föreställningen om en trygghet förskansar vi oss till det onåbara?
söndag 16 december 2012
Att gå i sirap
Just nu går jag som i sirap i livet. Jag orkar ingenting. Och snart är det jul. Jag borde göra en massa saker för att uppfylla mina nedärvda, borgerliga förpliktelser inför högtiden.
Min mor kunde vara i blomsteraffären, komma hem mitt i natten och börja städa i källaren före jul. Vi tyckte inte att detta var så konstigt då. Det tycker jag nu.
Man kan ju liksom skala av julen, tänkte jag tidigare idag. Med mina kilon ska man undvika kakor, så jag bör inte baka, och de chokladkartonger som jag skulle ge bort har jag redan satt i mig. (tre stycken) En del har karaktär som en kråka, som jag förmodar saknar en sådan.
Jag borde ha plockat i ordning i stället för att äta choklad!
Nej, livet är låst just nu, eller rättare sagt det har gått i baklås.
Och ingen tycks bry sig om att jag sitter instängd här utan känsla av att kunna gå framåt.
Ingen verkar heller förstå att jag bara DRUNKNAR i alla ord!
Min mor kunde vara i blomsteraffären, komma hem mitt i natten och börja städa i källaren före jul. Vi tyckte inte att detta var så konstigt då. Det tycker jag nu.
Man kan ju liksom skala av julen, tänkte jag tidigare idag. Med mina kilon ska man undvika kakor, så jag bör inte baka, och de chokladkartonger som jag skulle ge bort har jag redan satt i mig. (tre stycken) En del har karaktär som en kråka, som jag förmodar saknar en sådan.
Jag borde ha plockat i ordning i stället för att äta choklad!
Nej, livet är låst just nu, eller rättare sagt det har gått i baklås.
Och ingen tycks bry sig om att jag sitter instängd här utan känsla av att kunna gå framåt.
Ingen verkar heller förstå att jag bara DRUNKNAR i alla ord!
Mitt dåliga samvete
Häromdagen gick jag rakt på mitt dåliga samvete. I vart fall kändes det så.
Det var när jag skulle sätta in pengar i en automat vid banken som jag träffade på en av mina gamla elever och hans fru. De gifter sig tidigt som muslimer ibland. Och enkelt verkar det vara. Ja, till och med när föräldrarna (så var det inte här) har bestämt den äkta hälften har jag sett mycket bra resultat.
Nu stod min gamle elev där, som jag hade lärt den första svenskan, och han talade bra svenska. Sedan hade jag hans lillebror i undervisningen och hans svägerska var ordförande i en styrelse i en invandrarförening som jag satt i. Nu är jag inte kvar i föreningen längre, om den nu överhuvudtaget finns kvar.
Nåväl, de här eleverna hade en mamma som var analfabet, och jag lovade en gång att lära henne svenska. Det har jag inte gjort! Jag skämdes.
Och så tänkte jag, för sådan är jag. Det var kanske Gud som gav mig en påminnelse om vad jag måste göra!
Det var när jag skulle sätta in pengar i en automat vid banken som jag träffade på en av mina gamla elever och hans fru. De gifter sig tidigt som muslimer ibland. Och enkelt verkar det vara. Ja, till och med när föräldrarna (så var det inte här) har bestämt den äkta hälften har jag sett mycket bra resultat.
Nu stod min gamle elev där, som jag hade lärt den första svenskan, och han talade bra svenska. Sedan hade jag hans lillebror i undervisningen och hans svägerska var ordförande i en styrelse i en invandrarförening som jag satt i. Nu är jag inte kvar i föreningen längre, om den nu överhuvudtaget finns kvar.
Nåväl, de här eleverna hade en mamma som var analfabet, och jag lovade en gång att lära henne svenska. Det har jag inte gjort! Jag skämdes.
Och så tänkte jag, för sådan är jag. Det var kanske Gud som gav mig en påminnelse om vad jag måste göra!
Att (inte) se medmänniskan och lite annat
En nära väninna ringde mig i morse och var mycket uppriven.
Häromdagen hade hon och jag haft ett förtroligt samtal om de kränkningar hon upplevde från sin mans sida. De har varit gifta i många år, och många gånger har hon tänkt på att lämna honom, men inte vågat kasta sig ut i osäkerheten i ett frånskilt tillstånd.
- Du måste prata med honom och berätta precis hur du känner det! hade jag rått henne.
Nu hade hon försökt göra det, berättade hon.
- Vad sade han då? Förstod han dig inte?
Och så berättade hon vad han hade sagt till henne.
- Kan vi inte skratta åt alltihop? hade hans svar blivit.
När hon hade öppnat sitt hjärta och förmått sig att avslöja hur han hade sårat henne hade han tyckt att de skulle skratta åt det!
- Du borde faktiskt lämna honom! tyckte jag. Han verkar ju ha psykopatiska drag! Men jag förstår att detta kan kännas omöjligt efter alla dessa år.
Jag undrar vad hon gör. Eventuella psykopater ska man akta sig för.
Det var det. Nu har Centern gått ut och talat om att de vill ha fri invandring för vi har stor arbetskraftsbrist i Sverige, påstår de. Hoppas alla arbetslösa läser detta!
Har de inte tillräckligt dåliga opinionssiffror?
Och SD ökar ännu mer, främst bland äldre. Detta kan man ju förstå med tanke på deras framtoning att vilja ha hårdare tag mot brottslingar, och inte minst deras rättmätiga kritik mot den tama domen mot de ungdomar som hade misshandlat en äldre man så svårt att han bland annat blev blind på ena ögat. Ett milt straff på sådant faller så klart inte i god jord hos oss.
Men är det ingen som tänker på hur ledningen i det partiet behandlar sina egna? De slängs ju ut den ene efter den andre som om de vore slit- och slängvaror. Vad är det för hårdhet i ett parti som kan behandla sina egna medlemmar på det sättet? Hur kan man då inte vara mot andra?
Julkorten blir nu färre och färre allt eftersom mina vänner har dött. Det är otäckt när jag får stryka namnen på kortlistan.
Livet låter inte vänta på sig. Tänkte på det när jag såg kort på en gammal- men omöjlig- kärlek igår. Nu var han en gammal man. Precis som jag är en gammal kvinna.
Det som aldrig blev, men kanske kunde ha blivit?
Blev det bättre så här? Jag vet inte. Kanske bekvämare och enklare. Men bättre?
Livet kan vara det som pågår utanför en själv, det man undviker genom att springa i sitt ekorrhjul, som man liksom fortsätter i även efter pensioneringen.
Och en dag står man där inför slutet, om man ens märker detta, för man kanske bara dimper ner död!
Nu ska jag skriva julkort till dem som ännu lever och försöka ta mig ut från tomten med bilen och åka ner till brevlådan i byns centrum.
Häromdagen hade hon och jag haft ett förtroligt samtal om de kränkningar hon upplevde från sin mans sida. De har varit gifta i många år, och många gånger har hon tänkt på att lämna honom, men inte vågat kasta sig ut i osäkerheten i ett frånskilt tillstånd.
- Du måste prata med honom och berätta precis hur du känner det! hade jag rått henne.
Nu hade hon försökt göra det, berättade hon.
- Vad sade han då? Förstod han dig inte?
Och så berättade hon vad han hade sagt till henne.
- Kan vi inte skratta åt alltihop? hade hans svar blivit.
När hon hade öppnat sitt hjärta och förmått sig att avslöja hur han hade sårat henne hade han tyckt att de skulle skratta åt det!
- Du borde faktiskt lämna honom! tyckte jag. Han verkar ju ha psykopatiska drag! Men jag förstår att detta kan kännas omöjligt efter alla dessa år.
Jag undrar vad hon gör. Eventuella psykopater ska man akta sig för.
Det var det. Nu har Centern gått ut och talat om att de vill ha fri invandring för vi har stor arbetskraftsbrist i Sverige, påstår de. Hoppas alla arbetslösa läser detta!
Har de inte tillräckligt dåliga opinionssiffror?
Och SD ökar ännu mer, främst bland äldre. Detta kan man ju förstå med tanke på deras framtoning att vilja ha hårdare tag mot brottslingar, och inte minst deras rättmätiga kritik mot den tama domen mot de ungdomar som hade misshandlat en äldre man så svårt att han bland annat blev blind på ena ögat. Ett milt straff på sådant faller så klart inte i god jord hos oss.
Men är det ingen som tänker på hur ledningen i det partiet behandlar sina egna? De slängs ju ut den ene efter den andre som om de vore slit- och slängvaror. Vad är det för hårdhet i ett parti som kan behandla sina egna medlemmar på det sättet? Hur kan man då inte vara mot andra?
Julkorten blir nu färre och färre allt eftersom mina vänner har dött. Det är otäckt när jag får stryka namnen på kortlistan.
Livet låter inte vänta på sig. Tänkte på det när jag såg kort på en gammal- men omöjlig- kärlek igår. Nu var han en gammal man. Precis som jag är en gammal kvinna.
Det som aldrig blev, men kanske kunde ha blivit?
Blev det bättre så här? Jag vet inte. Kanske bekvämare och enklare. Men bättre?
Livet kan vara det som pågår utanför en själv, det man undviker genom att springa i sitt ekorrhjul, som man liksom fortsätter i även efter pensioneringen.
Och en dag står man där inför slutet, om man ens märker detta, för man kanske bara dimper ner död!
Nu ska jag skriva julkort till dem som ännu lever och försöka ta mig ut från tomten med bilen och åka ner till brevlådan i byns centrum.
Är jag dum i huvudet?
När jag satt där i Skara domkyrka, byggd under medeltiden och Sveriges äldsta domkyrka, kom jag att tänka på Lucia ur ett annat perspektiv. Denna kvinna från Syrakusa i Italien gav, enligt traditionen, sitt liv för den kristna tron. Hon ville enbart tillhöra Jesus – ingen annan. För henne var den korsfäste och uppståndne Kristus allt. Sådana kvinnor (och män) behöver vi.
Ovanstående står att läsa på biskop Åke Bonniers blogg om hans luciafirande. Jag tycker illa om att säga negativa saker om människors positiva upplevelser, men nu har det ju gått några dagar.
Är jag dum? Har jag fel glasögon på mig?
För mig är det förskräckligt att enbart framställa Lucia som någon som gav sitt liv för sin kristna tro. Visst, det blev ju följden, men hur kan man bortse från hennes förnedring där hon skulle åka iväg för att leva som prostituerad när hon inte ville gifta sig med en icke-kristen man? Hon lär ju dessutom ha avgett kyskhetslöfte redan mycket tidigt.
Lucia blev brutalt mördad, och Åke Bonnier tycker att vi behöver fler sådana kvinnor - och män!
Är det brist på empati? Eller tror han att han har sett ett skådespel med dramatisk bakgrund ungefär som en opera?
Jag skräms av detta! För detta är för mig en avskärmad kristendom, en distanserad, sentimental, ytlig kristendom utan djup, insikt och allvar! Och så är den så klart FIN med fina människor med fina känslor som alla borde ha! Hoppas jag har fel!
Hängivenhet? Kristus är ingen avgud som ska dyrkas! Han är ett väsen som ska tränga in i djupet av våra hjärtan för att vi ska verka utåt för världens frälsning genom honom.
Kanske borde det vara krav på anställda att de ska vara människor som inte enbart har levt på finrummens tjocka mattor, för så kan det ju vara, eller hur?
Ovanstående står att läsa på biskop Åke Bonniers blogg om hans luciafirande. Jag tycker illa om att säga negativa saker om människors positiva upplevelser, men nu har det ju gått några dagar.
Är jag dum? Har jag fel glasögon på mig?
För mig är det förskräckligt att enbart framställa Lucia som någon som gav sitt liv för sin kristna tro. Visst, det blev ju följden, men hur kan man bortse från hennes förnedring där hon skulle åka iväg för att leva som prostituerad när hon inte ville gifta sig med en icke-kristen man? Hon lär ju dessutom ha avgett kyskhetslöfte redan mycket tidigt.
Lucia blev brutalt mördad, och Åke Bonnier tycker att vi behöver fler sådana kvinnor - och män!
Är det brist på empati? Eller tror han att han har sett ett skådespel med dramatisk bakgrund ungefär som en opera?
Jag skräms av detta! För detta är för mig en avskärmad kristendom, en distanserad, sentimental, ytlig kristendom utan djup, insikt och allvar! Och så är den så klart FIN med fina människor med fina känslor som alla borde ha! Hoppas jag har fel!
Hängivenhet? Kristus är ingen avgud som ska dyrkas! Han är ett väsen som ska tränga in i djupet av våra hjärtan för att vi ska verka utåt för världens frälsning genom honom.
Kanske borde det vara krav på anställda att de ska vara människor som inte enbart har levt på finrummens tjocka mattor, för så kan det ju vara, eller hur?
lördag 15 december 2012
Varför vrålar tjejerna?
Jag har just sett några minuter av en konsert med Justin Bieber, som hörs här i bakgrunden när jag skriver.
Varför vrålar tjejer på det viset när någon idol uppträder? Är det någon sorts galna parningstjut eller vad är det?
Det här påminner mig om det som nästan var motsatsen en gång i mitt förflutna. En manlig strippa skulle uppträda i Ronneby och tidningen, där jag jobbade som frilansreporter, skulle skriva om det, men ingen manlig reporter hade tillträde, så jag skickades dit.
Tillställningen var jättekul! Till applåderande tjejer ålade den vackre killen runt medan han klädde av sig. Men kalsongerna behöll han på!
De närvarande kvinnorna var helt med på spelet och tyckte alltså att det var KUL, det hördes och syntes verkligen.
Jag kunde inte låta bli att jämföra med de män som jag, som reseledare i Hamburg, hade sett sjukt och lystet stirra på kvinnliga strippor.
Det är kanske inga parningsvrål som tjejerna presterar på konserterna med unga killar, trots allt! De har kanske bara kul!
Varför vrålar tjejer på det viset när någon idol uppträder? Är det någon sorts galna parningstjut eller vad är det?
Det här påminner mig om det som nästan var motsatsen en gång i mitt förflutna. En manlig strippa skulle uppträda i Ronneby och tidningen, där jag jobbade som frilansreporter, skulle skriva om det, men ingen manlig reporter hade tillträde, så jag skickades dit.
Tillställningen var jättekul! Till applåderande tjejer ålade den vackre killen runt medan han klädde av sig. Men kalsongerna behöll han på!
De närvarande kvinnorna var helt med på spelet och tyckte alltså att det var KUL, det hördes och syntes verkligen.
Jag kunde inte låta bli att jämföra med de män som jag, som reseledare i Hamburg, hade sett sjukt och lystet stirra på kvinnliga strippor.
Det är kanske inga parningsvrål som tjejerna presterar på konserterna med unga killar, trots allt! De har kanske bara kul!
Egentligen
Egentligen skulle man kanske säga som man känner det;
Jag kan inte ta tid till något annat än att försöka återvinna mina krafter och få ordning omkring mig.
Jag är trött och sliten efter att ha levt i en värld där allting baseras på vad som är rätt eller fel i drygt 2,5 år. I en ständig maktkamp.
Någonstans måste man börja. Även en sjumilaresa börjar med ett steg, säger man ju.
Jag började nu med att anmäla mig till en ny universitetskurs i tyska. Då går man åtminstone framåt!
Måtte Gud bevara mig från fundamentalister och fanatiker oavsett vilken religiös inriktning dessa har! Det finns ingenting så farligt som människor som tror sig äga den absoluta sanningen om allting!
Det är tack vare den hållningen som både fascismen, nazismen och kommunismen växte fram. De som alla ägde lösningen och det enda rätta.
'
Jag kan inte ta tid till något annat än att försöka återvinna mina krafter och få ordning omkring mig.
Jag är trött och sliten efter att ha levt i en värld där allting baseras på vad som är rätt eller fel i drygt 2,5 år. I en ständig maktkamp.
Någonstans måste man börja. Även en sjumilaresa börjar med ett steg, säger man ju.
Jag började nu med att anmäla mig till en ny universitetskurs i tyska. Då går man åtminstone framåt!
Måtte Gud bevara mig från fundamentalister och fanatiker oavsett vilken religiös inriktning dessa har! Det finns ingenting så farligt som människor som tror sig äga den absoluta sanningen om allting!
Det är tack vare den hållningen som både fascismen, nazismen och kommunismen växte fram. De som alla ägde lösningen och det enda rätta.
'
Är det rådjursspår i snön på min gräsmattta?
Julfirande här och där för alla ska bli glada!
Julen är en konstig tid. Då blir plötsligt en massa människor otroligt släktbundna, och folk far som galningar med packningar över landet. En del far utomlands.
Min barndoms jular var behagliga, om man nu bortser från att vår mor, som var florist och arbetade i sin systers blomsteraffär, var helt uttröttad av att ibland ha arbetat dygnet runt före julafton. Vi åt hos mostrarna och där samlades olika delar av släkten. Vi var många! I mammas familj var de åtta barn och några hade egna familjer, de andra gifte sig aldrig, för de hade väl fått nog av barn och familjeliv kan man tänka sig.
Men vi var på ett ställe, i mostrarnas hus och i vårt, som låg på andra sidan de stora trädgårdarna.
Som gift började det bli mera komplicerat, men även här var vi antingen hos mina föräldrar eller hos makens.
Men någonstans på vägen började sedan komplikationerna, för då skulle vi plötsligt vara hos oss och sedan fara vidare till min brors svärföräldrar. En jul fick jag nog av oredan att köra till olika ställen och nekade jag att följa med.
Sedan delades julen upp på olika dagar.
När vi hade skilt oss fortsatte vi länge att fira jul ihop i den gamla familjen, och det var ganska praktiskt, då ingen av oss hade gift om sig.
Nu sitter jag som en åsna mellan hötappar och hade tänkt att köra till Stockholm och dotterns, men vet inte om vädret blir bra eller om jag orkar. Det kan bli hemma eller hos min bror i Skåne också.
Förra året stannade jag helt enkelt hemma, men det var inte så kul när julaftonen väl var där, och året innan var den Nye här.
Jag tycker att det är jobbigt med krav i samband med högtider!
Det är vackert med alla ljusstakar och alla juldekorationer i husen runt omkring här och ganska mysigt att julpynta.
Men nog är det lugnare med vardagar!
Min barndoms jular var behagliga, om man nu bortser från att vår mor, som var florist och arbetade i sin systers blomsteraffär, var helt uttröttad av att ibland ha arbetat dygnet runt före julafton. Vi åt hos mostrarna och där samlades olika delar av släkten. Vi var många! I mammas familj var de åtta barn och några hade egna familjer, de andra gifte sig aldrig, för de hade väl fått nog av barn och familjeliv kan man tänka sig.
Men vi var på ett ställe, i mostrarnas hus och i vårt, som låg på andra sidan de stora trädgårdarna.
Som gift började det bli mera komplicerat, men även här var vi antingen hos mina föräldrar eller hos makens.
Men någonstans på vägen började sedan komplikationerna, för då skulle vi plötsligt vara hos oss och sedan fara vidare till min brors svärföräldrar. En jul fick jag nog av oredan att köra till olika ställen och nekade jag att följa med.
Sedan delades julen upp på olika dagar.
När vi hade skilt oss fortsatte vi länge att fira jul ihop i den gamla familjen, och det var ganska praktiskt, då ingen av oss hade gift om sig.
Nu sitter jag som en åsna mellan hötappar och hade tänkt att köra till Stockholm och dotterns, men vet inte om vädret blir bra eller om jag orkar. Det kan bli hemma eller hos min bror i Skåne också.
Förra året stannade jag helt enkelt hemma, men det var inte så kul när julaftonen väl var där, och året innan var den Nye här.
Jag tycker att det är jobbigt med krav i samband med högtider!
Det är vackert med alla ljusstakar och alla juldekorationer i husen runt omkring här och ganska mysigt att julpynta.
Men nog är det lugnare med vardagar!
fredag 14 december 2012
Dagens besvärligheter
Det verkar inte gå så bra att hålla sig borta från bloggandet...
Förra veckan beskrev jag hur jag hade fått köra sju mil för en medicin som jag trodde var ganska vanlig.
Idag funderade jag på om verkligen utvecklingen går framåt.
Mitt lilla företagskonto är på en av de banker som inte längre hanterar pengar, så jag har fått skaffa ett bankomatkort dit också.
Nu skulle jag sätta in pengar för utbetalningar på den bank där jag får pensionen, och då skulle jag över till denna, som inte heller längre sorterar pengar, utan de pengar man ska sätta in får man själv sätta in på en automat.
Jag gillar inte att gå omkring med kontanter, men nu hade jag ganska mycket pengar i väskan och tyckte att det var bra att bankerna låg nära varandra.
Kortet fungerade inte i automaten, så det gick inte att sätta in.
Gick in på banken för jag skulle också ha information om bank ID på kort och fick höra att automaten inte fungerade just då.
Det var nämligen så att när jag skulle ladda ner säkerhetsprogrammet för bank ID häromdagen stoppade Norton antivirusprogram denna på direkten och visade att det fanns virus på länken. De angav till och med vilket!
Nej, det var inget fel på länken, påstod killen på banken när jag ringde dem. Då skulle jag bara koppla bort Norton-programmet.
Det vågade jag inte, så jag förmodade att det inte gick att ladda ner och skulle då i stället skaffa ett bank ID kort.
Damen i kassan visste inget om sådana, men hon gick bort och skaffade information från en annan anställd och kom tillbaka efter en stund.
Vad kostade det? Det visste damen inte heller, så hon fick söka på nätet. Så behövde jag en kortläsare också och allt som allt skulle det bli bortåt 600 kronor. (inte riktigt)
Då sade jag att jag skulle kolla med mitt telebolag, men jag kunde väl ta pappret och fylla i det hemma om jag skulle ha kortet.
Det gick inte, för hon fick inte lämna från sig pappret!
Nåväl, nu hade det gått så lång tid så automaten, som hade varit avstängd, hade blivit iordningställd, och jag kunde sätta in pengarna.
Hemkommen tänkte jag att jag skulle pröva en gång till att ladda ner e-legitimationen och se, nu var det grönt, Norton visade att länken var säker! Och jag laddade ner leg.et gratis!
Men tänk om jag hade lyssnat på mannen som tyckte att jag skulle koppla bort mitt antivirusprogram när detta stoppade nerladdningen på grund av virus?
Ibland tänker jag att livet måste kunna vara enklare.
Vad händer om man slänger bort datorn och mobiltelefonen?
Har du också funderat på att göra det?
Förra veckan beskrev jag hur jag hade fått köra sju mil för en medicin som jag trodde var ganska vanlig.
Idag funderade jag på om verkligen utvecklingen går framåt.
Mitt lilla företagskonto är på en av de banker som inte längre hanterar pengar, så jag har fått skaffa ett bankomatkort dit också.
Nu skulle jag sätta in pengar för utbetalningar på den bank där jag får pensionen, och då skulle jag över till denna, som inte heller längre sorterar pengar, utan de pengar man ska sätta in får man själv sätta in på en automat.
Jag gillar inte att gå omkring med kontanter, men nu hade jag ganska mycket pengar i väskan och tyckte att det var bra att bankerna låg nära varandra.
Kortet fungerade inte i automaten, så det gick inte att sätta in.
Gick in på banken för jag skulle också ha information om bank ID på kort och fick höra att automaten inte fungerade just då.
Det var nämligen så att när jag skulle ladda ner säkerhetsprogrammet för bank ID häromdagen stoppade Norton antivirusprogram denna på direkten och visade att det fanns virus på länken. De angav till och med vilket!
Nej, det var inget fel på länken, påstod killen på banken när jag ringde dem. Då skulle jag bara koppla bort Norton-programmet.
Det vågade jag inte, så jag förmodade att det inte gick att ladda ner och skulle då i stället skaffa ett bank ID kort.
Damen i kassan visste inget om sådana, men hon gick bort och skaffade information från en annan anställd och kom tillbaka efter en stund.
Vad kostade det? Det visste damen inte heller, så hon fick söka på nätet. Så behövde jag en kortläsare också och allt som allt skulle det bli bortåt 600 kronor. (inte riktigt)
Då sade jag att jag skulle kolla med mitt telebolag, men jag kunde väl ta pappret och fylla i det hemma om jag skulle ha kortet.
Det gick inte, för hon fick inte lämna från sig pappret!
Nåväl, nu hade det gått så lång tid så automaten, som hade varit avstängd, hade blivit iordningställd, och jag kunde sätta in pengarna.
Hemkommen tänkte jag att jag skulle pröva en gång till att ladda ner e-legitimationen och se, nu var det grönt, Norton visade att länken var säker! Och jag laddade ner leg.et gratis!
Men tänk om jag hade lyssnat på mannen som tyckte att jag skulle koppla bort mitt antivirusprogram när detta stoppade nerladdningen på grund av virus?
Ibland tänker jag att livet måste kunna vara enklare.
Vad händer om man slänger bort datorn och mobiltelefonen?
Har du också funderat på att göra det?
torsdag 13 december 2012
När kristendomen är som värst!
Jo, det blir några ord till för jag har hittat en så utmärkt illustration på en blogg till vad jag menar är kristendom när den är som absolut värst i den moderna Svenska kyrkan. Varför är det värst? Jo, den är känslomos!
Den är då ett känslodravlande om finhet och en hängivenhet som gränsar till avgudadyrkan av Jesus. Och så kan vi lägga till lite helgon och mysprat om andra kyrkoinriktningar medan vi gläds över allt det fina!
Ja, det låter nästan som om Lucia, som blev brutalt dödad, med glädje gick till Jesus. Så vackert! Helgonen har väl inte haft som primära mål att bli martyrer!
Nej, detta är inte kristendom för mig! Min Jesus är inte en hängivenhetens Kristus, utan en som begär att vi ska kämpa för Sanningen och för människors lika värde, lyfta dem som behöver lyftas och inte sitta där och frottera oss och gotta oss i skimmer och högtidlighet. Min Jesus är inte en salongernas Kristus, utan den spruckna världens Gud som har sänts till jorden för att vi ska förstå Guds avsikt med livet, för att vi ska bli helade och jorden bli frälst genom vårt helande.
Var bloggen finns? Det säger jag inte! Gissa!
Den är då ett känslodravlande om finhet och en hängivenhet som gränsar till avgudadyrkan av Jesus. Och så kan vi lägga till lite helgon och mysprat om andra kyrkoinriktningar medan vi gläds över allt det fina!
Ja, det låter nästan som om Lucia, som blev brutalt dödad, med glädje gick till Jesus. Så vackert! Helgonen har väl inte haft som primära mål att bli martyrer!
Nej, detta är inte kristendom för mig! Min Jesus är inte en hängivenhetens Kristus, utan en som begär att vi ska kämpa för Sanningen och för människors lika värde, lyfta dem som behöver lyftas och inte sitta där och frottera oss och gotta oss i skimmer och högtidlighet. Min Jesus är inte en salongernas Kristus, utan den spruckna världens Gud som har sänts till jorden för att vi ska förstå Guds avsikt med livet, för att vi ska bli helade och jorden bli frälst genom vårt helande.
Var bloggen finns? Det säger jag inte! Gissa!
Nedkoppling
Trött på alla ordbajserier och ordharanger kopplar jag bort bloggvärlden ett tag framöver.
onsdag 12 december 2012
Att bli slagen av de egna
Ibland tänker jag på de människor som offentligt har massakrerats av sina egna barn som exempelvis Alva och Gunnar Myrdal och nu senast Anna Wahlgren. Hur känner de sig när de har klätts av och fått sina tillkortakommande som föräldrar blottlagda?
Nu är det ju inte bara föräldrar som får schavottera offentligt.
Under ett par dagar har jag fått se hur den människa som borde stå vid min sida har sökt support hos andra för att gå emot mig. Läs hur hon förtalar mig! Och så hänvisningar till min blogg. Att detta kan falla tillbaka på vederbörande själv verkar inte finnas i tankarna.
Det finns olika sätt att bekämpa någon. Man kan offentligt kämpa mot det som den andre står för och håna detta, medan man lyfter upp det motsatta, vare sig det gäller politik eller kyrkliga frågor.
Man tröttnar. Så enkelt är det. Ingen vill kämpa i motvind i sina närmaste, valfria relationer. Och med valfria menar jag dem som man väljer, inte dem som man föds in i eller som man själv har gett upphov till.
Ingen vill väl leva i ett ständigt krig, i positionen att alltid behöva försvara sig, att alltid känna sig hånad.
Den som tror detta vet nog väldigt lite om vad goda relationer är.
Och en dag är faktiskt gränsen överskriden med god marginal!
Nu är det ju inte bara föräldrar som får schavottera offentligt.
Under ett par dagar har jag fått se hur den människa som borde stå vid min sida har sökt support hos andra för att gå emot mig. Läs hur hon förtalar mig! Och så hänvisningar till min blogg. Att detta kan falla tillbaka på vederbörande själv verkar inte finnas i tankarna.
Det finns olika sätt att bekämpa någon. Man kan offentligt kämpa mot det som den andre står för och håna detta, medan man lyfter upp det motsatta, vare sig det gäller politik eller kyrkliga frågor.
Man tröttnar. Så enkelt är det. Ingen vill kämpa i motvind i sina närmaste, valfria relationer. Och med valfria menar jag dem som man väljer, inte dem som man föds in i eller som man själv har gett upphov till.
Ingen vill väl leva i ett ständigt krig, i positionen att alltid behöva försvara sig, att alltid känna sig hånad.
Den som tror detta vet nog väldigt lite om vad goda relationer är.
Och en dag är faktiskt gränsen överskriden med god marginal!
tisdag 11 december 2012
Att röja väg eller skapa hinder
Skönheten sitter i betraktarens öga, säger ett ordspråk.
Det är också i samspelet med andra som vi skapar bilden av oss själva.Vi är varandras spegelbild.
Därför är det viktigt vilka människor vi låter influera vår tillvaro.
Det finns människor som får dig varm inombords, som du upplever att du växer tillsammans med och som får världen att bli lite rikare.
Och så finns det människor som avundsjukt bevakar dig och dina göranden och som egentligen helst skulle se att det inte gick så bra för dig, så att de själva fick glänsa.
Välj rätt människor! Dina val är viktigare än du kanske tror! De är viktiga för ditt liv och för din hälsa!
Det är också i samspelet med andra som vi skapar bilden av oss själva.Vi är varandras spegelbild.
Därför är det viktigt vilka människor vi låter influera vår tillvaro.
Det finns människor som får dig varm inombords, som du upplever att du växer tillsammans med och som får världen att bli lite rikare.
Och så finns det människor som avundsjukt bevakar dig och dina göranden och som egentligen helst skulle se att det inte gick så bra för dig, så att de själva fick glänsa.
Välj rätt människor! Dina val är viktigare än du kanske tror! De är viktiga för ditt liv och för din hälsa!
Nätet en spelplan för dårar och jävlar!?
Hur är det egentligen? Vi hör ständigt talas om hur kändisar och politiker blir trakasserade och hotade på nätet.
Har det inte blivit så att nätet har blivit en spelplan för dårar och jävlar? Sjuka människor som sitter och lever i sina låtsasvärldar med cybervärlden som enda sällskap och elaka människor som får utlösning för sin elakhet genom att ständigt trakassera olika människor?
Så man ska nog stänga ner denna djävulens spelplan!
Har det inte blivit så att nätet har blivit en spelplan för dårar och jävlar? Sjuka människor som sitter och lever i sina låtsasvärldar med cybervärlden som enda sällskap och elaka människor som får utlösning för sin elakhet genom att ständigt trakassera olika människor?
Så man ska nog stänga ner denna djävulens spelplan!
Riktigt igång...
Man ska så klart direkt ta avstånd från människor som håller på att nedvärdera alla sammanhang de tidigare har varit i. Jag borde ha begripit det!
Nu har LFL lagt ut en kommentar på Dagbloggen som egentligen var inskickad till den här bloggen, men som jag inte publicerade för att jag ansåg att den var osaklig och innehöll förtal.Vad den nu har på Dagbloggen att göra?
Jag får nu räkna med att bli intensivt förtalad. Det är kanske dags för en polisanmälan? Material finns så det räcker!
Nu har LFL lagt ut en kommentar på Dagbloggen som egentligen var inskickad till den här bloggen, men som jag inte publicerade för att jag ansåg att den var osaklig och innehöll förtal.Vad den nu har på Dagbloggen att göra?
Jag får nu räkna med att bli intensivt förtalad. Det är kanske dags för en polisanmälan? Material finns så det räcker!
Julefrid?
Snart skiter jag i julfirande och sätter mig ensam med min julmat!
Jag är så trött på alla konstigheter inför julfirandet och diskussioner om vem som kan fira med vem.
Hur bär sig folk åt som har skilt sig och gift om sig? Hur många blir ovänner inför högtiderna, och hur många barn sitter i kläm?
Mitt ex och jag skildes för drygt 30 år sedan, fast vi har ofta firat jul ihop med barnen efter det. Ett par jular under de första åren, när jag tyckte att det kunde vara lite komplicerat, jobbade jag som reseledare, och han och barnen var i mitt hus, och så firade vi jul före jul. Något år var dottern med mig i Värmland, tror jag att det var. Det blev enklare så.
Nu är barnen snart medelålders och gifta och sambos sedan många år.
Det är mera komplicerat, för nu bor de långt borta och på var sitt håll, och de har ingen möjlighet att resa över julen, och jag sitter mitt emellan och vet inte vart jag ska ta vägen eller vart jag kan ta vägen på grund av vädret.
Ett par år har jag faktiskt helt enkelt stannat hemma, men det är inte heller så kul. Och något år har den Nye och jag firat ihop, men det känns kört i år igen.
Idag är jag så trött, så trött, så trött...
Det ska bli skönt när helgerna är över!
Jag är så trött på alla konstigheter inför julfirandet och diskussioner om vem som kan fira med vem.
Hur bär sig folk åt som har skilt sig och gift om sig? Hur många blir ovänner inför högtiderna, och hur många barn sitter i kläm?
Mitt ex och jag skildes för drygt 30 år sedan, fast vi har ofta firat jul ihop med barnen efter det. Ett par jular under de första åren, när jag tyckte att det kunde vara lite komplicerat, jobbade jag som reseledare, och han och barnen var i mitt hus, och så firade vi jul före jul. Något år var dottern med mig i Värmland, tror jag att det var. Det blev enklare så.
Nu är barnen snart medelålders och gifta och sambos sedan många år.
Det är mera komplicerat, för nu bor de långt borta och på var sitt håll, och de har ingen möjlighet att resa över julen, och jag sitter mitt emellan och vet inte vart jag ska ta vägen eller vart jag kan ta vägen på grund av vädret.
Ett par år har jag faktiskt helt enkelt stannat hemma, men det är inte heller så kul. Och något år har den Nye och jag firat ihop, men det känns kört i år igen.
Idag är jag så trött, så trött, så trött...
Det ska bli skönt när helgerna är över!
En förlorad klädkod?
I vissa avseenden känner jag mig urgammal, gammal och mossig och konventionell. Detta gäller bland annat i uppfattningen om vilka kläder man bär vid olika tillfällen.
Själv har jag ingen dyr garderob. Det har jag inte råd med, och dessutom köper jag hellre böcker för pengarna. Men jag vill gärna att man följer gängse normer vad gäller klädsel i olika sammanhang.
I förra veckan skulle jag ha varit på fest hos en släkting på Lidingö. Det är en del år sedan jag var med på en sådan där, för jag bor ju inte längre i stan. Då kände jag att jag måste fråga hur man klär sig på deras fester. Det är ju faktiskt väldigt olika klädsel i olika sammanhang i privata sammanhang nu för tiden.
Nu satte vädret stopp för festen för min del.
Men det är skillnad på privata och officiella sammanhang.
Jag tar till exempel anstöt av att artister uppträder i kyrkan och har nakna axlar och armar. Ja, brudar också, inte minst! Att komma till en kyrka och säga sig hålla en julkonsert och ha en klänning helt utan axelband ser jag som stötande. Det är kanske lite rester av den tid när jag fick uppmana turister att inte ha bara axlar eller shorts i katolska kyrkor ute i Europa, men det sitter i.
Igår var det ju Nobelfesten. Och där ställer jag mig också lite frågande till hur man är klädd. Kan man inte ha en schal över axlarna under själva prisutdelningen? Nej, jag tycker inte att den där nakenheten på överkroppen är passande hur snygg man än är!
Vad säger experten Magdalena Ribbing?
Och sedan apropå Nobelfesten undrar jag alltid; Ljuger folk inte när de säger att ingen går på toaletten under denna långa middag? Inte ens gamla gubbar och inkontinensbenägna äldre damer som har druckit vin och kaffe? För sådana måste väl finnas i en så stor församling, eller hur? Jag tror de ljuger, några smyger säkert ut när inte kamerorna är på.
Själv har jag ingen dyr garderob. Det har jag inte råd med, och dessutom köper jag hellre böcker för pengarna. Men jag vill gärna att man följer gängse normer vad gäller klädsel i olika sammanhang.
I förra veckan skulle jag ha varit på fest hos en släkting på Lidingö. Det är en del år sedan jag var med på en sådan där, för jag bor ju inte längre i stan. Då kände jag att jag måste fråga hur man klär sig på deras fester. Det är ju faktiskt väldigt olika klädsel i olika sammanhang i privata sammanhang nu för tiden.
Nu satte vädret stopp för festen för min del.
Men det är skillnad på privata och officiella sammanhang.
Jag tar till exempel anstöt av att artister uppträder i kyrkan och har nakna axlar och armar. Ja, brudar också, inte minst! Att komma till en kyrka och säga sig hålla en julkonsert och ha en klänning helt utan axelband ser jag som stötande. Det är kanske lite rester av den tid när jag fick uppmana turister att inte ha bara axlar eller shorts i katolska kyrkor ute i Europa, men det sitter i.
Igår var det ju Nobelfesten. Och där ställer jag mig också lite frågande till hur man är klädd. Kan man inte ha en schal över axlarna under själva prisutdelningen? Nej, jag tycker inte att den där nakenheten på överkroppen är passande hur snygg man än är!
Vad säger experten Magdalena Ribbing?
Och sedan apropå Nobelfesten undrar jag alltid; Ljuger folk inte när de säger att ingen går på toaletten under denna långa middag? Inte ens gamla gubbar och inkontinensbenägna äldre damer som har druckit vin och kaffe? För sådana måste väl finnas i en så stor församling, eller hur? Jag tror de ljuger, några smyger säkert ut när inte kamerorna är på.
Är det vimsighet?
Alla relationer är inte tydliga och enkla. De är alltså inte svarta eller vita.
Idag blev jag anklagad av LFL att jag borde få rätt på mina känslor, och han skrev att f.d. f.d. f.d. fästmön hade skrivit något...
Jo, så är det. Jag bryter relationen gång på gång, men övertalas att återvända eller rättare sagt duperas att återvända, bara för att konstatera att efter två dagar har jag insett hur omöjlig situationen är igen.
Någon som förfasade sig över att jag hade gått tillbaka en gång till sade häromdagen till mig att jag lät som en som fick stryk, men inte ville tillstå detta.
Nej, stryk har jag aldrig fått. Inte om man med stryk menar slag och sparkar det vill säga...
Men...
Idag blev jag anklagad av LFL att jag borde få rätt på mina känslor, och han skrev att f.d. f.d. f.d. fästmön hade skrivit något...
Jo, så är det. Jag bryter relationen gång på gång, men övertalas att återvända eller rättare sagt duperas att återvända, bara för att konstatera att efter två dagar har jag insett hur omöjlig situationen är igen.
Någon som förfasade sig över att jag hade gått tillbaka en gång till sade häromdagen till mig att jag lät som en som fick stryk, men inte ville tillstå detta.
Nej, stryk har jag aldrig fått. Inte om man med stryk menar slag och sparkar det vill säga...
Men...
Moralens väktare
Det lär inte vara ovanligt att människor som har mördat någon som är försvunnen går i täten och letar efter denna person.
Ja, nu ska detta inte handla om mord eller mördare, men väl om moraliska pekpinnar, som kan tyckas fullkomligt oförklarliga för andra.
Hur kan man hålla på att gaffla om vad kyrkan ska stå för när man själv aldrig besöker en gudstjänst längre? Är inte detta engagemang ganska märkligt?
Och hur kan man förespråka att sex bara ska få finnas inom äktenskapet när man aldrig själv har gift sig, men knappast levt sexlöst?
Hur kan man framstå som den ordentligaste av de ordentliga och tala om för andra hur de ska sköta sina liv och sin ekonomi, när man själv har ett ganska så kaotiskt liv bakom sig?
Vad är det för sorts mekanismer som utlöser den här sortens beteenden? En önskan om att man själv skulle vara annorlunda eller en total oförmåga att se sig själv?
Man måste ju klia sig i huvudet och undra...
Ja, nu ska detta inte handla om mord eller mördare, men väl om moraliska pekpinnar, som kan tyckas fullkomligt oförklarliga för andra.
Hur kan man hålla på att gaffla om vad kyrkan ska stå för när man själv aldrig besöker en gudstjänst längre? Är inte detta engagemang ganska märkligt?
Och hur kan man förespråka att sex bara ska få finnas inom äktenskapet när man aldrig själv har gift sig, men knappast levt sexlöst?
Hur kan man framstå som den ordentligaste av de ordentliga och tala om för andra hur de ska sköta sina liv och sin ekonomi, när man själv har ett ganska så kaotiskt liv bakom sig?
Vad är det för sorts mekanismer som utlöser den här sortens beteenden? En önskan om att man själv skulle vara annorlunda eller en total oförmåga att se sig själv?
Man måste ju klia sig i huvudet och undra...
måndag 10 december 2012
Man blir nog frisk av att skotta snö!
Börjar känna mig riktigt spänstig av snöskottningen! Här några bilder från dagens snöläge.
söndag 9 december 2012
Män på kollisionskurs
Jag vill nog hävda att det är ett manligt och inte ett kvinnligt drag att jämt befinna sig i åsiktskrig på ett eller annat sätt.
Det är som om vissa män har gått in i en mental krigarroll, och det är genom denna roll som de får sitt syre.
Varför blev de inte gerillasoldater eller åtminstone yrkesmilitärer. De måste ju ha hamnat på fel plats i livet när de behöver ta ut sin stridslust mentalt på olika håll!
Och tänk vilka segrar de skulle ha vunnit om de hade haft samma ihärdighet i strid som de har i munhuggerier!
Det är som om vissa män har gått in i en mental krigarroll, och det är genom denna roll som de får sitt syre.
Varför blev de inte gerillasoldater eller åtminstone yrkesmilitärer. De måste ju ha hamnat på fel plats i livet när de behöver ta ut sin stridslust mentalt på olika håll!
Och tänk vilka segrar de skulle ha vunnit om de hade haft samma ihärdighet i strid som de har i munhuggerier!
Julkalendern- en smaklös underhållning för barn
Jag har inte tyckt att det finns anledning att anmäla ett barnprogram för att barnen leker med ockulta ting, men det beror kanske på att jag knappast tror på andar i glas som går över bord.
Men idag gick serien långt över gränsen, anser jag. Att sonen i huset hade tagit sönder skolans skelett och tagit hem detta för att laga det kan väl passera, för det är ju ofta skelett av plast i skolorna. Men när de hittar en urna i slottet och lagar skelettet med askan i denna, och denna aska sägs vara den ursprunglige ägarens aska och när man sopar runt denna på golvet frånsett att man fyller igen ett hål i huvudet på skelettet med den, då har det gått för långt för mig.Aska från döda är väl ingen underhållning för barn som väl knappast är medvetna om döden ens!
Detta är en otroligt smaklös och respektlös underhållning! Vad tänker SVT på?
Men idag gick serien långt över gränsen, anser jag. Att sonen i huset hade tagit sönder skolans skelett och tagit hem detta för att laga det kan väl passera, för det är ju ofta skelett av plast i skolorna. Men när de hittar en urna i slottet och lagar skelettet med askan i denna, och denna aska sägs vara den ursprunglige ägarens aska och när man sopar runt denna på golvet frånsett att man fyller igen ett hål i huvudet på skelettet med den, då har det gått för långt för mig.Aska från döda är väl ingen underhållning för barn som väl knappast är medvetna om döden ens!
Detta är en otroligt smaklös och respektlös underhållning! Vad tänker SVT på?
lördag 8 december 2012
Hånfullhetens bloggar
Nog skulle det vara skönt med lite kristet lyft!
Biskop Bonniers blogg, som jag ofta läser och även kommenterar på, är mycket överslätande och försonande till sitt innehåll. Men kommentatorerna är jämt i luven på varandra (ja delvis jag också) och försöker mala sönder varandras uppfatttningar och tro så gott det går.
Så har vi den verkliga höjdaren då det gäller kristen? hånfullhet; ölandsprästens blogg, där han ständigt hittar nya offer för sin arroganta överlägsenhet och sina nedvärderingar. Fancluben (visst finns den!) applåderar och verkar få dagens dos av aggressivitetsutlösningar genom att vräka ur sig om De andra, de som ingenting begriper till skillnad mot den store Mästaren som i deras ögon förstår allt. Det verkar finnas något sorts kitt som skapar gemenskap i detta gemensamma kverulerande.
Någon påstod att det var profetiskt tal!
Hoppsan!
När har profetiskt tal handlat om ett segt harvande om det som har varit och som fortfarande borde vara? Här föreligger nog en missuppfattning av det begreppet av stora mått!
Biskop Bonniers blogg, som jag ofta läser och även kommenterar på, är mycket överslätande och försonande till sitt innehåll. Men kommentatorerna är jämt i luven på varandra (ja delvis jag också) och försöker mala sönder varandras uppfatttningar och tro så gott det går.
Så har vi den verkliga höjdaren då det gäller kristen? hånfullhet; ölandsprästens blogg, där han ständigt hittar nya offer för sin arroganta överlägsenhet och sina nedvärderingar. Fancluben (visst finns den!) applåderar och verkar få dagens dos av aggressivitetsutlösningar genom att vräka ur sig om De andra, de som ingenting begriper till skillnad mot den store Mästaren som i deras ögon förstår allt. Det verkar finnas något sorts kitt som skapar gemenskap i detta gemensamma kverulerande.
Någon påstod att det var profetiskt tal!
Hoppsan!
När har profetiskt tal handlat om ett segt harvande om det som har varit och som fortfarande borde vara? Här föreligger nog en missuppfattning av det begreppet av stora mått!
Vad kan man tro på?
Mina guideutbildningar för drygt två år sedan har gjort att jag numera misstror historieböcker. Det blev då klart för mig hur vinklade de kan vara och att det ofta är segrarnas historia vi läser.
Naturligtvis är detta särskilt märkbart i Skåne och Blekinge, där vi aldrig fick läsa vår egen historia fram till 1658. Jag trodde till och med att Gustav Vasa hade varit "vår" kung. Och sedan har än det ena än det andra dykt upp, så idag vet jag då rakt inte vad jag ska tro om saker jag läser.
Detta gäller inte enbart historia. För kristendomen är Bibeln ju det stora rättesnöret och betraktas som Guds ord. Men hur har vi då tolkat denna lära under årtusendenas gång?
I någon sorts konstig känsla av att något viktigt i kristendomen har gått förlorat på vägen har jag sökt svar på vad detta skulle kunna vara.
I mitt sökande har jag funnit att man säger att eftersom Jesus var jude ( och dessutom sade sig endast vara sänd för det judiska folket!) så hade han reinkarnationstron med sig från judendomen, och det sägs att denna tro fortlever på sina håll än idag.
Många har visat på att han talar om Johannes Döparen som en pånyttfödd Elias och på flera ställen i Gamla och Nya Testamentet finns hänsyftningar på reinkarnation.
Det skrivs också att denna lära var vanlig under kristendomens första tid. Och om den nu inte hade funnits varför skulle man då ta beslutet på Kyrkomötet i Konstantinopel år 553 att reinkarnationsläran inte hörde hemma i kristendomen och att de som trodde på denna skulle bannlysas?
Tilltaget är ju lite löjligt! Reinkarnerar vi så reinkarnerar vi, det lär nog inget kyrkomöte i världen kunna förbjuda!
Vad jag tror? Jag hoppas att det inte är så, för något värre än att återfödas gång på gång kan jag inte tänka mig.
Men kanske är det så att det är denna viktiga del av läran som har gått förlorad på vägen.
Då skulle uppståndelsen från de döda också få ett helt nytt innehåll.
Vem av oss vet? Ingen levande kan ju garantera att han/hon har rätt i de här frågorna. Hur skulle någon kunna hävda det?
Naturligtvis är detta särskilt märkbart i Skåne och Blekinge, där vi aldrig fick läsa vår egen historia fram till 1658. Jag trodde till och med att Gustav Vasa hade varit "vår" kung. Och sedan har än det ena än det andra dykt upp, så idag vet jag då rakt inte vad jag ska tro om saker jag läser.
Detta gäller inte enbart historia. För kristendomen är Bibeln ju det stora rättesnöret och betraktas som Guds ord. Men hur har vi då tolkat denna lära under årtusendenas gång?
I någon sorts konstig känsla av att något viktigt i kristendomen har gått förlorat på vägen har jag sökt svar på vad detta skulle kunna vara.
I mitt sökande har jag funnit att man säger att eftersom Jesus var jude ( och dessutom sade sig endast vara sänd för det judiska folket!) så hade han reinkarnationstron med sig från judendomen, och det sägs att denna tro fortlever på sina håll än idag.
Många har visat på att han talar om Johannes Döparen som en pånyttfödd Elias och på flera ställen i Gamla och Nya Testamentet finns hänsyftningar på reinkarnation.
Det skrivs också att denna lära var vanlig under kristendomens första tid. Och om den nu inte hade funnits varför skulle man då ta beslutet på Kyrkomötet i Konstantinopel år 553 att reinkarnationsläran inte hörde hemma i kristendomen och att de som trodde på denna skulle bannlysas?
Tilltaget är ju lite löjligt! Reinkarnerar vi så reinkarnerar vi, det lär nog inget kyrkomöte i världen kunna förbjuda!
Vad jag tror? Jag hoppas att det inte är så, för något värre än att återfödas gång på gång kan jag inte tänka mig.
Men kanske är det så att det är denna viktiga del av läran som har gått förlorad på vägen.
Då skulle uppståndelsen från de döda också få ett helt nytt innehåll.
Vem av oss vet? Ingen levande kan ju garantera att han/hon har rätt i de här frågorna. Hur skulle någon kunna hävda det?
fredag 7 december 2012
Utifrånperspektiv
Det kom en intressant kommentar på en kyrklig blogg, där en man påpekade att blogginnehavaren skrev från ett utifrånperspektiv.
Jag har själv i olika sammanhang gjort samma reflektion i andra kyrkliga sammanhang, där man, trots sin påstådda vidsynthet och tolerans, helt klart har talat/skrivit från ett "de andra" perspektiv.
När man arbetar professionellt anser inte jag att man ska dra till med sina egna personliga förhållanden på ett sätt som kan verka sårande på den grupp eller de människor man talar inför.
Att höra en präst som talar om sin fru, sina barn och barnbarn från predikstolen är inte passande, anser jag. Vad vet han/hon om vilka som sitter i bänkarna? Kanske någon som nyligen har förlorat ett barn eller barnbarn. Det finns mängder av sådana exempel på hur man i det offentliga rummet har skroderat med sin egen lycka och sitt eget välmående och talat om hur tacksam man är över detta.
Förr, när jag ännu lyssnade på "Tankar för dagen" och andra liknande program, blev jag förvånad över hur okänsliga människor kan vara. Just den som har blivit ensam och övergiven på ett eller annat sätt är kanske den som är i störst behov av några tröstande ord. Det får man inte genom att höra hur lyckliga andra är, hur gulliga deras små nyfödda barn är, och hur bra familjeförhållanden de lever under. Detta är direkt oprofessionellt.
När priser på årets Pride-gala har delats ut har man ibland hört att den som fått priset inte själv är homosexuell. Vad har denna upplysning i sammanhanget att göra? Ska man tala om hur toleranta folk är, eller ska man betona att vederbörande inte tillhör gruppen? Jag har aldrig förstått den informationen.
På sitt sätt äcklar kyrkan mig. Den är ibland en värmestuga som i sin egen instängdhet i nåder öppnar dörren för dem som man egentligen betraktar som utanförstående. Och samtidigt klöser man kanske nästan ögonen ur varandra innanför murarna, medan man där visar upp en fasad för att passa in till varje pris.
På flera sätt kan alltså kyrkliga miljöer vara ganska så sjuka. Prudentliga och falska.
Och få är de som innanför murarna är beredda att utsätta sig för risken att själva bli sårbara genom att avslöja förhållanden i sina egna liv, som kanske inte kan ses som helt rumsrena av alla.
Trots detta skulle kanske ett sådant tillvägagångssätt vara enda möjligheten att få in lite frisk luft i den annars unkna och instängda.Då skulle man kanske också bli till ett Vi med andra som man tidigare har förhållit sig i en De Andra -synvinkel till.
Detta skulle möjligen kunna vara ett sätt att rädda Sanningen till välsignelse och räddning för många.
Jag har själv i olika sammanhang gjort samma reflektion i andra kyrkliga sammanhang, där man, trots sin påstådda vidsynthet och tolerans, helt klart har talat/skrivit från ett "de andra" perspektiv.
När man arbetar professionellt anser inte jag att man ska dra till med sina egna personliga förhållanden på ett sätt som kan verka sårande på den grupp eller de människor man talar inför.
Att höra en präst som talar om sin fru, sina barn och barnbarn från predikstolen är inte passande, anser jag. Vad vet han/hon om vilka som sitter i bänkarna? Kanske någon som nyligen har förlorat ett barn eller barnbarn. Det finns mängder av sådana exempel på hur man i det offentliga rummet har skroderat med sin egen lycka och sitt eget välmående och talat om hur tacksam man är över detta.
Förr, när jag ännu lyssnade på "Tankar för dagen" och andra liknande program, blev jag förvånad över hur okänsliga människor kan vara. Just den som har blivit ensam och övergiven på ett eller annat sätt är kanske den som är i störst behov av några tröstande ord. Det får man inte genom att höra hur lyckliga andra är, hur gulliga deras små nyfödda barn är, och hur bra familjeförhållanden de lever under. Detta är direkt oprofessionellt.
När priser på årets Pride-gala har delats ut har man ibland hört att den som fått priset inte själv är homosexuell. Vad har denna upplysning i sammanhanget att göra? Ska man tala om hur toleranta folk är, eller ska man betona att vederbörande inte tillhör gruppen? Jag har aldrig förstått den informationen.
På sitt sätt äcklar kyrkan mig. Den är ibland en värmestuga som i sin egen instängdhet i nåder öppnar dörren för dem som man egentligen betraktar som utanförstående. Och samtidigt klöser man kanske nästan ögonen ur varandra innanför murarna, medan man där visar upp en fasad för att passa in till varje pris.
På flera sätt kan alltså kyrkliga miljöer vara ganska så sjuka. Prudentliga och falska.
Och få är de som innanför murarna är beredda att utsätta sig för risken att själva bli sårbara genom att avslöja förhållanden i sina egna liv, som kanske inte kan ses som helt rumsrena av alla.
Trots detta skulle kanske ett sådant tillvägagångssätt vara enda möjligheten att få in lite frisk luft i den annars unkna och instängda.Då skulle man kanske också bli till ett Vi med andra som man tidigare har förhållit sig i en De Andra -synvinkel till.
Detta skulle möjligen kunna vara ett sätt att rädda Sanningen till välsignelse och räddning för många.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)