Samma stil tycker jag mig se på någon prästblogg, där man ständigt sågar andra inom Svenska kyrkan. Den där hemska miljön sitter i mig, som sår som inte riktigt vill läka. Hur kunde människor vara så nedriga mot varandra?
Visst är det också så på andra håll att människor håller god min och förtalar varandra så det visslar om det bakom ryggen. Ibland tänker man att man ska stanna kvar och fightas och att kanske saker blir bättre med tiden, men saker som sitter i väggarna har en tendens att sitta kvar i väggarna.
Man kan se det i föreningar, där nya medlemmar försvinner lika snabbt som de kommer in.
Men det finns snälla människor också. Människor som man känner värmer hela sin omgivning, och som låter andra växa och känna sig betydelsefulla.
Idag skulle jag ha varit på en Turismgala som varar i två dagar, men jag gav återbud. Tyckte att hälsan sviktade och upplevde att jag hade en massa kroppsliga symptom på ohälsa.
Så blir det när man lever i en kamp för att försöka bevara sin självbild. När människor runt dig försöker dra ner dig till en nivå som passar dem själva och när de nedvärderar och hånar allt du gör och säger.
För någon vecka sedan kunde man läsa här och på en annan blogg om ett två-årsjubileum. Det som stod på den andra bloggen hade inte mycket med verkligheten att göra, för det var ytterst förvridet. Efter ett par dagar togs det dessutom bort.
För två år sedan levde jag i en inre kärleksrelation till en man som jag betraktade som en omöjlighet. Denna relation hade varat i många, många år. Jag hade ingen tanke på att överge denna kärlek, som även om den bara fanns i mitt hjärta, gav mig stor kraft stundtals. Att alltså påstå att jag var ute på någon sorts jakt efter en man är så fel som det kan vara.
Med facit i hand, och med tanke på utvecklingen, kan jag idag fråga mig om jag verkligen gjorde rätt som inledde en annan relation i det tillståndet. Men det var ju ett sätt att komma ifrån en svår situation också, kanske en sorts mental och känslomässig flykt, även om jag verkligen blev förälskad i denne andre man.
Frågan är om man ska fly. Om man kan rädda sig själv och sitt skinn genom att gå in i andra relationer när man kanske borde ha varit kvar i de känslor man hade.
För är det inte bättre att leva i en frånvarande, mjuk kärlek än i en kamp med en närvarande? Vilket tillstånd ger en kraft och glädje?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar