Selfies

En olycka händer så lätt...

Det kunde nog ha gått riktigt illa i tisdags när jag klippte det höga gräset med trimmer. Sladden hade trasslat sig, och jag satte mig i en trädgårdsstol för att reda upp detta.
Då sjönk ena stolsbenet ner i gräset, och stolen välte med mig i.Jag slog i höften och huvudet och var så snurrig efteråt att jag mindes att jag hade ringt ett telefonsamtal, men hade inte en aning om vad som hade sagts.
Problemet var hur jag skulle resa mig,för jag har ont i knäna.
Jag låg en stund och försökte fundera hur jag skulle göra.Men jag lyckades ligga på knäna, sätta ena foten i marken och häva mig upp på den omkullvälta stolen.
Tror att mina mulliga höfter räddade mig från en bruten höft.
Sedan hade jag svårt att gå ett par dagar.

Numera har jag dock alltid en mobil med mig.
Detta efter en händelse för några år sedan.
Jag var ute i trädgården och vattnade sent en kväll. Grannarna hade fest, hörde jag. Så skulle jag trycka till en sådan där lykta som lyser när det är mörkt när den har samlat upp solljuset. Lyktan gick sönder, och jag for ner i rabatten, och där låg jag med ansiktet neråt medan det iskalla vattnet forsade över mig. Efter en stund lyckades jag dock ta mig upp genom att ta tag i grenar i buskarna. Men jag förstod då att det var ganska farligt för en gammal människa att gå ut i trädgården sent en kväll utan larm eller mobil med sig. 
Sedan kom Mr ner, han som skulle ha varit där, men som hade blivit så arg över ett av mina blogginlägg att han hade missat tåget till den beställda biljetten. Men tack vare den där vurpan blev vi vänner igen- den gången!
Ja och om vi ska tala mera om fall...
Sista gången jag cyklade, för några år sedan, hade jag inte cyklat på grund av en benskada på två år. Det gick lite svajigt i början, ni vet hur det ser ut när barn lär sig cykla, men sedan gick det bra, Jag gjorde bara en kort tur, och så skulle jag hoppa av. Tog tag i brevlådan och hoppade ner med ett ben på båda sidor om ramen Skulle sedan ta över högerbenet, men lyckades inte, utan fick cykeln  med mig och föll i gatan med den över mig. Som tur var fanns det grannar ute som hjälpte mig upp, och så kom det inga bilar på gatan just då. Men jag har inte vågat cykla, annat än på min träningscykel, sedan dess
Ja, och så ytterligare ett fall. Jag var på väg till jullunch som mitt fack bjöd på. Det var högt med snö och jag gick på trottoaren. När jag kom till slutet av den var det ett snöre över vägen. Vägen tillbaka var lång, så jag försökte stiga över snöret, men fick det runt benet och föll i gatan. En person passerade förbi, dock utan  att hjälpa mig. Lite omtumlad och något försenad intog jag sedan jullunchen.

Inget allmängods

 I  vissa lägen känner jag mig både gammal och konservativ. Jag skulle till exempel inte dansa tryckare med en okänd, knappt ens med någon jag känner. Det är väl inte rimligt att för att det spelas musik ska jag gå med på att en karl hänger och klänger på mig. Jag är väl ingen prostituerad, inget allmängods!
Liknande är det på nätet. Jag har mycket svårt för den där kram och puss kulturen som råder ibland.
Singelgruppen, som jag gick in i en andra gång, blev jag utesluten från i torsdags. (Jo, jag är inte den enda som har drabbats av detta!) Orsaken var minst sagt oklar. Och mycket konstig, då jag hela tiden hade gott om kommentarer och aktivitet på de inlägg jag gjorde. Det var visst fel, för folk skulle inte tycka något, utan man skulle helst söka en ny relation, och denna skulle man bli intresserad av beroende på hur lång personen var och var den bodde. Inga diskussioner! Jag påstods  vara påstridig och gnällig. Det där med påstridigheten gav min son ett stort skratt.
Fast i detta fallet var jag inte det. Man kan inte vara särskilt påstridig när man berättar om solglasögon man inte hittar eller hur man har trillat i trädgården eller ger ett recept på en soppa.  Det sista jag gjorde var ett inlägg med ifrågasättande av om en grupp på 1427 personer kunde fungera som grupp och vilka kriterierna för en grupp var. Då åkte jag ut. Officiellt för det ovan nämnda, fast egentligen var det nog för att jag hade klagat till fb-gruppens ägare på  moderatorn, som jag ansåg vara totalt inkompetent Moderatorn hade nämligen plockat bort två inlägg, ett från mig och ett från en annan medlem, och dessa hade varit helt oskyldiga.
Som jag tidigare har skrivit lämnade jag gruppen tidigare för att jag inte gillade den nye moderatorn, men sedan kom jag alltså tillbaka.
Det är ingen förlust att inte vara med. Jag har kontakt med flera därifrån, och flera är också med i min egen fb-gupp Fria 40-talister. Och fler har anslutit sig de senaste dagarna.
Gruppen var rätt så tråkig. Det fanns några få som gjorde intressanta inlägg, men mest var det nonsens och ett evigt gnällande (där kan man tala om gnällande) om hur ensamma de var sedan de blivit änkor (eller änklingar). Jag hade haft helt andra förväntningar på en singelgrupp, nämligen att många gillade singellivet, men gärna ville ha nya vänner. Det visade sig också att många ville ha det så, när jag ställde frågan. Men det var nog också fel. Helst skulle man väl möta den Stora kärleken efter 70 år!
Folk  verkade ointressanta och oengagerade, med några undantag när. En del av dem finns alltså i min egen grupp.
Det var också något konstigt i singelgruppen. Man fick skriva till vem som helst i gruppen, som man ville ha kontakt med, stod det. Vaddå skriva? Så dök det upp viftande nallar med hjärtan som flög runt från män som sökte kärestor. En som jag intet ont anande tog in i min privata fb-grupp skickade ett God morgon kl.4, så det plingade till och väckte mig. Han åkte ut från min fb liksom någon annan. Flera backade jag innan de kom så långt.
Man blir väl inte någon annan för att man går med i en fb-grupp?
Det är ju väldigt närgånget att skriva pussar och kramar och göra inviter till en gammal tant på 77 år. Nej, det gillade jag inte! Undrar om någon klagat?
Jag brukar inte söka kärlek. Snarare har jag flera gånger drabbats av intensiva förälskelser, och det har inte alltid varit så bra.
Ibland, när jag möter någon på nytt i mina drömmar, undrar jag om jag någonsin har glömt...

Att söka eller drabbas av kärlek

 En ny värld har visat sig för mig i singelgruppen som jag är med i. Jag trodde att om man blev änka 70 plus, då satte man sig med katten i knäet och stickade och träffade eventuella barn och barnbarn  och hade kafferep med sina gamla väninnor.
Inte kunde jag föreställa mig att så många kvinnor är ute och söker en ny partner i den här åldern, ja, en del påstår till och med Den stora kärleken.  Och många är jätteduktiga, de tränar med Sofia varje dag, de går på utegym, och de cyklar runt, Vi som inte gör det håller tyst. Jag söker nya vänner i Blekinge Dem jag hade är antingen, sjuka, döda eller utflyttade. Och jag har sett att det finns personer som jag gärna skulle träffa inte alltför långt bort. Efter coronatiden.
Men samtidigt undrar jag vad man förväntar sig i vår ålder. Hur pigga, alerta och potenta är folk i verkligheten? 
Någon föreslog mig till en grupp Singlar 60 plus. Han var själv fyllda åttio år, Tja, jag anser mig i vart fall inte höra hemma där.
Senaste exet hade visst träffat någon - om det nu håller i sig- som var ute och sprang i motionsspåret och trillade omkull, medan han själv linkade runt med sin käpp i ett annat spår. Så kan det ju bli. 
Exfästmannen i Italien vindsurfar och kör tävlingscykel, och exmaken i Lund "går som en gasell" enligt vår dotter.
Själv har jag ont i benen och måste ner i vikt... fortfarande.
Nej, jag söker ingen ny kärlek. Tror inte ens att man kan söka på det sättet. Men känner jag mig själv rätt, så drabbas jag väl förr eller senare Om inte de senaste tio åren vaccinerat mig. Och vem vet vad som finns förborgat djupt inom en av  gamla, oförlösta kärlekar? Det finns kanske många, omedvetna, känslomässiga hinder.

Utan livlina i coronatid

Nu är det 15;e veckan som jag är isolerad, fast den senaste tiden har jag i alla fall pratat IRL med någon granne och med dem jag hämtat varor av i affären. Det är slut på hemkörningen, så nu får jag hämta på lastningskajen, men gör beställning per mejl eller E-handel.
Jag har känt mig mycket energilös och har med förskräckelse insett att jag har gripit olika livlinor i mitt liv för att komma igenom händelser, sorger och annan smärta. Det har varit arbeten och det har varit uppdrag, som har gjort att jag har bedövat mig och gått vidare med traumatan inbäddade och förborgade.
Nu i denna coronatid fanns plötsligt inte en enda livlina. Redan i slutet av  2019 hade jag börjat förändring genom att efter 25 år lämna min loge. Det var meningslöst eftersom mötena låg på kvällstid och två mil bort, och det har blivit allt svårare för mig att köra bil i mörkret.
När jag hade ställt samman texter och bilder från mina 25 år i skrivarklubben, lämnade jag den.
Och så var det kontakten med Mr som jag släppte- på nytt- men den här gången gick det ju lätt eftersom en annan tant redan var på ingång (eller hade gått in?). Nu är det lugnt, och det är bra.
I rannsakans tid  och med tankar på hur det varit kan jag idag inte alls förstå att det blev så lång tid som tio år. Jag får skylla på att livet i en by inte alltid är så intressant.
Under dessa veckor har jag stått ansikte mot ansikte med mig själv och inte haft en chans att komma undan alla undanträngda känslor. Jag har gråtit mig igenom vissa dagar, utan att veta varför jag har gråtit, jag som inte brukar kunna gråta, men det har varit som om det har funnits drivor av oförlöst sorg inom mig som nu äntligen fick sitt utlopp. Det har varit renande.
Kontakterna med omvärlden har skett i telefon, per mejl och i de sociala medierna, där jag fått många intressanta kontakter i grupper som jag är med i. Efter denna tid ska vi också samlas åtminstone i södra Sverige.
Min trädgård är en äng. Trädgårdsmästaren kommer och klipper häckarna nästa vecka. Innan dess ska jag försöka få bort en del av ängen.
 Det enda som har delat in min dag är sommarpratarna kl. 13, som har varit mycket intressanta hittills, tycker jag.

Jag sitter alltså ofta på altanen och lyssnar på sommarpratarna.

Min bok.