Trevlig helg!

Trevlig helg! Idag längtar jag till Skåne. Då målar jag motiv från den skånska slätten.

Bakom lås och bom på Långholmen

I samband med att jag fick höra talas om spionen Stig Berglings död kom jag att tänka på en annan spion, Stig Wennerström, som avtjänade sitt straff på Långholmen.
Fasta paviljongen blev sedermera ombyggd till folkhögskola och där var jag t.f. rektor hösten 1990 - 1991, alltså i ett och ett halvt år.
Det var en vacker byggnad med en mycket fin samlingssal/matsal där man hade fängelsemuren som vägg.
Här hade spionen Stig Wennerström suttit, och när det kom gäster till skolan hände det ofta att de frågade: "Var satt han?". Idag minns jag inte vilket rum det var, bara att det var där.
På kvällarna, när jag jobbade sent, tyckte jag att det var ganska kusligt där. En gång minns jag att jag satt ensam och två stora järndörrar bara smällde igen med en skräll. Så vi försökte komma överens om att jobba kvar ett par stycken och gå samtidigt.
En gång satte jag igång tjuvlarmet. Då trodde jag att jag var sist, men det fanns folk i matsalen. Och när jag hade låst och larmat och gått ett par meter, började det tjuta över hela Långholmen.
Det var en ganska kämpig tjänst, med svår ekonomi på skolan när jag kom dit, och den ordinarie rektorn var sjukskriven hela tiden.
Men jag tyckte ändå om skolan och framförallt eleverna, som till största delen var lågutbildade invandrarkvinnor. Det fanns också en facklig ett- års kurs där. Jag fick en vacker halskedja av eleverna när jag slutade, och jag minns dem alltid när jag bär den.

Lär dig arabiska, Jan Björklund!

Förvisso har jag länge tyckt att Folkpartiet har lite konstiga idéer ibland. Så bytte jag också parti.
Idag kommer fler märkliga saker.
Tanken är säkert god med att människor som får svenskt medborgarskap ska kunna svenska, men håller den i verkligheten?  Jag har haft elever och kursdeltagare som har haft arabiska och kinesiska som modersmål, och det har inte varit någon lätt match att lära dem svenska!
Tänk då en gammal tant, som talar arabiska, men är analfabet. Ska hon aldrig få ett svenskt medborgarskap, vilket kanske den övriga familjen får?

Sedan trodde inte jag att det var brist på vilja som gjorde att det var svårt för invandrare att få jobb, utan brist på jobb. Men Jan Björklund har kanske jobb på lager någonstans? I hans resonemang verkar det ju som om han trodde att flyktingar, som hade fått asyl, inte ville jobba, utan dröjde sig kvar i ett bidragsberoende.
Och slutligen, Jan Björklund, alla människor vill inte köpa sin lägenhet! Många, även väletablerat folk, är helt nöjda med en hyresrätt! Och hur många har de miljoner som exempelvis en lägenhet i Stockholm kostar?
Nej, landa gärna i verkligheten, FP! Det skadar säkert ingen!

Gubbar som tvingar sig kvar i politiken

Det talas mycket om föryngring i politiken och föreningslivet. Man vill ha in yngre personer på uppdragen. 
Under årens lopp har jag sett många yngre som har kommit in i olika föreningar med stor entusiasm, men bara för att finna att de gamla sitter fast som betongklumpar och inte rör sig ur fläcken för att de yngre ska få inflytande. Och så försvinner dessa ut igen!

Ett liknande fall verkar nu vara på gång i Ronneby, där en partigrupp hade nominerat en kvinna i 40-årsåldern för några av de tyngsta uppdragen.
Men där en man, bortåt 70 år gammal, rev upp det beslutet på i stort sett egen hand genom att kalla till ett nytt möte, när ordföranden var på resa, på vilket han med hjälp av en tyst styrelseledamot och egna förslag- till den tredje personens protester-  fick igenom nomineringar på sig själv.
Sedan var han själv tjänstgörande i kommunfullmäktiges valberedning och kuppade således igenom sina platser.

Naturligtvis är detta total skandal! Att hänvisa till kryss från släkt och vänner, som det ju ofta handlar om på platser där folk är barnfödda, kan ju faktiskt inte ersätta partikamraternas förtroende när det gäller nomineringarna till nämnder och styrelser. Det finns ingen automatik i att man får gräddfil till sådana på grund av kryss, vad jag vet. Fullmäktigeplatsen var i detta fallet utan diskussion.

Resultatet blir naturligtvis att yngre, som dessutom kunde vara ett bra ansikte utåt, drar sig tillbaka och ser det som meningslöst att vara med.
Vi får hoppas att detta inte gäller i det här fallet!

Vilka drar gamla gubbars trynen till sig i politiken?

Lokala reportrar ska inte stanna för länge eller bo på orten

Den erfarenhet jag har av lokalpressen säger mig att reportrarna inte bör vara barnfödda på mindre orter, som de jobbar på, och de bör inte bo där.
Risken att de har kopplingar till de lokala politikerna är alltför stor, och då blir det ingen objektiv bevakning av det som händer.
Det har man väl sett mer än en gång!

Insändare idag i Sydöstran

Jag har idag en stort uppslagen insändare i Sydöstran om turismen i Blekinge. Den finns även på nätet på www.sydostran.se (långt ner på sidan)

Politikern valde sig själv!

Jag bryter min bloggtystnad idag för jag måste berätta en helt fantastisk historia om en ronnebypolitiker, som jag har fått kännedom om.
I partiet hade det varit ett möte, där man hade valt förslag till ledamöter/ersättare till olika uppdrag inom kommunen. Protokollet var skrivet och inskickat till valberedningen inför KF-möte. 

Efter detta åkte ordföranden ut på en långresa, och under tiden kallade vice ordföranden - utan ordförandes kännedom- till ett nytt möte, där han med mycket få personer (tre inklusive honom själv)- av vilka en protesterade starkt, för hon hade varit med på förra mötet- i stort sett valde in sig själv till de uppdrag han ville ha.
Därefter lär han ha ringt valberedningen och meddelat att det var de nya valen som gällde, och vid det efterföljande mötet var han själv tjänstgörande! Så nu sitter han på de uppdrag han i praktiken alltså själv har satt sig på.

Tala om konstigheter - och fräckheter! Vad kallas sådant!?

Varför bloggpaus eller nedläggning?

Flera har bett mig fortsätta skriva. Och därför ska jag försöka förklara varför jag ser det som meningslöst.
För det första är ju världen så ond att åtminstone jag känner mig bedövad av allt som händer. Kan man verkligen påverka detta med ord?
Sedan tycker jag att bloggandet ger för lite respons. Det är ju mestadels envägskommunikation här. Jag har vräkt ur mig tankar och känslor ända sedan påsken 2008, då jag började på Metrobloggen. Det jag har fått tillbaka är inte mycket!
Så jag har tröttnat på att ärligt och öppet bekänna färg medan andra gömmer sig väl inpackade i någon/några signaturer. Ja, några vet jag ju vilka det är, men i alla fall.

Slutligen tycker jag att bloggvärlden är ful. När människor i höga sociala positioner kan sitta och vräka ur sig anonymt om andra människor och förhållanden, skyddade genom sin anonymitet, så är detta inte riktigt i min smak!
Jag pausar alltså, men för hur länge vet jag inte. Mina tankar i skrift ger jag till mina facebook-vänner, möjligen också i några insändare i lokalpressen och i samtal med personliga vänner.

Alltså Trevlig helg och en bra fortsättning till er alla!

Och så har denna dagen gått...

och vår dotter, det yngsta barnet, har fyllt fyrtio år, och jag har varit här och kunde inte åka till dem. Det är ett elände att bo långt från barn och släkt ibland.
Tänk om man hade bott i närheten och liksom bara hade kunnat gå dit ett tag för att gratulera.
Och inte bor mina barn på samma plats heller. En bor norrut och en söderut. 
Själv står jag i kö till lägenhet 65 plus i Stockholm sedan flera år, men när jag ser bilder från gamla Malmö (jag har gått med i några historiska facebook-grupper för Malmö) känner jag längtan tillbaka "hem" och vet inte var jag hör hemma. Jag tillbringade min barndoms somrar och många lov i Stockholm, och sedan har jag ju bott där ett par år på 1990-talet.

Ändå har jag snart haft mitt fasta boende här i halva mitt liv, även om jag arbetade på annat ställe och hade lägenhet där i nio av de åren jag har bott här.
Och jag får bo i Blekinge- min farmor var född i grannsocknen!

Och nu är den lilla granen med julpyntet från Hamburg (obs! guldskon) nerplockad. Det går inte att ha en hög gran för någon, som jag bor med, tror att den är till för att klättra i. Jag har prövat, men gav upp för många år sedan, då jag hade plockat upp en vält gran åtskilliga gånger.

Och så dök tockarna upp...

Det var faktiskt länge sedan jag drömde om tockarna nu. Men för några timmar sedan vaknade jag efter en eftermiddagsslummer med en tockedröm, men då hade drömmen, som vanligt, blivit ofullständig. Jag får ju liksom aldrig uppleva slutet på historien!

Den stora tocken, han högsta hönset, var helt galen i drömmen. Han stod högt uppe på en sorts podium och så hade han en dator, jo, en dator, i ena vingen.
- Har ni sett det här? gol han på tockevis, har ni sett det här? Och så visade han på något på skärmen. Jag kunde inte se vad det var i drömmen, men jag förstod att det var några som sjöng och spelade, några som pratade, och så verkade det vara några som bad. Ja, det kanske de gjorde allihopa.

I den grupp som, precis som vanligt, hade samlats framför honom skakade några på huvudet medan andra nickade.
- Det är skandal! fortsatte han med hög tockeröst. Total skandal!
Såg ni?Ingen gammatestamentlig text, ingen syndabekännelse, ingen nattvard! Tror de att de är utan synd?

- O, ve, o ve ropade han och slet sitt hår, och alla började skrika o, ve, o, ve!
- Vi är alla förtappade! Förtappade! Vi kommer alla att hamna i helvetet! Ingen kommer till himlen, och jag som vill komma till himlen! stönade den ene efter den andre.
- I helvetet, förtappade, stämde kören in! Och så ökade liksom volymen, så det blev till ett långt jämmerligt ve-skrik.
Jag minns att jag tyckte synd om dem som inte skulle komma till himlen.

- Inte nog med det, fortsatte stortocken! Det var en höna, såg ni det, en HÖNA som skulle tala om Jesus! Och hon nämnde inte att han dog för våra synder...
- O, ve, o, ve, fortsatte de som stod framför.
- Men vi har väl inte kvar våra synder nu? frågade en tocke med svart huva... Jesus har ju dött för dem... Eller...?

- Tockekyrkan förfaller, skrek nu stortocken, och nu var han röd i huvudet. Den har blivit till en hönsgård! Gud kommer att straffa oss, jag känner att han straffar oss... O, ve, o, ve....

Då slängde sig alla tockarna, med eller utan svart huva, tillsammans med några hönor ner på gräset och grät storligen.... Någon höll ju just på att leda dem allesammans rakt ner i helvetet!

Men vad var nu det som dök upp i drömmen? Långt borta såg jag en man i lång, vit klädnad och med långt, mörkt hår närma sig sakta. Var det inte...?
När han kom i höjd med tockegruppen tittade han, tog sig för huvudet, skakade på huvudet och skyndade förbi. Sedan liksom bara försvann han.

Var tockarna verkligen på väg till helvetet? Det vet jag inte, för då vaknade jag, men jag förmodar att antingen har de kommit dit nu, eller också ligger de fortfarande och tjuter och klagar på gräsmattan med sina huvuden nerböjda mot gräset!

Stackarna! Kan inte deras liv vara enklare än så?

Är inte tro insikt?

Det händer allt oftare att jag ser orden som en spärr mot verkligheten. Kanske pratar men sig ur verkligheten i stället för att närma sig den.

På samma sätt tror jag inte att man kan fånga in Gud/Kristus med en massa ord. Här handlar det inte om vem som har rätt eller fel, det bedömer Gud, utan Gud finns trots allt käbbel och är naturligtvis inte på något sätt beroende av detta. Kunskapen om Kristus borde vara beroende av kyrkan, men frågan är om inte kyrkan många gånger skymmer Gud i stället för att lyfta fram honom.Som jag en gång hörde en präst säga "Kyrkan är inte ett mausoleum över en död Gud!"

Jag tror definitivt inte heller att man kan nedkalla Jesus genom att skrika, fäkta och fladdra med armarna och ha en massa andra åthävor för sig.

Gud är för mig något helt annat.Något som ligger konstant över tillvaron och som vi är invävda i, om vi ser det eller ej. Således tror jag inte heller att tillvaron är planlös- egentligen.
Min egen tro är enkel. Den handlar inte om att tolka bibeltexter, även om jag läser Bibeln ibland. Den handlar inte heller om vigning av kvinnor till präster (denna gamla fråga som borde vara överspelad för länge sedan) eller om samkönade par.

Om någon skulle fråga mig varför jag tror på Gud, skulle jag enkelt säga att jag har märkt att han finns!

Det vänder snart!

Idag var det soligt och jag tog en stavpromenad i solskenet på förmiddagen. Se skuggan! Snart börjar ljuset återvända!

Och inne i mitt hus blommar två (nya) Amaryllis, inköpta på torget i Ronneby för 20 kronor styck! 

Hon hade mördat sin man!

Vid sidan om mig här på skrivbordet ligger pärmen med mina meriter, det vill säga de som är före 1999. Sedan har jag en pärm för tiden efter.

Den innehåller skolbetyg, kursintyg/betyg,(bland annat från Poppius journalistskola 1992) akademiska betyg och examina, tre stycken, den sista 2003 finns i den andra pärmen, då jag var 60 år gammal. Det var nämligen så att i samband med att min dotter ansökte om sin fil.kand.examen vid Stockholms universitet/Mitthögskolan, kom jag på att det faktiskt fanns en ny examen som hette Högskole-examen och som jag med råge uppfyllde kraven för, så då tog jag ut den.
I pärmen finns också mängder av fortbildningskurser, tjänstgöringsbetyg och intyg om massor av förtroendeuppdrag, politiska, fackliga och i olika föreningar.
Däribland finns också ett intyg om att jag var söndagsskollärare i Limhamns församling ett tag på 1960-talet. Detta berodde inte på någon större religiös övertygelse om att göra kristendomen känd, utan var rent praktiskt för att jag tänkte söka in till lågstadielärarutbildningen på den tiden. Men så blev det inte, för jag har ju varit folkhögskollärare (till utbildningen också), adjunkt på AMU-gruppen och högstadielärare och så rektor i åtta år på två olika folkhögskolor.

Bland de olika anställningarna, allt ifrån vikarierande mentalskötare, skötare inom långvården, lärartjänsterna,
tjänsten som föreståndare för kortkurserna på folkhögskolan här, frilansreporter, reseledare,rektorstjänsterna och timlärare på lågstadiet för invandrarbarn och timlärare för analfabeter i Lunds kommun och så - det jag vill komma fram till - finns intyg om att jag varit lärare för två mentalpatienter, som jag undervisade på sjukhuset, där de var intagna.
Den ena var en kvinna och verkade vara en lugn och stillsam dam.

En dag bad hennes läkare att få tala med mig. Han undrade om jag visste varför hon var på sjukhuset. Det visste jag inte. Jo, hon hade mördat sin misshandlande man. En dag hade hon skjutit honom med den pistol han hade gömd under huvudkudden,  som han tydligen brukade hota henne med.
Nu skulle hon, efter ett antal månader, skrivas ut från sjukhuset, men nu hotade hans släktingar att de då skulle mörda henne, så det fick dröja med utskrivningen.
Hur det gick vet jag inte, och jag minns inte heller hur länge jag hade henne i undervisningen. Men jag var varken förskräckt, rädd eller förvånad. Hon verkade inte särskilt mordisk.

Detta är många, många år sedan.
Och allt eftersom tiden har gått, och jag har blivit äldre, har jag mer och mer förstått kvinnan ifråga!

Året som gick

Facebook har gjort en årssammanställning, som alla vet som är där. Det blev nog ett ganska konstigt urval på de flesta av oss. På min såg det ut som om jag mest nostalgiskt tittat tillbaka och vårdat mina föräldrars minne vid deras födelse- och dödsdagar.
Jag ska här visa några bilder från året som gick.

Januari. Besök hos dottern och hennes familj i Stockholm, ovan med en kär 14-årig hund, nu avliden.

Biltur hemmavid, Järnavik, 4 februari på sen eftermiddag.

Årsmöte i Skrivarklubben i Blekinge, februari.

Trevligt logemöte med teprovning, februari.

Min hemgjorda födelsedagstårta 20 februari.

Guidning före benskada. Sedan blev det inga guidningar på sommaren.

En av årets debattartiklar.

Spf- möte inför påsken.

Påsk i Stockholm.

50-års antologin för Skrivarklubben i Blekinge.

Midsommarfirande i Järnavik med Mr X och en väninna.

Sommarutflykter i Blekinge med Mr X, som var på besök och firade sin 70-årsdag.

Tingsryd.

Region Blekinges värdskapsutbildning klar 30 juni.

Under partytältet.

Gillades även av Bellman.

Gamla goda vänner på besök från Skåne.

Den årliga kräftfesten på gatan i september.

Fortsättning på akvarellmålningscirkeln.

Julbesök i Lund hos sonen och sonhustrun och mysiga katter.