En Kanske-kvinna

Igår hörde jag att det hade lanserats ett nytt begrepp inom dejtingvärlden nämligen Kanske-man - och också Kanske-kvinna. Det skulle vara sådana personer som höll igång relationer- ibland flera- utan att det blev något verkligt av dessa relationer.

Själv tror jag att många bränner sina skepp genom att hänga ut sig och sin tillgänglighet på nätet. De blir till alltför slitna namn helt enkelt.

Men det är ju inte alltid så lätt. Man kan ju, som jag själv blev, bli förälskad i en person som är helt fel. För vad skulle jag i vardagen göra med en människa som var intresserad av träning, fjällvandringar, skidåkning, golf och ishockey? Och som dessutom bor bland vargar och björnar. Helt omöjlig, precis som jag för honom!

Nej, det är nog bäst att hålla sig borta från singel och dejtingsighter, så att inte detta ställer till trassel i ens liv! Jag kan ju inte ens vara en Kanske-kvinna.

Men vem tror att ålder är ett hinder för ny kärlek? Inte jag!

Vad är förklaringen?

Man kan säga vad man vill om Mr, men det är ingen risk att han osynliggör en. Nu fick jag igen ett långt inlägg på hans blogg.

Men fortfarande är det oförklarligt för mig varför han skriver om historien. Efter det att jag hade brutit den 23/24 februari fortsatte han att försäkra sig om att det verkligen var slut. Vad jag minns svarade jag inte ens i telefonen först. Jag var nämligen fast besluten att nu fick det vara nog, och jag hade ju också nekat en träff under tio månader.

Men  varför vill han ha det till att det var han som bröt?

Troligen har han sagt detta till den nya kvinnan. Det kanske var ett sätt att försäkra sig om att hon var villig att gå in i en relation med honom genom att påstå att han bröt förlovningen med mig för hennes skull? Han var väl rädd för att bli ensam! I vart fall fick jag ett konstigt mejl om att han efter bara ett par veckor hade sagt till henne att nu finns det ingen återvändo. Han hade tydligen inte hört talas om att det finns människor som skiljer sig efter femtio års äktenskap!

När jag första gången gick in i singelgruppen fanns det en kvinna där som ställde till stort rabalder för hon påstod att jag var särbo, Hon höll på länge och sade att folk skulle lämna gruppen om jag var kvar, för där skulle inte finnas några särbos. Var hon fick detta ifrån vet jag inte, Men jag bedyrade att det var slut!

Så under den tid när jag var med där och redan var jagad av äldre herrar (trots att jag aviserade att jag bara ville ha vänner) skulle då Mr ha ansett sig vara förlovad med mig? Pinsamt!

Det är nog bra om man är överens om vad som händer i en relation!

Enough is enough

Idag har jag ringt upp Mr och skällt ut honom, för nu räcker det faktiskt! Nu har ett inlägg med falsk historieskrivning och lögner om mig legat på hans blogg i 16 dagar, Har han inget annat att skriva om?

Vad är falskt? Ja, jag anser fortfarande att jag bröt förlovningen den 23 februari efter att ha blivit irriterad på min födelsedag- igen! Att han sedan  var igång och vänsterprasslade på hemmaplan, hade jag ju ingen aning om. Men det är ju möjligt att han dels inte tog mitt avslut som allvarligt, dels att han i TANKEN redan hade lämnat mig, men det är väl inte så man räknar en slutpunkt.

Jag var förvånad över otroheten, som åtminstone var på gång, mest kanske för att jag då inte visste att gamla gubbar var så eftersökta. Det vet jag nu efter ett antal månader i singelgrupper. Det måste väl vara intressant för tämligen alldagliga män att förvandlas till stjärnor och bli omsvärmade av kvinnor på äldre dagar.

Nu var det inte första gången som Mr irriterade i samband med min födelsedag. 2017 hade jag bjudit in min bror och svägerska ett par dagar efter. födelsedagen. De var på väg ,och jag höll på med förberedelserna. Då fick Mr spel av någon anledning, som jag inte riktigt förstod, satte sig vid datorn och kollade tågtider, packade sin väska, medan jag grät, och skulle ge sig hem flera dagar tidigare än vi hade planerat. Min gråt upphörde emellertid, jag öppnade dörren för bonom, och sedan hade vi inte kontakt på några månader. Under tiden hann han anklaga en av mina födelsedagsgäster på sin blogg för att ha velat inleda en relation med honom för att hon hade frågat var han  hade bott, då det visade sig att de bade bott nära varandra tidigare i livet.

Ja, åren med honom var inte lätta!

Jag vet inte riktigt hur pass känd han är där han bor. Själv är jag väl inte helt okänd här. Det var jag inte heller när jag var rektor på en småländsk folkhögskola på 1990-talet. Efter den fallskärm jag fick  1999 skrev jag ett häfte om händelserna där. Detta fick sedan förstasidesrubriker i en lokaltidning, och folk jagade häftet  både på min arbetsplats och på bibliotek här i Blekinge. Så jag var tydligen inte så ointressant som Mr tycks tro. Om han själv är intressant kan jag inte avgöra.

I vilket fall är jag gränslöst trött på de förvridningar av sanningen och de kränkningar som han har gjort på sin blogg under årens lopp. Nu får det faktiskt vara nog! 

Det man inte säger

 Idag gör allting ont. Det började igår när jag hade skickat ett mess.

Vem spelar jag teater för? Sanningen är ju den att jag inte riktigt orkar med verkligheten. Jag har tappat kontrollen över mina känslor.

Kvinnan eller huset?

 När jag kollar på människor som söker nya partners i min egen ålder, det vill säga 70 plus, undrar jag vad de söker. En äkta make/maka, en älskare, en vän eller en som ska höja deras ekonomiska status.

Jag vet vad jag själv skulle vilja ha. En man, som bor i närheten, men inte hos mig, som är rumsren och presentabel, har humor och körkort och bil, så att han kan köra mig till vc och sjukhus. 

Och nog måste jag undra vad som får en man intresserad. Är det någons utseende eller någons hus och eventuella bil. Det är kanske enklare för en del att skaffa en kvinna med hus än att själv få lån till ett?

Manlig och kvinnlig striptease

Igår visades en film om en manlig stripteasedansös på SVT. Det var en mycket sexistisk film. Jag kände inte igen mig i vad jag har sett av stiptease- i två olika jobb.

Som reseledare på Hamburg i slutet av 1980-talet ingick det i arbetet att ta med gäster på kvinnlig striptease.

Där brukade det vara dödstyst i lokalen,  och männen satt och tittade på med trånande blick.

 I slutet av 1980-talet blev jag som frilansreporter skickad att skriva om en manlig strippa som besökte R-by. Inga män hade tillträde, så de fick skicka mig från tidningen,

Det var mest unga tjejer där, som skrattade, skrek och klappade i händerna medan den unge mannen ålade runt på scenen och vickade på höfterna. Ingen som helst fysisk kontakt med publiken, och han behöll kalsongerna på.

Det var roligt att vara där och trevligt att skriva artikeln som fick hela sista sidan i tidningen.

 

Som ett oskyldigt lamm på sälla jaktmarker

 I början av det här året gick jag med i en singelklubb Tanken var att hitta nya vänner i Blekinge, men det visade sig snart att de flesta där, 70 plus, sökte en ny (eller flera) relation (er).

Mycket snart fick jag, trots vad jag hade skrivit om önskemål, vänförfrågningar på min egen fb. En av  männen tyckte jag var både snygg och intressant, och då han gjorde förfrågan samtidigt som en annan man, tog jag in båda.

Den snygge lade genast in en vacker bild på min tidslinje, en romantisk bild som jag uppskattade, och så började vi umgås på Messenger. Den andre trodde tydligen att jag hade sagt ja till en kärleksrelation för han skickade vinkande nallar med hjärtan som flög,och klockan fyra på morgonen väcktes jag av ett pling, då han önskade mig "God morgon". Då tog jag bort honom från vänlistan.

Men den andre då? Jag var ju vän  med honom på fb och hade insyn också i hans vänlista, och snart upptäckte jag att jag inte var ensam om att ha fått det där romantiska kortet och de vackra orden.

Då ströks han också från vänlistan.

Men tyder det inte på ett djupt kvinnoförakt att spela med kvinnors känslor på det sättet att man känner sig sedd och unik?  Man är väl ingen haremsdam? Om någon säger ett rart "God natt" och "Jag tänker på dig" vill man knappast att flera andra ska ha fått samma meddelande. Eller hur?

Den sortens män är inget för mig, och det är inte heller singelgrupper där gamla, fula tanter försöker vara förföriska och bjuda ut sig, medan de får höra hur attraktiva och vackra de är av samvetslösa, gamla gubbar. Pinsamt!

Jag är van att gräva

 I ett avseende har Mr rätt när han påstår att det märks att jag har en viss journalistutbildning. För en sak lärde jag mig, och det var att gräva fram information om något eller någon. Och då fanns inte ens internet. Så mycket enklare detta  är idag. Nu kan man ju vara bra på sådant utan journalistutbildning också, som Mr själv var.

Men för medieovana personer kan det kanske vara konstigt när man plockar fram information om dem. För mig är detta helt naturligt. Har jag kontakt med någon, som jag eventuellt vill utveckla kontakten med, då checkar jag upp denna person så mycket jag kan. Speciellt om vi inte har träffats irl. Take it or leave it! Så är det bara.

Samma sak när någon söker ett oklart medlemskap i min fb-grupp. Är de inte identifierbara och har uppgett för lite information om sig själva kommer de inte med. Så var det för en som uppgav sig vara häxa för en tid sedan. För sådana har vi inte plats!

Tänk om vi pratar med varandra!

Ibland blir man förvånad över vad män berättar om föregående kvinnor. Och ibland har de t.o. m. kontakt med dessa och ser dem som sina vänner.

Jag lovar att jag har information som garanterat skulle innebära att en sådan vänskap för alltid skulle vara slut om kvinnan fick vetskap om den. Hur vågar männen lämna ut någon så?

Ja, det är mycket som kan förvåna en! Och skrämma en också. För vem vill ha en relation  med den sortens män?

Förvånansvärt är det  naturligtvis också att mitt senaste ex. tycker att det är en ren artighet att skicka mejl till mig där han också säger att han saknar mig. Tycker nuvarande kvinna att detta är naturligt och ok? Män är konstiga ibland!

Och tänk om vi kvinnor pratar med varandra och delar information. Detta har hänt förr i historien! Ibland finns det en sorts systerskap.

 

Puss och kramlandet

Jag gillar inte det där hojtandet  om puss och kram hit och dit. Eller smicker.

Facebookvärlden är på många sätt sjuk. Här kan man som gammal tant lägga ut en bild på sig och få veta att man är SÅ vacker,

Vad är det här för verklighetsfrånvänt trams? Är man gammal så är man gammal. Ingen kan begära att man ska vara filmstjärnevacker.

Jag orkar inte med den stilen. Den är ju snarast pinsam!

Jag visste inte

Jag vet ingenting längre, tycker jag.

Plötsligt tycktes alla intentioner vara bortflugna, och livet okontrollerbart.Det som jag trodde var överstökat och dött  hade bara vilat och hämtat ny kraft, verkade det som.

Jag vill inte, kan inte gå dit mina känslor vill ha mig  Men hur blir jag av med känslorna?

 

Är han dement kanske?

 Det är obehagligt när människor ljuger, och man inte känner igen verkligheten.

Men så tänkte jag att Mr kanske är dement och tror att han talar sanning.

I min almanacka står att jag bröt med Mr den 23 februari. Efter detta betraktade jag mig som fri och gick med i en singelklubb, där man måste var singel.Jag hade då också kontakt med några män där.

Nu påstår Mr idag att han gjorde slut i mars.Hoppsan! Då skulle jag ha varit i klubben på falska premisser. Jag vet inte om han inte minns hur det var. Annars har jag ett mejl där han i mitten av mars skriver att han så länge som möjligt hoppades att det skulle bli en fortsättning mellan oss.

Snurrigt värre alltså!

I vilket fall är jag varken intresserad av honom eller hans nya kvinna!

Jag har faktiskt fullt upp med min egen starka kärlek till en man i en relation som vi kom in i en andra våg i. Denna tar min kraft och allt mitt intresse.

Rätt marknadsföring

Man måste vara trovärdig som partiledare. Den bild man skapar av sig själv kletas ut över hela partiet.

Vi är många äldre som har hållit oss i frivillig isolering i många månader nu. Det känns lite som att bli spottad i ansiktet när en partiledare, som säger sig värna om de äldre, festar loss i närkontakt med andra. 

Vill sig inte

Det finns en bön som hela tiden kommer för mig

"Du som ville mitt liv..."

Vad är liv? Ser Gud det vi inte ser?

Nu har jag åter upplevt den där konstiga känslan av telepati. Den började igår kväll. Det är som med min blomma på altanen som envisas med att blomma på nytt, fastän sommaren är över.

 

Tre år

 Idag är det tre år sedan min käre Bellman, sjuk och nitton år gammal, fick vandra vidare till katthimlen. Ständigt saknad!