Vänligt och ovänligt sista dagen på 2011

Exmaken, kompisen, ringde och önskade Gott Slut och Gott Nytt År, väninnan i Rom skickade vänliga sms-nyårshälsningar och exfästmannen i Italien skickade vackert Gott Nytt Års mejl, som jag fick när jag just hade läst hur dålig jag är på LF:s blogg.

Det är snart trettio år sedan skilsmässan, väninnan flyttade till Rom i början av 1960-talet och italienaren har jag inte sett sedan 1982, då han var på besök.(förlovade1964-1966)
Och så upptäckte jag just ännu ett nyårsmejl från en f d arbetskamrat från 1970-78, väninna fortfarande, och hennes man. Vi började jobba samma dag 1 februari 1970. Sedan den dagen jobbade jag heltid i hela mitt yrkesverksamma liv, med två gånger fem månaders föräldraledighet!
Det finns en speciell trygghet i de här gamla kontakterna.

Tack för gamla, goda vänner! Det är ju den sortens människor som är värdefulla i ens liv! Människor som får en att må bra  och som känner en väl och på ett annat sätt än nya vänner gör.

Skämt och allvar

Det är väl helt klart att med stigande ålder kommer vissa karakteristika. Vissa saker är släktrelaterade. Jag kan kanske nu konstatera att jag nog inte kommer att få den ärftliga hörselnedsättning som har gjort några i min släkt nästan döva på ålderns höst, för de hade redan tecken i min ålder.
Namn har jag alltid haft svårt för, det är värre nu, för nu finns det överhuvudtaget inga namn på nu levande personer i mitt huvud, verkar det som. Konstigt nog minns jag historiska figurer, och siffror och årtal har jag alltid haft lätt för, och det har jag fortfarande.

Jag brukar skämta och säga att det har inte så stor betydelse att jag berättar saker flera gånger för mina väninnor, för de minns ändå inte vad jag har sagt. Eller också är de bara artiga när jag frågar om jag har berättat saken tidigare - som jag senare minns att jag hade gjort.

I det pågående kriget med senaste exet måste jag undra om det är begynnande senilitet eller vad det är som så fullständigt får honom att missuppfatta vissa saker och att påstå att jag har sagt saker som jag inte har sagt.
Idag kan jag läsa att jag har påstått att alla överklassmän går till prostituerade. Det kan jag aldrig ha sagt. Inte alla, men visst har jag sett sköna herrar ute på konferensresor, fast de har ju inte varit direkt överklass. Horor erbjuds ibland ute i  Europa till dem som är inviterade. Någon som inte visste det? Och är man kompis med män får man höra... Man har således inte så där väldigt mycket god tro längre, det är sant. Inte fick man mer för att man jobbade som reseledare i Hamburg.

När folk säger olika saker om samma sak, är det ena som de säger en lögn. När tilliten har spruckit håller kärlet inte längre något livgivande vatten.
Gott slut på det nya året! Jag firar med katten och telefonkontakter.
Det hör väl också till åldern att man ogärna lämnar huset en högtid och att man vill sova i sin egen säng.
Men i morgon ska jag försöka vara social.

Bara en enda

Vi skulle ha en ängel för varje jul tillsammans. Igår tittade jag på den ensamma ängeln, som aldrig fick sällskap. Så många planer vi gör, och så lite vi vet om vad som kommer att hända med oss i livet.

                                          Ängeln är egentligen röd, men färgen känns borta.

Nyårsönskan

Jag hoppas att vi under det nya året ska få leva med hälsa i goda sammanhang, där vi kan växa. Att vi ska orka ta avstånd från destruktiva miljöer och relationer.
Världen behöver vår värme och kärlek, den växer inte i de onda sammanhangen.

Gott Nytt År

          Jag önskar  dig  ett riktigt Gott Nytt År!

Motsatt ordning också?

Att alkoholister ofta ljuger och bluffar är välkänt. Alla, som på något sätt har umgåtts med en människa med alkoholproblem, vet vilket mischmasch det kan bli när man varken vet ut eller in och aldrig vet vad  som är sant och vad som är osant.

Ibland ser man mönster, som man känner igen.
Kan det vara så att bara ljugandet finns kvar, att människor som ljuger på ett speciellt sätt i själva verket är (nyktra) alkholister, mer eller mindre?

En skrattande fjäril, finns det?

Vart tog det lättsamma i livet vägen? Humorn, glädjen och framtidstron?

En dag ser man med stor sorg att man definitivt har framtiden bakom sig. Det är egentligen inte lönt att satsa framåt.
Ska jag verkligen ge tid och pengar åt kursen i internationell kommunikation på tyska på universitetet i vår? Är det värt uppoffringen och kostnaden? Vore det inte bättre att rensa upp, försöka få ordning på kroppen och se till att jag blev social, inte bara i föreningar? Vad är det jag förväntar mig framöver?

Jag skulle vilja ha en skrattande fjäril i mitt liv. Någon som kom infladdrande med färg, glädje och lättsamhet, så att min egen tyngd kunde pulvriseras, och mörkret ge vika för det starka och livgivande ljuset. Finns det sådana fjärilar?

Ut ur helvetena

Jag beundrar alla de kvinnor som lyckas ta sig ur destruktiva relationer. De som, kanske trots att de har barn och många år tillsammans, kan lämna förhållandet. Det är inte alltid någon lätt match, för de här intensivt påträngande förhållandena med stor maktkamp och synligt och osynligt förtryck kan vara mycket dubbla, lika varma som iskalla och nedbrytande.

Ingen människa orkar med att ständigt få höra negativa saker om sig själv, att hela tiden få sig itutat att man är fel, tänker fel, gör fel, att man egentligen inte är värd att älskas (men älskas trots detta), att allt det man står för är något som den andre tar avstånd ifrån. Man kan inte leva i en ständig fight i en relation, där det inte finns en naturlig trygghet och vila. Då måste man bort, ut ur detta nedbrytande tillstånd.

Och då måste den andra parten respektera att man faktiskt inte vill stanna kvar i relationen! Ingen människa har rätten att försöka påtvinga en annan människa att leva i ett helvete!

Att sätta munkavle på folk och media

Alla gillar inte media. I synnerhet inte de som själva har fått läsa  och höra avslöjanden om sig. De hatar journalister och deras förmåga att lyfta fram obehagliga sanningar.
Men det är inte bara media som ska tiga. Jag har just fått ett mejl där det står att jag ska ge fan i någons debatter!

Vad är det folk inbillar sig? Att de har privilegium att debattera i någon fråga eller i något forum? Och att reportrarna bara ska stoppa skit under mattan? När det finns journalister som sitter i fängelse för att de har velat undersöka förhållandena i ett land.

Då kan några personer gå ut och på fullt allvar hävda att journalisterna är mer eller mindre köpta av ägarna! Tala om att sprida konspirationstänkande! Och att nedvärdera en yrkeskår!

Välkommet med översyn av nämndemannasystemet

Nog är det väl välkommet att frågan om lämpligheten av att ha politiskt valda nämndemän nu väcks av domarkåren.
Det borde falla på sin egen orimlighet att ha politiskt tillsatta nämndemän, vars kompetens man inte känner till, att vara i majoritet i tingsrätterna.
Ännu mera rättsosäkert är det naturligtvis nu, sedan man har tagit bort den absoluta möjligheten att överklaga tingsrättsdomar, som inte innebär fängelsestraff. Begär någon en prövning i hovrätten kan hovrätten neka denna.
Vi har ju under senare år sett en stor skillnad på en del domar från tingsrätten när hovrätten har prövat ärendet och avkunnat en ny dom, ibland en mycket mildare dom. 

Politik är mer än babbel

Håkan Juholts förtroendesiffror ligger i bottennivå, de lägsta som en socialdemokratisk partiledare någonsin har haft.
Varför det, han som är en så bra retoriker?
Ja, han är en bra retoriker, men som person har han totalt tappat förtroendet.
Människor vill inte ha babbelmakare, de vill ha människor som de kan lita på, människor som även i sina egna liv lever på ett sätt att de ger ett genuint och tillitsfullt intryck. Människor som också kan handla, som får andra med sig.
Håkan Juholt kommer att kunna prata sig blålila eller illande röd. Hans förtroendekapital är förbrukat.
BLT har idag en intressant ledare om Håkan Juholt och socialdemokratin
www.blt.se se ledare

Det är på samma sätt i privata relationer. En dag är förtroendet förbrukat, och den dagen kan inga ordbajserier och inte världens vackraste ord bygga upp det som är raserat. Det är och förblir dött.

Blunda inte för vaccinationsskandalen!

Är det inte konstigt tyst om den stora vaccinationsskandalen, där barn har drabbats av narkolepsi, och där nu också andra biverkningar ger sig till känna? Minns ni hur vi från Socialstyrelsen (var det inte det?) rekommenderades, eller nästan uppfordrades, att ta ett vaccin mot svininfluensan, som inte var ordentligt utprovat?
Ställ de ansvariga till svars!

Vem tjänade på vaccinationerna? Naturligtvis läkemedelsföretagen!
Vem tjänar på att unga tjejer vaccinerar sig mot livmoderhalscancer? Jo, läkemedelsföretagen!
Det har nu utbrutit en sådan hysteri kring denna vaccinering att man inte ens kan avvakta upphandlingsresultatet för vaccinet på vissa håll. Man måste starta genast!
Varför det? Hur många drabbas varje år av förändringar i livmoderhalsen? Och vad är orsaken? Denna sjukdom orsakas av ett virus som överförs vid sexuella kontakter. Vore det inte bättre att uppmana de unga tjejerna att vara försiktiga och ransonera sådana?

Vissa delar av vår kropp utsätts för hysteriska undersökningar. Vi kvinnor åker iväg och får våra bröst sammanpressade i mammografin massor av  gånger under vår livstid, utan någon som helst hänsyn tagen till om vi befinner oss i någon sorts riskgrupp.
Varför inte undersöka de delar av vår kropp, där vi genom arvsanlag kan ha uppenbar risk för sjukdomar i stället?

Är det inte så att vi är i händerna på läkemedelsföretag och på dem som tjänar pengar på vår rädsla?
Hur mycket handlar allt detta om ekonomiska vinster egentligen?
Är det inte en märklig omtanke man har om oss?

Högskoleutbildningar måste kvalitetssäkras

Regeringen har tagit krafttag för att säkra kvalitén hos lärarna i grundskolan och gymnasieskolan. Detta är ytterst lovvärt. Situationen var ohållbar. Det räcker inte att man kan knäppa på en dator när man är lärare. Och eleverna ska inte behöva utsättas för lågstadielärare som ägnar årskurs nios studier åt att lära dem läsa högt. Lärarna måste veta vad de ska göra, själva ha kunskaper långt över elevernas nivå och rätt kunna bedöma elevernas prestationer.

Nu borde nästa steg komma, nämligen att se över situationen mera noga på universitet och högskolor. Detta har delvis skett, då vissa högskolor inte längre får ha kvar utbildningar där lärarkvalifikationerna inte är tillräckliga. Men det behöver garanterat göras mer.
När högskolorna växte upp som svampar ur jorden fanns det så klart inte kvalificerad lärarkraft överallt. Det är mycket tid och pengar som studenterna satsar på sina studier. De har rätt att få valuta för detta! Högskolestudier är inte folkbildningsarbete, där man lär sig tillsammans med utgångspunkt från vars och ens erfarenheter. Den här sortens studier kräver hög kompetens hos lärarna.

Är det utbildning de saknar?

Vad händer med dem som blir arbetslösa från SAAB nu?
Jo, från regeringens sida har man lovat att hjälpa till med utbildningsinsatser.
Är det utbildning de saknar? Är det inte jobb som behövs?

För ett antal år sedan hade vi i landet något om kallades "Kunskapslyftet", då människor som saknade grundskole- och gymnasiebehörighet skulle få detta.
Vi hade många sådana kurser på folkhögskolorna. Det var väl bra. Om detta nu inte gav jobb efteråt, så var det ju i alla fall ett sätt att förflytta bidragen från ett bidragskonto till ett annat.

Det finns en övertro på utbildning, som jag ser det. Vårt samhälle har massor av akademiskt utbildade personer som inte jobbar i direkt akademiska jobb. Detta gäller inte bara invandrade som är högutbildade.
Vad man borde se över till en viss del är naturligtvis kopplingen mellan utbildningar och efterfrågan på arbetsmarknaden. Med de många nya högskolorna är det ju lockande att höja utbytet av utbildningar utan att detta på något sätt är relaterat till möjligheten att få jobb.Ansvarsfull politik?

Tåg- skojar du?

Många påstår att tåg är ett bekvämt sätt att transporteras på. Undrar om de som har sovit  på stationen i Stockholm de senaste nätterna också tycker det.
Måste man inte fråga sig varför det inte är röjt runt spåren så att inte stora träd faller ner hela tiden? Är det omöjligt att göra det?

Där jag bor har vi mycket goda tågförbindelser, när de fungerar.
Själv har jag en negativ inställning till att åka tåg. Jag känner mig fastlåst på X2000, måste ta åksjuketabletter och har en gång blivit inlåst på tågtoaletten utanför Kristianstad på tåget till Malmö, när jag skulle stiga av. Okey, jag kom ut så småningom efter en del strul, men jag låser inte toalettdörrar på tåg längre.
Det händer ju dessutom att toaletterna är stängda.

Nej, det har varit för många incidenter på tåg för att jag ska tro på att man kommer bekvämt fram med dem. Förseningar, då man inte vet om anslutningen väntar eller ej. Tillresande till mig som har suttit fast i timmar. Påkörda älgar, ersättningsbussar, tåg som bara inte har kommit etcetera.
Så jag kör hellre bil, även långa sträckor. Tycker att jag har farit i det här landet kors och tvärs i över tjugo år nu,till Skåne, till Stockholm, till Göteborg och tidigare till Sundsvall.

När jag ser dessa mängder av människor som i julhysterin blir fast på vägen undrar jag varför julhelgen är så upptrissad. Måste folk ses till jul, tänker jag som inte är så noga med släktumgänget just till julen, men så bor mina barn på olika håll i landet och de har svårt att ge sig av med sina djur.

Jag erkänner att juldagen i ensamhet var urtrist, men julaftonen var behaglig. Och förhoppningsvis blir mina ersättningsresor i januari behagligare med mindre trafik på vägarna. Men resorna blir med bil!

Fem inlägg

senaste dygnet. Jag blir så irriterad över besserwissermentalitet, översitteri, utstuderade nålstick och totala förvrängningar och lögner.
Går det att blogga? Det börjar jag betvivla!
Ge gärna respons!

Väljer du en f d alkoholist till minister?

På en s-blogg frågar en man om man kan låta en f d alkoholist bli minister. Nu finns det säkert massor av politiker med alkoholproblem men...
För det första är nog ingen f d alkoholist, utan i så fall nykter alkoholist. Förhoppningsvis varar detta tillstånd. Risken är stor att det inte gör det. I min ålder har nog många sett alkoholister i sin omgivning trilla dit igen och igen och igen.
Det handlar inte om fördomar att säga att detta inte är lämpligt, det handlar om att vara realist. Visst var det väl kul med Gudrun Schyman och hennes beteende och utspel!? Eller?
Rätt man på rätt plats. Har man den sortens problematik i sitt liv ska man inte ta på sig uppgifter av det slaget.
Jag skulle aldrig rösta på någon som jag visste hade haft perioder av dryckenskap i sitt liv. Aldrig. Och aldrig anställa heller. Och inte gifta mig med en sådan man. För två saker vet jag. Alkoholism kan vara en återkommande historia, och de som har åkomman är ofta jätteduktiga på att ljuga.
Det är som med periodvis återkommande galenskap. Du vet aldrig när den drabbar någon igen.

Ingen masochist!

Visst kan man väl ha överseende med människors feghet, ynkedom och fula agerande. Visst kan man väl ursäkta (förlåta är ett för starkt ord) personer som har burit sig illa åt mot en. Fruktansvärt illa till och med.
Men att återgå i relation eller att inleda en ny relation med en sådan människa är en helt annan sak.
För det behövs att man är masochist! Och det är inte jag. Definitivt inte! Därmed inte sagt att jag är felfri. Men jag ljuger åtminstone inte!

Vad är en jul HEMMA för nutidens människor?

Eftersom jag har haft mycket tid nu i jul, för katten är inte så krävande som gäster, så har jag passat på att lyssna på julsånger från förr.
Ständigt återkommande i texterna är längtan efter julen förr, om längtan hem, om längtan till mor och far och till barndomens jular.

Jaha, och hur kommer nutida generationer att se på sin barndoms jular?

Som barn firade vi jul med hela släkten hemma hos mormor och mostrarna, som hade en villa mittemot vår. Enkelt och bra, det var bara att gå igenom häcken mellan trädgårdarna. Där fanns ofta mycket folk.
Sedan var det liksom slut på att vara på ett ställe. När jag var nygift skulle man plötsligt mitt i sitt eget julfirande köra iväg till ett julfirande i släkten någon annanstans.
Hur ser julfirandet ut för familjerna idag i dessa skilsmässornas tidevarv? Var är hemma?
Min exmake och jag har firat de flesta jular tillsammans med båda eller ett av barnen efter skilsmässan för snart 30 år sedan.  De flesta, inte alla. Det går ju när ingen har gift om sig. Enstaka dagar kan man ju alltid hålla fred, innan gamla mönster dyker upp...

Nej, det blir nog inte så många sånger om gamla jular hemma hos mor och far för våra ungdomar. Hur kommer de att se tillbaka på sina jular och högtider?

När fan kommer lös

Självbilden kan vara svår att handskas med. Kanske särskilt om du är en person som väcker olika sorters känslor, en del tycker att du är hemsk, andra att du är snäll och kärleksfull. Vem är man då?

I tunga perioder i våra liv kan vi se allt, även oss själva, i mörka färger. Vi blir så dåliga, så dåliga, och allt otyg vi har gjort byggs upp omkring oss som förkvävande berg. Min bild under de svåra tiderna i livet är att jag är omgiven av höga bergsmurar, där jag river i väggarna för att komma upp ur gropen som jag befinner mig i.
Jag har gått i ide under julen. Kunde inte välja vart jag skulle fara med ett barn i Stockholm och ett i Lund och en bror utanför Lund. Till vem skulle jag fara? Till alla ställena var jag inviterad.
Så jag tog det radikala beslutet att stanna hemma med katten, som nu börjar bli gammal. Då slapp jag ge mig ut i jultrafiken och slapp vara den gamla tanten, som kommer med tåget till jul.
Vem vågar för övrigt lita på tågen?

Julaftonen njöt jag av julpyntet, friden, musiken, tv:n och maten.
Igår var det urtråkigt här. Idag vet jag inte än.
Så är det med de goda intentionerna.

Men för att återgå till ämnet. När livet går i baklås, när du fastnar i ett spår där du känner att du hela tiden kör med halva vagnen utanför skenorna, då måste denna knut lösas.
Jag tror inte att problemet får sin lösning genom att snurra på ännu värre. Du måste hia dig, som man säger i Skåne. Du måste ner i varv och tänka och känna efter i stillhet. Först där och då kan du finna den rätta vägen i ditt liv. Först då kan du begripa om det är du som ser allting galet, om det är stora och allvarliga fel på dig eller om helt enkelt Fan har kommit lös i ditt liv.
Fan stöts inte bort av uppdrivna ekorrhjul, tvärtom, då trivs och frodas han. När du inte orkar tänka, inte orkar se vad som är rätt eller fel, när du måste bedöva dig själv med aktivitet efter aktivitet, då ser du inte gudsljuset, det är förmörkat.
Då blir du själv en mörkrets bärare i förakt, förtal, misstänksamhet och paranoida idéer om världens totala ondska och om alla konspirationer som världen är full av.
Stig av tåget! Ett tåg som körs av onda makter går garanterat  till helvetet!

Utsatt för vantolkningar

Jag tog, som jag har skrivit, bort inlägget om kattens jultankar, då jag i ett mejl fick se att detta hade missuppfattats.

Detta, tillsammans med andra vantolkningar och förvrängningar av det jag skriver, gör att jag skriver detta inlägg och för närvarande undviker att blogga.

På LFl:s blogg kan man läsa i inlägget "God Jul med handgranat..."
följande
"Men jag tänker också på alla, speciellt äldre, som firar en ensam jul. Och för  den skull görs indirekt medskyldiga med massmördaren i Norge. Han var inte alls med i något nazistiskt sammanhang läste jag på en annan blogg (min!)Han var bara en "enstöring" som sökte ett sammanhang att identifiera sig med.
Att människor som begår avskyvärda brott är "enstöringar" är åter en av dessa avskyvärda fördomar som Sveriges förträffliga journalistkår sprider ut."

Nu vill jag att du, bäste läsare, ska läsa mitt senaste inlägg om Breivik, och så se om du kan tolka innehållet på det sättet. Har jag genom att jag gissade att Breivik kunde vara en enstöring därmed sagt att alla enstöringar begår avskyvärda brott?  Har jag genom detta spridit ut fördomar?

Detta skulle ju vara som att påstå att alla svarta var utmärkta jazzmusiker för det var Louis Armstrong, eller hur?

Hur bemöter man den här typen av vantolkningar? Och det dräller av dem hos denne blogginnehavare.

En annan missuppfattning är också om "kvinnan i hans liv". Det ser ut som om det skulle kunna vara jag, men jag är ingens kvinna, i vart fall inte den mannens längre.
Gud bevare mig för det!

Och det känns skönt att veta att jag i morgon lugnt kan gå på gudstjänst i min egen kyrka- utan att diskutera detta. Förra året, när mannen var här, blev det inget kyrkobesök alls, för han ville inte gå ens på en vanlig gudstjänst i en kyrka som hade alkoholfritt vin till nattvarden. Att köra flera mil för en annan kyrka ville inte jag när det finns en stor fin kyrka på ett par minuters avstånd från mitt hus.
Så, det blev inga gudstjänstbesök under julen alls för min del förra året!
Visst måste sådant tyda på stor religiositet? Eller?

Varför bloggar inte nya tant Lila?

Någon frågade mig varför jag inte har bloggat på länge.
Svaret är både enkelt och komplicerat.
Jag hittar väldigt lite av godhet i bloggvärlden, men väldigt mycket frustration, ilska, okväden, förlöjligande och revirtänkande i olika former.
Att vara med i detta blir som att åka en karusell, som går fortare och fortare. Till slut blir man ju så vimsig så man vet knappast hur man får stopp på den för att kunna stiga av.

Jag försöker hitta det goda i tillvaron och i mig själv. Därför var jag tvungen att stänga av både bloggvärlden och vissa kontakter.

Ha en god fortsättning på julfirandet!

Jag hade skrivit ett inlägg efter detta, men det är borttaget eftersom ingenting som jag skriver tolkas rätt av en läsare, allt förvrängs till oigenkännlighet.

Så önskar jag dig, läsare

God Jul och Gott Nytt År!

nya tant Lila

Att flippa ur ett sammanhang- och att söka ett

A.B.Breivik hade skickat ut sitt manifest till en mängd olika människor, som han på något sätt ansåg sig kopplad ideologiskt till, före massakern. I Uppdrag gransknings program kunde vi ikväll se pilarna ut över världen. De intervjuade nekade till att de hörde till en våldsideologi.
De, som hade försökt läsa manifestet, vittnade inte alls om att detta var klart och koncist, vilket har hörts från en del håll, utan tvärtom att det var rörigt och mycket var hopklipp från olika websidor.
Breivik hade själv dragit konsekvenserna av sina idéer och farit ut och tagit död på 77 personer.
Kan den mannen vara annat än galen? Han menar sig dela en ideologi, men drar sina egna konsekvenser och anser sig ha mandat att bestämma vilka som ska dö för hans idéers skull. Kan detta vara annat än sjukt?
Var han med i de här sammanhangen? Detta betvivlar jag starkt. Jag tror att han till stor del var en enstöring, som placerade sig själv ibland andra människor, dit han egentligen bara hade anknytning i sin egen fantasi.

Vi behöver alla sammanhang, som vi kan räkna som våra. Efter "Uppdrag granskning" såg jag programmet om Nordstan och om de människor, som på ett eller annat sätt fallit ur ramen i samhället och gick omkring där eller satt där en stor del av dagen för att försöka hitta en gemenskap. Många verkade hemlösa. Flera vittnade om att de hade levt ytterst etablerade liv, men förlorat allt, och sade att det var lätt att falla ur.
Jag hade velat höra mer. Varför hade de hamnat där de var? Fanns det något som de själva hade kunnat göra annorlunda för att slippa den situationen? Hade de haft chanser till ett annat liv som de hade försummat? Men sådant fick vi inte veta.

Julen är på många sätt och för många en makaber tillställning.
Själv gillar jag inte alls att shoppa. Detta betyder att jag handlar så mycket jag kan på postorder, och när jag måste handla i affär har jag en lista med varorna placerade som de finns i affären, och sedan följer jag denna och handlar ytterst sällan något extra.

Det mest makabra som jag har upplevt på ett varuhus var inför julen 1981. Jag hade varit hos skilsmässoadvokaten och min svärfar hade just dött. Så kom jag in på ett stort varuhus där "Hej tomtegubbar slå i glasen" ljöd högt från högtalarna.
Hur känner man sig i sådana lägen?

Många befinner sig i  liknande lägen och tvingas stå ut med denna hejiga kommersialism och denna skrälliga julmusik.

Nej, jag föredrar nog på många sätt vardagen, för denna typ av helgfirande känns mera uppstressande än vilsamt. Vad säger ni?

De hackade ögonen ur varandra!

Även idag handlade min eftermiddagsdröm om de där hönsen med röda tröjor med stora S på. Jag drömde att jag såg en hel hög av dem, och jag tyckte att det verkade intressant. Tänkte att de säkert hade diskussioner som kunde vara givande  och som man kunde lyssna på med nöje.
Så i drömmen gick jag fram till dem så jag kunde höra vad de sade.
Men, döm om min förvåning när jag fick se vad de gjorde. De slogs med varandra. De revs och spottade, hånade och pekade finger åt varandra, klöste varandra i ögonen, och ibland var det några som gick samman och gemensamt  skrek och hånade en utvald person bland dem.
-Han är dum, se så dum han är, han är urdum, korkad, begriper ingenting....
Och så spottade de allihop på en gång på den där personen.

Jag förstod  att de hade inbördeskrig på gång, men jag frågade ändå en av dem som stod längst ut i gruppen.
- Vad håller ni på med?
- Vi förbereder valrörelsen!
Men då, mina vänner, vaknade jag!

       

Att lita på någon

Statsministerposten rör oss alla. Det är definitivt inte bara socialdemokraternas sak vem som blir vår nästa statsminister. Om de kommer dragandes med Håkan Juholt kan man nog befara en mindre katastrof för landet. Man kan väl inte ha en människa som bara låter orden hoppa ur munnen på sig utan att verka veta vad han talar om.

Sverige är med i ett internationellt sammanhang. Vi är inte på något sätt utanför vad som sker i vår omvärld. Import och export är beroende av internationella konjunkturer och skapar möjligheten till avsättning för våra produkter. Många "svenska" varor har sin produktion förlagd någon annanstans och många varor säljs utomlands. Vi har ingen inhemsk produktion för inhemska behov.

Man kan alltså inte var så bonnig att man bara säger kategoriskt nej till en internationell överenskommelse, innan man vet vad den handlar om.
Vi måste kunna lita på våra folkvalda. Precis som man måste kunna lita på människor i nära relationer. Utan tillit rasar allt ihop.

Jag börjar faktiskt bli rädd. En okunnig, duktig retoriker kan vara en katastrof för ett land, om människor bara låter sig duperas och  får höra det som de vill höra, vilket kan vara långt ifrån det som är klokast.
Vi får hoppas att Socialdemokraterna inte enbart består av människor med högst 2-årig social linje och några (starkt sossevinklade -jag vet för jag har utbildat på sådana) kurser för förtroendevalda. Lite vett och sans måste det väl finnas även i det partiet.

Det är jättesynd om sossarna!

Nu ser det ut som om Håkan Juholt har klantat sig igen. Ja, i vart fall fick Östros  gå ut och sopa efter honom när han kategoriskt hade sagt nej till svensk delaktighet i ett euro-samarbete. Reinfeldt vågade varken säga ja eller nej, eftersom det ännu inte var klart hur innehållet såg ut, men Juholt han visste! Blankt nej! Och vips fick Östros komma fram i tv-rutan och säga att det kan man inte avgöra så snabbt.
Men sådant här är ju jätteallvarligt för ett parti. De kan väl inte ha impulsstyrda klantar, som utan att föranka det de säger går ut i media. Tror Juholt att han framstår som fast och pålitlig i sådana utfall, eller varför gör han dem utan att veta vad han säger?

Det är synd om de seriöst arbetande, de som verkar ha något i huvudet i det partiet....

Det offentliga och det privata

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på alla de berömda människor som har levt helt ensamma, och en del har kunnat ligga döda lång tid utan att någon har märkt detta. Och trots detta har de varit så uppskattade av så många. Jag tänkte på vad som sades om Michael Jackson att han inte hade några vänner och på hur han, när han nu sov, sov med en docka i sängen. Andra, både författare och skådespelare berättar om hur de lever ganska så isolerat privat.

I liten skala kan jag känna av något liknande när jag skriver- dock utan att vara berömd. Man får ett offentligt jag och ett privat.

Om jag träffar på någon som berättar att han/hon uppskattar det jag har skrivit skulle jag vilja säga att det du ser där är mitt offentliga jag, det där samlade, mera klara jaget.
Detta har mycket lite att göra med den där privata människan som ränner runt och letar efter den ena strumpan, när hon vet att hon hade två i handen för en stund sedan. (Har alltid varit sådan har exmaken sagt, så det är inte begynnande demens!)Eller som sitter där och undrar hur i hela fridens dar hon ska orka städa och som ibland måste bjuda hem folk för att få detta gjort. Jo, jag har ordning på räkningarna, de betalas alltid i tid. När jag själv ska hålla tiden till något är det risk för hjärtslag de sista minuterna.

Två sidor av samma mynt, utåtjaget och inåtjaget. Ett samlat yttre, ett lite rörigt privatliv med stor känslighet och kraschade relationer till män.
Jag väntar fortfarande på Prinsen på den vita springaren! Måtte han komma innan jag fyller 70 om några år!

www.historiska.se

Dagar av betydelse

Dagar, då någon vi känner och håller av är född eller har dött, får ju ofta stor betydelse för oss. Min mors födelsedag den 2 december och hennes dödsdag den 5 december minns jag alltid.
När jag läste en kommentar på en blogg nyss, kom jag just på vilken dag som just passerat.Det har jag inte tänkt på idag. Är det inte första gången som jag inte har tänkt på det? Ja, eller kanske andra...

Nu skickar jag inte längre några födelsedagskort eller mejl den dagen. Förlorar människor ibland i betydelse för oss eller är det bara så att vi bedövar minnet av dem? För så lättväckt var det att bara några helt allmänna ord på en blogg fick det att vakna.

Nu har jag satt fram mina lucior på en bricka, och i morgon ska katten och jag se Lucia på TV. Kanske ser jag en riktig Lucia också senare, jag får väl se... Jag håller hårt på högtidsdagar, även om jag ibland tillbringar dem ensam med katten Bellman. Och egentligen gillar jag att strosa runt ensam här hemma med katten, som är innekatt på vinterhalvåret,  i mina fyra rum.
Men lussekatterna hade jag glömt att köpa, (nej, de bakar jag inte) så det blev till att fara ner till affären ikväll, och bara dyraste sorten fanns kvar. Man kan väl inte vara utan lussekatter och pepparkakor på Lucia! Kanske var jag lite veckovill idag!? Fast jag var sista gången på kalligraficirkeln på förmiddagen, och den var ju faktiskt på måndagarna.

Vilka älskar media?

Alliansen har lärt sig att bemöta media. De är artiga, belevade, verkar vara kunniga och kloka. Kan någon tänka sig att någon av dem gick hem och skrev haranger om vilka idioter och kriminella reportrarna är, att de borde anmälas och att de ljuger? De kanske tänker detta ibland, men skulle de gå ut i debatten med det?

Nej, så korkade är de inte!

Skulle de gå ut och sätta öknamn på de andra partiernas ledare offentligt? Nej, det tror jag inte.

Marknadsföring är att sälja sig själv. Det är inte främst att spotta på motståndaren. Och det är definitivt inte att idiotförklara journalisterna.

Vilket parti klarar ett val utan ett stöd från media?

Vissa partier har mycket, mycket att lära sig!
Hur man gräver sin grav verkar de uppenbart redan kunna.

Blåmärken syns åtminstone

Idag kan vi läsa på nyheterna att en tredjedel av personalen på Nordens största akutmottagning på Södersjukhuset i Stockholm anser att det är kvinnans eget fel om hon har blivit misshandlad.
Längre har vi alltså inte kommit då det gäller jämställdhetstänkande och respekt för individen. Förhoppningsvis är denna tredjedel män.

Finns det någon sorts gräns för när det börjar bli okey att slå en kvinna? Var går den gränsen? Vad ska kvinnan ha gjort då?

Jag tror att psykisk och fysisk misshandel är otroligt vanliga. Ofta handlar det säkert om en maktkamp. Detta gäller såväl barn/ungdomar/vuxna som mobbar varandra som i destruktiva förhållanden. När inget längre finns att tillgå brukar man våld, och detta våld kan se olika ut. Det kan vara subtila hot eller klart uttalade hot. Man kan bli kränkt och nedvärderad, berövad sin självkänsla och sin tilltro till sig själv. Allt man gör och är är fel.
Sakta men säkert krymper man, och då får den som utsätter en för detta övertaget.
När man är ung kanske man inte ser det subtila, men när man är äldre har man nog lärt sig känna igen de små, små sticken som senare kan bli stora hugg, för att kanske till slut landa i slag och till och med mord. 15-20 kvinnor blir årligen mördade av sin man/partner/sambo.

Mannen är, står det i ett material om kvinnomisshandel, "ett rasande barn som sparkar och slår", och kvinnor tar gärna hand om barn. Men den sortens barn ska nog få slå i fred utan att bli omhändertagna.

De kvinnor som utsätts för den psykiska misshandeln kanske ibland önskar att såren i själen hade synts. Blåmärken på kroppen kan människor åtminstone se!

Det får andra fixa åt mig!

Egentligen skulle jag gå till sängs nu för jag ska upp tidigt, men jag kom just att tänka på något som jag vill skriva först.

För många år sedan hörde jag en kvinna i kris säga: " Nu får de ta hand om mig!" (Det gällde vänner.)
Jag minns hur förvånad jag blev över detta överlämnande och tanken att någon annan skulle ta hand om en.
Tror knappast att jag har tänkt den tanken, men visst har det funnits folk som har tagit hand om mig ändå, men detta har så att säga inte varit mitt påfund.

Hur har vi det med ansvaret för oss själva egentligen? Är det inte så att många besvärliga situationer i våra liv skulle ha kunnat undvikas om vi hade tagit ansvar.
Jag tycker faktiskt att människor som blir arbetslösa och inte är med i A-kassan får skylla sig själva om de får det besvärligt. Människor som lever utan försäkringar och därför inte får ut ersättningar om något drabbar dem hade också kunnat undvika detta. Med försäkring hade de fått ekonomisk ersättning och kanske inte blivit drabbade så hårt.
Ibland kan man träffa på människor som lever i besvärliga situationer, men man inser snart att de faktiskt har sig själva att skylla till stor del.
Våra föräldrar sorterade inte sina grejor innan de dog, och de var 85år resp. 86 år gamla.Detta gav oss ett jättestort arbete.
Då tänkte jag inte så mycket på det, men nu när jag själv har börjat gå in på livets sista del tänker jag ju på att man bör sätta igång och inte, om man nu kan undvika det, lämna sorteringen/kastandet helt  till de efterlevande.

För visst är sådant ansvarslöst! Att bara lämna över arbetet, för någon måste ju göra det.

Vilka är ni?

Ibland träffar jag på folk som säger att de läser min blogg. Det är det ganska många som gör, tycker jag, efter besöksstatistiken.
Men vilka är ni?
Det skulle vara trevligt om fler av er skickade en hälsning på kommentarer eller mejl, för jag är nyfiken på er.
Är du regelbunden läsare?
Varför läser du?
Hur hittade du hit?
Få se om någon av er svarar!

Min bild av Tomas Tranströmer förändrades

Jag måste erkänna att jag har haft ett visst motstånd mot Tomas Tranströmer. Detta har sin förklaring i att jag mötte honom och hans fru i början/mitten av 1990-talet, då han var på skolan där jag var rektor. Vi hade en afasilinje där, men jag minns inte om han var där kort eller lång tid. De gjorde ett ganska överlägset intryck på mig den gången.
Därför blev jag så överraskad av filmen om honom  som jag såg på TV häromdagen och en helt annan person framträdde för mig. Sedan har jag läst hans dikter (jag har köpt samlingsutgåvan!) på ett helt nytt sätt.

Något kom fram som jag inte tidigare har sett nämligen Ödmjukheten.
Jag tycker om ödmjuka människor, och jag tror att det bästa jag har hört om mig själv var när en person sade att jag i grunden var en ödmjuk person. Så känner jag mig också, som en människa som inte tar något i livet för självklart och givet.

Sedan kan man väl tycka att en del Nobelpris kommer alldeles för sent i pristagarnas liv. Om de nu ändå får priset skulle man väl önska att det var innan de var 80-90 år gamla, så att de verkligen kunde ha glädje av det i livet.

Inte lögn och inte sanning

Det finns en gråzon mellan lögn och sanning. Den består av det som man inte berättar för någon som nog skulle ha velat veta det.
Man kan undanhålla stora saker, och man kan undanhålla något bagatellartat. En del människor är sådana att de kanske inte ljuger direkt, men de berättar inte av sig själva. Tillsammans med sådana personer kan man bli ganska frågvis, då man testar olika möjligheter för att få veta en sanning. För man vet att på en direkt fråga skulle personen ge ett ärligt svar.

Värsta avarten är naturligtvis de som inte berättar när de bedrar sin partner/man/hustru. "Det man inte vet lider man inte av" är något av det snaskigaste jag vet. Å andra sidan kan naturligtvis en bagatell för en annan person bli något mycket stort och allvarligt, och då måste man kanske tänka sig för.

Vi människor har större eller mindre behov av integritet. Och en del av oss vill leva i transparenta förhållanden. Det går näppeligen att kombinera en människa med stort integritetsbehov med en med viljan att transparens ska prägla relationen.

Då kommer man alltid att vara i diskussionen om vad som är lögn och vad som är sanning, tror jag.

Handlar det om stil?

Vi var säkert många som följde Nobelfesten och utdelningen av Nobelpriset igår. Det är spännande att se alla glittriga människor och fundera över hur det skulle ha varit att vara med.
Tänk om man hamnade mitt ibland folk som pratade jättemycket med varandra, och man själv blev utanför. Så kan det ju vara på fester eller andra sammankomster. Alla människor är inte pedagoger, brukar jag tänka, när uppenbart någon inte är med i samtalet, eller man vänder sig till några, men inte till alla. Pegagoger har fått lära sig. Alla ska med på banan!

Nej, jag skulle nog inte gilla att sitta så många timmar och tvångsprata med folk som jag inte kände.Och så det som jag tycker borde vara det stora problemet; går ingen på toaletten? Nog måste någon lyfta från borden under denna långa tid, när de dessutom dricker vin? Eller har gamla gubbar och inkontinensdamer blöja på sig? Eller är det bara så att kameran inte är med när de reser sig?

Många blev intervjuade. Några håller alltid stilen. Man undrade var S-partiledaren satt, men så hamnade han äntligen i rutan och berättade vad han hade talat med sin bordsgranne om. Och vips tog han chansen till lite politisk propaganda om den dåliga svenska skolan, och hur den borde vara.
Nej, den mannen kan inte hålla stilen, tänkte jag. Där försvann nog dessutom en och annan hårt arbetande lärare som väljare. Vilka vill de egentligen ha? Ibland läser jag, som jag skrivit, några s-bloggar.
En del vill absolut inte ha "urban medelklass" från storstäderna, några tror inte på folk långt ut från vänstern, och flera vill inte ha varandra. Allt fler verkar lämna partiet. Vad blir kvar?
Kanske är det så att moderaterna skördar sina framgångar just på sin stil när de framträder. De ter sig kunniga, bildade och faktiskt ödmjuka.

Om ingen annan finns ju mobben

Alla, som har försökt, vet att det är svårt att gå emot en mobb och vara en av de få, eller den ende, som säger att man inte ställer upp på förföljelsen.
Nu pratar jag inte om förföljelse i egenskap av rättmätig kritik av vimsiga politiker eller oärliga ämbetsinnehavare, utan den där vanliga mobbningen som vi ser runt omkring oss varje dag.

Det finns alltid människor som är mobbningsbenägna. Är man ensam och utestängd från andra sociala sammanhang är kanske risken att man lierar sig med dessa människor stor. Hellre där än ingenstans.
Man kan likna det vid dåliga förhållanden, som folk lever kvar i år efter år för att de är så rädda för tomheten och tystnaden.

Mobben är säkra kort. I den blir du någon. Du är en av dem som kastar skit, säker i din roll, omgiven av andra skitkastare. Säkert  finns det i denna personer som hade kunnat göra betydligt viktigare saker i sina liv än att ständigt kasta dynga på än den ene än den andre.

Men har man valt sida, så har man valt sida. Då vilar man ju, trots allt, i mobbens trygga famn!

Grått, trist och tråkigt

Det blåser kraftigt här. Jag var just ute och flyttade ett gammalt båtkapell, som egentligen skulle ligga över en hög ved, närmare huset, för det höll just på att lämna tomten.
Dagen är grå och känns trist. Jag hatar separationer, de blir värre och värre ju fler de blir. Det är som om en rullgardin dras ner i livet, och en stor sorg lägger en sordin över tillvaron. Men det finns en gräns för hur relationer kan vara, och gränsen har egentligen varit passerad för länge sedan i det här fallet. Vi försökte i alla fall- många gånger!

Men det var uppiggande att läsa BLT i morse, för insändarredaktören hade verkligen gjort ett fint uppslag med min insändare med fyra innehållsmässigt varierade bilder från länet. Den blev också snabbt publicerad. Det blev verkligen jättebra! Med det kan jag vara nöjd.

Helgen är så långt oplanerad. Får försöka få julpyntat nu, även om inget blir som det var tänkt.

Blekinges historia

Välkommen att läsa min insändare "Glöm inte Blekinges historia" idag i BLT. Finns på nätet på www.blt.se se Opinion!
I papperstidningen är den jättefin med flera bilder, som redaktören har lagt in.

Vaddå sett sex?

Visst tyckte väl de flesta av oss som har läst boken Den motvillige monarken att avslöjandena om det lite dekadenta livet var över gränsen för vad man förväntade sig av en monark.
På samma sätt tycker nog de flesta nu att det räcker. Vi skiter nog i vad kungen har vetat och inte har vetat om kompisens kontakter.

Nu börjar det bli riktig moralpanik för nu lär det  finnas en bild där kungen tittar på två kvinnor som har sex. Oj, oj, oj! Detta måste ju vara fullständigt unikt att gå och se folk som har sex!?

Jag måste skratta som före detta reseledare på Hamburg och därmed, i jobbet, en flitig besökare på porrklubbar under de åren. Där fick man, om man ville det eller ej, se samlag på scenen i många variationer, ja, till och med på ett bord mitt inne bland publiken.
Och jag lovar er bäste läsare, ni som inte redan vet detta, att sådant tittande vara mycket populärt även bland de mest prudentliga damer och herrar från Sverige! Vi behöver ju inte vara löjliga! Inte är det en dödssynd om kungen har bevistat den sortens uppförande!
Låt oss skratta åt den sortens bilder!

Student igen...

För en stund sedan svarade jag på beskedet om antagning till en kurs i internationell kommunikation på tyska på Linnéuniversitetet i Växjö.
Då blir jag, om allt går som det ska, student igen efter en termins uppehåll. Och då kan jag välja om jag vill använda Studentkortet eller Spf eller PRO-kortet om jag vill ha rabatt någonstans, där de ger sådan.

Livet segar, men idag har jag äntligen orkat göra något efter ett par dagar, då livet har känts motigt. Till de saker jag har gjort har varit att jag har sorterat gamla tidningsurklipp som är från ca år 2000.

Och då upptäckte jag hur H.Juholt var på gång, det kunde man läsa i Oskarshamnstidningen, som jag prenumererade på då.
En lantis? Nej, så är det inte, som någon hävdar. Han har varit i Stockholm i över tjugo år nu. För övrigt är min erfarenheten av den staden att  många är inflyttade.
Däremot är han ju inte speciellt akademisk i sin utstrålning, men hur skulle han kunna vara det?

Fästmannen är åter ett ex, och kriget är, som vanligt, i full gång där.
Finns det ingen snäll, omtänksam och beskedlig karl i detta land, som inte jämt ska vinna alla matcher?

Mycket av  det sparade tidningsmaterialet kommer att kastas nu. Det är väl hög tid att rensa i min ålder. Man kan ju inte bara lämna den delen av livet till dem som överlever en. Det skulle vara bra egoistiskt och hänsynslöst, tycker jag. Men, man vet ju aldrig när man dör... Vissa dagar känner man av sin ålder i min ålder.

Psykopater-charmiga narcissister?

Idag tänker jag på min väninna, hon som blev varnad för psykopaten hon hängde ihop med. I samband med detta gick jag in på nätet och kollade några karakteristika för psykopati och här är några:

Psykopati är ingen sjukdom, utan en personlighetsstörning.
Psykopaten själv saknar insikt om denna hos sig.

Psykopaten är vad vi brukar kalla en ond människa.

Han/hon klarar inte av långa förhållanden eller att bilda familj.

Han tar aldrig ansvar, tål inte kritik och skyller alla sina misslyckanden på andra eller omständigheterna.

Men psykopaten kan ge intryck av att vilja ta ansvar, och går saker bra tar han åt sig äran.

En psykopat manipulerar och ljuger nästan alltid.
Han har skapat sin egen verklighet och kan verka trovärdig i sitt ljugande.

Psykopater är ofta vältaliga, charmiga, men totalt egotrippade och narcissistiska. Deras verkliga karaktär märks oftast inte vid ytlig bekantskap utan först vid närmare kontakter, i relationer eller om man ska försöka samarbeta med dem.
De  behöver inte alls vara fängslade kriminella, och de kan ibland  återfinnas  på ledande chefstjänster.
Konstigt att vi varnade henne?

Guds straff!

Jag kommer aldrig att kunna förklara mina reaktioner för mina barn, för de lever inte i den föreställningsvärlden som jag har med en nedärvd, straffande Gud. Han sitter som klistrad på mina axlar.

I morse inträffade en händelse som på nytt visade hur stor rädslan för honom är. När jag tittade på nyheterna på nätet, såg jag att två personer var skadade, en svårt skadad, i en brand i bostadsområdet där min dotter och hennes sambo bor i Stockholm. Branden hade inträffat på morgonen idag.
Helt övertygad om att Gud nu var på väg att straffa mig för all ondsinthet, som en annan människa hade framkallat hos mig, blev jag  jättenervös. ( I det stadiet har jag definitivt glömt att jag inte är jordens centrum!)
Jag ringde min dotter på jobbet, men hon svarade inte. Ringde hem till dem, ingen svarade, ringde hennes far, som alltid tror att allting drabbar andra, men inte honom och hans anhöriga, (tvärtom mot mig!) ringde hennes svärmor, som bor nära dem i Stockholm. Hon lovade kontakta sin dotter.
Försökte så igen med min egen dotter på jobbet, som då svarade att hon satt i möte, och givetvis var irriterad på mitt ringande.

Men, jag minns hur hon ringde ner mig, när min mobil en morgon var avstängd, och en äldre kvinnlig bilförare hade haft en olycka utanför vår by. Fast detta har hon nog glömt nu, för det är några år sedan.

Nej, man ska garanterat se till att man lever i kärleksfulla nära relationer, då behöver man inte bli ondsint och inte frukta för Guds straff!

S-bloggar säkrar Alliansens seger?

För ett och ett halvt år sedan förlovade jag mig med en man som jag tyckte var så intressant, för han hade så mycket kunskaper och funderingar om religion och kyrka.
Inte anade jag då att detta skulle vara som bortblåst drygt ett år senare, då han hade växlat debattforum och plötsligt blivit illande röd.
Det var ju knappast den mannen jag förlovade mig med.
Men, det gör han som han vill, så klart, fast jag följer inte med längre på vägen, trots förnyat, hopplöst, försök för en tid sedan.

Däremot har jag ibland läst lite på s-bloggarna och noterat hur många där bedriver fullständig pajkastning mot varandra. Flera lär inte vara s-anslutna efter vad som antyds, ja, några lär komma från helt andra partier.

Detta krig som pågår och den förnedrande behandling som debattörerna har mot varandra är ju bra för oss som tillhör den borgerliga falangen.
Den säkrar ju Alliansens framgångar. Garanterat!

Se upp för bloggraggarna!

Det är skönt när saker nämns vid sina rätta namn. En kontaktsight är en kontaktsight, och man vet vad som gäller.
Värre är det med dem som kryper under skinnet på en, som börjar med hård debatt, som övergår till personliga berättelser från det egna livet, så man blir helt betagen av mammor, mostrar och fastrar och barndomsminnen, tills man en dag googlar och finner att de där historierna, som man trodde var så speciellt skrivna som kommentarer på just ens egen blogg, dem hittar man lite här och var som om hela personen är utkletad i bloggvärlden.
Det finns många sätt att ragga! Heder åt dem som inte ljuger i sina avsikter. Och varning till alla hederliga, äldre kvinnor!

Akta dig, akta dig!

Vi väninnor hade alla varnat vår nyförälskade väninna, när hon berättade om mannen och hans bakgrund.
-Se upp, sade vi, du har nästan garanterat fått en psykopat på halsen!

Hon gick och kom tillbaka i förhållandet många gånger, men igår ringde hon mig.
-Du har nog rätt, sade hon. Det är helt otroligt, han är helt känslolös! Det borde jag ha begripit av hans förflutna.
-Ja, vad sade vi? frågade jag besserwissrigt. Är du ledsen?
-Ledsen? Nej, man kan inte älska psykopater på riktigt. De väcker ingen som helst värme i en. Jag är väl snarast irriterad på mig själv som inte tog in vad ni sade med en gång.
-Så, då får vi hoppas att den historien är över!
-Med råge! Men trött är jag.Nästa gång ska jag lyssna på alla varningar, jag lovar!

Var han sjuk, A.B.Breivik?

Flera kända psykiatriker träder fram och betvivlar att A.B.Breivik lider av paranoid schizofreni. Jag kan naturligtvis inte bedöma detta.

Men, någon sade att det snarare var en personlighetsstörning som att han var en narcissistisk personlighet. Oj då, kan sådana bli så farliga!

Naturligtvis är inte alla schizofrena livsfarliga för andra, men självklart kan också en mental sjukdom göra att människor begår brott i sina vanföreställningar eller i sina hallucinationer. Att förneka något sådant är ju enbart konstigt.

Om bilden av omvärlden inte alls stämmer överens med det andra människor ser, om man tror sig vara en härskare, som har rätt att bestämma vilka människor som ska leva och vilka som ska dö, då får vi väl hoppas att man är psykiskt sjuk på riktigt.

Det finns personer som ser konspirationer i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Man brukar beteckna sådana människor som paranoida! Vad är de annars? Vi lever inte i ett STASI-land! Hoppas jag!

Fyra inlägg idag

Tröttheten fortsätter. Då sitter jag vid datorn. Fyra inlägg idag också.

Det finns samband i livet

Vissa saker i livet kan vi inte ha kontroll över. Vi kan inte rå över hälsa och liv och död. Men andra saker ligger faktiskt i våra egna händer.
Om jag hade valt att vara halvtidsarbetande när mina barn var små, hade jag haft en betydligt sämre pension idag än jag har. Det var tufft att jobba heltid med småbarn, men idag har jag fått fördelar av det.

Om jag hade slutat arbeta mycket tidigt hade min pension minskat drastiskt och om jag hade struntat i att betala saker i tid eller att klara ut skulder med fordringsägarna (nu har jag inte haft sådana affärer, men man vet aldrig vad som händer), så  hade jag nog inte haft så lätt att få en lägenhet när det blir tid att lämna huset. Det är ofta stenhårda regler idag.

Det finns alltså ofta en orsak-verkan i våra liv. Har man inte alls sett om sitt hus i tid, tycker inte jag att man ska sitta och gnälla och ömka sig själv, för då har man faktiskt sig själv att skylla!

Medan skutan sjunker...

och socialdemokraternas opinionssiffror aldrig någonsin historiskt sett har varit så låga, försöker ledande socialdemokrater hålla god min i media, medan andra idioter tror att de vinner val genom ett tjafsande på interna bloggar, vilket givetvis tyder på en stor brist i kunskap på hur man bedriver politiskt arbete.
Pajkastning är ingen väg framåt!
Tragiskt!
Varför slutade Moderaternas skandaler så snabbt? Jo, för de handlade illa kvickt och gjorde sig av med dem som inte var bra för partiets image.
 Socialdemokraterna verkar tro på ett under!

Så trött på skiten!

Ibland får jag- och säkert inte bara jag- en känsla av att samhället håller på att lösas upp i sina moraliska grundvärderingar. Jag är så trött på fuskande, manipulerande, skatteplanerande, som visserligen inte är olagligt, men ändå på gränsen. Jag är trött på folk som skapar sig många miljoner i vinster på att andra far illa i vården och i skolan.

Det är som om vi stod mellan två system, och nu utnyttjar man det kapitalistiska systemet till max så att det går långt över alla gränser på områden som faktiskt- tycker jag- borde ligga under kommun och stat. Privata vinster inom vård och skola är bara oanständigt!

Samtidigt lever ett gammalt socialistsverige kvar. En del av detta tycker jag att jag ser i förlags/bokbranschen. Hur är det egentligen med Augustpriset (säg gärna emot mig!)? Är det inte arbetarrörelsens eget litterära pris?
Flera bokförlag har också arbetarrörelsen bakom sig.

Jag har just sett ett fantastiskt program om Tomas Tranströmer, och fick där veta att han inte var välsedd i Sverige till en början. Han fick lansera sig utomlands! Det var under socialisttiden det, då all poesi skulle vara politisk.

Nu ska man helst skriva om autentiska platser, där man kan ta död på mer eller mindre fiktiva personer. (Lär vara aggressionslösande om man tar modeller från levande fiender, hörde jag en författare berätta.), man ska vara känd i förväg, eller man ska berätta om sin eländiga barndom, om man ska ha en chans som författare.

Jag har ingen eländig barndom, är ingen klassresenär, kan inte berätta om alkoholiserade föräldrar, för sådana fanns inte, så varför inbillar jag mig att jag skulle komma fram i denna flora av eländesbeskrivningar som jag konkurrerar med?

Egentligen är jag urtrött på detta passionslösa land, där man ersätter ett livgivande liv med konsumtion, där kärlek ersätts av lössläppthet och sexuella utsvävningar, och där en professor och känd författare utan att skämmas kan erkänna i TV att han hade sexuella förhållanden med poliskolleger,men det visste frun, sade han.(Missuppfattade jag detta? Var han inte gift när han hade förhållandena? Så fattade jag det! )

Just med tanke på ovanstående är det så oerhört viktigt att våra framträdande politiker ter sig så fläckfria som det är möjligt. Någon måste finnas som kan vara förebild! Vi kan inte acceptera människor, som hela tiden balanserar på omoralens lina, hur mycket de än ber om förlåtelse efteråt! Då sjunker vi helt ner i dyn.

Selektiv varseblivning

Att vi ser, hör och lägger märke till olika saker i livet är ju självklart, men att man bland människor som man räknar som "folk av samma sort som man själv" kan så olika saker är kanske mera förvånande. Jag kan inte mycket om sport. Dessutom är jag urdålig på namn (har alltid varit men jättebra på att minnas siffror, årtal och sådant). Men jag trodde att jag var hyfsat orienterad på även modern musik. Det vet jag nu att jag inte är, efter ett mycket trevligt korsord till musik som vår gruppledare i fp hade gjort och som han lät oss försöka göra vid julbordet i söndags. Jag kan knappast mer än Playtones som kommer från grannbyn här.
Men varför kan jag inget? Ja, lyssnar man inte på P3 o P4 och ser man inte TV4 är det inte stor chans att man kan sådant. Och detta gör jag sällan. I bilen brukar jag ha på P3 eller P4, men det är ju inte många minuter i veckan jag är där normalt.

Vissa saker ser jag inte heller. En f d kollega sade en dag om mig att jag var medveten om mode. Ja, det kanske jag är, men jag lägger inte ner några pengar på dyra kläder, men gärna något modernt varje år, fast  billigt.
Men fråga mig vad folk hade på sig när jag har varit i något sammanhang, och det vet jag nästan aldrig. Nu har jag bestämt mig för att verkligen kolla. Jag anstränger mig verkligen för att se hur åtminstone de närvarande kvinnorna är klädda.

I mitt nuvarande jobb kan jag också märka hur olika saker vi ser. Jag ryser när jag ska till Ronneby Brunn, och det finns många kvinnor i gruppen, för det finns 40 olika sorters träd där! Och alltid  är det någon som kommer med ett blad och undrar vad det är. Numera vet jag att alla  träd med röda bär inte är rönnar, som jag tidigare trodde. Det finns något som heter oxel också.
Min vinter ska jag ägna åt träd, fåglar och historia. Man lär sig mycket själv!

Fyra inlägg idag

Det finns fyra inlägg idag. Plus en inskickad debattartikel. Tyder på stor trötthet!

Att skydda sig själv och klä av andra

En gång tyckte jag att Sommarpratarna var ett bra program på TV, men det börjar bli ganska länge sedan. Programmet verkar ha förfallit till att man ska avslöja så ofördelaktiga saker om sig själv som möjligt. Vissa saker är naturligtvis både hörvärda och intressanta, men inte allt, och en hel del är ganska urätet.

Men det som ger mig otäcka vibbar är när någon inte talar om sig själv, utan om någon närstående, som man fullständigt klär av. Som idag när någon, som tydligen är en sorts sexrådgivare, klädde av  sin man genom att berätta om hans tidigare alkoholmissbruk. Jo, hon hade säkert hans tillåtelse, men det var ju för väl att någon annan i sällskapet ledde in samtalet på henne själv. Sådant här tycker jag är opassande och fult.

Tendensen finns i olika sammanhang. -Här i Stockholm pratar folk om sig själva och inte som i XX där man bara pratade om andra, konstaterade en släkting till mig för många år sedan.
För närvarande har jag brutit umgänget med en väninna, trött på att på middagar höra hur andra människor kläs av. Man vet ju aldrig vad de säger om en själv om man ger förtroenden till dem.

När man träffar en ny partner borde det också finnas vissa varningsflaggor. Har man de första veckorna fått veta en massa om före dettingars tillkortakommanden, kan man nog vara säker på att även man själv kommer att bli allmängods så småningom. Men visst, det finns ju de som pratar om sig själva också.

En god regel tycker jag är att allt som inte rör mig själv ska godkännas innan det läggs ut offentligt, såvida det inte rör mycket allmänna och bagatellartade saker.
Hur kan en man acceptera att han framställs som det stora problemet i ett äktenskap? En relation är alltid ett samspel, även om ena parten dricker för mycket.

Och hönsen for runt och kacklade...

Mina mångåriga läsare minns kanske från bloggen på metrobloggen att jag ibland beskrev drömmar som jag hade om tockar, sådana där tockar med svarta skjortor och vita kragar, ja några hade lila skjortor, och några hade huvor över huvudet.

När jag slumrade till på eftermiddagen (man är ju inte purung) drömde jag en liknande dröm, men den här gången var det inga tockar, utan endast höns som sprang runt och skrek.

De såg så konstiga ut, för de hade röda tröjor som det stod stora S på, och någon hade en bild på en karl med mustasch, som jag tyckte liknade Stalin, men det kan väl inte vara möjligt?

- De är så dumma mot oss, de är så dumma mot oss! skrek flera stycken och viftade med sina små fjädrar.

- Jag vet vad vi gör, sade så plötsligt något ljushuvud, vi skriver listor, massor av listor, som vi skickar till de där dumbommmarna!
Och så skriver vi att vi vill ha Ljugskog kvar, att vi älskar honom för att han är precis som vi! Visst har väl du också fuskat med dina bostadsbidrag?
-Absolut, absolut!
- Och visst har väl du också tagit dubbla reseersättningar?
-Absolut, absolut!
- Och visst är det lätt att inte veta vad man vill och liksom säga fel och säga olika saker!
-Absolut, absolut!
-Och inte har det väl någon betydelse om hon, kulbon, blir fru att hon har tagit ut lite extra, sådär, från sin arbetsivare?
- Absolut inte, absolut inte!
- Och  nog måste man plocka bort sådana som tror att de kan något!
-Absolut, absolut!
-Visst vill vi alla ha Ljugskog kvar! Skrik JAAAA!
-JAAAA, vi skriver listor! Långa listor! Vem kan skriva? Jag stavar så dåligt!
- Vi skriver, vi skriver, vi skriver, och så skickar vi mejl med!
-Mejl med, mejl med, mejl med, skallade ropen från alla.
Sedan for de runt och dansade och höll varandra i fjädrarna, och sedan kom det ett par tockar också och höll dem om baken, för så gör man där. Utmattade och uttröttade somnade de, men när de vaknade fortsatte de att skrika att de skulle skriva....
Då vaknade jag. Har de inte skrivit än, så springer de väl forfarande runt och gapar om sin Ljugskog, men jag undrar jag om det inte har kommit en del mejl...

Djävulsk lek med andras känslor

Alla vet att de psykosociala problemen inom Svenska kyrkan är mycket stora. Konflikterna är ökända på landets arbetsmiljöinspektioner.
Många är de som så där lite försiktigt antyder vad konflikterna handlar/har handlat om, men man önskar att de kunde tala lite mera klarspråk ibland.
För är det inte så att den förkvävande, kyrkliga miljön, där det förbjudna hänger som något lockande över människorna, är en plantskola för djävulska lekar.
Karlar är som karlar är om de är präster eller om de är en annan sorts befattningshavare.

När jag landade i den här miljön blev jag så förvånad över vad jag såg. Gifta män satt hopkrupna med kvinnliga kolleger på rasterna vid borden, och det verkade vara uppenbart att de var mycket intima.
Så var det inte alls, förstod jag efter en tid. Man bara lekte lite. Luktade liksom på det förbjudna.
 Från predikstolarna kunde man kasta ur sig vad som helst. Inlindat i liknelser kunde man säga de mest opassande saker. Nej, detta är ingen paranoia, jag vet att det är så. 
Så här efteråt har jag många gånger tänkt på människor som blev utsatta för detta. Nyblivna änkor som "rände" (prästkollegors uttryck) hos vissa präster, kända för att vara lite av casanovamodellen, och som kanske värmdes i sina hjärtan inför en lyssnande människa, om än ett proffs.

Det är garanterat en otäck lek som bedrivs på många håll, säkert även med unga konfirmander, såväl som med sörjande kvinnor.Skyddade bakom brokad och prästrock kan man tillåta sig mycket.
För det mesta handlar det nog inte om sexuella utnyttjanden, även om detta också förekommer, men är det inte illa nog att spela med  andra människors känslor för att få lite stimulans själv?

Jag hoppas att någon av er läsare nappar på detta och kommenterar. Fler än jag har garanterat sett detta fula spel.