Du ska tycka som jag, annars har du fel!

Ute i världen kämpar människor ibland hårt för sin yttrandefrihet.
I Sverige har vi en pågående intolerans mot allt som inte är PK, eller allt som avviker från vår egen uppfattning, vilket faktiskt är farligt.
På arbetsplatser aktar man sig för att yttra sig, för det kan få obehagliga konsekvenser. Vi är nog många whistle-blowers som har blivit varse vad som händer när man påtalar missförhållanden. Det blir nog ofta plötsligt väldigt tomt bakom en, och man blir själv syndabocken.
Vi är inne på en farlig utveckling, som leder bort från vår för oss självklara rätt till yttrandefrihet. Vi måste se upp!

Världen genom media

Kan man lita på journalister?
Jag vet många som skulle svara nej på den frågan.
Samtidigt skulle säkert flera av dessa ha en klar uppfattning om saker och sammanhang som de själva aldrig har befunnit sig i. Och varifrån har de då fått sin uppfattning?
Jo, givetvis genom media och genom journalister!

Många har exempelvis klara uppfattningar om hur skolan av idag fungerar. Själv skulle jag knappast våga uttala mig om det, för det är nu mer än sju år sedan jag gick i pension från en lärartjänst på högstadiet. Jag vet inte om skolan idag är som när jag lämnade den. Förmodligen har det skett stora förändringar.
Men människor som kanske inte har satt sin fot i en skola sedan de själva var elever på 1960-talet vet! De kan ha en klar bild av skolan, av vad som är fel och om vad som bör åtgärdas.

Visst är tilltron till journalister anmärkningsvärd!

Skrattretande fånigheter

Ja, vad ska man annars kalla de oändliga haranger som vissa kommentatorer presenterar för att tala om hur dåliga och okristna andra människor är, och hur goda och rätt de själva är?
Att det verkar finnas en stor portion senilitet hos några som vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år harvar samma saker om och om igen, noterar säkert fler än jag.
Kommer de aldrig på att själva visa på de goda kristna exemplen?

För inte sade Kristus att översitteri och felsökeri var de kristna dygder vi skulle leva efter.
Nog tycks det finnas en grov missuppfattning i det hela, gör det inte det?
Och jag har vaknat på nytt... Hoppas detta är sista och slutgiltiga gången. Men så trött jag är...

Nu ska jag hämta kraft i konsten och litteraturen. Dessa är ju, trots allt, mina näringskällor i livet och min utbildning.

Att vara tillhörig

Ett av mina starkaste minnen är när jag 1999 i augusti stod på min f.d. rektorsexpedition, där det stod fullt med lådor, som skulle kastas, och ordföranden i styrelsen tog emot mina nycklar, (eller var det sekreteraren) och han klippte sönder mitt kreditkort.
Detta hände utan att jag förstod vad jag hade gjort för fel som rektor på skolan. Det förstår jag fortfarande inte efter snart 17 år.
Vad jag förstod var att lärarna ville ha dit skolprästen som rektor, men detta betydde naturligtvis inte att jag hade misskött mig. Egentligen. Han var väl bekvämare för dem och dessutom gift med en lärare. Sedan vet jag inte hur grundaren av skolan och hans fru agerade i bakgrunden. Det var en total soppa, och jag var, i ärlighetens namn, mycket glad över att komma därifrån, dessutom med en fallskärm som jag kunde leva gott på ett bra tag framöver. Min dåvarande vän hjälpte mig med flytten, förutom den flyttfirma,  som skolan betalade.

Men efter denna händelse blev nycklar på något sätt viktiga. 
När jag efter ett års studier kom till mitt första jobb som högstadielärare kändes det bra att se sitt namn på ett skåp och att bli försedd med nycklar.

Jag tänkte på detta idag när jag sorterade några gamla kort. Det var medlemskort från olika håll, PRO, Spf, Röda Korset, Skrivarklubben, Guideföreningen, Konstfrämjandet, Studentkort från Linnéuniversitetet m.m. Grupper som jag har varit tillhörig i under längre eller kortare tid, några mycket lång tid.
Då tänkte jag på hur viktigt det är att vara tillhörig. De där namnskyltarna som vi hade på AMU-gruppen, och på olika skolor skapade onekligen en känsla av att höra till och att vara delaktig.

Sådana känslor kan man få på olika sätt.
För en stund sedan var jag inne och tittade på f.d. ölandsprästens blogg och såg någon kommentar om hans läsare. Jag tror att många gör som jag. Vi tittar på bloggen. För hur många orkar läsa långa blogginlägg, som visst inte alltid är vare sig relevanta eller intressanta och långa kommentarer till dessa? Man ser vad de handlar om och nöjer sig med detta, och så kanske man läser några enstaka kommentarer. 
Fast detta är kanske också ett sätt att skapa sig en tillhörighet. Man kan ju, som en del kommentatorer verkar göra, höra till D.S:s doakör!

På BLT:s tidningsredaktion mitt i natten

Jodå, jag hade hört historien förr om hur journalisten Göran Sundén, då reporter på BLT och tre år senare min fästman och sambo under ett halvt års tid, var på tidningsredaktionen när flashen om att Olof Palme var skjuten kom mitt i natten.
Men det var först idag, genom en artikel i BLT, som det framkom vad han gjorde där. Enligt den intervjuade var han på redaktionen för att visa denna för sin flickvän. Mitt i natten? Finns det inga bättre nöjen en fredagsnatt? Men visst var det tur så att BLT fick med nyheten till morgontidningen dagen efter!
Reagerade inte den uppringda reportern på ett så konstigt tilltag? Eller det är kanske vanligt att reportrar visar redaktioner för flickvänner mitt i natten?

Dubbel chock dagen efter mordet på Olof Palme

Morgonen efter mordet på Olof Palme glömmer jag aldrig!
Det blev en dubbel chockdag för mig!
Klockan sju på morgonen ringde min väninna och frågade om jag hade läst lokaltidningen. Jo, det hade jag, men det hon tyckte var anmärkningsvärt var inte mordet på Olof Palme.
Samma dag stod nämligen förlovningsannonsen på en man, flygare och marinofficer i Karlskrona, som jag hade levt i relation med, helt nyligen, ja, bara till sexton dagar innan.
Jag var fortfarande mycket kär i mannen ifråga, men hade upplevt att det "var något som inte stämde" den sista tiden.
Nåväl, han hade dock varit hemma hos mig med den 4 februari, men den 12 februari fick jag ett slutbrev från honom, där han ansåg mig vara mer eller mindre paranoid, som inte trodde på honom utan var misstänksam och svartsjuk.
Och den 28 februari hade han alltså förlovat sig! Sexton dagar efter anklagelserna mot mig!  Eller var det den 1 mars, det framgår inte av annonsen.
Dessutom hade alltså Olof Palme, min partiledare, blivit mördad samma dag. Han var ju en stor idol för många av oss inom Socialdemokraterna, detta parti som jag tillhörde i 28 år.

Min chock var total. Jag visste inte vilket som var värst, mordet på Olof Palme eller förlovningen. Jag hade ju uppfattat det som att mannen ifråga blev irriterad över min misstänksamhet- som alltså visade sig vara i högsta grad befogad -men jag hade inte upplevt att han var känslolös inför mig! 

Jag har slumpmässigt träffat på honom ibland i stan med eller utan sambon. Han är gammal nu, för han är äldre än jag. Men sveket, som jag upplevde det, har jag aldrig kommit över. Och nu har 30 år passerat!

Hur många rum får man ha som ensamstående?

Börjar vi inte mer och mer närma oss en sorts öststatsstil i det här landet? Det funderade i vart fall jag över igår när jag delvis såg debattprogrammet på TV1. En man menade att det ju satt en massa ensamstående gamla i stora lägenheter. Han tyckte tydligen att dessa skulle lämna sina lägenheter eller hus så att bostäderna kunde tas över av större familjer.
Det blir värre och värre! Snart kommer väl staten och beslagtar ens bostad i bästa öststatsstil!
Varför säger ingen något om alla de kungliga slotten? Tänk så många bostäder de kunde rymma!
Ensamstående gamla har kanske dessutom ibland besök av familjer som behöver övernattningar. Har de ingen rätt att ha en stor bostad? Har de överhuvudtaget rätt att bo i mer än ett rum?

Själv hade jag (och min dotter) en fyra på 104 m2 när jag bodde i Stockholm. Det var den enda lägenhet jag kunde få tag på med ett förstahandskontrakt, helt vitt, utan några pengar under bordet. Och lägenheten var helt nyrenoverad och jättefin!
Och jag har sedan 1982 ett hus med fyra rum plus ett förråd på 30 m2. Får jag ha det? Man får kanske börja fundera över vad man får ha och inte ha i detta STASI-land!?

Det har blivit ganska mycket...

jobb den senaste tiden för min del. Först kastades jag in i arbetet som ny ordförande i Skrivarklubben i Blekinge- Sveriges äldsta skrivarklubb- som firade 50-års jubileum 2014. Vi är en etablerad klubb och får inbjudningar att vara med på olika håll.
Just nu planerar vi för "Berättarkraft" i Blekinge. Den 6 mars är det stor bokutställning på Eriksberg, där vi ska ställa ut, och den 12 mars ska det läsas dikter på biblioteket i Karlshamn.

Snart har vi också årsmöte i KD Seniorförening i Blekinge, där jag är ordförande sedan förra året i ett försök att rädda en tynande förening. Men vi har betalande medlemmar, som man har förpliktelser inför, anser jag. Jag har försökt bevaka äldrefrågorna genom att påverka med insändare i lokalpressen.

Sedan är det de föreningar, där jag är med, men inte aktiv i någon styrelse. I år har jag försökt gå på årsmötena. Så jag har varit på Spf Seniorernas årsmöte, på Röda Korsets och igår på Tingsryds skrivarklubb. Före det mötet träffade jag min bror och svägerska på Börjes i Tingsryd och åt en god landgång. Där verkar det alltid vara mycket folk, och de är billiga i jämförelse med andra ställen.

Idag ska jag fortsätta att förbereda för att ta emot den nya styrelsen i Skrivarklubben här i mitt hem.

Så här såg landgången ut.

Var finns logiken i det nya "hen"samhället?

Nu blir alltfler toaletter till för både män och kvinnor. Varför det? Jag ser gärna en toalett för enbart kvinnor, som i vart fall inte brukar kissa utanför eller på sitsen!
Och inte vill jag ligga sjuk på en sal med karlar!
Vad säger muslimska män om den här ordningen? Vi ska ju anpassa oss i det mångkulturella samhället, eller hur? Fast nu måste tydligen alla anpassa sig till märkliga nymodigheter, som kommer varifrån? Från "progressiva" krafter på vänster/MP-kanten eller varifrån kommer alla konstiga idéer ?
Och ge mig då en förklaring till att man på vissa håll har olika tider för män och kvinnor på badhusen!
Det verkar onekligen finnas lite brister i logiken, eller hur?

Hoppsan, det finns visst inga bostäder någonstans nu!

Troligen är jag inte ensam om att bara känna en stor, stor trötthet inför den totala ansvarslöshet mot det skattebetalande folket som regeringen visar.
Nu finns det inga bostäder någonstans, sägs det.
Var det detta man förväntade sig när man jobbade och betalade skatt?
Skulle ungdomarna behöva bo kvar hemma eller flytta hem igen? Skulle människor behöva säga nej till arbeten för att det inte fanns någonstans att bo? Skulle gamla människor tvingas kvar i sina hus för att det inte fanns några lägenheter?

Hur länge ska regeringen få fortsätta med en politik som håller på att förstöra allt vad välfärd heter i det här landet? Nog borde det bli ett nyval illa kvickt!? Eller?

Fortsättning idag

Fortsatte mitt födelsedagsfirande idag med lunch för min bror och svägerska.

Födelsedag

Igår fyllde jag år. Med ålderns rätt gjorde jag den lilla bjudningen för närmaste Hobyvännerna enkel.Färdig smörgåstårta.
Men gräddtårtan bakade jag själv!

Skånska flaggan

Vet ni att den skånska flaggan, egentligen flaggan över Skåneland det vill säga Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm, sedan 1967 har en egen flaggdag kallad Skåneländska Flaggans dag? Den infaller tredje söndagen i juli.

Är det brist på spänning i livet?

Jag undrar vad det är som gör det. Varför vill vissa personer, de som anser sig vara rätt kristna till skillnad för de andra som är fel, så gärna framhålla att de känner sig förföljda inom Svenska kyrkan? 
Jo, det må vara sin sak att en präst inom Svenska kyrkan som tjänstgör idag eller ska tjänstgöra kanske inte är så välsedd om han inte anser att kvinnor kan vara präster eller inte anser att homosexuella ska få vigas i kyrkan. Det är säkert så i de flesta församlingar idag, det tror jag på.
Men därifrån till att som pensionerad präst eller icke-präst oja sig och stånka över en inbillad förföljelse är väl ändå att gå över begriplighetens gränser.
Vad inbillar de sig?
Sanningen är naturligtvis att människor fullständigt struntar i om dessa är högkyrkliga, lågkyrkliga eller gammalkyrkliga. Folk har väl annat att intressera sig för!
Och nog kan man kanske också tycka att de själva borde ha det!?
Saknar de krydda och spänning i sina liv?

Det skulle jag inte kl.13.30 idag

När jag körde iväg till Skrivarklubben i Blekinges årsmöte idag kl.13.30, hade jag bestämt och meddelat skrivarklubbskompisar att jag inte stod till förfogande för ordförandeuppdraget.
Men nu sitter jag här som nyvald ordförande för Sveriges äldsta skrivarklubb. Den är mer än 50 år gammal och ytterst etablerad.

Det blev en bra styrelse, så nu ser jag verkligen fram emot den kommande verksamheten och planeringen av denna.
Se gärna vår hemsida
www.skrivarklubben-blekinge.se

Vår senaste antologi till klubbens 50-års jubileum..

Insändare på nätet BLT

Nu finns en insändare av mig på nätet på BLT "Bedrövlig nonchalans mot gamla" om nedläggningen av ett demensboende i Karlskrona.
Skickade till lokaltidningarna igår! Det var snabbt!

www.blt.se     se Insändare långt ner till höger

Iskalla politiker i Karlskrona?

Måste man inte undra hur det är ställt i Karlskrona med politikernas empati? 
Först har vi skandalerna kring den lilla flickan som blev mördad av sin moster och morbror, och det rent skandalösa sätt som rektorn på skolan, där flickan gick, blev behandlad på av politikerna. Han blev skuldbelagd och avstängd från sin tjänst. Detta utmynnade ju i att han gjorde ett självmordsförsök, ett försök att köra ihjäl sig. Han dog inte men är nu svårt handikappad, sitter i rullstol och kan inte tala.
Vad har hänt med de beslutande politikerna efter detta? Inget, förmodar jag. De sitter, vad jag vet, kvar som tidigare.

Nu ska man, trots kraftiga protester och överklaganden från anhöriga och personal, lägga ner ett demensboende i Karlskrona. De allra mest utsatta, de som är sjuka, som inte kan föra sin egen talan, och som är så beroende av att vara i en trygg och icke-föränderlig miljö, kränker man på det grövsta genom beslut som förändrar deras liv, och de kan inte göra någonting.
Fy och usch för sådana politiker! De är inga goda representanter för väljarna. För det är det väl ingen som tycker? Eller?

Är landet ockuperat eller mediabevakningen sned?

`Jag är urtrött på att läsa om flyktingar, förortsproblematik, ensamkommande flyktingkillar, som inte respekterar tjejer, barnäktenskap, hedersrelaterat våld, balkongfall, stölder, polisbilar som förstörs, ambulanser som vandaliseras, människor som inte vill stiga av bussen vid anvisade förläggningar, marockanska gatupojkar, som måste stjäla för att överleva och som inte kan transporteras tillbaka till hemlandet, för de tar inte emot dem.
Jag är trött på våld emot judar, muslimer och hatmejl mot kvinnor,  trött på gängkriminalitet, mord och knivdåd.
Jag är trött på hur landet har blivit eller hur media speglar det som är.
Jag vill ha tillbaka mitt Sverige!!! Hur man nu gör för att åstadkomma detta!
Landet är ju ur kontroll!!!

Vad är ett okvalificerat jobb?

Är det inte lite märkligt hur vi bedömer andra människors arbeten? Nu talar politikerna om att man måste skaffa fler okvalificerade jobb. Vilka är det? Är det okvalificerat att slita som servitris? Kräver det ingenting? Naturligtvis gör det det. Det kräver att man kan bära, vara tillmötesgående och snabb och att man inte spiller ner gästerna. Dessutom måste man så klart ha en mycket bra kondis.
Igår kunde vi se LO:s ordförande och Arbetsgivarföreningens representant diskutera ingångslöner. Som exempel på okvalificerade jobb tog man flyttjobb. Men Hallå, skulle de båda som stod där i TV-studion ha kunnat ha det jobbet? Hade de orkat bära och släpa och packa så att inte möblerna och kartongerna rasade? För ett sådant jobb måste man såklart vara stark, uthållig och ha en mycket god fysik.Och ha körkort.
Vad är det som räknas som okvalificerat? Är inte både politiker och andra väl insnöade ibland?

Och är städjobb okvalificerat? Kan vem som helst verkligen städa? Känner alla till vilka fläckar man tar bort med vad, och hur man behandlar olika material? Det tror jag inte.
Vad vi ska göra är naturligtvis att sluta upp att nedvärdera andra människors samhällsinsatser! Den enda kvalifikationen är faktiskt inte en akademisk examen. Det finns många jobb som de allra flesta akademiker aldrig skulle klara av- trots sin examen. Lönen kan inte bara sättas efter gymnasiekurser och akademiska meriter!

Skyddad av anonymiteten?

För det mesta debatterar jag i mitt eget namn. Vem mitt bloggnamn står för hittar man lätt på min blogg.
Men det har hänt att jag har skrivit under signatur.
Idag fick jag höra att en man hade läst vad jag skrev i en insändare som var skriven under signatur.
- Men den var ju undertecknad med signatur, sade jag utan att förneka att jag var skribenten.
Det såg alla att det var jag, påstod han. Nåja, det där med "alla" får väl stå för honom, men jag anade nog att många skulle göra det.

För så är det. Man är inte alltid skyddad av anonymiteten. Och i vissa fall kan det bli både pinsamt och lite otäckt när man ser vem som har skrivit vad.

Det där gillar jag!

Ofta när jag är på en sammankomst av något slag, så finns det människor som frågar mig om jag är den person som skriver insändare i lokalpressen. Och så brukar de faktiskt säga att insändarna är "så bra!" 
Vad jag gillar det! Man kan nog säga att jag är svag för beröm. Men det viktiga är ju att de läser det jag skriver. Idag var det två personer på ett möte som talade om innehållet i olika insändare, så de hade läst det jag skrev!
Ja, så länge man har huvudet med sig i skrift, så kan man ju fortsätta. Tids nog tar den förmågan säkert slut om man inte dör en ond, bråd död dessförinnan.
Sedan fick jag beröm av en facebook- vän också för bloggen, så nu mår jag bra!
Och tänk när något förlag också inser att jag skriver bra! Då blir jag ännu gladare! Undrar om den tiden någonsin kommer.

En av det senaste årets insändare.

När fan är lös

För mig är det solklart att det i vår tillvaro finns goda och onda krafter. Den goda kraften kallar jag Gud, inkarnerad i Jesus Kristus, den onda kraften kallar jag djävulen. 
Jag tror också på kampen mellan dessa.
Det kan ju tyckas som om det är fan själv som styr utvecklingen i världen just nu. Vi matas dagligen med hungrande, hemlösa och förtvivlade människor i TV-rutan. Folk som flyr krig och nöd och möts av stängda gränser. Värst är det att se barnen.
Och ändå finns det så många människor som gör det goda mot sina medmänniskor. 

Att allt detta elände,  som vi ser, orsakas av ondska är väl tydligt, men annars i mera diffusa lägen kan det vara otroligt svårt att bedöma vad som är gott och vad som är ont. Detta kan också gälla våra privata liv.
Kanske borde man gå på vilka som gör en till -vad man själv bedömer- en god människa när man väljer umgänge eller väljer att vara kvar i ett umgänge eller en vänskap.

Jag tycker att jag har sett så mycket som har varit till synes gott, men som vid närmare syn har visat sig drypa av ondska.

Förutsägbar eller oförutsägbar?

Känner du någon som du precis vet hur han/hon kommer att reagera på saker? När man har känt människor ett tag brukar man få ungefärligt grepp om hur de vanligtvis beter sig. 
Jag sägs vara oförutsägbar. Men det tyder väl i alla fall på en viss flexibilitet, eller hur? Värre är det kanske att jag ibland ringer återbud i sista minuten. Men detta har en förklaring. Om jag har värk är det en plåga att sitta länge, och ofta är det till sådant jag inte kommer. Eller också ska jag köra långt, och då måste jag vara i form. Och jag är ju faktiskt inte ung!
En del människor är faktiskt så fyrkantiga, så man behöver inte känna dem särskilt väl för att veta hur de agerar.
Jag undrar om inte sådana människor är rätt så tråkiga i det privata livet! Det kan ju inte vara spännande att vara SÅ förutsägbar!

Tangons välsignelse

Visst hör jag också till dem som är rätt så rejält trött på Svenska kyrkans förflackning. Och nog är det en förflackning.
Efter att tillsammans med Mr har firat gudstjänster här i vår kyrka i Bräkne-Hoby i jul vilar jag nu. Nu blir det tv-gudstjänsterna på nytt. De är riktigt kul ibland! Och lite sorgliga för en törstande själ.
Som i söndags, när den kvinnliga prästen predikade om tangons välsignelse. Jag tror säkert att detta att dansa tango kan vara både trevligt och upplyftande, men vad har detta i en predikan i en luthersk kyrka att göra? Även om jag anser att homosexuella par ska ha lika rättigheter som heterosexuella par, så gillar jag för övrigt inte alls den utveckling jag ser. Den känns otillfredsställande och får mig att längta efter stilla klosterliv.
Nåja, någon dag i vart fall!

Jag läser inte dina åsikter!

Vi är definitivt inne på farliga linjer i det här landet med tanke på det åsiktsförtryck som breder ut sig alltmer.
Det har länge varit så att vissa åsikter inte får komma fram i media. Många människor tror inte detta, men den trenden går långt tillbaka i tiden. På 1980-talet hade vissa extrema kommunistpartier svårt att komma till tals, nu får ju inte SD sätta upp sin reklam på vissa håll eller ha sin reklam i vissa tidningar.
Detta ÄR ett sätt att styra politiken, men det tycks misslyckas.
Men mer och mer breder sig trenden att tysta människor också ut sig i andra sammanhang.
Jag har det senaste året på två håll i föreningar blivit hotad att bli blockad för att jag har skrivit något som inte passar mottagaren. I det ena fallet var det ett protokoll som var förfalskat eller oriktigt, om man ska vara snäll. När jag påpekade detta gick sekreteraren i taket! (Och jag hade helt rätt, och var inte ensam om kritiken) I det andra fallet hade ordföranden inte tyckt att styrelsen var något att räkna med och hade efter ett enda möte struntat i att ha möten med denna.
Alltså har jag haft fullständigt befogad kritik! Men den har inte fallit god jord! Det finns alltså klara tendenser att tysta människor!
Ja, vi ska ju sedan inte tala om vad som hände i skolan när man påpekade stora brister som mobbning av invandrarelever...

Vi ska tiga!  Och ju fler av oss som blir stoppade i vår kritik, desto större risk finns det att missförhållanden får fortsätta.

Man måste sikta rätt!

Så är Bodil Malmsten död. Hon var ett år yngre än jag. Men hon ägnade hela sitt liv åt sitt skrivande. 
Jag har redan som barn, kan jag se i mina dagböcker, velat skriva, men aldrig haft tiden att skriva på allvar och försöka bli utgiven på ett stort förlag. När jag har försökt de senaste åren har jag fått manusen tillbaka. Det är inget ovanligt, det är det vanligaste!
Men hur kunde man tänka på att skriva på heltid när man samtidigt skulle försörja sig och bidra till familjens försörjning, innan jag blev ensamförsörjare för mig och ett barn- med underhåll till det andra barnet, som bodde hos sin far. Fast vi har alltid haft god kontakt i den gamla familjen. 
Det fanns inget utrymme för heltidsskrivande. Är det för sent att försöka nu? Nu när de jämnåriga dör den ene/ena efter den andre? Hur lång tid har jag själv kvar?
Ibland tror jag verkligen att jag har missat målet!

Vad är förlorat?

Det är ett märkligt tema som återkommer i mina drömmar. Jag letar och letar och letar, oftast efter väskor som är försvunna. I drömmen hittar jag dem inte, men jag är däremot väldigt glad när jag vaknar, och det hela var en dröm.
Och så är det tåg som jag inte hinner med.
Tror att dessa drömmar vore något för en terapeut- fast jag har svårt att tro att jag skulle hitta någon sådan, som jag stod ut med!

Vad är det som jag bär på, som är missat och förlorat? Kanske Livet, som gick förbi, medan jag jobbade och jobbade och jobbade!

Som ett mantra från Löfven

Vad vet vi om Socialdemokraternas politik och vilja i regeringsarbetet? Jag uppfattar nog mest en sak; De vill inte samarbeta med Sverigedemokraterna.
På vilket sätt möter de hotet från de borgerliga som är på stark frammarsch?
Jo, Löfven frågar om de borgerliga vill regera i samarbete med SD.

Har han inget annat att komma med? Hans ständiga hackande på Sverigedemokraterna börjar bli alltför löjligt. Faktum är ju att nästan 19% av oss svenskar stöder dem nu. Ska inte dessa invånare ha någon som helst talan i Löfvens Sverige?
Man kan tycka vad man vill om SD. Men vi lever i en demokrati och en sådan ska inte innehålla uteslutningar av de demokratiskt valda partierna.
Hur mycket av den hållning som Löfven har bidrar till att sympatierna för honom sjunker och sjunker. Människor är nog inte så förtjusta i  utfrysningar och andra mobbningstendenser!

Tack och adjö med en påse pengar

Nu har det hänt igen, och numera händer det väldigt ofta. Förr var det inte så vanligt. Den gången jag köptes ut från rektorstjänsten på Oskarshamns folkhögskola var det inte så många utköp. Idag är det ju faktiskt vardagsmat.
Nu gäller det en chefstjänsteman i Ronneby kommun, som man först haft omplacerad för utredningsuppdrag, men nu finns det inte fler sådana. Han får tio månadslöner, vilket kan ses som ganska lite i sådana sammanhang. Å andra sidan hade han en hög lön.

Själv var jag ganska nöjd den gången jag slapp skolan som jag var rektor på, även om jag kände mig oerhört vilsen tiden efteråt. När jag sedan hade börjat studera på Högskolan i Karlskrona och dåv. Växjö universitet mådde jag bra och tyckte att studierna var mycket intressanta.Jag minns hur jag satt och läste i höstsolen i trädgården och njöt av att vara hemma i mitt hus igen. Dessutom gick studierna jättebra, fastän jag läste på 1,5 tid, så jag hade mycket att göra.
Men jag hade tur eller också var jag smart, jag kan inte avgöra vilket själv. Med akademiska betyg i tyska var det mycket lätt att få jobb när jag väl sökte efter ett år.Det var heller inga problem att ha blivit utköpt från en verksamhet knuten till Svenska kyrkan, ja, det kanske till och med var en fördel att inte platsa i de sammanhangen.

Men ändå alltså... Jag har tänkt på mannen som fick gå idag. De här tjänstemännen är ju inte som politiker som kan leva gott på sina pensioner kanske ända fram till pensioneringen. Nu vet jag inte hur gammal han är, men till synes inte purung. Vad har han för möjligheter att få jobb nu?

Så tänkte jag idag igen på min rektorshistoria, där jag inte förstod mycket av det som hände. Jag vet faktiskt fortfarande inte vad jag gjorde för stora fel. Men kanske är saken så enkel som att lärarna ville ha en annan anställd, skolprästen på skolan, på tjänsten. Då blir det ju så att man försöker leta fel.

Det är som när en kvinna inte förstår varför hennes man plötsligt hela tiden hittar fel på henne. I själva verket kan det ju då vara en ny kärlek i hans liv. Och hur kan hon slåss emot det?

  
                            Jag satt i höstsolen och läste tyska.

Tillbaka som medlem

För ett par år sedan gick en guideklubb, som jag är medlem i sedan många år, ur IGC, Inter Nordic Guide Club. Det gillade jag inte, för då förlorade vi ett värdefullt kort.
Nyligen fick vi information om att man kan vara enskild medlem. Här är beviset! Kom idag. Det gillar jag!

Måste anstränga mig för att se hur folk är klädda

Egentligen är jag intresserad av mode. Men efter min uppväxt, då min far köpte kläder till mig i Malmös dyraste affärer, är mitt behov av att ha dyra kläder tillgodosett. Jag försöker hellre något sånär följa det som är modernt, men till en liten kostnad.
Att ha pensionärer som modeller för mode är ju annars inte så framgångsrikt, även om det finns de som är modemedvetna.

Igår var jag på Kick Off, alltså. Där var det många yngre och medelålders personer. Det var ju också människor som jobbar i besöksnäringen, och de brukar veta hur man ska klä sig. Men även om jag är intresserad har jag svårt för att spontant notera kläder på folk. Jag kan komma hem från en tillställning av något slag och inte ha en aning om hur folk var klädda. Så jag får medvetet anstränga mig! Det försökte jag igår.

Jag blev lite förvånad över att unga kvinnor har jättesmala långbyxor, eftersom jag har uppfattat det som att man nu har gått över till en 70-tals modell med utsvängda byxben. Undrade om de var likadant klädda i Stockholm och Malmö. Mycket av klädseln var i svart. Det är inget nytt för mig, för jag har alltid haft en garderob som till största delen består av svarta kläder. De är vilsamma!
Själv hade jag svart T-shirt, svarta långbyxor och en beige kofta med guldtrådar. Men jag har ingen modern, stor väska. En sådan beställde jag - en billig, inte en sådan som kostar tusenlappar- när jag kom hem. Många har långt hår, och många har hästsvans. Jag har också långt hår numera.
Jag tycker att det är snyggt med kjol, men det kräver nästan höga stövlar vid den här årstiden, och sådana har jag inte just nu.

Ska väl till huvudstaden i en inte alltför avlägsen framtid. Då ska jag kolla vidare.

På banan

När jag guidar eller är på konferenser eller andra sammankomster känner jag mig som om jag träder in i samhällsmaskineriet igen.
Idag har jag varit på en mycket intressant "Kick off för besöksnäringen" här i Blekinge. Mycket bra upplägg och ett värdefullt nätverkande. Och så var vi på Eriksberg, där de har fantastisk mat. Dovviltstek till lunch med stort salladsbord före!