På tisdag är det sex veckor sedan jag hastigt insjuknade i influensa. Och jag blev jättesjuk. Sedan dess har jag hostat. Jag mår bättre nu, men inte helt bra.
Plötsligt slog det mig idag att det ju kan ha blivit kroniskt. Tänk om det aldrig går över...
En ingift faster till mig fick hosta och feber och dog på fjorton dagar, för det var lungcancer. Ja, och så finns det TBC också. Det fick en moster till mig när hon var ung, och ända fram till sin död vid över 80 års ålder fick hon återfall rätt som det var och blev till och med smittbärare ibland. Mycket dramatiskt för hela släkten åkte in på kontroll. Med den erfarenheten blev jag ganska förskräckt när nyanlända inte var undersökta för TBC innan de placerades ut i klasserna i skolan. Och det blev också så att smitta spreds på en förskola här i Blekinge.
Även med andra saker i livet kan det ju vara så att de inte går över. Man tror att de ska försvinna, men så inser man, kanske efter lång tid, att det kommer de nog aldrig att göra.
Eller att saker ska ändra sig. En dag förstår man att det inte blir någon bestående förändring, och då kan det vara dags för beslut, som kan vara nog så svåra att ta.
Jag tror att vi ibland har en tendens att låta bli att handla, flyta med, tro att saker löser sig av sig själva, vilket de naturligtvis kan göra, men ändå sällan gör.
Tänkte häromdagen, när jag satt i mitt vardagsrum och tittade ut på den blommande forsythiabusken, att där satt jag medan livet gick förbi utanför. Jag har nu mestadels varit inomhus i snart sex veckor.
Idag har jag sett Lunds studentsångare på TV i en miljö från en svunnen tid för mig. Där i universitetsbyggnaden läste jag en gång konsthistoria. Den sista kursen var nu salig professor Oscar Reutersvärd lärare på. Speciellt minns jag hur han en gång hade en föreläsning för oss inne i Domkyrkan insvept i en jättelång halsduk. Vi var inte säkra på att han såg oss, där han stod fullt upptagen av konstens mysterier.
Ibland får jag frågan om jag inte vill flytta tillbaka. Jag bodde sju år i Lund och sedan sju år i Hjärup mellan Malmö och Lund. De första två åren som student bodde jag hos mina föräldrar i Malmö och lånade deras bil till föreläsningarna och också till danser och fester. Jag minns att jag ibland körde barfota hem. På den tiden hade jag jättehöga klackar, och fötterna blev ömma av dansen.
Ofta sov vår mor på soffan i vardagsrummet när jag kom hem. Hon orkade aldrig hålla sig vaken när hon väntade på oss. Men hade hon vaknat och blivit orolig för att jag inte hade kommit, då släckte hon överallt, och jag fick köra ner bilen för den branta garagenedfarten i mörker. Då visste jag vad klockan var slagen! På den tiden fanns det inga mobiltelefoner.
Sedan fick jag studentrum och efter två år blev det giftermål med en svensk från studentkorridoren i stället för ett liv i Italien med den italienske fästmannen, som planerat.
Ibland tvärvänder man i livet och konsekvenserna blir enorma för resten av det! Vad som var rätt att göra kan vara svårt att se i efterhand.
Om jag saknar Skåne eller Lund? Nej, egentligen inte. Det blåste alltid där, och jag hade ofta ont i halsen. Men jag kan sakna den respektfyllda, akademiska atmosfären och artigheten på universitetet. Så var det då. Hur det är idag vet jag ju inte! Mina sista universitetsstudier, 2011, bedrev jag vid Linnéuniversitetet i Växjö, ett universitet utan den tyngd och tradition, som Lunds har.
Lunds universitets huvudbyggnad.
