Saker förändras. Många är vi som har stått i kyrkan och lovat evig trohet och att hålla ihop i nöd och lust, och sedan har vi insett att detta inte riktigt fungerar, för vi kan inte få ihop våra liv. Man kan växa ifrån varandra, visa sig vara annorlunda än den andre har trott, och saker kan hända som gör att äktenskapet inte längre känns möjligt. Var kan man vara så ensam som i en tvåsamhet?
Ifrån mitt liv har jag ett starkt minne av en känsla av ensamhet. Jag gick i Folkets Park i Malmö i en paus på en kongress eller konferens, jag minns inte vilket det var, och kände mig som världens mest ensamma människa. Men jag var gift då! Det var bara det att mannen inte var med mig utan hos sin båt. Man kan bli övergiven av annat än av andra kvinnor!
Det borde vara lättare att gå om man inte är gift. Och med tiden har man ju insett vilka saker man inte kan acceptera i en relation.
Nu tänker väl många av oss på statsministerparet. Statsministern själv framställs som ensamvarg utan ett större vänskapsnät i kvällspressen. Ja, det kan nog vara mycket tomt på det privata planet utanför det offentliga ljuset.
Vi är också många som vet hur tomt ett hus eller en lägenhet blir när någon har flyttat. Jag minns så tydligt när inte min dotters kängor inte längre stod i hallen när jag kom hem. Och det är ju ändå naturligt att barnen flyttar hemifrån.
Men att i den positionen, som man har som offentlig person i regeringsställning, plötsligt vara ensam, måste nog faktiskt vara ganska så tufft. För vi fömodar nog alla att han är ensam nu...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar