De hänsynslösa

Det finns många olika sätt att inte visa hänsyn mot andra människor. Ett är att absolut inte ta in vad de vill och säger.
Kanske är vi som växte upp i en miljö, där de äldres vilja var lag, mera känsliga för sådant. Jag är i vart fall känslig.
Än i dag kan jag förvånas över hur exempelvis min mor inte fattade att kläder i tweed, som stack och kliade hemskt, inte passade min känsliga hud. Jag minns hur jag tvingades i stickiga kläder, yllestrumpor och fina tweedklänningar gång på gång. På henne stack de inte, men jag har alltid haft en känslig hud. Det hjälpte inte att de blev fodrade heller, för det stack igenom. Hon brydde sig inte eller hörde inte vad jag sade.

Liknande fenomen har man ju sedan råkat ut för gång på gång i livet, utan att det handlar om en generationsfråga, där föräldrarnas ord var lag.
Som tur är för kvinnor så har numera våldtäkt blivit kriminaliserat även i äktenskapet, för sådana är ju på något sätt det yttersta beviset på att någon inte blir lyssnad på.
Nu handlar det inte om våldtäkt, för få män skulle komma på tanken att våldta någon närmare sjuttio, utan det handlar om den totala bristen på hänsyn till vad någon annan vill.

Om jag känner att jag inte kan fortsätta ett umgänge, så är detta en påtaglig verklighet för mig. Det hjälper inte att någon annan säger att detta visst går, för min upplevelse är min, och den kan ingen annan ta ifrån mig.
Hur får man folk att begripa detta?