Jag har funderat en del över det där med moral sedan igår kväll. Detta efter att ha varit inne på s-bloggar och tittat lite på reaktionerna efter avslöjandena om det faktum att Håkan Juholt låtit staten försörja hans sambo så att hon sluppit betala sin hyra.
Inställningen till affären varierar så klart. Några tycker att ingen människa är väl felfri (!!!), andra är djupt besvikna på sin nye partiledare, och några drar in Jesus och låter som om vi borde ursäkta all skit genom att tänka på honom, i vetskapen om att vi själva inte är fläckfria.
Detta sista är säkert helt rätt, men det finns faktiskt gränser för vad en för folket vald politiker får hitta på, om han/hon ska kunna representera andra.
När jag började arbeta som invandrarlärare i början av 1970-talet upptäckte jag, vad jag då tyckte, en helt ny sorts moral. Man var smart om man kunde fuska smart.
På den tiden tror jag inte att det var vanligt med fusk på de få universitet som fanns. Det var liksom en hederssak att man var ärlig. Man ville ha en bra karaktär.
Detta verkar ha ändrats idag, i alla fall om man ska döma av de studenter som blir avstängda på grund av fusk.
Jag påstår inte på något sätt att jag är fläckfri till min vandel, men vissa saker håller jag stenhårt på. Jag ljuger inte medvetet, och jag tolererar inte folk som ljuger. Min noggrannhet med min ekonomi är stor. Hellre lever jag på sparlåga en del av månaden än jag blir försenad med en räkning.
Visst, vi människor kan komma på obestånd, men då finns det kanske lösningar även om detta sker. Man behöver kanske inte lura andra människor på deras rättmätiga krav på en. Om de nu är rättmätiga.
Håkan Juholt har en sambo som hade gjort oegentligheter på sitt jobb. Sedan har hon låtit svenska staten betala sin hyra.
Antingen borde man kanske i sådana lägen byta sambo eller lämna partiledarskapet vid upptäckten.
Eller är Socialdemokraterna en skock lättduperade människor nu för tiden? Detta är inte min bild av mitt gamla parti. De var redigt folk på min tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar