Så märkligt...

I morse vaknade jag i stor värme och mindes drömmen, där jag hade mött en människa som jag inte har sett på många år nu och som jag trodde hade förpassats till det definitivt förgångna.
Och genast kom jag att tänka på en av mina älsklingsdikter "Arioso" av Erik Lindegren ur diktsamlingen Sviter, som börjar "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans..." och slutar
"---fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mera du."

Ja, vad vet vi egentligen om vad som ryms i vårt inre? Gud kanske vet. Han kanske vill tala om det för oss.