Att våga leva sin dröm

När 96-åriga Eva i Karlskrona skänkte bort allt hon ägde och emigrerade till sonen i Thailand (Får man uppehållstillstånd som anhörig där?) var även riksmedia på plats och intervjuade.
Tänk att hon vågade! Var hon månne senil? Hur kan man göra något sådant?
Men hon sade  sig inte ha något val, antingen satt hon i sin fina lägenhet ensam och stirrade på väggarna eller också reste hon iväg. Hon reste.

Ibland har människor inget val, eller tycker sig inte ha något val. Värre är det när man har det. "Man vet vad man har, men inte vad man får", säger ett välkänt ordspråk.
Jag levde själv i så många år i en dröm. I en kärlek, men utan den kärleken, tills andra känslor tog mig med storm. Men stormar kan forsätta att storma på alla möjliga sätt, och det är inte säkert att de känsliga naturerna klarar ett sådant klimat. Spröda grenar knäcks lätt i hårda vindar.
Det blir på något sätt en sorts kullerbyttor i ens eget liv. Vad hände? Egentligen.
Man måste alltid ta ett steg i taget för att hitta sig själv igen efter att ha farit runt i luften. Var landade man? Vem är man? Vilka känslor har man?
Häromdagen blev jag mycket upprörd i ett samtal, och började gråta över alla människors elakhet. Jag undrar om den personen någonsin tidigare har sett mig gråta. Efteråt konstaterade jag hur lätt det var att gråta. Den knutna gråten hade på något sätt kommit loss. Sorgen över all ondska och all elakhet rann liksom bort för att ge plats för nytt liv.
Man kan inte leva några drömmar i inkapslad sorg och ångest. Drömmar kräver mod och glädje. Utan glädje kan aldrig drömmarnas förverkligande bli annat än ångest för vad detta för med sig i kölvattnet.
Vågar vi leva våra drömmar? Vi borde våga om vi tror att det är värt priset. Men hur vet man det i förväg?
Nu är 96-åriga Eva på plats i Thailand hos sin son. Hoppas de är lyckliga över återföreningen.
Kanske är det lättare, när man är så gammal att man garanterat håller döden i handen, att våga ge sig av. Vad har man då att förlora?