Mina 6,5 år som rektor på Oskarshamns folkhögskola gav mig en hel del ödmjukhet genom den Afasilinje som fanns på skolan. Ödena, som man mötte där, måste verkligen ha fått oss alla att inse hur oändligt skört livet är, som en spindeltråd färdig att brista vid minsta beröring. Där fanns unga människor som hade råkat ut för olyckor, men också många som bara på en sekund hade drabbats av en bristning och blödning i hjärnan, som fått talet och rörligheten, ofta då i höger sida, att försvinna.
Bland kursdeltagarna på de långa kurserna minns jag speciellt en ung poet, en lokal förmåga, som hade drabbats av stumhet redan i trettio års åldern.
Till de korta kurserna kom en gång också dagens Nobelpristagare, Tomas Tranströmer, med sin hustru. Han drabbades ju i början av 1990-talet av en stroke som fick hans tal att försvinna.
Ofta sade de anhöriga till de drabbade att dessa förstod allt även om de hade förlorat talet. Jag begrep aldrig hur man kunde veta detta, men det är en annan sak. Senare vid min tjänstgöring var också andre rektorn på skolan, som hade grundat skolan, bland kursdeltagarna. Även han hade förlorat sitt tal.
Jag bär dessa öden med mig. På en sekund kan livets villkor helt förändras. Är vi alltid så medvetna om detta?
3 kommentarer:
Tomas Tranströmer: "Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Det finns mycket tänkvärt i Tranströmers dikter. Vi hade ett seminarium med hans dikter i Tingsryds skrivarklubb för någon tid sedan.Men jag var inte fullt lika lyrisk som en del andra damer var där. Jag upplever honom som lite överintellektuell, men jag ska faktiskt köpa hans samlade dikter nu. Man ska nog smälta dem.
Hans dikter har följt mig genom många år. De tidiga dikterna upplever jag som en smula sökta ibland, men han når en otrolig klarhet i form och innehåll med tiden.
Hans teman av vila - rörelse bär starkt. Hav, vind, oro, vila, fast punkt.
Skicka en kommentar