Jag gillar inte när mina barn är i luften, speciellt inte över det stora havet till over there, och av någon outgrundlig anledning (ja, jag kan ju egentligen inte bedöma varför, för jag har aldrig varit där) så förläggs sonens/sambons semestrar alltid dit numera, sedan flera år.
Och inte gillar jag heller att jag inte begriper vilken tid de har därborta. Men visst är jag tacksam över sms mitt i natten, trots detta, när de har kommit ner på jorden igen.
Mina mycket vuxna barn är rätt trötta på mig ibland, jag vet det, för jag skulle väldigt gärna vilja ha dem under mina vingars skydd fortfarande. Och det försöker jag med, trots avståndet...
Hörde på en studiecirkel häromdagen om en familj på en gård med en massa hus, där alla bodde tillsammans, gamla som unga familjer. Spontant berättade jag då att så där hade jag också vuxit upp med min mors släkt, och därför bodde jag nu ensam. Och det är nog faktiskt sant, för jag tyckte att det var otroligt jobbigt att vara infångad och snärjd av en hel släkt.
Så, det är kanske bra som det är, med ett barn i södra Sverige och ett i Stockholm. Man får ju också gratis boende där det annars är dyra hotellkostnader. Men hönsmamma kommer jag nog alltid att vara. Och mina barn kommer nog alltid att gnälla över det. Fast hur skulle de känna det om jag plötsligt inte var det längre?
1 kommentar:
"...så där hade jag också vuxit upp med min mors släkt, och därför bodde jag nu ensam."
Det är du inte ensam om. Minnen.
Skicka en kommentar