1990 på hösten fick jag ett vikariat i Stockholm som rektor på 1,5 år. Jag hade ingen bostad när jag började, utan körde upp med en filt och kuddar i bilen och fem nätter på vandrarhem. Dottern och katterna flyttade till barnens far tills vidare. Det var djärvt.
Efter ett par dagar fick jag ett rum med egen toa och bad i en villa.
När jag hade bott där en tid började jag fundera på att söka lägenhet. Då befann jag mig i en sorts moment 22 (heter det väl?) för jag stod inte i bostadskö och kunde inte heller stå där, för jag var skriven i Blekinge eftersom jag arbetade på ett vikariat.
Nåväl, jag skrev till alla bostadsföretag jag hittade i telefonkatalogen (detta var före internets tid) och fick napp i Flemingsberg som för tillfället var ur bostadskön. Där fick jag en jättefin lägenhet med förstahandskontrakt (utan ett öre svart) där jag sedan bodde i två år. Det var ett lugnt och bra område, tyckte jag, inte alls som ryktet sade.
År 2000 skulle dottern och sambon flytta ihop i Stockholm, och de ville ha ett förstahandskontrakt. Jag sade:"Good luck!"
Hon sade:"Du fick!" och efter att ha suttit på nätet några dagar hade de - helt vitt- ett kontrakt på en lägenhet i en av förorterna.
Det gick. Det gick för mig och det gick för dem att faktiskt få en hyresrätt i Stockholm- mot alla odds.
Nu står jag förstås i kö för seniorboende. Det lär vara åtta års kö. En lämplig tidpunkt- om jag lever.
Vad vill jag säga med detta? Jo, jag tror att folk är så inställda på att det absolut inte går att få en hyresrätt att man inte ens försöker. Men det blir naturligtvis inte vid Stureplan eller i Gamla stan, men det finns oftast bra förbindelser med T-bana och pendeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar