För mig blev det en chock när min exmake gick ur Svenska kyrkan på 1970-talet. Jag hade ingen aning om att han inte var troende. För mig var det- ja så korkad var jag!- självklart att han var det, och vi hade ju gift oss i kyrkan och lovat inför Gud och församlingen eller åtminstone släkten... Men så var det!
Ibland vet vi inte så mycket om varandra som vi tror. Och upptäckten av det vi inte har vetat kan komma som en kalldusch. Människor kan faktiskt ha varit gifta i många, många år utan att ha riktigt grepp om vem den andre är. Detta kallar en del för integritet.
För oss som inte vill vara i relation med främlingar blir kanske integritetssträvan en omöjlig egenskap hos en nära anhörig.
Då kan det nämligen en dag bli som det blev för mig i en tid när man absolut inte talade om religion. Sin tro var något man höll mycket privat på 1960/70 talet- ja, om man nu inte studerade till präst eller liknande förstått. Men i mera vänsterinriktade kretsar var det som att svära i kyrkan att säga att man var troende, så det aktade man sig för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar