Lite förvånad blev jag när det efter tjugo års tystnad dök upp ett mejl en natt för tre år sedan- tror jag det var- från exfästmannen i Milano, som bodde i Rom när vi träffades första gången, och jag var 20 år. Nu hade han hittat mejladressen på nätet.
Det blev inget liv i Rom eller Milano för min del, för i sista minuten backade jag ur och bröt. Det kändes som ett stort steg på den tiden. Och så träffade jag den svenske man som jag sedan gifte mig med och fick mina två barn med. Tanken att de aldrig skulle ha fötts är ju konstig.
Men ibland dyker tankarna på det liv jag aldrig levde i en helt annan kultur upp på nytt. Som när jag hittade bästa kompisen och brodern till det italienska exet på Facebook, och kom på att jag hade glömt skicka mejl till hans födelsedag. Vi har gratulerat varandra sedan han dök upp den där natten för några år sedan.
Beslutet att inte gifta mig där, som togs när giftermålet starkt nalkades, var nog mitt livs största beslut. Det näst största var när jag flyttade hit, och sedan inte åkte på en anställningsintervju i Skåne på en tjänst som jag var ombedd att söka. Den hade jag nog fått sade chefen där när jag träffade honom på flyget flera år senare.
Jobbet här ledde nämligen senare till skilsmässan och att sonen bodde kvar i Lund.
Stora livsavgörande saker, och man är ibland inte medveten om hur stora de är.
Nu är det som det blev, fast man är ju fortfarande flyttbar utomlands. Ibland tänker jag att jag skulle ge mig av. Förmodligen hade mina kära barn kommit oftare på besök till Italien än till min by här. Sonen verkar ju ha mycket närmare till L.A. än hit! (Fast vi träffas i Lund.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar