Separationer är jobbiga, och ju fler man har haft av dem, desto jobbigare blir varje gång, tror jag. Det är inte så att man vänjer sig.
Idag, när jag körde mellan några städer här i länet, tänkte jag på att jag är ockuperad. Senaste särbon, periodvis sammanboende, och jag har ju varit överallt här i min närhet! Där åt vi glass, där åt vi korv, där satt vi vid havet, på den och den restaurangen var vi, i de kyrkorna, vid den utsiktsplatsen, vid havet, i skogen, i de affärerna etcetera och så ska vi inte tala om mitt hem och min trädgård och bilen! Och inte bara på många platser i Blekinge, utan i Småland och på Öland. i Skåne, i Bohuslän och i Göteborg. Hur klarar man av detta? tänkte jag.
Och tänk på folk som har varit gifta i fyrtio år och separerar! Men då kanske inte minnena alltid är så starka.
Jag blir liksom ockuperad av minnena och kan inte röra mig utan att de kommer över mig. Då glömmer jag också för en sekund anledningen till varför det inte kunde fortgå. Men den finns!
Och så tänkte jag att om det blir fler män i mitt liv så ska denna någon aldrig få sätta sin fot i min hemtrakt, utan vi ska träffas på neutral mark, långt borta, så att jag slipper trilla över honom i minnena hela tiden.
Jag fryser till vid separationer, det är som om mitt inre förstenas. Men det märkliga är att det, trots detta, kan hända att någonting mjukt och ömsint dyker upp i mina drömmar.
Någonstans, djupt inom mig finns en ömhet inkapslad, sitter något mycket värdefullt, som jag tror pockar på att få komma ut. Men stor ömhet kan vara farlig, för den ger oss hudlöshet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar