Det är kanske inte så kul att få besök mitt i natten av hemtjänstpersonalen, som ska se att allt är väl med en, tänker jag. Men skulle jag vilja ha en kamera installerad i mitt sovrum? Nej, det tror jag inte. Detta är nu modellen i många kommuner, att i stället för hembesök på natten får de gamla en kamera installerad över sina sängar.
Scenariet framöver för oss som är ensamboende är inte så trevligt att tänka sig. Inga människor, eventuella barn långt borta, om det finns några överhuvudtaget, människor som är mer och mer rädda för att besvära varandra, beställningar via nätet, kontakter via e-mail, automatiska telefonsvarare. Var finns den mänskliga kontakten? Vi blir ju som öar, som blir räddare och räddare för varandra!
Numera ringer jag och gör beställningar till bokklubbar och postorderföretag. Detta är dessutom bra, för man får genast veta om varan finns eller är slutsåld, och så talar man med en människa.
Vi människor behöver människor! Vi behöver kontakt med varandra, inte bara en distanserad kontakt via mejl och kameror, utan med livs levande varelser. Murar behöver raseras, broar behöver byggas, förhållanden behöver normaliseras, rädslan måste försvinna. Rädda människor kan vara farliga människor.
Ann Heberlein hör till mina absoluta favoriter. Kanske bidrar hennes skånska dialekt och rakhet till detta. Men hon har verkligen, genom att berätta om sin egen sjukdomshistoria, förmågan att skala ända ner till kärnhuset. Hon drar sig inte för att avslöja sin skörhet och utsatthet mitt i framgången.
Idag skriver hon i Kyrkans Tidning (ska det vara stort T?) och berättar om sin nu döda moster, som tvingades till abort och blev steriliserad när hon, som var förlamad, blev gravid. Denna moster satt också till sin död med hästtipskupongen i handen och hoppades på ett annat liv. Ja, tänkte jag, så kommer nog jag också att sitta med mina Lottorader, tills döden kommer.
Apropå denna sterilisering skriver Ann Heberlein om sig själv:
"Jag blev gravid när jag var tjugoett år gammal. Barnets pappa hade jag känt i några veckor, jag hade inget jobb och ingen egen bostad och hade varit sjukskriven i åtta månader för ångest och depression."
Hon levde i en annan tid än sin moster och slapp sterilisering. Nåväl, hon är nu sedan nitton är gift med barnets fader, men ändå...
Riv täckelserna! Inga människor lever i totala idyller! Vi skulle nog alla bli mindre främmande inför varandra om vi insåg det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar