Vem tror du att du är egentligen?

För en tid sedan fick jag ett mycket vänligt omdöme på en blogg av en kvinna. Det kändes riktigt upplyftande. Dock dröjde det inte länge förrän en annan (kvinna?)  kom med en annan kommentar om hur  man kunde ge ett sådant omdöme till en sådan som mig, som förtalade min fästman på bloggarna och förespråkade skilsmässor, vilket jag aldrig hade gjort. (Nu var det väl snarast tvärtom, dåvarande fästmannen, som hade förtalat mig, och det är ju möjligt att det var han själv som hade skrivit denna kommentar, men ändå! Ner med dig bara!)

Häromdagen var jag alltså i debatt med ett gift par på S-bloggarna. Svenskan var så dålig att den nästan var obegriplig, och jag kunde inte låta bli att anmärka, faktiskt, fast jag nämnde inga personer.
Mannen i mitt liv var i farten och ömsom irriterade med totala förvrängningar, ömsom spelade han försvarande hjälte, vilket jag varken hade begärt eller ville ha. I synnerhet inte som detta innebar att han hela tiden stack in negativa omdömen, som att mitt frilansande på en lokaltidning inte kunde jämföras med hans universitetsstudier i statsvetenskap. Nu ligger dessa långt tillbaka i tiden, och han hoppade helt över mina akademiska kunskaper om media från lingvistiken, svenskan, utbildningen på lärarhögskolan och från Poppius journalistskola. Så inte är jag omedveten om ägarförhållanden inom media, men för det behöver man ju inte fastna i konspiratoriska idéer om hur ägarna styr det journalisterna skriver med järnhand i en politisk avsikt.

I kommentarerna till det jag skrev fick jag från detta gifta par, som jag tidigare skrivit om, och som överhuvudtaget varken kände mig eller kände till mig, efter vad de skrev, en massa rent personliga påhopp och nedvärderingar.
Jag skulle inte inbilla mig att jag kunde något. Speciellt kunde jag inte skriva svenska, och  jag hade ingen bildning och skulle inte dra fram vad jag hade gjort. Ja, jag såg till och med illa ut, tyckte mannen, som hade jämfört med sin fru efter att ha tittat på kortet av mig. På bloggen? Helt klart var jag inte värd ett dugg, och det skulle jag veta.
Efteråt funderade jag på om jag hade vistats i en sådan s-miljö i nästan trettio år. Var folk sådana egentligen?  Eller var det bara  de här exemplaren? Jag kollade vidare på andra bloggar, där samma människor hade kommentaret dagen efter, och jo, de höll den stilen där också.
Hur som helst så är det inte på det sättet något utvecklas. Om alla talar om för alla hur dåliga de är och inte låter någon enda vara framåt och duktig, går det snart åt pipan med allting.
Det här samhället behöver kunniga och driftiga människor, som leder det framåt. Ingenting utvecklas för att man försöker sänka varandra.
Så är det i relationer också. Nedbrytande relationer ska man ge sig ifrån, för beteendet smittar. Även om man inte är sådan själv, blir man sådan om den andre hela tiden försöker tala om hur bra han/hon är och hur dålig man är. Jag faller också in i det mönstret. Och vem vill vara sådan? Egentligen. Vill vi inte i grunden vara goda människor?