Nu strålar barnaögon

Är det vanvördigt att säga att det var fullt ös i kyrkan idag? Men det var precis så det var, full fart. Det var änglar vid bänkarna, barnkörer, massor av barn i de välfyllda bänkraderna, (och kyrkan rymmer 1 200 personer egentligen, även om brandmyndigheten numera bara godkänner 700 pers) som stundom satt tysta, stundom behövde röra på sig. Prästerna delade ut änglar till dem som döpts i år och Barnbibeln till fyraåringarna, och varje konfirmand fick sitt namn uppläst inför utdelandet av Bibeln till var och en. Tala om att bli sedd!
För mig var det mest nytt folk i kyrkan idag, inte så många av de gamla, vanliga byborna, en ny generation och alltså många, många barn. Och ännu en liten ny församlingsmedlem blev döpt in i kyrkan.
Jag satt där i mina tankar och tänkte många olika saker. Först tänkte jag att jag som helst vill ha kontemplativ ro i kyrkan faktiskt uppskattade dagens rörliga gudstjänst väldigt mycket. Så tänkte jag på stjärnorna i barnens ögon, på deras fina kläder och på hur glada de blev när de uppmärksammades. Samtidigt tänkte jag på en debattartikel om mobbning, som en elev skrev som ett nödrop i tidningen häromdagen. Hur länge ska dessa barnaögon stråla? tänkte jag. Vilkas ögon ska slockna, vilkas kroppar ska hukas, vilka här ska komma att känna sig totalt misslyckade i en hård omgivning?
Men kanske ger just denna välfyllda kyrka ett nytt hopp om att det här i vår by, trots allt, ska bli några färre vars glädje snabbt ska försvinna i mötet med det hårda grundskoleklimatet. Vi får ju hoppas på det!
Så mindes jag när jag själv för elva år sedan började som högstadielärare här i byn, och på hur jag bad eleverna presentera varandra på ett positivt sätt.
- Han/hon är snäll, var det många som sade allra först och som det viktigaste.
Nog är det ett gott tecken att snällheten var så betydelsefull för många!
Och allting var rätt både igår och idag. Ingen betecknade sig själv som alltför rättroende, egentligen, för att delta i våra gudstjänster. Det kändes befriande!