Skönt när man begriper

När jag ser drevet mot Håkan Juholt tänker jag att han måste väl ändå tycka att det är skönt, för han vet ju vad det handlar om.

Värre är det när man inte vet, och detta har många av oss varit utsatta för. Själv stupade jag i slutänden på att jag hade gått till pressen och gjort uttalanden- och det visste jag att jag inte fick, men detta var i slutet- när loppet redan var kört. I övrigt har jag faktiskt ännu inte  (12 år efteråt) förstått vad jag gjorde för fel i tjänsten.

 Fast det var väl så att jag inte gjorde fel utan att jag VAR fel. Fel politisk färg, fel social status (frånskild och dessutom i slutet med (återupptagen) särbo), fel kyrkouppfattning, där jag bland annat försvarade homosexuellas rättigheter. Och vad gör man med en sådan? När det dessutom finns intressenter som är rätt på platsen. Jo, man försöker stressa bort henne.

Eller det var kanske min skånska och att jag har stora fötter!

Jag gick inte självmant, jag stannade, men höll mig på avstånd och dirigerades av dåvarande särbon, ombudsman i ett stort fackförbund på central nivå, och med lite information från expertis i min bekantskapskrets/släkt.

Denna expertis konstaterade också att det inte skulle bli lugnt på arbetsplatsen för att jag kom bort. Och det stämde ju, det var fler som  fick packa och dra, eller som packade och drog åren efter.

När man inte begriper, och aldrig får vettiga svar på vad saken handlar om känner man sig uppgiven och kränkt, och detta kan sitta i länge.
 Håkan Juholt  kommer, om han nu kommer bort, åtminstone att veta vad saken gällde. Det kan han vara glad för.

Ja, jag fick faktiskt höra av en person att de inte hade hittat något att anmärka på i den ekonomiska skötseln (22 miljoner) i boksluten, som om de hade letat efter en anmärkning. Och inte hade jag falska reseräkningar, ja, jag hade till och med specificerad räkningpå mobiltelefonen och betalade mina privatsamtal själv.
Och så tänker jag på vad de var villiga att satsa på av tid och pengar för att få bort mig! När jag som sjukskriven (ja, hur mycket orkar man med?) i slutet befann mig i Sundsvall för att passa dotterns katter medan hon var ungdomsledare på ett Röda Korset-läger längre norrut, erbjöd sig  biskopen,nuv. ärkeb., kontraktsprosten, kyrkoherden och ordföranden att ta flyget upp till Stockholm för att tillsammans med Arbetsgivaralliansens representant träffa mig. Min facklige representant meddelade att han inte kunde vara närvarande.De planerade troligen att föreslå mig "ett grönt kort" mot att jag själv sade upp mig.
Då skulle jag vara där med fem (!) personer mot mig utan egen representant som förde min talan.
Jag fick läkarintyg på att jag inte kunde delta i ett sådant möte. Vem hade kunnat det?

Ja, ja, så här efteråt får man ju vara tacksam över att man kom ifrån miljön med livet i behåll. Och blodtrycket, som varit högt, gick ner till normal nivå efter kort tid.