när jag ser senaste (eller siste?) f d fästmannens kommentarer på s-bloggarna och på hans egen blogg vad gäller Socialdemokraternas partiledare och hans agerande.
Det var väldigt synd att inte denna historia kom 18 månader tidigare, för då hade det aldrig blivit någon förlovning med en man som försvarar den sortens omoral!
Och sedan undrar jag; HADE inte Littorin besökt en hora? Eller är en f d prostituerad, som berättar, inte trovärdig i vissa herrars ögon? Varför drar nämnde man upp den historien gång på gång?
Är detta kanske inget att förfasa sig över, inget ovanligt alls bland maktens män- och andra?
Jag har i så många år retat mig på dessa halvärliga karlar som lever på sin egen trovärdighet, trots att många vet att det nog- egentligen- inte är så mycket bevänt med dem, utan att de kan vara friskt dubbelspelande.
En del av dem har kvinnor runt sig. Men dessa kvinnor, reagerar inte de? Tycker de att det är helt okey att deras män spelar helt eller halvt dubbelspel, ja, egentligen inte förbjudet, men...
Jag minns en (gift) man som jag var djupt förälskad i länge, länge...
Vi hade aldrig någon fysisk kontakt, och därmed tyckte jag att relationen var okey.
Men han menade, när vi pratade om detta, att vi hade olika referensramar. För honom var den alltså otillbörlig.
Och ändå fortsatte han...
Är detta bra eller dålig moral?
För många år sedan, i mitten av 1980-talet, blev jag förälskad i en annan man, som sade sig ha ett affärsmässigt förhållande med en kvinna som han hade ett barn med. Detta visade sig senare vara hans mycket lagvigda.
Jag begärde korten på bordet. Man kan bli förälskad i någon även när man är gift, men man springer inte bakom ryggen och upprätthåller två förhållanden.
Jo, de här skilde sig senare och kvinnan gifte om sig. Och mannen och jag släppte helt kontakten efter en av- och tillkontakt på bortåt 20 år.
Det kan hända opassande saker i ens liv, men man behöver inte bluffa och spela dubbelt för det. Man får åtminstone försöka vara ärlig i eländet. Åtminstone försöka!
7 kommentarer:
Anledningen är att Aftonbladets ordinarie ansvarige utgivare omedelbart efteråt skrev på sin blogg att man saknade tillräckliga bevis och att saken inte hade publicerats "om Littorin hade talat ut med vår reporter". Om så hade skett hade man antingen lagt ner hela sexköps-storyn eller fortsatt efterforskningarna i hopp om att finna bevis. Att döma av Helins egna ord, stred alltså publiceringen mot normal journalistisk källkritik. Men det var ju inte han som tog beslutet om publicering utan tidningens t.f. ansvariga utgivare under hans semester.
Men är en minister så dum att han lämnar en ministerpost för att en tidning serverar en lögn om honom, då ska han kanske inte vara minister!
Vem tror på detta?
En minister kan inse att han/hon måste lämna ministerposten eftersom ett mediadrev med delvis lögner piskats upp så att oavsett om det är sant eller inte så blir det en sådan belastning att ministern inte kan få gehör för sakpolitiken.
Och det tror du att Littorin lämnade på grund av lögner från media? Hur dum är du?
Jag bara gav ett svar utifrån ditt föregående inlägg. I fallet Littorin kan jag inte uttala mig, men det finns gott om exempel på där medias påståenden har klistrats på en politiker så starkt att han/hon fått avgå, och att det senare framkommer att media överdrev eller hade fel.
Nu var det förstås Littorin det gällde, eftersom L.F. på alla tänkbara ställen framför att Aftonbladet hade fel vad gäller honom. Men det har inte alls, vad jag vet framkommit. L.F. har av någon outgrundlig anledning fantiserat den mannen skuldlös, som jag ser det!
Skicka en kommentar