Ibland kan livet kännas tungt, som att släpa på en massa kilon, som man kanske också gör.
På ett år dog för mig tre människor som jag hade nära kontakt med; min gamla moster, en släkt till släkten och en av de allra närmaste väninnorna. Det blev tyst på telefonen. Segheten följer mig fortfarande, för jag orkar inte riktigt med livet som förut, saker hopar sig, och jag kan inte förmå mig att ta tag i enkla saker.
Andra människor kan ha försvunnit ur ens synfält på annat sätt genom att man inte längre har deras telefonnummer eller mejladresser. De är borta från det offentliga, har flyttat eller man har på ett eller annat sätt missat varandra.
För mig är detta konstigt, för mina egna uppgifter är helt öppna, men vill man göra sig osynlig så vill man väl det av något skäl.
Men jag tänker att mig är det i vart fall ingen konst att få tag i, om man vill det! Så söker man inte min kontakt, så vill man väl inte heller ha den.
Det finns en text som är undertecknad av en gammal dam, där hon beskriver vad hon skulle ha gjort om hon hade fått leva om sitt liv. Hon berättar bland annat att hon skulle ha dansat mer och rest med lättare packning.
Ibland googlar jag mitt namn. Det är inte så upplyftande, tycker jag. Där ligger gamla saker och saker som jag behövde förklara, men som inte går att förklara, där de ligger. Som till exempel när jag hade en kritisk insändare mot en sjuksköterskestrejk.
Den var osmaklig, för den innebar att sjuka människor, som kanske redan hade väntat länge på sina operationer, fick vänta ännu längre och att gamla och sjuka blev transporterade hit och dit. Tredje man kommer i kläm vid sådana strejker på ett fullständigt horribelt sätt. Det var detta jag opponerade mig emot. Visst, jag fick sjuksköterskor emot mig, och tacksamma samtal från andra människor hem till mig. Så är det ju!
Vad skulle jag ha gjort om jag hade fått leva om den tid jag har levt?
Det första är att jag skulle ha hållit mycket hårdare i mina pengar och sparat mer. Däremot skulle jag inte ha sparat på prylar, utan sett till att ha mycket begränsat med saker.
Sedan skulle jag mera ha sett till att jag hamnade bland rätt sorts människor, det vill säga människor som passade min livsstil och mina intressen. Det är jobbigt att känna sig "fel".
Jag skulle nog inte ha bytt jobb så många gånger- och inte män heller.
Då hade jag förmodligen både fått guldklocka och kunnat fira minst silverbröllop.
Men kanske hade jag haft ett mycket tråkigare liv!?
Ibland dyker det förgångna upp, så är det säkert för oss alla.
Lite förvånad blev jag när det efter tjugo års tystnad dök upp ett mejl en natt för tre år sedan- tror jag det var- från exfästmannen i Milano, som bodde i Rom när vi träffades första gången, och jag var 20 år. Nu hade han hittat mejladressen på nätet.
Det blev inget liv i Rom eller Milano för min del, för i sista minuten backade jag ur och bröt. Det kändes som ett stort steg på den tiden. Och så träffade jag den svenske man som jag sedan gifte mig med och fick mina två barn med. Tanken att de aldrig skulle ha fötts är ju konstig.
Men ibland dyker tankarna på det liv jag aldrig levde i en helt annan kultur upp på nytt. Som när jag hittade bästa kompisen och brodern till det italienska exet på Facebook, och kom på att jag hade glömt skicka mejl till hans födelsedag. Vi har gratulerat varandra sedan han dök upp den där natten för några år sedan.
Beslutet att inte gifta mig där, som togs när giftermålet starkt nalkades, var nog mitt livs största beslut. Det näst största var när jag flyttade hit, och sedan inte åkte på en anställningsintervju i Skåne på en tjänst som jag var ombedd att söka. Den hade jag nog fått sade chefen där när jag träffade honom på flyget flera år senare.
Jobbet här ledde nämligen senare till skilsmässan och att sonen bodde kvar i Lund.
Stora livsavgörande saker, och man är ibland inte medveten om hur stora de är.
Nu är det som det blev, fast man är ju fortfarande flyttbar utomlands. Ibland tänker jag att jag skulle ge mig av. Förmodligen hade mina kära barn kommit oftare på besök till Italien än till min by här. Sonen verkar ju ha mycket närmare till L.A. än hit! (Fast vi träffas i Lund.)
Det är klart att det blir väl magstarkt när ett parti, som varit känt som motståndare till vissa frågor, påstår sig ha drivit dem historiskt sett. Sådant blir både magstarkt, pinsamt och löjeväckande.
Men, historien som skrivs är aldrig objektiv. Den är alltid skriven från någons synvinkel. Och är det någonting som osar vinkling så är det väl arbetarrörelsens egna historiska studiematerial - i vart fall tyckte jag att de gjorde det på 1980/90 talet. Jag använde sådant material på fortbildningar av förtroendevalda, så jag kände dem väl.
På gränsen till felaktiga i vissa delar var faktiskt information om arbetsrättslagarna ibland, för de var skrivna på ett sätt att juridiskt oskolade inte alltid rätt kunde tolka det som stod. Det var inte så lätt för en 36-årig kvinnlig akademiker, som studerat arbetsrätt på universitetet, att övertyga äldre LO-män om detta när jag skulle hålla kurser för dem.
I mina trakter har vi aldrig läst vår egen historia före 1658. För en tid sedan kom jag faktiskt på att Gustav Vasa inte hade varit kung över Blekinge och att Kristian Tyrann ju hade varit "vår" kung. Men här fortgår ju försvenskningen sedan 1670-talet, så det är ju inte konstigt om man ter sig hjärntvättad!
Visst, vi kan tycka att Nya Moderaterna är felaktigt ute nu i sin falska historieskrivning - och det är de ju - men vi ska ha klart för oss att en sådan finns hela tiden runt oss, även om den inte är så flagrant. Det beror på vem som säger vad till vem hur sann historien uppfattas. För se sådan är Verkligheten.
Bilden visar Karl XI, den svenske kungen, som 1680 fattade beslutet om var Karlskrona skulle ligga. Men statyn kom upp på torget först på 1800-talet.
Besserwissrarna är många. (Jodå, jag också ibland) Det kan de få vara, men de ska helst inte låta sin förnumstighet drabba andra på ett otillbörligt sätt. Nu har jag varit inne på Å.B:s blogg och blivit uppretad. JAG anser, säger någon, att... FÖRR ansåg jag, men nu tycker jag... Tycker på vilket mandat, med vilka befogenheter med vilken bakgrund? frågar jag mig.
De självutnämnda skriftlärde är många.
Nu är beslutet om kyrklig vigsel av homosexuella par taget, och det har för länge sedan trätt i kraft.
Vad Per Andersson och Sven Svensson, eller vem det vara månde, anser om detta kan de behålla för sig själva. Det är totalt ointressant, men inte desto mindre irriterande.
Att försöka surfa i någon sorts överläge, där man tar sig rätten att bedöma om andra människors biologiska läggning är rätt eller fel, och om de ska har rätten att följa redan tagna beslut, ger faktiskt ingen som helst pondus, utan enbart löje!
Hur är det då med människor som aldrig själva varit gifta? Har de levt hela sitt liv i celibat? Inte har de väl ägnat sig åt något så syndigt som sex utanför äktenskapet?
Men sådana finns väl inte bland dem som gapar så högt om sina funderingar på andras synd eller icke-synd?
Ska man inte först se bjälken i sitt eget öga?
att koncentrera mig på mitt hem, mitt läsande av olästa böcker och på språkstudier.
Bloggandet tar tid och ger splittring.
Jag kommer att försöka skriva mer på min guideblogg
http://lilaguide. blogspot.com
och kommer att avisera här när det finns inlägg där.
I själva verket är jag urtrött på alla kyrkliga och politiska debatter. Jag tror inte att världen förändras genom allt detta ordbajseri. Dessutom är folk fruktansvärt ohövliga och otäcka många gånger. Sådant kan jag vara utan och ägna mig åt sysselsättningar som lyfter.
Sonen och sambon har landat idag från L.A.
I Milano är det 17-18 grader varmt och på Kanarieöarna mer än 25 grader fick jag veta på mejl för en stund sedan.
Inte långt borta finns ett annat, ett mindre kallt klimat.
För ett par timmar sedan ringde en dam uppifrån landet om guidningar till våren. Och plötsligt liksom förflyttas man i tid. Föreningarna är ibland ute i mycket god tid. Förra året hade jag också guidningar till sommaren inbokade redan på hösten året före. Men så finns det naturligtvis också guidningar i sista minuten, men det är mera sällsynt.
Det här är ett fritt arbete. Man har ingen aning om hur mycket eller lite jobb det kan bli. Förra säsongen blev det lite för mycket, inte minst för att jag led av svår bronkit en stor del av sommaren, vilket gjorde mig lite trött.
Att guida är roligt, inte minst för att man lär sig så mycket själv. Och man måste liksom alltid vara på gång och dra med sig broschyrer från olika ställen. Vad jag har haft nytta av den där ekorrmentaliten! Det är en guldgruva att ha kvar exempelvis tidningar från Ronnebys 600-årsjubileum. Men på den tiden guidade jag här bara när jag var på väg med en buss till Italien eller Tyskland och hämtade upp gäster eller när jag hade någon kortkurs på folkhögskolan, som ville ha utflykter.
I övrigt lever jag med tre katter drygt en vecka till. De två gästande börjar finna sig tillrätta. En av dem har bott här ett halvt år en gång för tio år sedan och den andra har nu krupit fram från gömställena under sängar och soffor. Hon är jättevacker, korpsvart med gula ögon.
Den andra har varit dyr. Tänkte på det när jag såg Debatt på TV igår där de pratade om veterinärkostnader. För ett par år sedan kostade hon min dotter 11000 (!) kronor, för inläggning och utredning om varför hon höll på att bita av sig pälsen. Katten hade då följt min dotter i tretton år. Nu är hon jättefin och pälsen är tjock och helt utan skavanker. En jättesöt katt, som var så ful som kattunge med stora öron att den som dottern köpte den från uttryckte tvivel om att hon skulle ta henne med sig hem när hon fick se henne.
Även katter kan förvandlas till svanar!
Själv hade jag nu, som pensionär, aldrig haft råd med sådana veterinärkostnader.
1990 på hösten fick jag ett vikariat i Stockholm som rektor på 1,5 år. Jag hade ingen bostad när jag började, utan körde upp med en filt och kuddar i bilen och fem nätter på vandrarhem. Dottern och katterna flyttade till barnens far tills vidare. Det var djärvt.
Efter ett par dagar fick jag ett rum med egen toa och bad i en villa.
När jag hade bott där en tid började jag fundera på att söka lägenhet. Då befann jag mig i en sorts moment 22 (heter det väl?) för jag stod inte i bostadskö och kunde inte heller stå där, för jag var skriven i Blekinge eftersom jag arbetade på ett vikariat.
Nåväl, jag skrev till alla bostadsföretag jag hittade i telefonkatalogen (detta var före internets tid) och fick napp i Flemingsberg som för tillfället var ur bostadskön. Där fick jag en jättefin lägenhet med förstahandskontrakt (utan ett öre svart) där jag sedan bodde i två år. Det var ett lugnt och bra område, tyckte jag, inte alls som ryktet sade.
År 2000 skulle dottern och sambon flytta ihop i Stockholm, och de ville ha ett förstahandskontrakt. Jag sade:"Good luck!"
Hon sade:"Du fick!" och efter att ha suttit på nätet några dagar hade de - helt vitt- ett kontrakt på en lägenhet i en av förorterna.
Det gick. Det gick för mig och det gick för dem att faktiskt få en hyresrätt i Stockholm- mot alla odds.
Nu står jag förstås i kö för seniorboende. Det lär vara åtta års kö. En lämplig tidpunkt- om jag lever.
Vad vill jag säga med detta? Jo, jag tror att folk är så inställda på att det absolut inte går att få en hyresrätt att man inte ens försöker. Men det blir naturligtvis inte vid Stureplan eller i Gamla stan, men det finns oftast bra förbindelser med T-bana och pendeln.
För en tid sedan fick jag ett mycket vänligt omdöme på en blogg av en kvinna. Det kändes riktigt upplyftande. Dock dröjde det inte länge förrän en annan (kvinna?) kom med en annan kommentar om hur man kunde ge ett sådant omdöme till en sådan som mig, som förtalade min fästman på bloggarna och förespråkade skilsmässor, vilket jag aldrig hade gjort. (Nu var det väl snarast tvärtom, dåvarande fästmannen, som hade förtalat mig, och det är ju möjligt att det var han själv som hade skrivit denna kommentar, men ändå! Ner med dig bara!)
Häromdagen var jag alltså i debatt med ett gift par på S-bloggarna. Svenskan var så dålig att den nästan var obegriplig, och jag kunde inte låta bli att anmärka, faktiskt, fast jag nämnde inga personer.
Mannen i mitt liv var i farten och ömsom irriterade med totala förvrängningar, ömsom spelade han försvarande hjälte, vilket jag varken hade begärt eller ville ha. I synnerhet inte som detta innebar att han hela tiden stack in negativa omdömen, som att mitt frilansande på en lokaltidning inte kunde jämföras med hans universitetsstudier i statsvetenskap. Nu ligger dessa långt tillbaka i tiden, och han hoppade helt över mina akademiska kunskaper om media från lingvistiken, svenskan, utbildningen på lärarhögskolan och från Poppius journalistskola. Så inte är jag omedveten om ägarförhållanden inom media, men för det behöver man ju inte fastna i konspiratoriska idéer om hur ägarna styr det journalisterna skriver med järnhand i en politisk avsikt.
I kommentarerna till det jag skrev fick jag från detta gifta par, som jag tidigare skrivit om, och som överhuvudtaget varken kände mig eller kände till mig, efter vad de skrev, en massa rent personliga påhopp och nedvärderingar.
Jag skulle inte inbilla mig att jag kunde något. Speciellt kunde jag inte skriva svenska, och jag hade ingen bildning och skulle inte dra fram vad jag hade gjort. Ja, jag såg till och med illa ut, tyckte mannen, som hade jämfört med sin fru efter att ha tittat på kortet av mig. På bloggen? Helt klart var jag inte värd ett dugg, och det skulle jag veta.
Efteråt funderade jag på om jag hade vistats i en sådan s-miljö i nästan trettio år. Var folk sådana egentligen? Eller var det bara de här exemplaren? Jag kollade vidare på andra bloggar, där samma människor hade kommentaret dagen efter, och jo, de höll den stilen där också.
Hur som helst så är det inte på det sättet något utvecklas. Om alla talar om för alla hur dåliga de är och inte låter någon enda vara framåt och duktig, går det snart åt pipan med allting.
Det här samhället behöver kunniga och driftiga människor, som leder det framåt. Ingenting utvecklas för att man försöker sänka varandra.
Så är det i relationer också. Nedbrytande relationer ska man ge sig ifrån, för beteendet smittar. Även om man inte är sådan själv, blir man sådan om den andre hela tiden försöker tala om hur bra han/hon är och hur dålig man är. Jag faller också in i det mönstret. Och vem vill vara sådan? Egentligen. Vill vi inte i grunden vara goda människor?
och besvikna, skriver ärliga s-medlemmar på s-bloggarna, och det handlar naturligtvis om partiledaren. Dessa bloggare begriper varför man i den positionen inte kan sätta upp ett oskyldigt ansikte och åberopa regler, eller brist på regler, som man inte har förstått. Det är endast patetiskt!
Andra säger att man ska spotta i nävarna och blicka framåt. Några vidhåller att inget otillbörligt har skett och skriver långa haranger med uträkningar och hänvisningar hit och dit för att bevisa att en rutten moral är vit som snö.
Ja, det är mycket folk inte förstår. Vad deras respektiva har för sig på nätet till exempel. Själv kämpade jag och kämpade för att få Mannen att förstå att jag såg de långa, ingående kommentarerna, där han slickades av någon kvinna som tyckte att han var SÅ klok och analytisk, varvid han fortsatte att vara klok och analytisk och blev ännu mera slickad, var irriterande, för att inte säga förolämpande mot mig. Inte ens när han blev erbjuden fika med en sossedam, för att de hade så mycket gemensamt, begrep han detta.
Nu har jag naturligtvis mycket färgade glasögon. Trettio år i ett parti sätter sina spår, och jag kom in mitt i den värsta kvinnofrigörelsen och innan man hade upptäckt AIDS. Så jag tror inte så mycket på damernas vandel, faktiskt inte.
Men i det här fallet handlar det inte om sex, utan om den där känslan av överensstämmelse och sympati som tycks vara under uppsegling.
Vad säger deras män när deras kärringar sitter på nätet och strör rosor över andra(s) män medan de jobbar? Och varför jobbar inte damerna? Jobblinjen har visst inte nått fram överallt! Fast de är kanske sådana där fria företagare i någon form, eller sjukskrivna eller arbetslösa eller något. Men twitter och bloggar för inte landet framåt!
Det kan naturligtvis vara lite kittlande att hitta någon att utbyta tankar med om den egne mannen kanske med tiden har tråkat till sig eller blivit mindre stimulerande.
Och ännu mera stimulerande tycks det ju vara för någon att hitta en grupp som är MOT den man annars räknar som sin närmast anhöriga!? (S mot Alliansen t.ex.)
Kan man bygga gemenskap med någon genom att exkludera denna?
Nåväl, en människa som aldrig förstår vad han gör och åstadkommer har inget i mitt liv att göra! Nu har jag kommit tillbaka så många gånger, och nu har jag insett att han överhuvudtaget inte kan sätta sig in i vad jag känner och upplever.
Nu har han återigen lagt ut sina fantasier om att jag tror att någon kvinna ville ha ett FÖRHÅLLANDE med honom.(den gamle mannen!) som en kommentar på en blogg. Totalt missuppfattat, men det ligger som en oåtkomlig lögn på nätet. Det gäller att kränka, nedvärdera, riva ner och förlöjliga.
Så då fanns inget annat att göra än att stänga dörren- med en skräll!
Jo, jag har tänkt, som dataexperten på TV sade ikväll, att man inte tror att man kan vara intressant. Så, varför skulle jag bry mig om någon hackade sig in på min dator? Usch, jag begriper för lite av det här!
Men då sade den mannen att det är just från datorer från "vanligt folk" som attackerna sker.
Gång på gång dyker det upp ett meddelande på min dator - och det har det gjort länge - om att ytterligare en dator har samma IP-nummer. Vet inte hur många gånger jag har ringt om detta, men jag får ingen riktig förklaring.
Kan detta ha med att någon har hackat datorn att göra? Någon som vet?
Ibland blir jag bara så trött, för det är som att slå huvudet i en vägg att försöka få en del människor att begripa. Vad de bland annat borde förstå är att de själva försätter sig i olika situationer.
Ja, jag vet att jag inte tolererar vad som helst i relationer- fram tills dess att jag har tolererat för mycket någon gång - och att detta kan ställa till det, men jag balanserar ändå upp mitt liv.
Nej, jag talar om en del av dem som det är så fruktansvärt synd om för att de är så drabbade av det här samhället.(?)
En blir arbetslös och utan pengar.
- Men fick du inget från A-kassan då?
- Den var jag inte med i!
Och så är man sjuk, men får ingen sjukpenning.
- Varför fick du ingen sjukpenning då?
- Jag förlorade jobbet, och sedan stod jag inte till arbetsmarknadens förfogande.
- Varför inte det då?
- Jag var sjuk!
Nog måste man väl kunna stå till arbetsmarknadens förfogande och bli/vara sjuk.
Men, det är klart, att om man hela tiden kör sitt eget race och inte ser om sitt hus och sin kropp i form av att man är olycksfallsförsäkrad eller har försäkringar på annat sätt, då är det stor risk att man drabbas.
Fast man ÄR inte drabbad egentligen! Man har nämligen själv bäddat åt sig. Det är så här det här samhället fungerar.
Inte heller är man drabbad av journalister som eventuellt har rotat fram något orent mjöl i ens påse. Man är inte drabbad, utan man är avslöjad! Det är skillnad det!
Det ser gräsligt ut med språket ibland på bloggarna. Till och med folk som påstår att de har universitetsutbildning har en svenska som knappast är begriplig.
Igår var jag inne i en ytterst märklig debatt med ett vulgärt par, enligt uppgift gifta med varandra. Eftersom jag inte riktigt förstod vissa meningar klagade jag på svenskan.
Då började kvinnan ifråga lägga ut en massa "ha, ha "(ja, deras stil vara alltså totalt bedrövlig) och påstod att jag hade gjort ett KARDINALFEL själv, som hon uttryckte det, i ett inlägg jag nyss hade skrivit. Jag gick igenom texten - ibland skriver man ju för snabbt- men hittade absolut ingenting. Sedan kom hennes man från sin byggfirma för att hämta verktyg, skrev hon, och instämde i det hans hustru skrivit. Och båda talade om för mig hur dålig svenska jag skrev och hur lite bildning jag hade och ja, jag vet inte allt som de vräkte ur sig. Jag har sett mycket på nätet, men en sådan brist på stil och en sådan vulgaritet har jag aldrig tidigare mött. Samtidigt talade de om att de inte hade en aning om vem jag var. Det kan ju lugna en!
När jag sedan på nytt tittade på det jag hade skrivit anade jag att "felet" var att jag hade börjat en mening med ordet "Men".
Så fick man inte skriva när jag gick mina första år i skolan på 1950-talet. Då fick man inte börja med "Och" eller "Men", helst inte heller med "Jag".
En del äldre människor, som inte har vidareutbildat sig, men varit duktiga i sin gamla skola, tror fortfarande att det är så.
Nu tror jag inte att de som jag debatterade - eller vad man ska kalla det- var så gamla, men troligen hade de haft en äldre, obehörig lärare i svenska, som fortfarande trodde att de gamla reglerna gällde.
Språket är inget stillastående, det förändras över tid. Därför har jag själv som lärare varit noga med att ständigt fortbilda mig.
För säkerhets skull tittade jag senare i Svenska språknämndens bok kallad "Språkriktighetsboken". Och där kunde jag på sidan 344 i upplagan från 2005 konstatera att jag hade helt rätt.
Jag tror faktiskt att de här människorna kunde sin läxa. Det var nog deras lärare som inte kunde den!
Jag tror att det är farligt om vi börjar acceptera någon sorts bluffsamhälle, där man tänjer på alla gränser till hederlighet.
Därför är det så viktigt vilka det är som representerar folket. Det måste vara rejäla människor, som sköter sig och sin ekonomi och andra åtaganden.
Idag berättar våra lokaltidningar om hur Håkan Juholt tycker att det är okey att ge mutor i Vitryssland, vilket givetvis får en del att kommentera. Detta berättade han inför många människor igår vid sitt besök här. Ledarskribenten konstaterade att hans problem troligen var brist på omdöme, och det får man ju hålla med om.
I den stilen tänker jag också på Kerstin Ekmans nya bok om ett par som går samman om att vara EN person som är författare till det som skrivs. Den ena skriver och den andra framträder i media.
Skulle något sådant vara möjligt i det verkliga livet? Att man bluffade i ett författarskap? Svindlande tanke! Man kunde kanske till och med få Augustpriset på något sådant?
Journalisternas uppgift är bland annat att avslöja korruption och korrumpering, att visa på hur makthavare och politiker utnyttjar systemet, skor sig och undergräver förtroendet.
Själv är jag trött på dubbelspelande bloggare och anonyma skitkastare. Det är väl hög tid att försöka avslöja dessa också, de som kan!
Inte alla i fan cluben gillar att ölandsprästen gått och blivit kär och förlovat sig med en trettio år yngre kvinna, som är präst. Ja, det där med prästämbetet är väl av mindre betydelse, men att en präst eventuellt ska ingå äktenskap för tredje gången har blivit för mycket för några. Liksom detta med åldersskillnaden.
Själv tror jag att han nu kommer att bli snäll. Vad händer då med fan cluben? Eller också kan ju relationen bli jobbig, och i sådana fall blir man inte snäll!
I de diskussioner som har följt, där jag bland annat framfört att man inte bör säga sårande saker anonymt, fick jag ett svar, värt att notera, från någon som var anonym. Präst? Eller prästfru? Eller prästbarn? Eller prudentlig församlingsmedlem?
Denne någon anser att Dags beteende, att eventuellt gifta sig för tredje gången, drar med hela Kyrkan "i fallet". Hoppsan! Det är att ha betydelse som komminister på Öland! Det var värre än det var påven själv och katolska kyrkan som skulle falla!
Visst har ölandsprästen alltid varit högljudd, men ger detta i sig förmågan att riva en hel kyrka med sitt liv och leverne? Ånej, så är det givetvis inte alls! Men kanske säger det skrivna lite om skribenten och övertron på prästernas personliga betydelse?
Vidare skriver denne (man?) att besvikelsen blir stor när någon som varit "uppburen och aktad av många" får vår arma kyrka att dras i smutsen bort från tro och bekännelse. Ja, vad är att säga?
Jag är den första att skriva under på att förebilder har betydelse. Men jag har svårt att tro att en präst, som är sann och ärlig, är ett dåligt föredöme för andra. Och så tror jag nog att även församlingsmedlemmar ser det. Folk vill ha människor, även om de är präster. Inte vill man egentligen ha någon som vill vara "uppburen och aktad"! Ja, möjligtvis vill de som tillhör kretsen kring prästen, och som därmed anser sig vara lite outstanding, ha detta för att höja sin egen status på någon liten ort, men knappast andra.
Vanligt folk ser nog enbart med löje och hån på en sådan prästbild. De har väl i allmänhet förmåga att kika bakom fasaden och mycket från det egna livet lär nog läcka ut, även från prästernas. Vem har ett perfekt privatliv?
Fast här är det flera som kastar första stenen. När man dessutom börjar tala om förälskelser som enbart "köttets lust" ska man nog fundera över sin egen syn på fenomenet! Detta säger nog mer om den som uttrycker detta än om de förälskade!
När jag körde bil igår i nio timmar hann jag lyssna på en del radioprogram- utan att jag för den skull kan tala om vilka de var.
En del saker, som jag hörde, var mycket intressanta, även om de bekräftade det jag redan trodde.
Bland annat sade en reporter att den som vill en samhällsförändring är mindre tolerant mot oliktänkande än den som inte har den drivkraften. Och, sedan detta som jag själv ofta har poängterat;
det finns ingenting som kittar samman människor så mycket som när de är MOT någon eller några andra. Man vill vara rätt och andra ska vara fel. Detta kan gälla allt möjligt. Det kan vara olika kyrkoinriktningar, olika politiska åskådningar, de i stan mot dem på landet, sekter som ser sig själva som exklusiva och fenomenet är ju vanligt vid mobbning.
Ibland blir det lite roligt, som när ronnebyungdomar anser sig vara stadsbor i jämförelser med ungdomar från min by eller andra närliggande byar. Som ursprunglig storstadsbo kan jag inte se så mycket stadsmässighet hos ungdomar från den lilla centralorten i vår kommun.Och varför barn till pendlare eller exempelvis lärare här i byn skulle vara mera lantisar än barn från arbetarklassen i stan begriper jag inte alls.
Idag har Juholt varit här i kommunen och tydligen gjort avbön för något som en del partikamrater/sympatisörer endast ser som mediadrev.
Sossebloggarna är för övrigt ett utmärkt kitt för att vara mot de hemska borgarna som styr. Fast just nu ter de sig nästan lite löjliga. För just nu ser nog många det som Reinfeldt uttryckte sig på Moderaternas stämma, att just nu tycks det bara finnas ett regeringsalternativ. Så vad är det andra? Ett parti i dödsryckningar eller på ny uppmarsch? Det får vi se...
I förra veckan träffade jag många trevliga människor. Det de hade gemensamt var att de var så positiva och engagerade i det de berättade om. Nya världar kan öppnas så lätt, bara genom att någon visar på något som man inte har tänkt på. Humöret kan förändras, även om man är trött och ledsen, av någon som är vänlig och omtänksam i det offentliga, en trevlig expedit, någon vänlig människa på Apoteket, en välvillig busschaufför.
Så tror jag att världen mera kommer att präglas av kristna sinnelag. Inte genom att vi spottar och gnäller över allt och alla och hela tiden hittar fel på saker och ting. (Jodå, jag kan jag också, men inte hela tiden!)
Min mamma brukade säga: Man får fler flugor med en sockerbit än med en droppe ättika!
Vi dras också, som flugorna, mot ljuset!
Eftersom jag i jobbsammanhang ofta träffar yngre personer- ja, även i min ålder- märker jag kanske inte så mycket av fördomarna mot äldre. Men ibland dyker de upp.
Häromdagen var jag på ett mycket trevligt jubileum i en pensionärsförening. Det var bara det att mannen som spelade och sjöng för oss verkade ha lite konstig uppfattning om oss, tyckte jag. Måste man vara nostalgisk för att man har passerat 65? Kan man inte gilla annan musik än den som spelades på 1960-talet exempelvis?
Och varför tror man att vi 65- plusare inte kan engelska? Varför skulle det vara "ett konstigt språk" för oss?
Sedan kan vi fortsätta med annat jag har hört i andra sammanhang som att vi inte klarar av den nya tekniken som datorer och mobiltelefoner.
Vi förvandlas inte till barn för att vi passerar gränsen över 65 år! Bland oss finns en massa olika yrkesgrupper. Där finns f d språklärare, läkare, jurister, journalister såväl som affärsbiträden och sjukvårdspersonal. Man är faktiskt samma människa, med samma kunskaper.
Seniliteten smyger sig säkert på, men det finns glömska 16-åringar också, det vet i vart fall varje högstadielärare!
Och sedan... En äldre man ska gifta sig med en betydligt yngre kvinna. Då får han höra från andra män att nu får han minsann visa vad han kan i sängen!
Men är det inte lättare med en ung kvinna i sängen, som kanske inte har så stora erfarenheter?
Äldre kvinnor kan förmodligen mycket mer av den sidan av livet än vad en yngre, mera oerfaren kvinna kan! Hos en jämnårig är det kanske lättare att känna att man har stora krav på sig.
Får man anta!
Idag tyckte jag verkligen att jag fick bekräftat hur man kan ställa in sig mentalt på saker. När jag tidigare har kört bil till Göteborg, vilket jag har gjort många gånger under de sju år dottern med sambo har bott där, har jag börjat bli ganska trött ungefär vid Borås.
När jag körde idag visste jag att Göteborg bara skulle vara halvvägs, för jag skulle tillbaka hem idag igen och dessutom vara försedd med två katter i bur- som inte är vana vid att åka i bur- för att vara kattvakt för dem i fjorton dagar.
För att få in våra gamle katter i buren fick man ta till alla möjliga knep. Buren fick ställas fram ett par dagar i förväg. Dörrarna till smårummen fick stängas så att de inte gömde sig där under sängarna, och man fick bevaka den öppna spisen så att de inte kröp bakom den. Lyckades de göra detta i alla fall, fick man ta fram dammsugaren, för när den närmade sig for de ut från gömstället.
Sedan ska jag inte berätta hur de uppträdde I buren, men det var ett litet h-e de åren jag körde mellan lägenheten i Stockholm och senare Oskarshamn och Blekinge. De var aldrig lugna och tysta.
Min nuvarande katt, den mest fantastiska katt som finns, ligger tryggt i buren timme ut och timme in.
Nu gick resan idag bättre än förväntat, fast vid tankstoppet trodde jag att den yngre katten hade dött av skräck. Den låg hopkurad under en stor frottehandduk , helt tyst, medan den äldre då och då stod och fräste över den.
Nu är de här i huset, den korpsvarta, som en gång hittades i ett rör (som jag tidigare har skrivit om) och som, nyligen upphittad, kostade 2 500 kronor i veterinärkostnader för att den skulle få igång magen, vilken inte riktigt klarade av mjölkersättningen, behöll de, vilket inte hade varit avsikten då den ca 2 veckor gamla kattungen bars hem från röret.
Och så den gamla, nu 15 år och vackrare än någonsin, som faktiskt har bott här ett halvt år för elva år sedan tillsammans med min nuvarande katt-övertagen från dottern- då hon hade träffat kärleken och drog till Stockholm från Norrland och bodde ett halvt år i andrahands studentrum, innan de fick egen lägenhet tillsammans.
Nu får jag ha lite fräsande här då och då, men jag tror att min Bellman får upp ångan av den lilla dramatik det innebär att ha andra katter inom sitt revir. Han behöver nog lite spänning nu på vinterhalvåret också. På sommaren går han ut och slåss så pälstussarna ryker med eventuella inkräktare.
Veckan har inneburit flera stora, sociala sammankomster. Nästa vecka ska det sociala bli lite lugnare.
Jag blir lika upprörd varje gång jag ser företrädare för Svenska kyrkan försvara de sena aborterna. Ett foster i 22:a graviditetsveckan är i stort sett livsdugligt.
Sjukvårdspersonal har gett hals och talat om att foster aborteras för att det är flickfoster och inte pojkfoster. Föräldrar tar efter fostervattensprov oftast bort ett barn med kromosomförändringar.
HUR kan Svenska kyrkans företrädare slappt rycka på axlarna och säga att det är svåra fall i stället för att ta en klar och kyrklig/kristen ställning i frågan!?
Visst, det kan naturligtvis vara motiverat av olika skäl med en abort, men då ska det inte ha gått så långt i graviditeten att man i praktiken tar död på ett barn! Oavsett vilket skälet är! Sjukvårdspersonal berättar hur barn får ligga och självdö. En sjuksköterska berättade att hon svepte in ett sent aborterat foster i en filt och satte sig och sjöng för det! På vissa ställen har man ordnat gravplatser för de aborterade. Detta är verklighet!
Detta är ingenting annat än barbariskt! Och det är skandal, anser jag, att inte Svenska kyrkan tar ställning utan bara mjäker med...
En del människor har ingen röst. Det är för dem vi måste tala!
Vem kan ha mindre röst än ett foster, så nära ett barn som man kan komma, men man är fel barn, fel sorts barn? Vem för deras rättmätiga talan?
Min almanacka är ganska så full, ibland med flera aktiviteter, som jag måste välja mellan. Det är dock jätteskönt att det mesta ligger senare på dagen, så när som på vissa konferenser och nätverksträffar. En sådan var jag på häromdagen. Den handlade om turism i länet och om marknadsföring. Intressant med många bra idéer.
Men något saknas mig på vinterhalvåret. Efter ett helt yrkesliv med nära arbete med människor är bristen på det nära samarbetet en brist på vintern. Alltid var det någon elev som blev glad för något man gjorde. Ja, det fanns säkert en och annan med annan uppfattning också, men i stort sett är jag nöjd med mitt arbete med människor, även om jag inte alltid har haft det så lätt med mina sentida rektorer och en och annan kollega, som jag tyckte spelade dubbelspel.
Just detta att göra någon glad, att få en människa att växa är viktigt, inte minst för en sorts kristen självkänsla, tycker jag. På somrarna är det bra när gästerna, som jag har guidat, säger sig ha haft en bra tur, men vad gör jag de kommande månaderna?
Igår fick jag en idé. På en jubileumsfest satt jag vid trevliga människor som verkade så positiva och alerta, och där blev jag påmind om något jag tänkt på tidigare, nämligen Röda Korsets besöksverksamhet. Det är nog en idé, tror jag.
Ska kolla nästa vecka. Tron utan gärningar är död, tror jag! Kanske kan detta att besöka en gammal människa kännas värdefullt.
Vi är inte överens LFL och jag om betydelsen av att ha lika, vad ska vi kalla det, livshållning, tro, åsikter. Han tycker inte att olikheterna har någon betydelse, men det tycker jag. Varför det?
Jo, i grunden handlar detta om mycket mera än åsikter. Det handlar om bekräftelse på den man i grunden känner sig som. Ingen människa vill väl känna sig "fel" på något sätt. Nu kan ju åsikter ha större eller mindre betydelse i någons liv, men är det hjärtefrågor kan det i längden bli svårt att acceptera den andres hållning, speciellt om denne är en person som vitt och brett debatterar och driver sin egen linje.
Det är inte lätt. Verkligen inte. Och frågan är var man landar i längden, för hur länge kan man hoppa fram och tillbaka, fram och tillbaka?
För mig blev det en chock när min exmake gick ur Svenska kyrkan på 1970-talet. Jag hade ingen aning om att han inte var troende. För mig var det- ja så korkad var jag!- självklart att han var det, och vi hade ju gift oss i kyrkan och lovat inför Gud och församlingen eller åtminstone släkten... Men så var det!
Ibland vet vi inte så mycket om varandra som vi tror. Och upptäckten av det vi inte har vetat kan komma som en kalldusch. Människor kan faktiskt ha varit gifta i många, många år utan att ha riktigt grepp om vem den andre är. Detta kallar en del för integritet.
För oss som inte vill vara i relation med främlingar blir kanske integritetssträvan en omöjlig egenskap hos en nära anhörig.
Då kan det nämligen en dag bli som det blev för mig i en tid när man absolut inte talade om religion. Sin tro var något man höll mycket privat på 1960/70 talet- ja, om man nu inte studerade till präst eller liknande förstått. Men i mera vänsterinriktade kretsar var det som att svära i kyrkan att säga att man var troende, så det aktade man sig för.
Tänk så lätt det är att dupera folk! Jag tänker nu på de människor som plötsligt tycker att det är okey att Håkan Juholts sambo har fått sin lägenhet betald av riksdagen. Den inre etiska kompassen har slutat att fungera när juridiken har sagt sitt hos en del.
Dock verkar det inte vara så i mitt län, för här haglar fördömandena. Men så verkar också blekingar vara ett redigt folk.
Själv fick jag igår höra att jag var en farisé för att jag inte accepterar ekonomiska oegentligheter av det slaget hos de som ska företräda oss. Ja, en sådan uppfattning visar nog mer om mjölet i påsen hos den som sade det. Gillar man fifflarmentalitet så gör man det.
Men hur blir vårt samhälle om vi inte kan lita på varandra? Om alla springer runt och försöker hitta kryphål för att sko sig? Om människor inte betalar det de är skyldiga andra, om man inte kan tro på någon som helst överenskommelse.
Vi lever i ett land där människor skjuter varandra i bostadsområdena, där gamla blir rånade i sina hem, där människor ligger ihjälslagna på sin gård, där barn mördar barn, och där man inte kan vara hemifrån en timme ens utan att undra om någon har gjort inbrott.
Vad är det för samhälle vi bygger till de efterkommande?
Det känns både tragiskt och patetiskt att se hur gamla, säkerligen ärliga, socialdemokrater nu försöker uppmuntra folk att ta nya tag.
Med ett löjes skimmer kring hela partiet!
Vi tycker olika, men det har ingen betydelse för kärleken övervinner allt! Tror man kanske.
Ölandsprästen har förlovat sig med en ung kvinna, som är präst. Vi får då hoppas att han slutar att uppfatta kvinnor som ovärdiga prästämbetet.
Ovärdighetskänslan är nog det värsta som kan drabba en. Den äter sig fast, gräver sig ner i en och får en att förtvina inifrån.
Den är ingenting att leka med, ingenting att nonchalera. Det är lätt hänt att man tar över sin omgivnings bild av en och gör den till sin självbild. Därför är det så oändligt viktigt vilka människor man omger sig med om man ska må bra.
Förälskade människor mår ofta bra, och kanske kan förälskelser göra att människor förändras och börjar betrakta varandra som värdiga - också i ämbetet. Då är detta nog Guds vilja och kanske ett sätt att få tyst på de värsta kvinnoprästmotståndarna.
Vad säger nu fan cluben? Stannar de kvar och applåderar och gratulerar?
En av socialdemokraternas flitigaste bloggare har lagt ut ett inlägg på sin blogg, där han påtalar de etiska reglerna, det vill säga att personer inte får angripas och kränkas.
Uppenbart räknas inte journalister till människor för s-bloggare!
Detsamma verkar också gälla politiska motståndare!
Det måste vara underbart för en tidning som Aftonbladet att ha engagerade läsare, som tydligen suger åt sig varje bokstav som finns i den tidningen!
Själv läser jag den sällan, varken som papperstidning eller på nätet.
Men tydligen läser väldigt många på nätet, för kritikerna bedyrar att de inte köper tidningen, därför att de inte vill gynna tidningen ekonomiskt, men de diskuterar hela tiden initierat tidningens innehåll.
Vitsen med nättidningen är väl att få läsare!
Aftonbladet verkar onekligen med råge ha nått sitt mål! Deras reportrar, som ju gärna vill vara provokativa, måste jubla över den uppmärksamhet de får av den hårda kritiken.
Vi, som inte läser, kan ju inte säga så mycket, varken för eller emot.
Detta kan liknas vid bråkiga elever. Ju mer uppmärksamhet de får i sitt bråkande desto bättre mår de ju i allmänhet, för de vill ha just uppmärksamhet.
Precis som Aftonbladet!
Tänk vad ni som spyr galla över tidningen samtidigt ger den dignitet och betydelse!
En totalt värdelös tidning skulle man ju inte omnämna med ett ord. Då hade den inte längre varit intressant.
Så är enkla pedagogiska regler!
Jag har aldrig sällskapat med någon äldre man, den äldste var åtta år äldre. Annars har jag nog föredragit yngre varianter. Ja, den senaste (siste) är ju nästan i min ålder...
Men när jag ser att unga kvinnor, eller relativt unga kvinnor, gifter sig med män som är 20-30 år äldre än de själva måste jag tänka på min egen ålder. Tänk om jag hade gift mig med en som var 30 år äldre. Då hade han varit 98 år (!!!) idag!
Det hade säkert varit-tillfredsställande!
Och jag som ännu känner mig ung! Då gäller det att inte ha en svartsjuk karl!
Det kan se riktigt gulligt ut när gamla människor blir förälskade! Ja, en del gifter sig också. De har kanske någon ekonomisk vinning av detta.
Men hur är det att träda in på okänd mark efter två olika liv, som kanske har levts på helt olika håll, under 60 kanske 70 år. Vad vet man om den andre?
Om man har levt nära varandra, har varit gifta i långa äktenskap kanske det är lättare. Men att fara rakt ut i okänt land med människor som har levt intensiva och omväxlande liv, vad blir då resultatet?
Förälskelser är förrädiska. Och de inträffar alltså även på äldre dagar. Jag hörde en gång talas om en psykiater som sade att människor borde förbjudas att gifta sig när de var förälskade, för tillståndet kunde liknas vid en psykos.
Så kan det nog vara, men det självläker oftast. Ja, det kanske psykoser också gör, det vet jag inte. Å andra sidan kan ju förälskelser bli ordentligt behandlade med "medicin" som motverkar tillståndet allt eftersom tiden fortskrider.
Jag tror att det i många fall faktiskt inte finns vägar framåt i den sortens senkomna förvillelser. Det är nog i de allra flesta fall för sent i livet! För sent för att man på allvar ska kunna upparbeta en samhörighetskänsla med en människa med, för en själv, flera okända decennier bakom sig.
Med de nya medierna ritas kommunikationsvägarna om, inte minst i den politiska debatten.
Det är fritt fram att debattera även i andra politiska partiers forum utan att man är partimedlem.
Men nog tycker jag att man kan vara så ärlig att man låter detta framgå!
Själv har jag deltagit en del i mitt gamla partis bloggdiskussioner, dock under eget namn och med uppgifter om att jag är en före detta partimedlem. Jag har ju bytt parti sedan sju år tillbaka efter 28 år i mitt gamla. Så lite ränder finns kvar. Präktighetsränderna, trodde jag. Men de verkar mera finnas i mitt nya parti.
Nåväl, men vad hittar man i bloggvärlden? Jo, människor som glatt surfar mellan olika partier under hel- eller halvfalsk flagg eller med ständiga partibyten. Vad kallar man dem? Lobbyister eller infiltratörer?
Borde inte partierna se upp med att få in åsiktsmaskiner, som någon skrev om? Trots allt, får vi väl hoppas, att det finns en människosyn i botten såväl politiskt som kyrkligt. Utan den finns det ju ingen som helst ideologi, bara skiftande uppfattningar i olika frågor.Är det en sådan politik vi vill ha?
Vad är att vänta annat än att vanligt folk, med "normal" moral nu höjer sina röster mot politikerförakt och brödraskap.
Läs idag en utmärkt insändare som en sölvesborgare har skrivit i BLT (nej, det är inte jag, men jag kunde ha skrivit detsamma) på
www.BLT.se se "Vad vill du läsa" och välj "Opinion".
Jag tror att många, i likhet med mig själv, är förskräckta över den snabba utförsbacke den unkna moralen har tagit genom Socialdemokratiska partiets VU:s beslut. Detta är nog värre än Juholts agerande, för det gör att beteendet, att surfa i lagens utkanter och lagvränga i omoral, förefaller accepterat.
Men detta vill inte gemene man ha! Gemene man vill ha folk som gör rätt för sig och som sköter sig, det är sådana folkvalda man vill se. Föredömen, inte lagvrängare eller människor som påstår att de knappt är läskunniga och definitivt visar sig vara i avsaknad av sunt förnuft och etiska vägvisare.
Nu har Håkan Juholt verkligen förklarat sig i Sundbyberg.
Han är sambo med sina söner i Oskarshamn. Förutom det är han mycket ute och reser. Men när han är i Stockholm bor han i Västertorp med sambon.
Så riksdagen betalar för lägenhet med väntande kvinna all den andra tiden? Häftigt! Eller sambon är kanske med på resorna och på kostnaderna för hotellrummen? Nej, så kan det väl inte vara!?
Borde man inte i stället betala hotellrum för en sällsynt gäst i Stockholm. Juholt lär ju vara mycket på resande fot.
Det ÄR skandal att detta fick passera! Och det verkar bara bli värre och värre, tycker jag, ju mer förklaringar som kommer.
Man ska se upp med till vem man ger förtroenden! För att vara värdig ens förtroende måste man lita på personen.
Om jag får en kommentar som innehåller saker, som jag har sagt i största förtroende till kommentatorn, kommer givetvis inte denna kommentar att publiceras. Det man säger i ett privat samtal, för att man litar på någon, är inte ämnat för att läggas på nätet. Dessutom är risken ibland att det hela är förvrängt och missuppfattat.
I grundskolan var allt som var fel politikernas fel. Man skyllde alltid på dem, även om besluten var fullständigt solklara rektorsbeslut så fick man det till att det var politikernas fel. Jag försökte, som lärare och f.d. åttaårig rektor, många gånger påpeka att frågorna faktiskt var klart delegerade till rektorn och att skolpolitiker inte gick in och detaljkontrollerade verksamheten på det sättet, men man fortsatte att skylla på de politiker som faktiskt oftast var helt oskyldiga till hur rektor skötte skolan.
Nu skyller en del politiker på media. Det som har hänt i Juholtaffären är medias och enbart medias fel.
Och sedan finns det de som skyller det media skriver på ägarna. Det är tidningsägarnas fel vad enskilda journalister skriver.
Ja, Herre Gud, vilken röra!
Fast HJ erkänner åtminstone att han har gjort fel! Och säger att han är ledsen. Detta borde de som anser att han gjorde rätt fundera över.
Det är mycket farligt för ett samhälle om man försöker tysta media. Självklart är det så att det blir otroligt obekvämt med granskande journalister för dem som har agerat i moralens utmarker, eller som har sådant i sitt bagage att det är pinsamt för dem. Att sitta och porrsurfa på jobbet är kanske inte något som höjer en politikers anseende, till exempel.
På samma sätt som folk höjer rösterna för att media obarmhärtigt avslöjar misshälligheter, på samma sätt ger sig en del på privata bloggare och försöker tysta dem genom oförskämdheter.
Men kampen bort från ekonomiska avarter, korruption och brödraskap som får negativa konsekvenser för samhällsutvecklingen måste fortsätta oavbrutet hur mycket vi, som inte vill ha skiten, än får påläst. Det är frågan om vilket samhälle vi vill ha!
Jag vill inte ha ett Berlusconi- samhälle här!
Carin Jämtin och HJ är som sagt ledsna. Varför de är ledsna börjar bli svårt att begripa när HJ:s försvarare påstår att han inte har gjort något fel. Sitter då dessa personer och är ledsna helt i onödan?
Den stackars HJ har ju inte begripit att det inte var självklart att riksdagen skulle börja betala hans dåvarande, tydligen hemliga, älskarinnas lägenhet när han flyttade in. Det berättas att hon steg i graderna när han blev partiledare från hemlig till särbo och sedan kulbo. Nu har hon visst fått hederstiteln sambo.
Att jämföra detta med boende i Sagerska palatset för en gift statsminister som har representation är väl ändå lite väl magstarkt.
Men i den här historien är det tydligen bäst att vara -eller årminstone förefalla- lite korkad.
Risken är bara att denna dumhet får flytta in i Sagerska palatset med särbon, kulbon eller sambon!
Jag är trött (läs jävligt trött!) på de kommentatorer som vidhåller att Aftonbladet gick ut med en lögn och att vi som kritiserade har en hyenamentalitet. Och dessutom har vi yttrandefrihet i det här landet! Deras logik brister totalt.
Carin Jämtin framträdde för en stund sedan i Agenda.Hon bedyrade hur besviken hon är, och hur besviken Håkan Juholt är på sig själv.
Varför in i helvete är de så besvikna om inget felaktigt passerat? Har hela socialdemokratiska partistyrelsen låtit sig duperas av media!? Partisekreteraren sade också klart och tydligt att HJ inte hade läst reglementet ordentligt.
Nej, lägg av med er kritik av dem som kritiserar! Varje gammal sosse eller f d gammal sosse vet vad som har skett nu. Kanske är Carin Jämtin (och Håkan Juholt) för unga för att på allvar inse detta. Det värsta är nog inte HJ, utan bristen på handlingskraft hos partiet i denna fråga.
Vi får se! Nidbilderna lär växa på tidningarna.
Och det som har hänt berör oss ALLA i det svenska samhället. Vi vill inte ha politiker i något parti med skit under naglarna, vi vill ha rent hus i de politiska korridorerna, inte ett nytt Berlusconi- Italien!
Det är med lite kuslig igenkänning- för jag har mött en del män av den kalibern- som jag ser det fortsatta spelet runt HJ.
Nu är han den botfärdige. Och för att vinna över VU hade han tydligen gråtit också, berättas det. Ack ja, dessa män som älskar makt tar till allt för att vinna. Lögner, ibland hot, utmanövreringar, (vilka ska bort nu?) manipulerande, blånekande och till och med gråt. Så vinner man åtminstone kvinnors hjärtan, i vart fall om de inte lyckas se spelet.
Ja, man kan naturligtvis bli sjuk också, fast det är väl inte så lämpligt om man är partiledare. Annars kan man ju dramatisera och uppförstora ganska så banala åkommor. Alltid blir det då någon som tycker synd om en.
Jag minns tydligt en historia från det jag var barn. Nu ska ni veta att jag var ett närmast präktigt barn, det är kanske därför jag minns det här, för jag var med och busade.
Buset var mycket oskyldigt. En annan tjej och jag sprang runt det lilla biblioteket och knackade på rutorna. Några killar kom ut och jagade oss och fick snabbt tag på oss. Då grät den andra flickan, men jag grät inte. Och genast var denna gråt mycket förmildrande. Jag tänkte att man borde kunna ta till lipen så där, för det ger helt klart utdelning i form av sympatier.
när jag ser senaste (eller siste?) f d fästmannens kommentarer på s-bloggarna och på hans egen blogg vad gäller Socialdemokraternas partiledare och hans agerande.
Det var väldigt synd att inte denna historia kom 18 månader tidigare, för då hade det aldrig blivit någon förlovning med en man som försvarar den sortens omoral!
Och sedan undrar jag; HADE inte Littorin besökt en hora? Eller är en f d prostituerad, som berättar, inte trovärdig i vissa herrars ögon? Varför drar nämnde man upp den historien gång på gång?
Är detta kanske inget att förfasa sig över, inget ovanligt alls bland maktens män- och andra?
Jag har i så många år retat mig på dessa halvärliga karlar som lever på sin egen trovärdighet, trots att många vet att det nog- egentligen- inte är så mycket bevänt med dem, utan att de kan vara friskt dubbelspelande.
En del av dem har kvinnor runt sig. Men dessa kvinnor, reagerar inte de? Tycker de att det är helt okey att deras män spelar helt eller halvt dubbelspel, ja, egentligen inte förbjudet, men...
Jag minns en (gift) man som jag var djupt förälskad i länge, länge...
Vi hade aldrig någon fysisk kontakt, och därmed tyckte jag att relationen var okey.
Men han menade, när vi pratade om detta, att vi hade olika referensramar. För honom var den alltså otillbörlig.
Och ändå fortsatte han...
Är detta bra eller dålig moral?
För många år sedan, i mitten av 1980-talet, blev jag förälskad i en annan man, som sade sig ha ett affärsmässigt förhållande med en kvinna som han hade ett barn med. Detta visade sig senare vara hans mycket lagvigda.
Jag begärde korten på bordet. Man kan bli förälskad i någon även när man är gift, men man springer inte bakom ryggen och upprätthåller två förhållanden.
Jo, de här skilde sig senare och kvinnan gifte om sig. Och mannen och jag släppte helt kontakten efter en av- och tillkontakt på bortåt 20 år.
Det kan hända opassande saker i ens liv, men man behöver inte bluffa och spela dubbelt för det. Man får åtminstone försöka vara ärlig i eländet. Åtminstone försöka!
Det gör mig faktiskt ont i hjärtat att se dessa patetiska kommentarer om att nu tar man nya tag, nu spottar man i nävarna, nu lägger de historien till handlingarna från gammalt hederligt sossefolk på s-bloggarna.
Ja, och så finns det naturligtvis en och annan lagvrängare som ofta uppträder i olika skepnader och olika sammanhang och med lagens eller andra texters hjälp försöker förvandla svart till vitt när lagen inte ger heltäckning åt frågan. Det påminner mig om ett litterärt verk, men jag minns inte vilket det var, som handlade just om lärda lagvrängare.
Vad ska man jämföra situationen med? En man som har gift sig med en kvinna och upptäcker att hon är prostituerad samtidigt. Jag hade faktiskt en sådan afrikansk elev en gång. Mannen begick självmord vid upptäckten.
Nu kommer väl inte socialdemokratiska partiet att begå någon sorts självmord, det kommer väl antingen att repa sig eller gå i kras av inre splittring och missat väljarstöd.
Eller ska vi, igen, jämföra situationen med en kvinna som behåller sin misshandlande man, i tron att misshandeln inte ska upprepas.
Det finns saker som inte handlar om saken som sådan utan om karaktärsdrag.
Lycka till att tvätta bort sådana!
"Man ser inte skogen för bara träd", säger ett ordspråk. Det gör inte heller de lagvrängare som för närvarande försöker påtala att det inte finns någon paragraf som visar att Håkan Juholt har gjort fel.
Det finns ingen paragraf som talar om allmän omoral.
Vem kan döma någon som hela tiden utövar makt om denna någon inte har brutit mot en enskild paragraf i en lag? Och ändå är detta att försöka dominera andra människor eller en annan människa djupt omoraliskt.
Det håller inte att påstå att Håkan Juholt inte har gjort fel. Vilken idiot som helst måste väl begripa att man inte kan låta skattebetalarna betala för kulbons lägenhet om man ska verka trovärdig som socialdemokratisk (eller något annat partis) företrädare.
Detta är så elementärt så det borde inte ens behöva diskuteras.
Vi människor har olika syn på vad som är rätt och vad som är fel.
Saknar man den grundläggande etiken, den inre kompassen, kan man naturligtvis få vad som helst till rätt! Bara man inte hittar någon paragraf i lagen som säger annorlunda.
Så kan man inte bygga ett samhälle! Man kan inte kontrollera rätt och fel genom totaltäckning av lagparagrafer. Varje medborgare måste själv ha en etikvägvisare inom sig för att samhället ska fungera.
Det sägs att sverigedemokrater inte alltid gillar muslimer. Och socialdemokrater gillar inte sverigedemokrater. Det gör inte den vänster som inte lät dem demonstrera i Malmö idag heller. (För det var väl vänster eller var det någon sorts allmän mobb som förflyttar sig?)
Nu undrar jag
Är det ingen som tycker att det är bedrövligt att skattebetalare ska betala så mycket för den enorma polisbevakningen vid vissa lagliga demonstrationer och vid fotbollsmatcher?
Och så
Man kan väl inte kalla sverigedemokrater för en ras? Då vore ju de som trakasserar dem för rasister?
Men om de nu inte är en ras, får de då trakasseras? I en demokrati med demokratiskt styrelseskick? Då är det kanske....?
Tänkte börja registrera vad jag gör i stället för vad jag inte gör, för mitt liv har fått praktisk slagsida, det går trögt, så trögt.
Men idag har jag tagit ut stegen och en stor räfsa och rafsat ner de äpplen som satt lite högre upp i det stora äppleträdet. De är fantastiskt goda! Äpplena längst upp fick sitta kvar, för det var för stor risk att försöka nå dem och troligen har fåglarna redan varit på dem.
Så gick jag ut i förrådet, som har blivit sorterat av vissa herrar, vilket betyder att jag inte riktigt vet vad som finns där. Och män har sitt eget speciella sätt att se på saker och ting. Det är tydligen inte alls nödvändigt att kunna öppna garderobsdörrar, (mitt uteförråd är jättestort) för framför dem kan man stapla stora, tunga kartonger.
Så blev jag förbannad! Ordentligt! Men ingen finns så att säga tillstädes för att kunna få utskällningen.
Tänk om jag hade haft lika lätt för iordningplockandet och städning som för att skriva. Då hade livet nog varit lite bekvämare, trots allt.
Jag har svårt för att kasta. Egentligen inte av sentimentala skäl, utan för att föremål ofta väcker tankar och minnen.
Mina akademiska papper har jag noga koll på, men var finns 3-betygsuppsatsen ( 90-poäng idag) i konsthistoria med konstteori?
Skrev någonting om en staty av Tegnér, tror jag. Han hör till släkten i det förgångna, berättade släktforskare som ringde mig för ett tag sedan.
Ja, vem vet vad man har för anlag långt tillbaka i det förflutna.
Och idag hörde jag på radion om de så kallade Amerika-änkorna, det vill säga de kvinnor vars män emigrerade och lämnade familjen.
Så gjorde min morfars far när hans mor väntade honom, så han fick aldrig se sin far, för hon reste aldrig efter.
Det har nog sin förklaring att man inte ids städa, det finns nog i generna. Eller också kanske man har någon sorts gener så att man skulle ha haft en hel stab av tjänstefolk! Ja, i vilket fall, om jag själv hade hört till den kategorin hade jag nog fått kicken.
Nu får man tänka att man inte ska jämföra med någon annan än sig själv, men jag hör garanterat inte till min släkts välförsedda, trots mitt hus och min gamla bil och mina 1700 böcker. Ja, man kan ju sälja eller inteckna.
Tänker jag när jag ser en släktings bilder från Colorado på Facebook, och hör om alla andra som ska hit och dit. En annan får, som fattig pensionär, (nåja, pensionen är inte så dålig ändå) vara glad om man kan åka till Kristianstad.
Olika falla ödets lotter. Men jag har faktiskt mycket sällan tråkigt, trots detta i mitt liv.
Socialdemokraterna har nu tveklöst sagt ja till en slafsig moral. Och det berör oss alla, inte bara era medlemmar, som en ledarskribent i en lokaltidning tydligen hade skrivit idag.
Okey-stilen; att många gör så här, att det väl inte var så farligt, att det inte finns klara regler för om sambon ska få sin hyra betald. Allt detta gör, inte bara att ni undergräver ert eget parti, ni undergräver moralen i landet! Vilket ansvar ni har på era axlar, och hur förvaltar ni det?
Jo, jag är bedrövad. Bedrövad över tillståndet i det här landet numera. Men kanske måste man, som jag, ha sett Socialdemokraterna inifrån (28 år!) för att förstå vilken total katastrof gårdagens beslut måste kännas som för många gamla, präktiga s-medlemmar. Partiet har ju nu accepterat tidens girighet och fifflande, som de värsta kommersiella företrädarna på kapitalismens arenor. Man har helt förlorat sig till tidsandan.
Kan ett parti av den kalibern bli till ett alternativ för de partier som företräder marknadskrafterna? Eller blir man i stället en parodi på sin egen ideologi? Hur kommer pratet om moral att låta? Kommer det inte att eka ihåligt och hånfullt och kastas tillbaka på den som säger det? Det återstår att se!
För det är väl ganska tydligt att Juholts agerande INTE var accepterat av ledamöterna i AU. Det vittnade de ju själva om. De hade insett att han hade gjort fel, men lät honom sitta kvar.
Detta kan kanske jämföras med en misshandlad kvinna, som låter sin misshandlande man stanna, trots allt.
Det finns många sätt att förlora sin heder, sin självkänsla och respekten för sig själv!
Har inte Socialdemokraterna gjort detta nu? Det lär nog bli många avhopp från medlemslistorna, tror jag.
Jag mindes rätt för den 29 mars omtalades den s k juholtska sambon som särbo i SvD.Och nog tycker jag mig minnas att han har kallat henne så i TV också.
Han hade kanske slängt ut henne från hennes egen lägenhet, för det var väl hennes, var det inte det?Eller var det för att legitimera hela hyran?
Jag känner mig faktiskt bedrövad av det som har hänt idag med sosseledningen, för detta handlar inte bara om dem, utan om ett mönster i vårt samhälle.
Den som kan dupera går fri, hur fel han/hon än har gjort. Ett tag såg det ut som om detta inte skulle ske, men nu har man låtit sig manipuleras.
Och när jag nu ser en annan sorts person framträda än den HJ jag tidigare trodde att han var, undrar jag hur många lik som finns i hans kölvatten inom partiet. För nog måste sådana finnas?
Någonting stämmer inte när några debattörer hävdar att händelserna kring Håkan Juholt beror på hyenajournalister. För hade socialdemokraterna tyckt att det som har kommit fram är bagatellartat, hade de naturligtvis lätt kunnat avfärda hela historien idag. Men det gjorde de inte, de hade ett jättelångt möte i VU. Så, de ser det nog också som att detta inte är moraliskt försvarbart, även om inte förundersökningen fortgår.
Deras partiledarens ursäkter ter sig nästan patetiska, tycker jag, som en karl som har varit otrogen eller som har ljugit eller misshandlat och är SÅ ångerfull efteråt. Vems skuld är drevet? Är det inte partiledarens egen skuld?
Kan ni tänka er Carl Bildt stå och säga att han är så ledsen för att han har gjort väljare besvikna och sårat dem?
Nej, det är omöjligt, eller hur?
Han skulle nog förneka, påtala att reglerna var oklara och hävda att han hade rätt. Tror jag.
Man sätter sig inte på överklassen! För som någon sade, han behandlar journalister med en viss nedlåtenhet. Då blir de kanske lite rädda och spaka? Är det därför borgarna inte så ofta hamnar i drev? Antingen avpolletteras de tveklöst skyldiga på direkten, eller också talar de i avgjort överläge.
Socialdemokraternas ledare är själv journalist, fast på en liten tidning, och jag vet inte hur pass mycket utbildning han har för jobbet. Han har kanske inte erfarenhet som räcker.
Jag tycker inte att han har skött mediekontakterna bra. Jag tycker att han har stått som en våt hund med svansen mellan benen. Det ser inte så särskilt förtroendeingivande ut att stå som en Kronblomtyp med mössan i handen!
En sak förstår jag inte alls i den här Juholthistorien. Varför ränner Håkan Juholt runt och ber om ursäkt och säger att han är ledsen om han inte har gjort något som är fel? Det verkar ju heltossigt! Är karlen helt snurrig?
Och varför betalar man tillbaka 130 000 kronor (ja, det skulle ju bli ännu mer) om man inte behöver det, om allt är okey? Kan man ha en så dum partiledare som gör något sådant? En partiledare som rusar iväg och betalar för att kvällspressen tycker det, och som i så fall inte kollar själv vad som gäller? Får man vara så lättduperad som statsministerkandidat? Det verkar ju inte klokt!
Nej, det här håller inte. Antingen har Juholt gjort något som är fel, och då bör han ta konsekvenserna av detta, eller också har han inte gjort något fel, och då får man ju börja ifrågasätta hans snabba agerande för att rätta till de fel som han inte har begått!
Det är nu klart att både Berlusconi och Håkan Juholt kommer att sitta kvar på sina poster.
Vad betyder detta? Vad säger detta?
Jag misstänker att det här endast spär på politikerföraktet, och att det visar hur långt yrkespolitiker har hamnat från ett vanligt, folkligt rättsmedvetande.
Inte tror jag att beslutet kommer att gynna Socialdemokraterna som parti. Få se hur mycket de lyckas göra media till syndabocken!
Om nu VU inom Socialdemokraterna låter sig duperas av Håkan Juholt, så är de nog mycket omedvetna om vad de gör.
Folket glömmer inte. Och som en borgare skrev på en s-blogg.
Vinsten för borgerligheten är ju om Juholt, en jönsig slarver, sitter kvar.
Nu håller de nog, av signalerna att döma, på att gräva sin egen grav, en mycket djup grav!
När jag ser drevet mot Håkan Juholt tänker jag att han måste väl ändå tycka att det är skönt, för han vet ju vad det handlar om.
Värre är det när man inte vet, och detta har många av oss varit utsatta för. Själv stupade jag i slutänden på att jag hade gått till pressen och gjort uttalanden- och det visste jag att jag inte fick, men detta var i slutet- när loppet redan var kört. I övrigt har jag faktiskt ännu inte (12 år efteråt) förstått vad jag gjorde för fel i tjänsten.
Fast det var väl så att jag inte gjorde fel utan att jag VAR fel. Fel politisk färg, fel social status (frånskild och dessutom i slutet med (återupptagen) särbo), fel kyrkouppfattning, där jag bland annat försvarade homosexuellas rättigheter. Och vad gör man med en sådan? När det dessutom finns intressenter som är rätt på platsen. Jo, man försöker stressa bort henne.
Eller det var kanske min skånska och att jag har stora fötter!
Jag gick inte självmant, jag stannade, men höll mig på avstånd och dirigerades av dåvarande särbon, ombudsman i ett stort fackförbund på central nivå, och med lite information från expertis i min bekantskapskrets/släkt.
Denna expertis konstaterade också att det inte skulle bli lugnt på arbetsplatsen för att jag kom bort. Och det stämde ju, det var fler som fick packa och dra, eller som packade och drog åren efter.
När man inte begriper, och aldrig får vettiga svar på vad saken handlar om känner man sig uppgiven och kränkt, och detta kan sitta i länge.
Håkan Juholt kommer, om han nu kommer bort, åtminstone att veta vad saken gällde. Det kan han vara glad för.
Ja, jag fick faktiskt höra av en person att de inte hade hittat något att anmärka på i den ekonomiska skötseln (22 miljoner) i boksluten, som om de hade letat efter en anmärkning. Och inte hade jag falska reseräkningar, ja, jag hade till och med specificerad räkningpå mobiltelefonen och betalade mina privatsamtal själv.
Och så tänker jag på vad de var villiga att satsa på av tid och pengar för att få bort mig! När jag som sjukskriven (ja, hur mycket orkar man med?) i slutet befann mig i Sundsvall för att passa dotterns katter medan hon var ungdomsledare på ett Röda Korset-läger längre norrut, erbjöd sig biskopen,nuv. ärkeb., kontraktsprosten, kyrkoherden och ordföranden att ta flyget upp till Stockholm för att tillsammans med Arbetsgivaralliansens representant träffa mig. Min facklige representant meddelade att han inte kunde vara närvarande.De planerade troligen att föreslå mig "ett grönt kort" mot att jag själv sade upp mig.
Då skulle jag vara där med fem (!) personer mot mig utan egen representant som förde min talan.
Jag fick läkarintyg på att jag inte kunde delta i ett sådant möte. Vem hade kunnat det?
Ja, ja, så här efteråt får man ju vara tacksam över att man kom ifrån miljön med livet i behåll. Och blodtrycket, som varit högt, gick ner till normal nivå efter kort tid.
Så dum jag har varit! Tänk att jag inte begrep! Det var så klart Aftonbladet och Expressen som hade lämnat in boenderäkningen! Och det är så klart deras fel om våra politiker inte håller det moraliska måttet.
Eller de ska kanske bara hålla tyst om de upptäcker något, för att det ska se rent ut där skiten finns!? Tack för den grävande journalistiken! Den dagen den stryps är vi farligt ute i vårt samhälle.
En del människor tycks inte alls begripa vad detta handlar om. De förstår inte att det är omdömeslöst att tro att skattebetalarna ska betala för älskarinnornas boende ( ja, det kvittar vad de kallas, sambo, särbo eller kulbo) - såvida inte någon talar om för den som har ansökt om detta att det kanske de inte vill göra!
Det har väl ingen betydelse vad som står skrivet exakt. Karlen borde väl själv begripa det orimliga i att kulbon ska fara med på tjänsteresor som skattebetalarna betalar och bo gratis. Hur korkad är han?
Det finns en sorts allmänt rättsmedvetande hos oss svenskar - även om del saknar detta- och det är detta allmänna rättsmedvetande som visar sig nu - oavsett vad paragraferna exakt säger.
Man gör helt enkelt inte så! Man är inte så fräck! Folk vill nog inte ha en partiledare av den kalibern. Ska detta vara så fruktansvärt svårt att begripa?
Och sedan undrar jag vad som senare framkom i Littorinaffären som var fel? Någon debattör drar hela tiden fram den historien som exempel på att tidningarna ljuger. Vem har sagt att de gjorde det? Eller att kvinnan som hade varit prostituerad ljög?
Jag tänker på den väninna som för många år sedan, när hon hade flyttat söderut berättade om en korruptionsskandal bland höga politiker och så sade hon
-Skandalen var inte korruptionen, utan att man berättade om den!
Är det den stilen vi vill ha i vårt land?
