P-A har skrivit en kommentar på ett inlägg långt tillbaka som jag gärna vill bemöta, och som är viktigt, och därför gör jag detta här.
Jodå, jag kan säkert vara hård i mina omdömen om människor, fastän jag hävdar att det oftast har handlat om ämbetsutövningar. Men jag är inte anonym! Om någon är anonym skapar detta ju dubbelt obehag, du vet inte alls vem du kritiseras av, vad denna person vet om dig och om kritiken är befogad. Det är mycket lätt att känna sig halvt paranoid i sådana sammanhang. Detta är en hederssak, anser jag, går man på en människa och talar om att man tycker illa om henne och kritiserar hennes person, och denna människa har en tydlig identitet, då får man nog också vara så hederlig att man berättar vem man själv är. Man sitter inte och kastar skit anonymt!
4 kommentarer:
Jag kan bara inte förstå varför man blir mer "oroad" av ett anonymt påhopp? Hårda och sårande ord är hårda och sårande - oavsett vem som uttalar dem. Speciellt om de går mer på person än på sak.
Borde man inte veta själv om den anonyma personens kritik är befogad eller inte? Eller är man rädd för att den personen ska veta något som man inte vill ska komma fram? Och det är därför man reagerar?
Det är väl klart att det är viktigt vem som säger vad. Det kan ju vara ren avundsjuka eller svartsjuka som ligger bakom? Någon som känner sig sviken i kärlek till exempel? Då kanske kritiken inte är så relevant.
En vuxen människa bör själv kunna veta om kritiken är befogad eller inte. Oavsett vem som uttalar den.
Annars har man nog en hel del jobb att göra med sin egen självbild och/eller verklighetsuppfattning...
Jag vill också bryskt tsls om för dig vad du bör skriva: nämligen precis det du djälv vil. det blir bäst så, tycker jag!
Skicka en kommentar