När man bor i ett litet samhälle kan man ibland få känslan av att ingenting någonsin glöms. Annars brukar jag tänka att detta kan man ju strunta i, för det är glömt om hundra år.
Efter att nu ha konfronterats med släktforskare som forskar om min släkt tror jag inte detta längre. Saker rotas fram, saker som ligger långt, långt tillbaka i tiden.
Själv vill jag, som jag skrev häromdagen, vara död när jag är död, vilket betyder att jag vill in i människors glömska.
Men nu har jag blivit betänksam över om detta kommer att vara möjligt med allt som sparas numera. Å andra sidan kan man ju fråga sig vem som är intresserad.
Det är kanske trots allt bäst att fortsätta att skriva sin egen historia. En del har jag redan färdigställt. Då får man i alla fall välja vilken bild man vill förmedla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar