Nyfrälsta "älskarinnor"

Vad händer med kvinnor som plötsligt anser sig vara frälsta? Måste de te sig så nippriga och konstiga?
Det finns en sorts religiositet, eller vad vi ska kalla det, som jag tycker tangerar det äckliga. Och det är när kvinnor talar om Kristus som om han vore en frånvarande älskare som de längtade efter och när de bara jolmar på och jolmar på med allt möjligt överordigt längtande hit och dit.
Vad är detta för något? Religiositet? Det tror jag inte. Det är nog någon sorts psykisk snedtändning. 
Jag är skeptisk till nyfrälsta som far fram som om de har gjort en ny upptäckt av något som många av oss andra har levt ett helt liv med. Guds existens.
I de tankarna kom jag igår att läsa i Första Timotheosbrevet om församlingsledaren och hans medhjälpare, och jag citerar därifrån om hur en församlingsledare ska vara:
1 Tim. 3:6 "Han får inte vara nyomvänd, så att han blir högmodig och faller under djävulens dom"
Ja, detta gäller nog för andra än församlingsledare också. Högmodiga är ordet, högmodiga och nippriga!