En del människor är rädda för att gå i pension. Andra längtar dit. Vad ska de göra, säger de som är rädda? En del ska ta hand om sina barnbarn. Några sådana har jag inte (än?). Och jag tror inte att jag så gärna hade velat passa barn, inte ens mina barnbarn, om jag ska vara riktigt, otäckt ärlig. Andra ska resa. Det kan man göra om man har pengar. Ytterligare andra vet inte.
Det är till hösten tre år sedan jag själv lämnade min lärartjänst vid 65,5 års ålder, och varje gång någon tittar på mig och säger (NU) att jag väl har gått i förtid, blir jag lika smickrad! Sådan är man ju! Ja, åldern syns kanske inte så tydligt på oss alla, men den känns i kroppen, brukar jag säga.
Min 36-åriga dotter berättade att hon fick visa leg. när hon skulle köpa snus häromdagen! Det ligger i släkten, tror jag, att se yngre ut.
Men för att återgå till pensionen. Om man nu har hela sin identitet knuten till jobbet är det så klart svårt att gå hem.
Det hade inte jag. Jag har aldrig riktigt känt mig som Lärare. Då känner jag mig mera hemma i skrivandet.
Vad hände då för snart tre år sedan?
Först bytte jag vad jag kunde i huset, köpte ny cykel och en massa annat nytt, bytte bräder på huset och föresatte mig att sortera i lådor och skåp. Några har jag faktiskt gjort! Några!
Sedan läste jag franska på universitetet, samtida kultur.
Därefter skulle jag bara vara pensionär. Det blev tråkigt. Efter ett år utbildade jag mig till guide, tre utbildningar, två för Blekinge, en på tyska för turistbranschen på universitetet.
Jobbade en del i somras, guidade mest på tyska, men även på svenska och lite på engelska.
I höstas läste jag latin. Och nu har jag just avslutat en kurs i tyska, litteratur och film på Linnéuniversitetet.
Mitt i guideutbildningarna blev jag förälskad och snart förlovad och sådant tar också tid, särskilt om det är en berg- och dalbanerelation.
Livet är liksom inte slut när förvärvsarbetet upphör. Jag träffar många, många människor som är fullt aktiva, och många är mycket äldre än jag.
Så hav tröst, du som står på tröskeln till ett nytt liv! Det ÄR ett nytt LIV!
1 kommentar:
Min far som nu är 78 år och änkling har nog egentligen haft mer att göra efter pensioneringen än innan.
Han är hopplös att få tag i på telefon. Han kan vara iväg hela dagar för att "hjälpa di gamle" som han säger. Han skottar uppfarter, byter glödlampor, målar garage, gräver rabatter etc åt de som inte själva orkar. Och så blir han bjuden på middag och får trevlig samvaro.
Man får aldrig låta jobbet bli ens hela identitet.
Och man måste alltid se till att man är behövd och att man behöver någon.
Skicka en kommentar