Ja, nu tänker jag inte på mig själv och mitt umgänge, även om det också är sant, utan nu tänker jag på den jag är sammanboende med sedan elva år, den från dottern övertagna katten.
Han är på grönbete nu, har från att ha varit innekatt hela vintern börjat gå ut.
Idag markerade han revir. Ordentligt. Ute vid bilen fräste två, icke så ömt omslingrade katter, till varandra medan de bet varandra så pälstussarna rök. Jag lyckades få iväg den andra katten, och min lommade in med långa, svarta hår hängande från munnen.
Sedan har han suttit i fönstret och glott på mig, legat på fönsterbrädan och sett döende ut, linkat runt och sett allmänt skabbig ut. Inte ens räkor äter han. Och då är det riktigt, riktigt illa. Den konsulterade dottern tyckte att jag skulle coola ner. Får väl göra det. Men trettonåriga katter och gamla gubbar och tanter ska inte ge sig ut i alltför hårda fighter, det orkar de inte med vilket också framgår av kommentarer på den här bloggen idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar