Ofta när jag pratar med folk när jag har någon krämpa eller är sjuk undrar jag om de själva alltid går till doktorn för det minsta lilla.
En gång hade jag en sjukgymnast som sade
- Antingen går det över eller också är det dödligt.
Det tyckte jag lät sunt. Nej, jag går inte så gärna eller så ofta till läkare, och faktum är att det mesta går över av sig själv.
Men så fort jag beklagar mig över något som gör ont får jag höra
- Har du varit hos doktorn?
Men hur ser det ut med sjukvårdsresurserna om en massa människor ränner iväg till läkare för varje krämpa utan att vänta några dagar för att se om det bara går över?
Igår fick jag höra av en nära anhörig att jag alltid hade haft ont någonstans. Jaha, så har jag aldrig tänkt, men det är kanske sant.
Men det beror kanske på att jag har en "symbolisk" kropp, så att jag reagerar kroppsligt på psykisk stress. Den sätter sig där det är mest lämpligt, det kan vara i benet eller i magen eller i ryggen. Sällan, faktiskt, i huvudet.
Jag tror att det är mindre risk för smärta när något hålls igång, det vill säga om man rör sig.
Igår var jag dålig, dagen innan riktigt sjuk, idag är jag bättre, och nu ska jag ut och hålla igång armar och ben i trädgården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar